Bästa stunden på veckan.

Snart är vi där. Fredagseftermiddagen. Bästa stunden på hela veckan!

Hela helgen ligger framför en och allt är öppet. Det kan bli hur bra som helst. Jag ser fram emot tv-serier, musselmiddag med vänner, höströjning i trädgården och hembakt bröd till frukost. Jag ser fram emot god mat och att hänga med barnen. Att tända ljus och brasa och krypa ner i soffan. Att få sovmorgon.

Sedan kanske det inte blir så bra som man har tänkt sig. Någon blir sjuk, eller arg, eller trött, eller så bränner vi brödet när vi bakar. Men nu, på fredagen, är allt fortfarande perfekt.

Jag älskar verkligen fredagar.

Hej höst!

Ungefär lika mycket som jag älskar att sätta igång med trädgården på våren, ungefär lika mycket älskar jag när vintern kommer  och jag kan blunda för misären där ute. I helgen står "rensa upp i trädgården inför vintern" på schemat och det innebär i princip att vi ska komma oss för att samla ihop alla gamla leksaker, vi ska ta in poolen som är tömd för länge sen, vi tar in utemöblerna och solseglet och sopar av och krattar upp och klipper gräs och så kanske, om vi orkar, så rensar vi lite ogräs.

Fast det där med ogräset kommer inte hända. Jag hatar att ha trädgård när den är överväxt och ogräsfylld. Och det är väl klart att jag fattar att om jag tar tag i det ordentligt nu så har jag igen det i vår och nästa sommar. Men ändå. Orkar inte. Vill inte.

Jag vill bara vara inne med tända ljus och några tv-serier och bada skumbad och mysa. Jag längtar till jul och snö och december. Jag har verkligen inget intresse av att röja upp i trädgården mer än nödvändigt. Jo visst, hade vi haft lite pengar att lägga på till exempel fina blomsterarrangemang, ljung och andra pyntsaker så hade det varit en sak. Lite höstfint i trädgården sådär. Men nu? Allt är visset, ruttnande och brunt. Höstigt.

Så himla fult.

Nej, du får inte bli en miljöhjälte!

Okej, jag hatar programmet Miljöhjältarna på SvtB. Främst för att det är så jävla tråkigt, men också för att, eh, well, ja men vad fan jag är en hemsk människa: barnen är ofta så vansinnigt jobbiga och präktiga mot sina föräldrar? Hade mina barn mästrat mig sådär i TV hade jag slängt ut kamerateam såväl som unge med huvudet före. Orka.

I alla fall så gick avsnittet häromdagen ut på att familjen skulle använda mindre toalettpapper. Hur mycket papper de fick? 10 ark per person per dag. Ha ha ha. Kul om mamman i familjen hade mens då? 10 ark per dag?? Som att ge några städare en hushållspappersrulle och bara "Hej, där borta är resterna efter Stockholms blodbad. Här får ni en rulle Torky, lycka till!".

Det finns många program mina barn skulle få söka till. Jag har suttit och hjälpt dem tillverka små dockor till Minimello och både jag och Noa håller tummarna för att Wild Kids inte ska hinna lägga ner innan han är gammal nog att söka dit. Men miljöhjältarna? Kan de glömma.

Det här med att springa.

Först var jag förkyld i två veckor.
Sedan fick jag ett enormt nageltrång.

Nu har jag inte varit ute och sprungit på flrea veckor och det känns liksom oöverstigligt jobbigt att ge mig ut. Jag? Springa? Va? Näe...

Jag tror att det blev en sån chock för mig när jag faktiskt klarade av att springa 5 kilometer att jag stängde av. Been there, done that. De få känslor av gillande som jag kände i början när jag kämpade som mest, de är helt bortblåsta. Nu känns det bara jobbigt och slitigt och tråkigt. Vill inte, orkar inte, har ingen lust. Jämfört med ridningen (som jag älskar) och simningen (som jag tycker om) blir en springtur ett straff istället för en möjlighet.

Men ändå den klart billigaste och enklaste och smidigaste motionsformen. Synd bara att jag HATAR den?!

(Jag ska försöka ge mig ut i kväll om jag hinner. Innan det blir mörkt då så klart. *mörkrädd*)

Budapesttips efterfrågas!

Jag upptäckte igår att jag inte åker till Budapest sista helgen i oktober, som jag trodde, utan redan den 19:e. Och det kom ju lite som en chock minst sagt. Inte för att en vecka är en sån jättestor skillnad, men visst gör det lite till ändå? En vecka hit eller dit är rätt stor skillnad när man har småbarn.

Det bästa är att eftersom jag ska skriva om resan kan jag lägga tid på att leta restauranger, saker att göra och handla och kalla det arbetstid. Eftersom jag är ett planeringsfreak av rang känns det skönt att ha något att skylla på.

Om någon har något tips om Budapest får ni gärna hojta till. Boende har vi redan, och klassikerna har vi någorlunda koll på. Men tipsa gärna ändå!

Att leva med en full clown.

Majken är 1.5 år nu. Jag kan tänka mig att just barn på 1.5 år är de absolut ROLIGASTE små varelser som finns. Hon är som en liten rumpnisse som har rökt på och tappat halva sin talförmåga. Som en clown som blivit full och förståndshandikappad och rolig. Det är som att titta på en briljant komedi när hon drar fram. Jag älskar det!

Och inte bara när hon showar. För det gör de ju ofta, små små barn. I alla fall mina. Majken har show flera gånger om dagen, och upptäcker hon att man tittar på henne så gör hon om det hon håller på med tills vi tröttnar. Men det är inte bara det som är kul. Det är allt det där ofrivilligt roliga, hennes hela väsen.

Som när hon trippar runt i vardagsrummet och letar efter en bok och lyfter på kuddar och med det härligaste tonfallet någonsin säger "huh?". Det går inte att förklara i skrift, men det är så kul. Eller när hon kommer inspringande i vårt rum med cykelhjälm på huvudet, hårband runt midjan och fotbollsstrumpa på ena benet och skriker "Tada! Titta! Kolla!" för att hon är så nöjd med sig själv. Eller som när hon har upptäckt att den ABSOLUT roligaste leken är att hoppa från en liten stol ner över armstödet ner i soffan och skriker NEJ SLUTA! så fort någon närmar sig för att ta bort stolen.

Det är så himla mycket humor i ett sånt litet barn. Så mycket medveten humor framför allt. Hon roar oss med en fingertoppskänsla som saknas hos de flesta komiker. Hon vet vilket tonfall hon ska ta till för att vi ska skratta. Hon vet vad hon ska säga för att det ska bli komiskt. Hon vet vilka miner vi tycker är kul, vad barnen tycker är roligt och vad hon själv skrattar åt. Den där viljan att roa alltså, den gör så himla mycket.

Sedan skadar det ju inte att hon är glad nästan hela tiden också. Glad och nöjd och så svårt rolig. Det livar upp i höstmörkret.

Jag vet inte om jag har sagt det förut, men detta vårt tredje barn - jag är så vansinnigt glad att vi har henne.

Svek som svek tänker jag.

Jag har så enormt svårt att förstå varför folk menar att man ska jobba på förhållandet i alla väder och alla kriser, så länge det inte handlar om någon slags otrohet. Jag förstår verkligen inte. Det är en sån dubbelmoral i den allmänna diskussionen kring detta: kämpa till döds för ditt förhållande, så länge din partner inte rört någon annan. Då är det yxan som ska fram och kläder som ska brännas.

Jag kan väl inte vara ensam om att tycka att det finns vanvettigt många fler saker att skiljas för än just fysisk otrohet? Vad dessa saker kan vara varierar ju så klart från person till person, men jag fattar bara inte hur man kan tycka att svek och elakheter är förlåtbart så länge man inte råkar göra något som räknas till otrohet?

Ifall min man fått ett jobberbjudande som verkligen sätter mig och barnen i skiten och väljer att ta det jobbet bakom min rygg trots att vi tillsammans kommit överens om att han ska tacka nej, då tycker jag det är jävligt mycket värre än att råka hångla upp en kollega på en julfest. Nu är väl det rätt lätt att säga eftersom han främst jobbar med män i 50-årsåldern, men ändå.

Om han i ett bråk skulle slå sönder den gamla radion jag ärvde från morfar och skattar som en av mina käraste ägodelar skulle det vara elakare och mer sårande än om han sexchattat med andra kvinnor. Skulle han börja vara grym mot våra barn och behandla dem illa skulle jag visa honom dörren, medan ett engångsligg knappast skulle vara värt att dela familjen för.

Faktum är ju att folk tycker att det mesta ska gå att förlåta. Jobba på förhållandet, gå i parterapi och se till att din partner faktiskt känner sig älskad nog att sluta bete sig som en idiot. Kämpa! Ja, förutom vid otrohet. Går ej att förlåta! Döda!

Jag förstår inte varför saker som grundas på ilska, avsky, hat, förakt, elakhet eller själviskhet ska vara värre än något som grundas på åtrå, dumhet, fylla eller kärlek. Jag gör inte det.

Gör ni?

Morgonstund har guld i mund.

Det måste ju vara det absolut sämsta ordspråket någonsin? NEJ DET HAR DET INTE! Morgonstund har morgonandedräkt i mun, och jag tycker det är så vanvettigt äckligt med morgonandedräkt och luddiga tänder att jag får kräkkänslor när jag ser på filmer med "romantiska" scener där det nyblivna paret kysser varandra vilt när de vaknar. BORSTA TÄNDERNA FÖRST!

Ja, okej. Jag kanske är liet bitter idag. Det kanske var tredje världskriget här hemma i morse och jag kanske satt och jobbade till klockan 23 igår och jag kanske har sovit så lite sen i fredags att det svider i mina ögon. Så kanske det är.

Andra saker som jag stör mig på i filmer (och ja, detta har både jag och alla andra sagt tusen gånger förut) är följande:

- Ingen behöver någonsin fixa håret?! Hur är det möjligt?
- De äter ju fan aldrig. Detta är i och för sig rätt rimligt med tanke på hur magra alla är, men ändå. Tryck i er en burgare på vägen när ni ändå kör bil och jagar en galen mördare. Ni orkar slåss bättre om ni inte är svaga av hunger.
- Kan vi prata om att kvinnor väldigt sällan har handväskor i filmer? Jämfört med verkligheten är handväskorna bortretuscherade som en kvinna i en ikeakatalog i Pär Ströms drömverklighet.
- De har aldrig kondom? Vill inte tänka på hur många könssjukdomar som snurrar runt i filmernas värld.
- INGEN TAR HAND OM SINA BARN! Okej, det här gäller kanske mest tv-serier, men ändå. Några karaktärer får barn och ungen paraderas upp i några avsnitt, men sen är den puts väck. Jag klagar inte, jag bara undrar var de får tag på sina makalösa barnvakter? Jag vill också ha!

Nu hoppade jag av uppenbara skäl av de alldeles för vanliga sakerna att störa sig på, som att de aldrig säger hejdå i telefon, att en minut är lång som en timme, att alla tjejer vaknar med perfekt smink och allt det andra det där vi hört förut.

Handväskorna stör jag mig ändå på som fan.

En mamma bland alla andra.

På barngympan:

- Den här veckan slipper du väl nageltrånget i alla fall?
- Nej, det är kvar.
- Fortfarande?
- Ja, jag var ute och dansade i lördags och då blev det värre igen.
- Jaha. Men är det lika illa som sist?
- Nej, men nu har jag ett svullet och ont knä istället.
- Oj då, varför då?
- Jag var full och ramlade omkull.
- Jaha, eh, ojdå...
- Men det är ingen fara, det gjorde ont först när vi kom hem på morgonen sen.
- ...
- Däremot mår jag jätteilla, hoppas jag inte råkat bli på smällen igen.
- ...
- För i såna fall skulle det verkligen bli en unge med FAS efter den här helgen!
- ...
- Hur var din helg?


Näe.

Jag sa aldrig det.
Nåt av det.

Några gränser har man ju.
Det är mitt nya motto.

Det här med att hata män.

För att vara gummsjuk hatar jag män ovanligt mycket. 99% av alla riktigt stora idioter är män. Det finns liksom inte mycket att tillägga där.

Och då förstår jag inte varför man som man (!) hävdar att det är biologiskt. VILL man erkänna att de maktmänniskor som företräder ens kön, med några få undantag, är komplett tappade bakom en vagn? Är det inte lättare att liksom konstatera någonstans att hej, javisst är det så att det är vi som startar krig, våldtar, dödar och slår, rånar, miljöförstör, stenar, skändar, hotar och spränger. Det är vi. Männen. Men vet ni vad, det beror liksom på att vi har makten, inte på vår genetik. Det beror inte på att vi är födda såna, vi bara blir det. Hjälp oss sluta, eller slåss mot oss för att vi ska sluta. Men tro inte att det är oföränderligt.

Det känns som att skjuta sig själv i foten något enormt att hävda att all denna massiva äckliga idioti är huggen i sten. Att man föds till idiot. Att man som man accepterar att ens kollektiva roll ska vara Dum I Huvudet. Varför vill man nedvärdera sig själv så?

Mannen är inte en biologisk olycka. Han, Mannen, är mer som ett misslyckat experiment i ett labb. Men det går att rätta till, som tur är. Om vi inte låtsas att det förrymda experimentet med tre ben, förståndshandikapp och ett öga i bakhuvudet är normen och idealet.