Apropå dålig sömn.

Tänk dig att du är ett barn. Tänk dig att du sover. Tänk dig att du drömmer en mardröm om en otäck mumie som jagar dig och vill äta upp dig. Så vaknar du. Du skriker efter mamma eller pappa. Du är livrädd och gömmer dig under täcket och gråter. Var är mamma eller pappa? Kommer ingen snart?

Så hör du steg. Någon kommer! Äntligen! Mamma sätter sig vid din säng och frågar vad som är fel, och du berättar om mumien. Och vad händer? Mamma blir rädd och ser sig omkring. Mamma frågar dig saker: hur såg mumien ut? Varifrån kom den? Hur betedde den sig? Vart försvann den? Sa den något?

Tror du att du som barn skulle känna dig lugnad då? Skulle du kunna somna om i förvissningen om att det inte finns några mumier? Eller skulle du vara räddare än någonsin, för om mamma och pappa blir rädda finns det ju något att bli rädd för på riktigt?

Vuxna människor som tror på spöken utsätter sina barn för precis det här. De ser inte mardrömmar, de tror att deras barn är "mediala". De försöker inte trösta, de blir själva illa berörda. De försöker inte lösa problemet med mardrömmar, de försöker lösa "problemet" med spöken i huset.

Vuxna människor som tror på spöken. DET är svårt att tro på att det finns, men tyvärr.
Det är ingen mardröm.

Som en urvriden disktrasa

Majken vaknar för tillfället ungefär en gång i timmen på natten. Jag har haft ont i huvudet i två dygn i sträck nu. Det killar i halsen, jag har en finne på hakan och är allmänt urlakad.

Just nu är jag människan som är sjukt nära att få ett psykbryt på hela familjen för att soffornas kuddar är i oordning, eller för att det ligger tuschpennor på golvet. Den människan.

Jag behöver få sova. Och gärna en spa-weekend. Jag är inte mycket för det här "du vet ingenting för du har inte fått barn", men just den förlamande tröttheten som kommer med föräldraskapet är omöjlig att förstå sig på innan. Det går inte.

När man har befunnit sig i den i några år och vet att det är ett gäng år kvar, då vet man vad riktig trötthet innebär. Sedan kan folk prata om stressigt på jobbet och deadlines och karriärsstress och vad de vill. Det går liksom ändå inte att jämföra med det här enorma träsket av seghet, trötthet och sömnbrist som man förälder vadar i år efter år.

Det var dagens inspirerande ord. Var så goda!

Och så plié.

Det är synd att balett är så otroligt könskonservativt och -normativt, för här hemma har vi en tjej som inte bara älskar att dansa balett - hon är också ovanligt bra på det för att vara en rund liten fyraåring som dessutom är rätt rejält klantig.

Men jag vill inte låta henne stiga in i en värld där du ska vara söt och fin och tyst och lydig och flickig så in i bomben. Framför allt vill jag inte att hon ska ha det som ett fritidsintresse längre upp i åldrarna, när höfter och bröst och hull räknas som olämpligt och opassande och i vägen.

Det är synd om mina barn. Balett och hockey kommer inte på fråga här hemma. Undrar ifall de kommer sörja det som vuxna.

Kryper till korset.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre orimlig börjar tanken på en hund någon gång i framtiden vara. Men ni kan vara lugna, ingen valp. Herregud, en valp. Så sjukt mycket jobb.

Eller så blir det ingen hund någonsin, men jag kan tillbringa tråkiga stunder med att googla söta hundraser. Det är ju en sysselsättning god som någon.

Hej, är det arga snickaren?

Vi är bra på att påbörja projekt här hemma. Vi är inte bra på att avsluta projekt här hemma.

Vi har en tvättstuga där vi har satt upp ny vägg och dörr, lagt in nytt golv och rivit ut gamla skåp etc.
Kvar att göra? Nytt innertak och lister och dörrfoder.
Vi har byggt ett nytt trädäck ovanpå den gamla fula stenläggningen.
Kvar att göra? En trappa.
Vi har målat om utbyggnad och garage och gavelspetsar.
Kvar att göra? Fönster och långsidor.
Vi har tagit ner skåp och kakel och kaklat om i köket.
Kvar att göra? Tapetsera om.

Ni fattar. Vi är himla duktiga på att börja. Inte så bra på att avsluta. Men nu är det dags för tapeterna i köket och sedan kan vi nog säga att vi är klara med ett projekt här hemma. Det ni. Ett projekt. På två år.

Skynda långsamt är vårt motto.

"Det svåraste som finns är att skriva barnböcker..."

Och det är säkert sant. Jag tror på det.

Men varför, hur, vem och vad i all världen har släppt igenom alla de riktigt usla barnböcker som finns på marknaden? De som är så dåliga att man tänker att det måste finnas någon slags pedagogisk eller moralisk eller etisk poäng som ett dolt budskap, för det kan ju inte vara så att boken är precis så tråkig och dålig som den verkar?

Är det SÅ många "författare" som har legat med någon på ett bokförlag, eller är det helt enkelt så att det behövs sjukt många riktigt kassa böcker för att de bra som finns (för det finns ju också enormt många som är otroligt bra) ska sticka ut?

Jag vet inte. Just nu kommer jag inte ens på någon hatbok, även om jag har läst många som jag verkligen avskytt, men ni kanske kan hjälpa mig.

Sämsta barnböckerna? Shoot!

If I were a boy

Ibland önskar jag att jag skulle förvandlas till en "skön snubbe" på knappa 30 som är övertygad om att han kan precis allting, och lyckas sälja in att han kan precis allting. Även om ett kritiskt öga ser att det självklart brister överallt, kan en riktigt "skön snubbe" ändå övertyga alla omkring sig.

För med ett sånt självförtroende måste man ju vara grym. Det säger ju sig självt.

Ja, ibland vill jag vara sån. Det känns som att livet skulle vara lite framgångsrikare då.

Jag och magen. Och maten.

På twitter hamnade jag häromkvällen i en lång utläggning om min mage, och därmed mitt förhållande till mat och ätande. För det är inte bara kräsenheten som påverkar det jag äter. Det vore ju för lätt.

Jag tål inte kolhydrater. Eller så kan man säga att det är fruktsocker jag inte tål, även om det inte stämmer helt och hållet. Eller så kan man göra som läkarna och klumpa ihop mina besvär till samlingsdiagnosen "vi vet inte vad du har, så vi gör ingenting åt det"; IBS.

Oavsett vad man kallar det så innebär det att jag inte har en fungerande mage. I stora drag ser min vardag ut ungefär som när normala människor är magsjuka. Flera gånger i veckan reagerar jag på mat jag ätit på så vis att jag får springa i skytteltrafik till toaletten med smärtsamma magkramper, jag får ligga illamående på soffan och kallsvettas och jag måste i princip alltid veta var det finns en toalett. Eller så kan jag ju springa omkring i Rom i 28 graders värme och panikslaget försöka hitta ett ställe som har toalett att låna ut. Sånt händer ju också.

Det finns ingen logik i vad jag tål eller inte tål - tro mig, jag har hållt koll. Ibland reagerar jag på pasta, ibland inte. Ibland reagerar jag på pizza, ibland inte. Fullkorn går sällan ner, godis har jag aldrig haft problem med, kolhydratschocken till trots, men jag har nog aldrig kunnat äta ett äpple utan att få ont. Plommon kan jag däremot vräka i mig lika mycket, eller lite, som alla andra. Ja men ni fattar - det går inte att undvika livsmedel eftersom det inte finns något mönster. Om jag inte äter lchf då. Då fungerar magen.

Det här är ingenting jag pratar om, för vem vill prata om tarmar och magen? Ingen, så klart. Så jag kanske ibland nämner att jag har IBS, men bara min närmsta familj vet om den fulla vidden av mina problem.

Ja, men ät lchf då! kanske ni tänker? Ja, varför gör jag inte bara det? Om jag inte tål kolhydrater vore ju det vettiga att utesluta dem ur kosten helt och hållet, eller hur? Ja, det låter ju logiskt. Men nu är ju min kropp den studie i fuck ups som den är, så självklart kan inget vara så lätt. Min kropp är nämligen överkänslig mot fett också. Se på den liksom! Jag har opererat bort min gallblåsa för några år sedan och om jag äter lchf för länge så krampar mina gallgångar. Och då tar jag hellre lätt magsjuka flera gånger i veckan. Lägg sedan till att jag i tio år "ständigt" (dvs i tanken om än inte i handling) har bantat och räknat kalorier, så förstår ni ungefär min matsituation.

Man kan säga som så att kräsenheten är knappast mitt största problem när det kommer till ätande helt enkelt.

Ibland vore det så otroligt skönt att ha några allergier att skylla på. Jag skulle vilja säga "jag tål inte" och sedan vara klar med det. Jag skulle vilja ha en klar lista på saker jag kan och inte kan äta. Fast helst av allt skulle jag vilja vara som alla andra och kunna äta det mesta och må bra av det. Men det vore väl att begära för mycket.

Tar tillbaka.

"Ungarna har ju kul i alla fall". Ha! Dubbelha! Ibland undrar jag varför det finns någon slags jävla regel som säger att om ena dagen är bra under en helg så är nästa dålig?

Det kanske är någon slags förbannelse som vilar över oss småbarnsföräldrar? Eller så gäller det bara oss. I alla fall har dagen idag varit lika dålig som dagen igår var bra.

Nu är ungarna ute och leker och jag funderar på att låsa dörren så att de inte kommer in, så jag slipper höra deras tjat. Närå, skojar bara. Våra fönster är så tunna så det är helt meningslöst. Tjatet hörs ändå in.

Det är i såna här lägen det är sjukt frestande att Ica Maxi har lösgodis för 39 kronor kilot. Tur att affären ligger typ två mil härifrån. Otur att det inte kan stoppa mig ifall jag väl har bestämt mig...

Den som gapar efter mycket...

Jag är krasslig. Jag fryser. Jag har ont i näsan och i huvudet och i halsen. Ja men ni vet, sådär småkrasslig som man är innan man blir sjuk på riktigt. Eller så blir det inget av det, utan det här ynkliga var allt som blev.

I alla fall så tänkte jag vara smart och leja bort barnen. Så de ringde till vänner och frågade om de kunde leka och javisst! Självklart ska vi leka! Men kan vi vara hos dig?

Så nu sitter jag här med fyra ungar som leker och en bebis som är förtvivlad över att hon inte får vara med och leka. Det är inte så lugnt och stilla som jag hade önskat. Jag hade liksom sett en dag i soffan under en filt framför någon slemmig eftermiddagsfilm på någon obskyr kanal.

Istället får jag leta koppel till "hundar" och avvärja småtjafs och så hela hela hela tiden hämta Majken som står utanför ungarnas rum och hänger, i förhoppning om att de ska glömma att stänga dörren så hon kan smita in.

Inte alls vilsamt. Men ungarna har ju kul.