2010-talets problem.

Jag var så jäkla smart, det var jag. Jag skaffade facebook i mitt flicknamn så att jag kunde bestämma själv över vilka nya bekantskaper som hittade mig. Och sen luckrade jag upp det lite och nu är det ju helt kört; kollegor blandas med internetkompisar blandas med förskoleföräldrar och jag får panik. Det går ju inte att ha det så. Jag vet att man kan göra listor på vilka som får se vad, men jag lyckas för fan inte ens få se "senaste" hela tiden utan hamnar på "topphändelser" ideligen.

Jag tycker om facebook för många funktioner, men samtidigt är det lätt att glömma vilka man har som vänner och vad de kan se och från och med nu får jag bara uppdatera med saker som "Åhh... bakar äppelpaj, guuu va myysigt! <3 coola="" d="" dum="" fast="" huvudet="" i="" inte.="" jag="" ju="" kommer="" mina="" nner="" p="" r="" s="" tycka="" v="" vet="">
Kul med ny teknik.

Kan jag få dricka min cola ifred tack?!

Jag dricker ju mycket cola (zero). Ja, jag dricker alldeles för mycket. Ja, jag vet att det verkligen inte är bra för mig. Vi kan enas om det.

Men herregud vad jag är trött på de eviga kommentarerna. Sitter jag och hånler när ni diskuterar cappuccino eller latte - vilket faktiskt knappast är nyttigt heller - vid fikat? Säger jag "jaha... en kaffe idag OCKSÅ?" när ni tar en kopp efter lunchen? Nej, det gör jag inte. Och ja, kaffe är ju självklart mer socialt accepterat än vad det är att dricka läsk, men gissa vad - jag gillar inte kaffe. Jag gillar det verkligen inte. Jag är inte särskilt förtjust i te heller och jag vill också ha något som avslutar måltiden, som piggar upp eller som bara är trevligt att dricka vid fikat istället för ett glas vatten.

Det är tydligen så jäkla provocerande att jag 1) inte dricker kaffe ("har du inte blivit vuxen än?" och 2) gärna dricker cola ("du vet att det där är rävgift va?"). Herregud vad jag inte är intresserad av kollegors eller bekantas åsikter om vad jag dricker och när. Jag super inte på jobbet, jag blir knappast en fara för mina barn när jag dricker cola och det är ju inte som att de kritiserar mig på grund av deras problem med coca colas oetiska förfaranden runt om i världen. Nej, det sticker bara i ögonen på folk att jag tycker om cola.

Jag ska börja ifrågasätta deras kaffedrickande precis lika mycket som de ifrågasätter mitt coladrickande (som på jobbet handlar om typ en liten burk varannan dag eller så, om ens det). "Nämen, har du inte redan druckit kaffe idag? Menar du att du dricker TVÅ koppar om dagen? MER? Oj! Du vet väl att det är dåligt för tänderna? Ja ja, du gör ju som du vill..."

Kul stämning.

Kan inte nån ta med mig ut ikväll

Jag tänkte att jag skulle ta och starta upp det där med bloggandet igen, om jag orkar och datorn lyckas fungera mer än fem minuter i taget, för jag saknar att älta, ventilera, klaga. Det här kommer verkligen verkligen verkligen bli ett lyxklag, ett larvgnäll, en skitsak, men det är min blogg och här avhandlas sällan något av egentlig tyngd.

Jag har tre fantastiska barn (lite mindre fantastiska än vanligt just nu bara, förhoppningsvis rättar terminstarten till det), jag har två jobb jag tycker bra om, jag har fina vänner och jag har skitroliga fritidsintressen (jag menar, roller derby, ridning och stand up - jag är ju ändå ett ess på att välja hobbies) och ett bra äktenskap och ett helt okej hus som nu har en fin tvättstuga. Allt det har jag. Och ändå känner jag såhär: jag är så utterly, completely, totally uttråkad. Jag har haft en mysig, trevlig, gosig, bra, fin, härlig, lång sommar men jag har haft riktigt KUL kanske tre gånger. Det jag pratar om, skriver om, tänker på, är mest barn och jobb och hus och jag orkar inte med det. Jag vill ha kul. Hur jävla pinsamt och tråkigt det än låter vill jag också figurera på insta med snygga vänner på någon fest i alla fall liiite oftare än typ två gånger per år.

Det är säkert mest hösten som gör detta. För kanske tre veckor sen var jag asnöjd och jätteglad och jag vet ju att jag blir skitdeppig så fort hösten kommer men då behöver jag ju uppenbarligen mer nöjen att se fram emot?

Sa ju att det skulle vara larvgnäll. Här går jag omkring och har allt och klagar på att jag inte får roa mig tillräckligt ofta. Men det har varit grått hela dagen och det roligaste jag sysslat med i helgen har varit att klämma några avsnitt av Drop Dead Diva som visserligen är en bra serie, men kanske inte sånt man skriver hem om. Vilket jag i och för sig, nästan i alla fall, gjorde.

Blä.

Tack och hej,
Emotjej

Givna hästar får se ut hur de vill.

Så man ska ju inte skåda dem i munnen. Det ska man inte. Därför gör jag inte det.

(Men jag mumlar lite om att blogga i sex år och under perioder fan ha en riktigt bra blogg som ändå aldrig får mer än några hundra läsare men sen starta en gif-tumblr som på en vecka får några tusen läsare per dag.)

Nu när jag är klar med att inte skåda given häst i munnen tänker jag fråga er varför det inte är mer utspritt det här med att ha frikort? Även om man inte skulle agera på det, vilket väl få skulle göra (vi vet alla att det inte gäller mig ifall Erik Haag kom och viftade med kalsongerna) så är det väl en rolig fantasigrej? Vem skulle du... osv.

Snälla säg att ni har frikort och vilka de är och ja, jag vet att jag har bloggat om detta förut någon gång men det är ju ändå ingen som bryr sig om innehållet om man inte har blinkande bilder, så vem bryr sig. Nä just ja, det var ju det där med bortskänkta hästar nu igen.

Äntligen börjar det!

Vad? Tja, allt. Hösten. Jo, jag har längtat hit trots att jag fasar för höstdeppen och allt sånt, men ändå. Vardag, rutiner, jag har tamefan saknat det. Kul att det märks att jag fyller 30 om ett halvår. Är inte alls panikslagen över det.

Idag började Roller Derby-träningen igen och det gick jättebra trots sommaruppehållet. Jag hoppade över koner, gjorde crossovers och t-stops. Ja, det säger ju inte er något förstås, men ni kan vara jättestolta. Jag gjorde även allt detta i hotpants, vilket fan är en ännu större prestation. Hotpants? Things I do for derby osv.

Och imorgon börjar ridningen och jag började jobba idag och barnen började fritids/förskola idag och jag vet inte, men jag hade strumpbyxor på mig idag och det var inte för varmt så jag känner lite att bring it on nu september, oktober och november. Jag är redo för hösten!

(Liite av den här peppen kan ju bero på att tio av de serier jag följer börjar nu i september igen vilket ju är väldigt underbart!)

Ny favoritdrink

Visste ni (ja det gjorde ni väl eftersom det är en återkommande grej i amerikansk populärkultur där folk blir onyktra utan att fatta varför) att Long Island Icetea smakar ungefär som läsk fast det är jättejättemycket sprit i?

 Jag drack några såna i natt. Och somnade runt halv fem. Så att jag är pigg nu. Nej men ärligt, jag är pigg. Är inte särskilt bakis alls, trots att jag tydligen drack såna mängder att alla uträkningar visade att jag inte borde få köra bil de närmsta dagarna.

Fester, vilket otroligt bra påfund det är. Särskilt när man inte ordnar dem själva utan blir bortbjuden. "Fest" är ett av mina favoritord faktiskt, ihop med "barnvakt". I alla fall såhär efter sju veckors sommarlov.

Fortfarande ljust ute:
























Börjat ljusna igen:

"Godmorgon"

Jag tycker inte det är rimligt att vara på plats för en fotbollscup redan strax efter sju på morgonen. Alls. Särskilt inte eftersom vi ska på 40-årsfest ikväll och jag verkligen behöver min skönhetssömn. Verkligen. 

Men nu är vi här i alla fall och jag sitter nära kiosken och solen skiner och jag ÄLSKAR ju att se på när han spelar fotboll. Målsättningen för dagen är enligt Noa med kompis att "vinna... eller åtminstone spela oavgjort EN match!". De blir inte cupvinnare om man säger så, men inga jublar högre när de väl får in en boll i mål. 

Nu kör vi! 

Jag älskade verkligen inte "Känn ingen sorg".

Man kan till och med säga att jag ogillade den. Men inte först, om jag ska vara ärlig. Jag skrattade också, och hoppades och ooh:ade och aah:ade över det fina fotot och grät i slutet, men ändå var det något som skavde. Ja, förutom det uppenbart absurda sättet att porträttera kvinnor (mer om det senare), var det något mer som störde. Till sist inser jag att jag helt enkelt inte gillar storyn. Eller huvudpersonen.

Nu tänker jag summera hela handlingen, så om du inte vill bli spoilad, läs inte vidare:

Pål, Johnny och Lena är bästa vänner sen ever ever ever. I första scenen ser vi dem som barn när de ska sjunga Påls pappas sång "Brännö serenad". Det går åt skogen när Pål i ett anfall av scennerver visar rumpan för hela kyrkan. Jobbigt. Idag är de som sagt bästa vänner och gör allt ihop, inklusive springer ifrån uppretade fotbollsfans och så vidare. Lena boxas, Pål gör ingenting och Johnny är knarklangare. Fast det vet inte Lena och Pål trots att det är så JÄVLA UPPENBART att det liksom inte är rimligt att Pål inte fattar det om han inte lider av en lindrig begåvsnedsättning

Så träffar Pål Eva en kväll då hon uppträder på en klubb. Eva känner Johnny sen tidigare och blir förtjust i Påls vackra sångtexter som hon hör när han sjunger för sig själv. Eftersom hennes trummis hamnar i slagsmål och skadas vill hon ersätta honom med Pål. Men han har ju scenskräck! Så vi får se hur han gör bort sig lite och det är flirt mellan honom och Eva och just ja, Lena är ju kär i Pål också men får inte fram det men det framgår att det är jätteviktigt för henne att han ska komma och se hennes stora boxningsmatch. Men Pål är som sagt ytterst betuttad i Eva. Sen drar Pål, Eva och Johnny till Danmark och på vägen hem lämnar Johnny sin väska med Pål, som inser att det är fullt med knark i väskan PRECIS när tullpolisen går på tåget. Panik.

Genom att spola ner knarket i toaletten kommer Pål undan, men Johnny blir jätteupprörd eftersom knarket är borta. Pål är arg på Eva som lämnade honom i sticket när hon insåg vad som var på G och alla är sura. JA ja, fast forward: Knarklangare kommer och spöar på Johnny som tar ut ilskan på Pål som flyttar hem till sin farfar igen (föräldrarna är döda), Lena berättar om sina känslor för Pål och han kysser henne men ligger samma kväll med Eva, Eva knarkar och är vacker och Pål tar ett vanligt knegarjobb och lite sånt. Se filmen.

Så kulminerar det hela på lördagen när Lena ska ha sin stora boxningsmatch (vilket vi alla saw coming ungefär samma sekund hon bad Pål om att verkligen komma). Pål ska spela en spelning med Eva med alla hans låtar istället för att gå och se Lena, när han - efter att ha ignorerat typ 100 telefonsvarsmeddelanden från Johnny - får ett sms som säger "hejdå", ringer upp Johnny samtidigt som Johnny blir attackerad av knarklangaren varpå Pål fattar att det är på allvar. Så han lämnar Eva, hämtar Lena och de sticker hem till Johnny, som ligger knivskuren. De åker till sjukhuset och allt är kritiskt och så ser de hur alla springer mot Johnnys rum och när de kommer dit så dör han och Eva är där och är hysteriskt ledsen och kameran zoomar in på Pål som i detta ögonblick fokuserar på att hans brud är kär i hans bästa kompis snarare än att hans bästa kompis ÄR FUCKING DÖD??

Begravning. Pål har skrivit en sång till Johnny, lyckas ÄNTLIGEN framträda för publik för första gången, får ett skivkontrakt samma dag, åker till sthlm, kommer tillbaka, är ihop med Lena och spelar för sina vänner och har inga scennerver alls utan är jättelyckad. Och allt slutar bra. Förutom att Johnny är död då.

Alltså, förlåt för den långa recapen, men det är så mycket jag stör mig på som jag vill att ni ska kunna relatera till.

1) Kvinnosynen. Alltså den är så pinsamt dålig? Det finns som sagt två tjejer: Lena och Eva. Eva är mörkhårig, vacker, mystisk, en sån som inte görs längre. Lena sportar och är blond och lite grabbig och har sneda tänder och är sådär otroligt osexig som en kompistjej kan vara. Ni vet, de är varandras antiteser. Vacker, sexig och syndig vs. sportig, blond och rejäl. Och Eva, eftersom hon är så snygg, går omkring i underkläder hela tiden. Eller har inga byxor på sig. Eller poserar i en dörrpost med ett sensuellt uttryck i ansiktet. Hon är lite som en indikilles ultimata runkfantasi. Och vi får inte veta mer om henne än att hennes rika mamma är en berömd sångerska och att Eva någon gång skurit sig i handlederna. Lena får vi veta gillar att boxas, och that's it. Pål frågar en gång varför den där matchen är så viktig och hon svarar att "kanske för att alla som någonsin sagt att jag inte kan, att jag är för liten kommer vara där" och jag tänker att ÄNTLIGEN kanske vi får veta något mer om detta? Vilka har sagt det? Varför kommer de vara där? Men nej. Det var liksom det vi fick veta. Lena är aldrig sexig, hon är knappt sminkad. För hon är ju en pojktjej sådär. Lite bästa kompis, den goda, den bra tjejen.

2) Alltså Pål är ju en sån douche? Okej, visst han har inga föräldrar och så, men han ska föreställa lite sådär charmigt bortkommen när han bara är en jäkligt hemsk kille. Han tror att han råkar döda sin farfars älskade katt, då slänger han den i soporna och låtsas som ingenting. Ska vi tycka att dessa psykopatfasoner är dråpliga? Han ser sin bästa kompis bli misshandlad och hotad av knarklangare och när han blir tillsagd att dra så gör han det bara. Svarar inte i telefon och skiter i sin kompis som uppenbarligen BEHÖVER HJÄLP?? Och sen är han mer ledsen över att hans tjej är kär i hans kompis än över att kompisen dött. Och några timmar efter begravningen är han asglad igen eftersom han ju fått skivkontrakt typ. Vem gör så?

3) Eva är ju också en jäkligt osympatisk karaktär? Snubben hon är jättekär i är i knipa, hennes mamma är svinrik men hon lyfter inte ett finger för att hjälpa till? Istället ligger hon med Pål, knarkar lite, klär sig i vintagekläder i motljus och tycker allmänt synd om sig själv.

4) Allt är så platt? Karaktärerna är platta, saker känns orimliga och det känns så ytligt? Vackert foto i all ära, men jag hade förväntat mig så himla mycket mer av en film som bygger på Håkans låtar? Dessa texter har i perioder varit allt för mig. De har lyft mig och tröstat mig och jag har haft Håkans musik som ett soundtrack till mitt liv i mångt och mycket. Och är det något han är för mig, så är det poet. Hans texter får mig att känna, gråta, rysa, njuta. Och om man ska basera en film på någon som berört så många så hade jag faktiskt förväntat mig mer? Mer djup? Mindre buskis?

Jag verkar vara ensam om att inte gilla filmen. Alla recensioner är bra, alla som har sett den älskar den och jag känner mer och mer att jag verkligen verkligen inte älskade den.

Aja, vet inte hur relevant det här var för någon annan än mig själv, men nu har jag fått det ur mig och kan återgå till att tänka på andra saker.

Nya lelle bloggen!

Säger man blogg om en tumblr? This just in: jag fattar verkligen ingenting av tumblr. Nada! Ändå har jag skaffat en som ni hittar här: supermamman.tumblr.com

Nej, jag kommer inte sluta blogga här. Min tumblr är ju en tumblr och en helt annan sak. Men jäklar vad kul det är! Jag startade den igår och har som sagt noll koll på funktionerna, så ni får ta den för vad den är. Men i mina egna ödmjuka ögon är den rätt kul faktiskt. 

Nu ska jag gå och fortsätta sätta upp innertak, also known as en av de glömda kretsarna i Dantes inferno. 

Tjingeling!

Eh hej hemmet.

Ni vet när man bott i ett hem så länge att man blivit blind för alla dess skavanker? Ni vet när man har haft semester med barnen i typ två månader och ca en dag av dessa har ägnats åt städning? Ni vet i sagor när förtrollningen plötsligt hävs och prinsessan kan se allt som förut varit dolt?

Lite så är det för mig just nu. Helt plötsligt ser jag ALLA fel i vårt hus. Alla! Varenda liten saknad list eller fläck eller lös sladd eller saknat innertak blir plötsligt synliga. Eller ok, det saknade innertaket har väl alltid varit synligt så klart, men nu har vi bestämt oss för att göra något åt det. Ihop med saknade lister, avskavd färg och alla andra triljoner små saker som alltid måste göras i ett hus. Plus att rengöra denna ingrodda bostad. 

Ifall ni bor i lägenhet och sparar asmycket för att ha råd att bo i hus, alltså... åk till maldiverna istället. Eller köp ett nybyggt hus. Eller var inte kroniskt lata. Det går ju det också.