Jag tyar inte.

Det har varit väldigt mycket barnprat här på sistone. Mycket barnprat och lite om allt annat. Men det är för att jag orkar inte. Jag klarar inte av all skit i världen just nu. Sverigedemokraterna skriver programförklaringar som är borderline nazistiska, polisen som våldtog en sextonåring får bara ett års fängelse, gamla vanvårdas, skådespelare som sätter upp SCUM blir mordhotade, ska jag fortsätta?

Jag orkar inte. Det är lättare att bara låtsas om att det inte händer, fokusera på mitt och mitt eget och försöka ignorera att världen är åt helvete. I alla fall fram tills jul, för hur mycket julstämning blir det egentligen om man måste tänka på att hela landet verkar vara fyllt av kompletta idioter?

Jag vet att vi alla tycker att demokrati är så himla fint och bra, men alltså - really?! Det är alltså de idioter man läser om i tidningen varje dag som vi vill ska bestämma hur Sverige ska se ut? Jag börjar vackla i min tro på demokratin helt enkelt. Bättre att bara göra mig till enväldig härskare direkt.

Då skulle ju i alla fall jag vara nöjd. Och det är ju det viktigaste.

Så fint, trots allt.

I natt, i febern, drömde jag om morfar. Jag drömde att vi skulle fira jul och helt plötsligt var han där med oss. Han hade alltså dött, för jag funderade på hur han kunde finnas där med oss igen. Men där var han. Och det var mycket i drömmen som var härligt och bra, men bäst var när jag kramade honom hårt hårt hårt och länge och insöp hans lukt och kände att det verkligen var han. På riktigt.

Sedan vaknade ju och det var ju sorgligt. För jag hade ju inte träffat honom på riktigt. Men ändå hade jag det. Det går inte att förklara, men i drömmen var det så otroligt äkta. Det var hans lukt och hans röst och hans kram och precis som det brukade vara. Men eftersom jag visste att han hade dött så var det så skört och förunderligt och fint.

Det var en härlig dröm i alla fall. Jag är glad för att jag fick den.

Boom, poff, splash.

Jag överlevde mötet. Blev till och med beskriven som "social", vilket väl är värt ett helt tak målat fullt med kors. Sen åkte jag hem och bäddade ner mig och nu har jag legat i sängen och tittat på Glee på datorn och sen kom ungarna in och ville vara med mig och då såg vi Dr. Horrible och de gillade det fast det var på engelska. Ni har väl sett Dr. Horrible? Om inte så finns hela att köpa, eller på youtube, och det får inte missas. Sång, humor, Joss Whedon. Går inte att få det bättre.

Sen dog batteriet på min dator och jag inbillade mig att jag var frisk, så jag reste mig hurtigt och trodde sen att jag skulle få hjärna på hela golvet, ty det kändes som att huvudet exploderade. På riktigt. Jag har aldrig fått en örfil, men om någon skulle vilja ge mig en bitch slap nu så skulle de ha chansen, för jag skulle bara tro att det var huvudvärken igen. Aj.

Ungarna bakar kladdkaka inför minimello ikväll och jag har bäddat ner mig i soffan och tänker att det visserligen suger att vara sjuk, men om man har så fint sällskap som jag har så är det ju inte så farligt ändå.

Så länge de håller sams, det vill säga.

Hallå hörrni!

Nu är jag arg. Här skriver jag att jag håller på att DÖ och ingen reagerar. Jag kunde ha avlidit i natt, faktiskt. Jag höll på att dränkas i min egen svett samtidigt som jag frös ihjäl. Eller heter det fryste? Jag har fortfarande feber och kan inte skilja på riktig svenska och min dialekt för tillfället. Jag säger att jag tröck på knappen, men det vet jag ju att det ska vara tryckte. Är det samma med frös och fryste? Fast om jag googlar så har SvD också använt ordet "frös", så då duger det till min blogg.

Nu har jag vräkt i mig alvedon och ska på det viktigaste jobbmötet det här sidan året. Det känns sådär, kan jag ju erkänna. Men ställa in är helt enkelt inte ett alternativ, så... Here we go! Eller jag då. Here I go.

Och ni ska ju TYCKA SYND OM MIG. Så att när jag stapplar in genom dörren hemma ska jag inte bara mötas utav familjens ömk och sympati, jag vill se sympati här också? I alla fall ett "duktig chey"?

Får jag lägga mig ner nu?

Ringde nyss maken och grät i telefonen och bara "kom hem NU!". Han är med Emmy på gympa och jag har frossa och brännande kinder och ont precis ÖVERALLT och bara orkar inte med Majken som vägrar somna. Som inte kan somna, för hon är också dunderförkyld.

Skjut mig nu. Det vore barmhärtigast.

Plus minus noll

Idag råkade jag se mig själv i en sån där spegel som hänger längst bort i en korridor. Så att det tar ett tag innan man fattar att det är sig själv man ser i spegeln.

Mina två första tankar, och jag svär på att jag inte minns vilken som kom först, var:

"Hjälp vad tjock jag är" och "Oj, vad snygg jag är!"

Så jag vet inte. Det ena tog väl ut det andra antar jag.

Hur var er dag då?

Papaverin
Papaverin
Aspirin
Ipren
Papaverin

Så har min dag varit.

/Dör lite i soffan nu, okej?

Grälsjuk.

Åh, jag är så diskussionslysten. Kan vi inte starta upp någon diskussion här, så att jag får ur mig lite ont blod? På facebook häver ju ytliga bekanta ur sig dumheter gång på gång, men jag vågar inte nappa där. Igår förlorade jag en fb-"vän" för att jag framhärdade med att det är dumt att säga negerboll. Snipp snapp snut, så var den facebookvänskapen slut.

Men ni! Ni är ju tuffa, kunniga, vettiga, roliga, smarta och pålästa. Ni vågar ju diskutera med mig, eller hur? Ni vet ju att jag skäller värre än jag bits och att jag inte är farlig på riktigt. Eller hur?

Så vad ska vi dra igång då? Jag har ett gäng saker jag stör mig på just nu, men om ni kommer på något helt annat så är det okej att slänga in det som förslag så får vi se vart det tar oss? Snälla häng på nu, för annars kommer jag inte ha några facebookvänner eller twitterföljare kvar innan jul. Och ja, ni ska ta det här som en komplimang. Jag vet att ni stannar hur hätsk diskussionen än blir. Jag vet att ni ser glimten i ögat.

Jag slänger ur mig några ämnen här, nappa på whatever eller kontra med något eget.

- Människor som sätter hjälmar på barn som lär sig krypa/gå/resa sig och som madrasserar hårda hörn i hemmet får väl ändå ta och skärpa sig? BARN SKA SLÅ SIG, DET HÖR TILL!

- När ska det bli lagligt med dödshjälp i Sverige?

- Människor som ogillar julen, är de generellt surare och bittrare människor eller har de bara varit med om ett trauma i barndomen?

- Fattar de som säger att Trolltider var den bästa julkalendern att vi inte bryr oss? Det finns fler, bättre, julkalendrar. Sluta med överhissandet!

- HUR patetisk är Assange egentligen? Dör ju skämsdöden bara genom att läsa om honom.

- Varför är reformerade syndare alltid de värsta? Ni vet, de som rökt som borstbindare i 40 år men nu blivit rökfria och då måste stå med plakat på sönderrökta lungor utanför varje kiosk i närheten. Eller de som vägt 200 kilo, blivit gbp-opererade och nu är smala som trådar och därför måste fördöma varenda julkaka som andra bakar med att det är "fett och socker i enorma mängder i". Eh ja, vi vet. Det var för att du överkonsumerat sånt som du nyss vägde 200 kilo. VI har inte glömt även om du har det. Eller den eviga singeln som sedan hux flux blir sambo och inte kan sluta posta hjärtfyllda meddelanden på facebook om hur alla singlar egentligen är olyckliga innerst inne. Kräks.

Någon som vill hugga? Säga emot? Tycka till? Ha en annan åsikt? Please do! Nu! Pronto! Tack!

Zzzz...

Jag fattar inte hur folk kan ha fritidsintressen och träna och hålla på flera kvällar i veckan. När klockan blir sex och ungarna fastnar framför Bolibompa försöker jag mest hålla mig vaken. Att byta om och ge mig iväg känns oöverstigligt.

Men det är klart. "Inte somna i soffan" är kanske också en hobby att ägna sig åt?

Kan vi ha en kurs i pokémon tack?

Det finns massor av föräldrakurser. Redan innan barnen kommer ut kan vi lära oss att andas rätt och pusta lätt och vi kan lära oss massage av ett litet knyte och yoga för tvååringar och jag vet inte allt. Men sedan växer barnen upp och helt plötsligt finns det inte alls några kurser som vi kan behöva. Här är några kurser jag efterfrågar:

- Vilken Beyblade är egentligen bäst? Skorpionen? Björnen? Tjejen med det blixtrande håret? Och vad är egentligen bäst teknik: att satsa på att krocka så ofta man kan eller att försöka gömma sig i ett hörn och snurra så länge som möjligt?

- Hur knyter man morgonrockssnören så att de blir bra koppel när ungarna leker mamma-pappa-barn? Koppel? Ja, för de leker ju aldrig mamma eller barn, utan alla är ju hundar hela tiden. Och så ska de ha koppel och så får vi knyta de rep vi hittar kring deras vrister och så går knuten alltid upp och SNÄLLA BARN LEK SJÄLVA, JAG HAR INTE TID!

- Vad gör vi ifall klädracet på Bolibompa tas bort ur programmet helt plötsligt? Hur får vi på barnen kläderna då på morgonen? Och vad gjorde egentligen föräldrarna förr i tiden när det bara sändes barnprogram någon timme om dagen? Hur överlevde de då?

- Hur mycket är det kutym att skryta om sina barn på facebook? Jag känner att vissa kanske har passerat den gränsen samtidigt som ungen föddes, medan andra inte nämner barnet förrän ungen tar studenten.

Och så viktigast av allt. Gärna ett endagsseminarie som ägnar sig åt frågan:

När försvinner molluskerna?! Dessa vidriga små vårtor. Och: kan de smitta vuxna? (Hemska tanke!)

(Sen vill jag gärna också ha en helgkurs om hur man hanterar jobbiga ungar och tillhörande föräldrar, men det är en annan historia. Det är en så infekterad historia att fotbollshuliganer skulle kunna lära sig en sak eller två från en förälder som upplever att den lilla avkomman har blivit kritiserad.)