I helgen spelade mitt lag Nerike Knockouts vårt allra första bout som lag. (Ett bout är en rollerderby-match, för den som inte visste det.) Eftersom vi hade skrapat ihop ett lag med smått skadade, sjuka, krassliga och nybörjare var vi i kraftigt underläge med kämpade på bra ändå. Jag som har mått dåligt under hösten trodde tidigare inte att jag skulle kunna vara med i den här matchen, men det var jag i alla fall. Och det är jag glad för eftersom det var vår allra första match som sagt.
Mindre glad är jag över att jag blev knäad i ansiktet med ordentlig kraft i boutets sista minuter. Fick kravla av banan och blödde mitt livs första näsblod. Nu ligger jag i soffan och mår illa med en lätt hjärnskakning. Egentligen skulle jag ha spelat i matchen idag också, men det blev av förklarliga skäl inte av.
Vi sov över i Karlstad där matcherna spelades. Alltid när jag sover borta utan min familj känns det så. Det är så märkligt, för det har ju NOLL att göra med vilka jag umgås med (de andra i laget är underbara) och mer att göra med att jag inte är hemma antar jag? Känner mig så väldigt ensam och vilsen bara.
Nu ska jag försöka klämma ur mig en ledare som har deadline imorgon bitti. Kanske inte lär bli min mest stringenta någonsin med tanke på att min hjärna mår som den gör.
Jaja.
(Ps, ursäkta att inledningen av detta blogginlägg låter som ett jäkla utdrag ur en dagbok för tonåringar. Skyller på att jag mår dåligt. Också så är det jättelöjligt att bry sig om hur man skriver i sin blogg, men nu är ju jag löjlig och ängslig så det är ju lite min grej.)
söndag 13 december 2015
torsdag 10 december 2015
Nostalgi deluxe
Häromdagen frågade Emmy om hon och Noa får gå och bada ensamma i sjön nästa sommar. Nja... började jag, varpå hon påpekade att båda två har klarat simprov i skolan, samt "nästa sommar är vi ju 9 och 11". Och jag tappade hakan.
HUR I HELVETE KAN JAG HA SÅ GAMLA BARN??? Det är ju helt jävla orimligt? Jag blir så himla provocerad. Det var ju nyss de var så små?
Och nu så ska vi göra en fotobok till mormor i julklapp och tittar igenom gamla bilder och jag dör en liten smula. De var så små. Så små och fina och knubbiga. Och vi hade en bebis. Jag saknar verkligen att ha en bebis. Barn upp till två-tre år ändå? Så väldigt väldigt underbara. Även om ja, alla åldrar ha sin charm och jag inte vill ha fler barn. Saknar ändå den där bebistiden.
Det går så fruktansvärt fort. Min yngsta blir snart fem år. Min YNGSTA blir snart fem år. Kan ni greppa det här, för jag kan det tamefan inte.
Tänk på det bara? Noa är drygt 10 år. Hälften av den tid han kommer leva med oss har redan gått. Och snart går det ju över i tiden då man hellre gör i princip vad som helst än hänger med sina föräldrar?
Jag behöver en bebis till. Synd att jag inte orkar ett barn till bara. Oh well.
HUR I HELVETE KAN JAG HA SÅ GAMLA BARN??? Det är ju helt jävla orimligt? Jag blir så himla provocerad. Det var ju nyss de var så små?
Och nu så ska vi göra en fotobok till mormor i julklapp och tittar igenom gamla bilder och jag dör en liten smula. De var så små. Så små och fina och knubbiga. Och vi hade en bebis. Jag saknar verkligen att ha en bebis. Barn upp till två-tre år ändå? Så väldigt väldigt underbara. Även om ja, alla åldrar ha sin charm och jag inte vill ha fler barn. Saknar ändå den där bebistiden.
Det går så fruktansvärt fort. Min yngsta blir snart fem år. Min YNGSTA blir snart fem år. Kan ni greppa det här, för jag kan det tamefan inte.
Tänk på det bara? Noa är drygt 10 år. Hälften av den tid han kommer leva med oss har redan gått. Och snart går det ju över i tiden då man hellre gör i princip vad som helst än hänger med sina föräldrar?
Jag behöver en bebis till. Synd att jag inte orkar ett barn till bara. Oh well.
söndag 6 december 2015
Saker jag ogillar... och kanske gillar, juledition.
En liten osorterad lista på vad jag ogillar. Och kanske gillar, jag vet inte än om jag kommer på något.
- Jag sorterade tvätten nyss och när jag såg förra årets julklappsskjorta till Noa så tänkte jag på hur jävla mycket jag hatar finskjortor på småkillar. Ja, det låter sjukt motsägelsefullt, jag vet, men låt mig förklara: "stiliga" skjortor på småpojkar är ett otyg. Nej, jag har ingen djupgående politisk analys bakom detta mer än: det är jävligt fult. Och alla sätter ju på sina småkillar svarta/röda/vita skjortor över jul. Med en liten fluga kanske. Vattenkammat hår? Och det är så fult!
Men - efter att ha botaniserat lite på flickavdelningarna så har jag hittat fina skjortor som säger mer "romantisk poppare" än "vattenkammad buskille" och helt plötsligt blev finkläder så väldigt mycket lättare för Noa. I nio år har jag nämligen bojkottat precis allt vad skjortor heter till jul. Sen förra året hittade jag en vit med katter på (på HMs tjejavdelning) och plötsligt så föll allt på plats. SÅ kan man ju använda skjortor.
Det här är ett superkänsligt ämne eftersom ca ALLA klär sina småpojkar i skjortor på jul. Och alltså, jag är ledsen, men varför tar ni åt er bara för att jag säger att det är fult? Jag kommer ju inte gå omkring och titta snett på era ungar? Det enda det innebär är att jag, en människa ni kanske känner eller som kanske är en fullkomlig främling, tycker att era söner har fula kläder på högtider. Ni tycker att de har fina. Sluta ta åt er?
Jag fattar väl att folk tycker att Majken har ful frisyr liksom. DET TYCKER NÄMLIGEN JAG OCKSÅ. Men jag får inte göra något åt det för henne. Jaja, det var ett sidospår.
- Folk som har fult julpynt utomhus. Fine, vill ni klä granen med blåa led-lampor, gör det? Så länge jag slipper SE det? Men till exempel våra grannar, de har en gran på sin balkong som blinkar i mängder av färger och lär orsaka epilepsianfall för varannan person som går förbi. Dessutom har de en discokula med massa färger? Vad har disco med jul att göra?? Sen så fattar jag ju också att alla inte kan ha bra smak och att det inte finns någon smakpolis (you say that like it's a good thing??), men det finns väl nån måtta på vad man får utstätta sina medmänniskor för?
- Människor som ogillar jul och därför gör en grej av att fira "annorlunda".
"Nej VI tycker att jul är så hemskt och kommersiellt så vi har helt skippat julgran och pynt och julmat. Istället ses vi och handarbetar tillsammans, sen byter vi mellan oss det vi skapat. Och så äter vi lite tapas, det är mycket godare än skinka." - okej, men då firar ni inte jul? Ni har en syjunta på julafton? Och gör som ni vill, herregud - ingen måste ju fira jul. Man gör som man vill. Man kan älska eller hata julen. Men 1) Det är så jävla uttjatat att säga att man ogillar julen. Snälla, det är inte gymnasiet och ni går inte estetprogrammet och bara måste vara anti. Vi fattar. Ni är inte som vi tanklösa drönare som bara köper konsumtionshetsen och stressen. Ni är bättre. We got the message. 2) Varför säga att man firar jul när man faktiskt inte gör det? Skit i det hellre då?
- Titta, här kommer något jag gillar: lukten av hyacint. Det finns få dofter som ger mer känslor än hyacintdoften. Det är väl sommarregn, gräsklipp, syrén, skymning vid sjö och bebislukt då. Men nu finns bara hyacintdoften tillgänglig, så jag knarkar den.
- Något mer jag gillar: våra jultraditioner. Här kommer ett hett tips: ät julbordet sist. Ja, jag vet att vi knappast är ensamma om detta, men till de av er som faktiskt äter julbordet till lunch vill jag säga "gör inte det". Att äta julbordet efter kalle och julklappar är bäst, ingen protest. Inga stressade barn som vill öppna paket. Inget abrupt slut på julafton efter kalle och paketen öppnats. Lång tid att sitta länge och njuta av maten medan kvällen blir allt senare. Åh, jag älskar julbordet så mycket. Sen äter jag förvisso bara laxen och potatis, men ändå. Själva grejen.
Såhär ska det vara: frukost (lussebullar, barnen får paket som innehåller dagens finkläder), sen gör vi oss i ordning tills gästerna anländer runt lunch (dopp i grytan), eftermiddag fri lek (promenad eller pulkaåkning beroende på väder), kalle anka (med fika och godis och glögg), julklappar (alla öppnar en i taget, även de små barnen - det klarar de visst av), och till sist det stora julbordet. Nu måste man ju inte göra såhär. Jag låter fruktansvärt sträng i det här inlägget, men det är mest gällande saker som drabbar mig. Eftersom vi i vår familj alltid firar hemma hos mig behöver jag inte längre utsätta mig för andras irriterande traditioner. Så det här är bara ett välmenande tips: den här ordningen är bäst.
Ja nä, men det var väl allt jag hade på hjärtat tror jag.
- Jag sorterade tvätten nyss och när jag såg förra årets julklappsskjorta till Noa så tänkte jag på hur jävla mycket jag hatar finskjortor på småkillar. Ja, det låter sjukt motsägelsefullt, jag vet, men låt mig förklara: "stiliga" skjortor på småpojkar är ett otyg. Nej, jag har ingen djupgående politisk analys bakom detta mer än: det är jävligt fult. Och alla sätter ju på sina småkillar svarta/röda/vita skjortor över jul. Med en liten fluga kanske. Vattenkammat hår? Och det är så fult!
Men - efter att ha botaniserat lite på flickavdelningarna så har jag hittat fina skjortor som säger mer "romantisk poppare" än "vattenkammad buskille" och helt plötsligt blev finkläder så väldigt mycket lättare för Noa. I nio år har jag nämligen bojkottat precis allt vad skjortor heter till jul. Sen förra året hittade jag en vit med katter på (på HMs tjejavdelning) och plötsligt så föll allt på plats. SÅ kan man ju använda skjortor.
Det här är ett superkänsligt ämne eftersom ca ALLA klär sina småpojkar i skjortor på jul. Och alltså, jag är ledsen, men varför tar ni åt er bara för att jag säger att det är fult? Jag kommer ju inte gå omkring och titta snett på era ungar? Det enda det innebär är att jag, en människa ni kanske känner eller som kanske är en fullkomlig främling, tycker att era söner har fula kläder på högtider. Ni tycker att de har fina. Sluta ta åt er?
Jag fattar väl att folk tycker att Majken har ful frisyr liksom. DET TYCKER NÄMLIGEN JAG OCKSÅ. Men jag får inte göra något åt det för henne. Jaja, det var ett sidospår.
- Folk som har fult julpynt utomhus. Fine, vill ni klä granen med blåa led-lampor, gör det? Så länge jag slipper SE det? Men till exempel våra grannar, de har en gran på sin balkong som blinkar i mängder av färger och lär orsaka epilepsianfall för varannan person som går förbi. Dessutom har de en discokula med massa färger? Vad har disco med jul att göra?? Sen så fattar jag ju också att alla inte kan ha bra smak och att det inte finns någon smakpolis (you say that like it's a good thing??), men det finns väl nån måtta på vad man får utstätta sina medmänniskor för?
- Människor som ogillar jul och därför gör en grej av att fira "annorlunda".
"Nej VI tycker att jul är så hemskt och kommersiellt så vi har helt skippat julgran och pynt och julmat. Istället ses vi och handarbetar tillsammans, sen byter vi mellan oss det vi skapat. Och så äter vi lite tapas, det är mycket godare än skinka." - okej, men då firar ni inte jul? Ni har en syjunta på julafton? Och gör som ni vill, herregud - ingen måste ju fira jul. Man gör som man vill. Man kan älska eller hata julen. Men 1) Det är så jävla uttjatat att säga att man ogillar julen. Snälla, det är inte gymnasiet och ni går inte estetprogrammet och bara måste vara anti. Vi fattar. Ni är inte som vi tanklösa drönare som bara köper konsumtionshetsen och stressen. Ni är bättre. We got the message. 2) Varför säga att man firar jul när man faktiskt inte gör det? Skit i det hellre då?
- Titta, här kommer något jag gillar: lukten av hyacint. Det finns få dofter som ger mer känslor än hyacintdoften. Det är väl sommarregn, gräsklipp, syrén, skymning vid sjö och bebislukt då. Men nu finns bara hyacintdoften tillgänglig, så jag knarkar den.
- Något mer jag gillar: våra jultraditioner. Här kommer ett hett tips: ät julbordet sist. Ja, jag vet att vi knappast är ensamma om detta, men till de av er som faktiskt äter julbordet till lunch vill jag säga "gör inte det". Att äta julbordet efter kalle och julklappar är bäst, ingen protest. Inga stressade barn som vill öppna paket. Inget abrupt slut på julafton efter kalle och paketen öppnats. Lång tid att sitta länge och njuta av maten medan kvällen blir allt senare. Åh, jag älskar julbordet så mycket. Sen äter jag förvisso bara laxen och potatis, men ändå. Själva grejen.
Såhär ska det vara: frukost (lussebullar, barnen får paket som innehåller dagens finkläder), sen gör vi oss i ordning tills gästerna anländer runt lunch (dopp i grytan), eftermiddag fri lek (promenad eller pulkaåkning beroende på väder), kalle anka (med fika och godis och glögg), julklappar (alla öppnar en i taget, även de små barnen - det klarar de visst av), och till sist det stora julbordet. Nu måste man ju inte göra såhär. Jag låter fruktansvärt sträng i det här inlägget, men det är mest gällande saker som drabbar mig. Eftersom vi i vår familj alltid firar hemma hos mig behöver jag inte längre utsätta mig för andras irriterande traditioner. Så det här är bara ett välmenande tips: den här ordningen är bäst.
Ja nä, men det var väl allt jag hade på hjärtat tror jag.
torsdag 3 december 2015
När man verkligen VERKLIGEN inte vill se sanningen i vitögat.
Jag stötte på en fruktansvärt rolig debattartikel idag. Ni kan läsa den på länken här, men jag ger er en sammanfattning:
En kille springer på en halvbekant på stan. Han vill prata gamla minnen. Hon känner inte igen honom och har dessutom planer. Hon lämnar honom. Han blir sur. Han menar att det är mobilens fel.
Va? Tänker ni då. Nu måste hon ju ha missuppfattat? Min vana trogen när jag hånar idiotiska snubbar tänkte jag därför dela med mig av lite citat.
"Jag ser henne på långt håll. Nämen, är det inte...? "Hej, Lena, det var inte i går!" Hon rycker till, stirrar på mig med vettskrämda ögon och håller nästan på att tappa mobilen i marken. Jag försöker igen. "För visst är det väl du, Lena?"
Det är som om hon måste tänka efter. Efter en liten stund vaknar hon ur transen och konturerna i ansiktet mjuknar. "Ursäkta, jag var så inne i… eller ja, jag läste bara ett mejl."
"Jag förstår."
"Men, vad roligt att se dig", säger hon och tittar rätt igenom mig."
Okej, jag vet att jag alltid hoppar till slutsatsen "Hen hatar mig" om nån jag stöter på inte faller mig runt halsen med ett glädjetjut direkt, men den RIMLIGA slutsatsen här måste ju för de flesta vara "eh okej, hon kommer inte ihåg mig", INTE "hon är i trans på grund av sin mobil"? Eller? Hur inbilsk är man om man inte kan tänka sig att någon faktiskt glömt bort en?
"Tyvärr är hennes uppmärksamhet aningen splittrad under vår korta samvaro. Vi är ju tre: Lena, jag och hennes mobil. Hon ursäktar sig på nytt.
"Du vet, jag ska träffa en väninna, men jag har glömt vilket klockslag. Och sen måste jag få veta vad Paul vill ha till middag i kväll, så att jag kan köpa med mig hem."
Det har gått överstyr. Mobilen har övertagit människans hjärna, förnuft, livsstil och vardag. Mobilen har blivit det nya styrmedlet för dagens ungdom, den nya snuttefilten för stressade vuxna."
DUDE, DU STOPPADE HENNE PÅ GATAN? Kan du kanske få in i din självupptagna hjärna att hon faktiskt var mitt uppe i något? Hennes dag kanske INTE var anpassad efter att prata minnen med nån avlägsen bekant som inte fattar att han var oviktig för henne?
"I lokaltrafiken, tåg och buss, har det visat sig att cirka åtta av tio är upptagna av sina mobiler. De som inte pratar, sms:ar, lyssnar på musik eller spelar spel.
Det pratas i kassakön i affären och i lekparken försöker barnen desperat få kontakt med sina föräldrar på bänken."
Vad menar du att man ska göra i lokaltrafiken annars? Stirra rakt fram och ha tråkigt? Gud förbjude att man svarar på ett jobbmail på vägen till förskolan istället för att svara på det på kontoret och behöva ta nästa buss? Spelar det nån roll för dig ifall personen bredvid dig pratar i telefon med sin vän? Är det jobbigt att hen inte tittar ointresserat ut genom fönstret? Varför lider dessa mobilhatare av vanföreställningen att förr, innan smartphones, då var det livat, då var det tjo och tjim och dans till folkmusik på spårvagnen? Hur spelar det någon roll för dig vad folk gör på bussen?? Och detta: de lyssnar på musik? JA GUD FÖRBJUDE! Jävla tönt.
Och såklart slänger vi in barn som förgäves försöker nå sina frånvarande urusla föräldrar. Här är en newsflash: barn är i lekparken för att leka. Vill de inte leka går man hem. Det är inte mitt jobb att ägna en halvtimme åt att titta på exakt hur högt mitt barn kan gunga. De ska leka utan publik, punkt slut.
"Lena reser sig plötsligt och stirrar frenetiskt in i sin mobil.
"Det är Veronica, vi ska ses om en kvart."
"Jag förstår."
"Men det var roligt att träffa dig, Lasse."
"Per", rättar jag.
Men hon lyssnar inte, utan skyndar iväg, oavbrutet stirrande. Vid utgången håller hon på att välta tidningsstället med Metro och jag önskar, långt inne i mitt inre, att det stod i min makt att kunna bjussa på ett digitalt avgiftningsläger, ty min far lärde mig att man alltid ska försöka hjälpa människor i nöd."
Det är verkligen så provocerande för Per C Gustafsson att denna avlägsna bekant hade en riktig vän som hon redan hade planer med, och därför inte kunde stanna och prata med en tönt som tror sig vara viktigare än han är. Hon minns inte ens vad du heter dude. Hur mycket tydligare kan det bli??
Alltså hon hade planer. Han störde henne och ville tvinga på henne SINA minnen. För henne var det ointressant eftersom han - av förståeliga skäl - inte var den människa hon saknat mest på senare tid direkt. Istället för att tänka "fan vad tråkigt att hon inte mindes mig, undrar varför" så tycker Per att herregud, denna kvinna behöver HJÄLP! Hon har vänner! Hon kan multitaska! Hon sätter inte hela sitt liv på paus för min skull! Skicka henne på läger.
Vet ni vem mer som ville skicka folk på läg... nej förlåt, men alltså seriöst. Jag orkar inte med alla dessa mobilhatande män som på något sätt fått för sig att de sitter på en sanning. Avgifta ditt ego Per. Och skaffa en mobil som kan ha Spotify på. Musik gör under för ditt välmående, jag lovar.
En kille springer på en halvbekant på stan. Han vill prata gamla minnen. Hon känner inte igen honom och har dessutom planer. Hon lämnar honom. Han blir sur. Han menar att det är mobilens fel.
Va? Tänker ni då. Nu måste hon ju ha missuppfattat? Min vana trogen när jag hånar idiotiska snubbar tänkte jag därför dela med mig av lite citat.
"Jag ser henne på långt håll. Nämen, är det inte...? "Hej, Lena, det var inte i går!" Hon rycker till, stirrar på mig med vettskrämda ögon och håller nästan på att tappa mobilen i marken. Jag försöker igen. "För visst är det väl du, Lena?"
Det är som om hon måste tänka efter. Efter en liten stund vaknar hon ur transen och konturerna i ansiktet mjuknar. "Ursäkta, jag var så inne i… eller ja, jag läste bara ett mejl."
"Jag förstår."
"Men, vad roligt att se dig", säger hon och tittar rätt igenom mig."
Okej, jag vet att jag alltid hoppar till slutsatsen "Hen hatar mig" om nån jag stöter på inte faller mig runt halsen med ett glädjetjut direkt, men den RIMLIGA slutsatsen här måste ju för de flesta vara "eh okej, hon kommer inte ihåg mig", INTE "hon är i trans på grund av sin mobil"? Eller? Hur inbilsk är man om man inte kan tänka sig att någon faktiskt glömt bort en?
"Tyvärr är hennes uppmärksamhet aningen splittrad under vår korta samvaro. Vi är ju tre: Lena, jag och hennes mobil. Hon ursäktar sig på nytt.
"Du vet, jag ska träffa en väninna, men jag har glömt vilket klockslag. Och sen måste jag få veta vad Paul vill ha till middag i kväll, så att jag kan köpa med mig hem."
Det har gått överstyr. Mobilen har övertagit människans hjärna, förnuft, livsstil och vardag. Mobilen har blivit det nya styrmedlet för dagens ungdom, den nya snuttefilten för stressade vuxna."
DUDE, DU STOPPADE HENNE PÅ GATAN? Kan du kanske få in i din självupptagna hjärna att hon faktiskt var mitt uppe i något? Hennes dag kanske INTE var anpassad efter att prata minnen med nån avlägsen bekant som inte fattar att han var oviktig för henne?
"I lokaltrafiken, tåg och buss, har det visat sig att cirka åtta av tio är upptagna av sina mobiler. De som inte pratar, sms:ar, lyssnar på musik eller spelar spel.
Det pratas i kassakön i affären och i lekparken försöker barnen desperat få kontakt med sina föräldrar på bänken."
Vad menar du att man ska göra i lokaltrafiken annars? Stirra rakt fram och ha tråkigt? Gud förbjude att man svarar på ett jobbmail på vägen till förskolan istället för att svara på det på kontoret och behöva ta nästa buss? Spelar det nån roll för dig ifall personen bredvid dig pratar i telefon med sin vän? Är det jobbigt att hen inte tittar ointresserat ut genom fönstret? Varför lider dessa mobilhatare av vanföreställningen att förr, innan smartphones, då var det livat, då var det tjo och tjim och dans till folkmusik på spårvagnen? Hur spelar det någon roll för dig vad folk gör på bussen?? Och detta: de lyssnar på musik? JA GUD FÖRBJUDE! Jävla tönt.
Och såklart slänger vi in barn som förgäves försöker nå sina frånvarande urusla föräldrar. Här är en newsflash: barn är i lekparken för att leka. Vill de inte leka går man hem. Det är inte mitt jobb att ägna en halvtimme åt att titta på exakt hur högt mitt barn kan gunga. De ska leka utan publik, punkt slut.
"Lena reser sig plötsligt och stirrar frenetiskt in i sin mobil.
"Det är Veronica, vi ska ses om en kvart."
"Jag förstår."
"Men det var roligt att träffa dig, Lasse."
"Per", rättar jag.
Men hon lyssnar inte, utan skyndar iväg, oavbrutet stirrande. Vid utgången håller hon på att välta tidningsstället med Metro och jag önskar, långt inne i mitt inre, att det stod i min makt att kunna bjussa på ett digitalt avgiftningsläger, ty min far lärde mig att man alltid ska försöka hjälpa människor i nöd."
Det är verkligen så provocerande för Per C Gustafsson att denna avlägsna bekant hade en riktig vän som hon redan hade planer med, och därför inte kunde stanna och prata med en tönt som tror sig vara viktigare än han är. Hon minns inte ens vad du heter dude. Hur mycket tydligare kan det bli??
Alltså hon hade planer. Han störde henne och ville tvinga på henne SINA minnen. För henne var det ointressant eftersom han - av förståeliga skäl - inte var den människa hon saknat mest på senare tid direkt. Istället för att tänka "fan vad tråkigt att hon inte mindes mig, undrar varför" så tycker Per att herregud, denna kvinna behöver HJÄLP! Hon har vänner! Hon kan multitaska! Hon sätter inte hela sitt liv på paus för min skull! Skicka henne på läger.
Vet ni vem mer som ville skicka folk på läg... nej förlåt, men alltså seriöst. Jag orkar inte med alla dessa mobilhatande män som på något sätt fått för sig att de sitter på en sanning. Avgifta ditt ego Per. Och skaffa en mobil som kan ha Spotify på. Musik gör under för ditt välmående, jag lovar.
tisdag 1 december 2015
Sånt man inte pratar om.
Okej av egen erfarenhet har jag här en lista på topp tre grejer som man inte pratar om men som ändå existerar hos rätt många:
1) Barn/vuxna som säger hemska saker/fula ord.
Världen befolkas av föräldrar som ba "nej i VÅR familj får man inte säga fula ord eller svordomar, vi lär dem att det inte är okej". Och så tror man att jaha, okej då det är BARA mina barn som vrålar "Jävla cp-mamma jag hatar dig". Eller för den delen, det är BARA misslyckade dysfunktionella familjer där nån vrålar "håll käften för i helvete", vem det nu är.
Här är min slutsats: Det är jättevanligt. Jättejättevanligt. Supermånga föräldrar har hört sig säga saker till sina barn som de trodde att de ALDRIG skulle säga. Och ungarna vet - tro det eller ej - ändå att de är älskade och omtyckta. Tokigt va? Tro nu inte att jag är en förespråkare för psykisk misshandel, jag menar bara att skrikande och svordomar inte direkt behöver vara psykisk misshandel. Det kan däremot isande tystnad och skuldbeläggning vara. Allt beror på, sa hon snusförnuftigt.
2) Missfall.
Herregud vad många jag vet som har fått missfall. Själv har jag fått två. Men man pratar sällan om det, istället så går man omkring och väntar med att berätta om graviditeter tills missfallsrisken är över, för då slipper man det där jobbiga (och lite pinsamma?) med att säga att man fått missfall. To each their own osv, men det vore jättebra om fler vågade och orkade prata om att de fått missfall. Det händer så himla många, när man väl börjar prata om det.
3) Magproblem.
Jag har ju IBS och det är ett JÄVLA lidande vill jag tala om. Men man pratar inte om det. Pga eew, äckligt med bajs. Vilket ja, det är. Men det är så fruktansvärt jobbigt att gå omkring och må dåligt hela tiden. (Och nej, jag är inte ute efter tips nu, jag vill klaga ok?). Som idag när jag inte vetat om jag varit magsjuk eller bara haft en dålig dag. Så är det rätt ofta. När andra människor ba "oj, nu har jag åkt på nån magsjuka" på grund av ont i magen, illamående, frossa, ständiga toabesök etc. så är det liksom... jaha. Det blev en sån dag. Och så blir jag trött och frusen och måste ofta sova bort hela eftermiddagen/kvällen eftersom tja, ni vet ju hur man mår om man är magsjuk?
Och detta är OCKSÅ jättevanligt när jag pratar med kompisar som har dåliga magar av olika anledningar. Man vet precis hur det är att inte kunna äta mat innan nån längre bussresa till exempel. Att få hela dagen förstörd av magont. Att vara trött och sliten och hängig och energilös för att man ofta går omkring och faktiskt är sjuk. Det.
Upplever också att män, såklart, pratar oftare om det än tjejer. Pga well, okvinnligt med kroppsfunktioner osv. Jag är helt skyldig i den frågan också. Mängden tillfällen jag har haft extrema magkramper men låtsas som ingenting för att det är "pinsamt" att säga att jag måste leta reda på en toalett? OÄNDLIGA. På plussidan så är det ju lätt som en plätt att föda barn när man är van vid magsmärtor. Kan man gå runt och prata och skratta när ens insida brinner är det inte så jäkla svårt att hantera förlossningsvärkar. Gläd er åt det fellow magproblemstjejer.
I övrigt är det mest skit. (Pun intended)
1) Barn/vuxna som säger hemska saker/fula ord.
Världen befolkas av föräldrar som ba "nej i VÅR familj får man inte säga fula ord eller svordomar, vi lär dem att det inte är okej". Och så tror man att jaha, okej då det är BARA mina barn som vrålar "Jävla cp-mamma jag hatar dig". Eller för den delen, det är BARA misslyckade dysfunktionella familjer där nån vrålar "håll käften för i helvete", vem det nu är.
Här är min slutsats: Det är jättevanligt. Jättejättevanligt. Supermånga föräldrar har hört sig säga saker till sina barn som de trodde att de ALDRIG skulle säga. Och ungarna vet - tro det eller ej - ändå att de är älskade och omtyckta. Tokigt va? Tro nu inte att jag är en förespråkare för psykisk misshandel, jag menar bara att skrikande och svordomar inte direkt behöver vara psykisk misshandel. Det kan däremot isande tystnad och skuldbeläggning vara. Allt beror på, sa hon snusförnuftigt.
2) Missfall.
Herregud vad många jag vet som har fått missfall. Själv har jag fått två. Men man pratar sällan om det, istället så går man omkring och väntar med att berätta om graviditeter tills missfallsrisken är över, för då slipper man det där jobbiga (och lite pinsamma?) med att säga att man fått missfall. To each their own osv, men det vore jättebra om fler vågade och orkade prata om att de fått missfall. Det händer så himla många, när man väl börjar prata om det.
3) Magproblem.
Jag har ju IBS och det är ett JÄVLA lidande vill jag tala om. Men man pratar inte om det. Pga eew, äckligt med bajs. Vilket ja, det är. Men det är så fruktansvärt jobbigt att gå omkring och må dåligt hela tiden. (Och nej, jag är inte ute efter tips nu, jag vill klaga ok?). Som idag när jag inte vetat om jag varit magsjuk eller bara haft en dålig dag. Så är det rätt ofta. När andra människor ba "oj, nu har jag åkt på nån magsjuka" på grund av ont i magen, illamående, frossa, ständiga toabesök etc. så är det liksom... jaha. Det blev en sån dag. Och så blir jag trött och frusen och måste ofta sova bort hela eftermiddagen/kvällen eftersom tja, ni vet ju hur man mår om man är magsjuk?
Och detta är OCKSÅ jättevanligt när jag pratar med kompisar som har dåliga magar av olika anledningar. Man vet precis hur det är att inte kunna äta mat innan nån längre bussresa till exempel. Att få hela dagen förstörd av magont. Att vara trött och sliten och hängig och energilös för att man ofta går omkring och faktiskt är sjuk. Det.
Upplever också att män, såklart, pratar oftare om det än tjejer. Pga well, okvinnligt med kroppsfunktioner osv. Jag är helt skyldig i den frågan också. Mängden tillfällen jag har haft extrema magkramper men låtsas som ingenting för att det är "pinsamt" att säga att jag måste leta reda på en toalett? OÄNDLIGA. På plussidan så är det ju lätt som en plätt att föda barn när man är van vid magsmärtor. Kan man gå runt och prata och skratta när ens insida brinner är det inte så jäkla svårt att hantera förlossningsvärkar. Gläd er åt det fellow magproblemstjejer.
I övrigt är det mest skit. (Pun intended)
söndag 29 november 2015
It's the season to be jolly
Jag är team "vänta tills första advent och/eller december, whatever comes först - sen kan man brassa på med jul (obs, ej julgran!". Vilket team är ni?
I alla fall innebar det att mitt hem nu är pyntat och fint och vi har nybakta lussebullar under en kökshandduk. En typisk slö söndag och det var väl behövligt efter två kvällar i rad ute för mig. Alltså jag är över 30, två utekvällar på en helg är i alla fall en för mycket. Jäklar vad trött jag är. Sov fyra timmar i fredags efter den genialiska idén "efterfest med minttu-shots" trots att mitt tåg hem till Örebro* gick klockan tio på morgonen. Sen hem, städa, fixa, sminka sig, och så på det igen.
Nu är jag väldigt väldigt trött som sagt. Och så är det måndag imorgon. "Yay".
*(Var i Jönköping och körde standup i fredags. Hur det gick? Well det var på O'learys, efter en hockeymatch, en lönefredag. 200 fulla pers som inte hade minsta lilla lust att lyssna på standup. Såatteh...you do the math.)
I alla fall innebar det att mitt hem nu är pyntat och fint och vi har nybakta lussebullar under en kökshandduk. En typisk slö söndag och det var väl behövligt efter två kvällar i rad ute för mig. Alltså jag är över 30, två utekvällar på en helg är i alla fall en för mycket. Jäklar vad trött jag är. Sov fyra timmar i fredags efter den genialiska idén "efterfest med minttu-shots" trots att mitt tåg hem till Örebro* gick klockan tio på morgonen. Sen hem, städa, fixa, sminka sig, och så på det igen.
Nu är jag väldigt väldigt trött som sagt. Och så är det måndag imorgon. "Yay".
*(Var i Jönköping och körde standup i fredags. Hur det gick? Well det var på O'learys, efter en hockeymatch, en lönefredag. 200 fulla pers som inte hade minsta lilla lust att lyssna på standup. Såatteh...you do the math.)
tisdag 24 november 2015
Små saker jag får panik av.
1) När jag har en tjock halsduk på mig och inte kan röra nacken fritt bakåt. Att det tar emot där. Därför kan jag bara ha lösa sjalar som liksom inte sitter åt (och knappt hjälper heller). Samma sak gäller när hårspännen sitter så att de åker ur om jag lutar huvudet bakåt. Varför skulle jag luta huvudet bakåt undrar ni? Inte fan vet jag, men det kryper i hela kroppen om jag inte kan göra det.
2) När tröjor är för små över axlar/armar, så att det begränsar hur jag kan röra mig. Jag kan gå omkring i korsett, tight klänning eller höga klackar en hel kväll, men just rörelserna i armar (och nacke då) måste funka.
3) När folk äter. Jag har alltså börjat skrika i panik på barnen när de äter i närheten av mig. Kan nästan börja gråta av panik när någon tuggar så jag hör det. Det är så vansinnigt vidrigt att behöva höra andra äta.
4) Om jag inte lyckas få loss/ut/fram något som sitter fast. Det kan vara att klämma en finne som vägrar ge med sig eller att få loss en klänning som fastnat i en galge. Jag börjar må illa. Riktigt fysiskt illamående som slutar i att jag måste därifrån och liksom skaka ur paniken ur kroppen.
5) När någon sjunger falskt så pass lite att det inte är falskt, utan bara halvfalskt. Sådär så att de allra flesta inte hör det, men jag rycker till och vill stänga av öronen. Det här är pinsamt för det låter så snobbigt. "Jag har så mycket bättre gehör än er...", men det handlar ju mer om att jag är så jävla ljudkänslig för vissa sorters ljud.
Jo nä men när det gäller sensoriska svårigheter eller vad det heter så är jag ju helt normal.
2) När tröjor är för små över axlar/armar, så att det begränsar hur jag kan röra mig. Jag kan gå omkring i korsett, tight klänning eller höga klackar en hel kväll, men just rörelserna i armar (och nacke då) måste funka.
3) När folk äter. Jag har alltså börjat skrika i panik på barnen när de äter i närheten av mig. Kan nästan börja gråta av panik när någon tuggar så jag hör det. Det är så vansinnigt vidrigt att behöva höra andra äta.
4) Om jag inte lyckas få loss/ut/fram något som sitter fast. Det kan vara att klämma en finne som vägrar ge med sig eller att få loss en klänning som fastnat i en galge. Jag börjar må illa. Riktigt fysiskt illamående som slutar i att jag måste därifrån och liksom skaka ur paniken ur kroppen.
5) När någon sjunger falskt så pass lite att det inte är falskt, utan bara halvfalskt. Sådär så att de allra flesta inte hör det, men jag rycker till och vill stänga av öronen. Det här är pinsamt för det låter så snobbigt. "Jag har så mycket bättre gehör än er...", men det handlar ju mer om att jag är så jävla ljudkänslig för vissa sorters ljud.
Jo nä men när det gäller sensoriska svårigheter eller vad det heter så är jag ju helt normal.
måndag 23 november 2015
Vi flyttade till stan och du kan aldrig ana vad som hände sen (Önskerubrik)
Ja, någon av er önskade att jag skulle blogga om hur det var att flytta in till stan. Nu har det gått nästan två år och den initiala "omg varför gjorde vi inte det här tidigare"-reaktionen har lagt sig lite. Nu kan jag sakna vår trädgård (i teorin) och jag kan sakna lugnet på landet och att ha kohage utanför köksfönstret.
Men det råder inga, inga som helst, tvivel om att det var rätt beslut för oss att flytta in till stan. Nog för att jag saknar vissa delar med huset (jacuzzi, kamin, att öppna dörren och släppa ut barnen!), men det väger inte upp för alla fördelar vi har med att bo i stan.
Nu är detta värt att notera: vi har haft en galen tur. Vi bor i en etagesexa mitt i stan. Vi har skola, förskola och mitt jobb inom en knapp kilometers avstånd. Det är så galet lyxigt att ha allt såhär nära, det är absolut inte alla stadsbor förunnat. OCH vi har en sommarstuga en halvtimme bort där vi kan öppna dörren, med bad precis utanför och ängar och skog. Vi har väldigt bra förutsättningar.
Men med det sagt, här kommer några anledningar till att stadsflytten var bland det bästa vi gjort:
- Smidigheten. Oh my god så mycket allt underlättas när man inte måste skjutsa med bil överallt. När barnen kan ta sig till i alla fall några av sina aktiviteter själva. Saknas något till kvällsmaten eller frukosten så springer nån till affären. Barnen kan själva handla sitt lördagsgodis om de vill.
Exempel från i helgen: Båda de stora skulle på kalas, med en timmes mellanrum. Vi hade ingen present köpt till nåt av kalasen. Så de gick upp på stan och köpte sina presenter, Noa blev skjutsad till sitt kalas och Emmy gick med en kompis och Majken och jag drog på julmarknad. Hade vi bott kvar på landet hade det varit skjutsande och logistik hit och dit - det är det sällan nu.
- Spontaniteten. Mitt sociala liv har förbättrats med flera hundra procent. Nu kan jag cykla över till en kompis en kväll och ta ett glas vin om andan fyller på. Jag kan gå på bio om jag får feeling. En kvällspromenad? Varför inte? Med cykel och buss behöver jag aldrig planera som jag fick göra förut när en after work tarvade taxi eller att sova över hos mamma. Och herregud, att kunna lägga barnen och ha myskväll med dem och SEN gå ut och träffa kompisar? Galet bra.
- Tiden. Istället för att lägga tid på att skjutsa hit och dit och fixa och dona så bara gör vi. Jag menar, ofta kanske vi är inne och bråkar en hel helg, jag tänker inte låtsas som nåt annat, men vill vi göra något så är det inte hela logistikdelen inräknad. Vi bara gör. Vi kanske får för oss att gå och fika, och tio minuters promenad är vi på det café vi vill.
- Gemenskapen. Okej såhär: på landet finns lugnet och tystnaden. Ja. Och vidsträckta fält täckta av frost är inte att förringa. Det är vackrare på landet, det tycker jag också.
Men i stan. Åh, här ser man människor som lever sina liv. Det finns upplysta fönster där jag kan se hur folk pysslar i sina kök. Jag kan irritera mig på andras fula julpynt eller beundra några vackra gardiner. Ja men ni fattar, jag känner mig mer som en del av ett sammanhang i stan. Även om jag sitter inne och tittar på tv-serier en hel dag så rör det sig därute. Jag märker ju det, även om vi bor högst upp. Det finns liv omkring mig.
- Barnen. Ja men okej, barn älskar hagar och fält och landet. Det gör de. Men här i stan finns det fler barn att leka med. Det är bättre skolor och förskolor. Detta kan ju såklart vara en slump, men som uppväxt på landet med en undermålig skola skulle jag nog ändå vilja påstå att det är vanligare att skolor i stan är bättre. På grund av att föräldrarna inte är släkt med personalen, alla är inte Sverigedemokrater eller bara allmänt inskränkta. Och JA, herregud jag överdriver. Inte... Nä men folk är ju idioter rent generellt tycker jag, men i stan är man mer anonym. Folk är lite mer olika. Det finns mer umgänge att välja på och barnen kan ta sig till sina kompisar själva. De behöver inte skjutsas överallt så fort de vill leka med någon. Det är mycket värt.
Men ja, som sagt: vi har det lyxigt. Hade vi inte haft sommarstugan hade jag inte stått ut med att bo i en stad utan badmöjligheter. Det hade varit outhärdligt. Och det är klart att det finns nackdelar som att Majken inte kan gå ut på gården utan oss till exempel, men ändå. Det var så bra att vi gjorde det här. Det är jättebra för oss att slippa ha en trädgård att jobba i. Att inte behöva känna att vi BORDE utnyttja livet på landet. Att kunna vara anonyma och inte känna oss udda i byn där alla är släkt eller vänner.
För oss var det jättejättebra den här flytten. Och jag är glad över det, för det är svårt att ta beslutet att säga hejdå till huset och trädgården som de flesta flyttar TILL med småbarn. Men allt blev bättre än vi hade kunnat tänka och jag är så lättad och glad över det.
Av mig får "flytta till stan" 5 av 5 lussebullar.
Men det råder inga, inga som helst, tvivel om att det var rätt beslut för oss att flytta in till stan. Nog för att jag saknar vissa delar med huset (jacuzzi, kamin, att öppna dörren och släppa ut barnen!), men det väger inte upp för alla fördelar vi har med att bo i stan.
Nu är detta värt att notera: vi har haft en galen tur. Vi bor i en etagesexa mitt i stan. Vi har skola, förskola och mitt jobb inom en knapp kilometers avstånd. Det är så galet lyxigt att ha allt såhär nära, det är absolut inte alla stadsbor förunnat. OCH vi har en sommarstuga en halvtimme bort där vi kan öppna dörren, med bad precis utanför och ängar och skog. Vi har väldigt bra förutsättningar.
Men med det sagt, här kommer några anledningar till att stadsflytten var bland det bästa vi gjort:
- Smidigheten. Oh my god så mycket allt underlättas när man inte måste skjutsa med bil överallt. När barnen kan ta sig till i alla fall några av sina aktiviteter själva. Saknas något till kvällsmaten eller frukosten så springer nån till affären. Barnen kan själva handla sitt lördagsgodis om de vill.
Exempel från i helgen: Båda de stora skulle på kalas, med en timmes mellanrum. Vi hade ingen present köpt till nåt av kalasen. Så de gick upp på stan och köpte sina presenter, Noa blev skjutsad till sitt kalas och Emmy gick med en kompis och Majken och jag drog på julmarknad. Hade vi bott kvar på landet hade det varit skjutsande och logistik hit och dit - det är det sällan nu.
- Spontaniteten. Mitt sociala liv har förbättrats med flera hundra procent. Nu kan jag cykla över till en kompis en kväll och ta ett glas vin om andan fyller på. Jag kan gå på bio om jag får feeling. En kvällspromenad? Varför inte? Med cykel och buss behöver jag aldrig planera som jag fick göra förut när en after work tarvade taxi eller att sova över hos mamma. Och herregud, att kunna lägga barnen och ha myskväll med dem och SEN gå ut och träffa kompisar? Galet bra.
- Tiden. Istället för att lägga tid på att skjutsa hit och dit och fixa och dona så bara gör vi. Jag menar, ofta kanske vi är inne och bråkar en hel helg, jag tänker inte låtsas som nåt annat, men vill vi göra något så är det inte hela logistikdelen inräknad. Vi bara gör. Vi kanske får för oss att gå och fika, och tio minuters promenad är vi på det café vi vill.
- Gemenskapen. Okej såhär: på landet finns lugnet och tystnaden. Ja. Och vidsträckta fält täckta av frost är inte att förringa. Det är vackrare på landet, det tycker jag också.
Men i stan. Åh, här ser man människor som lever sina liv. Det finns upplysta fönster där jag kan se hur folk pysslar i sina kök. Jag kan irritera mig på andras fula julpynt eller beundra några vackra gardiner. Ja men ni fattar, jag känner mig mer som en del av ett sammanhang i stan. Även om jag sitter inne och tittar på tv-serier en hel dag så rör det sig därute. Jag märker ju det, även om vi bor högst upp. Det finns liv omkring mig.
- Barnen. Ja men okej, barn älskar hagar och fält och landet. Det gör de. Men här i stan finns det fler barn att leka med. Det är bättre skolor och förskolor. Detta kan ju såklart vara en slump, men som uppväxt på landet med en undermålig skola skulle jag nog ändå vilja påstå att det är vanligare att skolor i stan är bättre. På grund av att föräldrarna inte är släkt med personalen, alla är inte Sverigedemokrater eller bara allmänt inskränkta. Och JA, herregud jag överdriver. Inte... Nä men folk är ju idioter rent generellt tycker jag, men i stan är man mer anonym. Folk är lite mer olika. Det finns mer umgänge att välja på och barnen kan ta sig till sina kompisar själva. De behöver inte skjutsas överallt så fort de vill leka med någon. Det är mycket värt.
Men ja, som sagt: vi har det lyxigt. Hade vi inte haft sommarstugan hade jag inte stått ut med att bo i en stad utan badmöjligheter. Det hade varit outhärdligt. Och det är klart att det finns nackdelar som att Majken inte kan gå ut på gården utan oss till exempel, men ändå. Det var så bra att vi gjorde det här. Det är jättebra för oss att slippa ha en trädgård att jobba i. Att inte behöva känna att vi BORDE utnyttja livet på landet. Att kunna vara anonyma och inte känna oss udda i byn där alla är släkt eller vänner.
För oss var det jättejättebra den här flytten. Och jag är glad över det, för det är svårt att ta beslutet att säga hejdå till huset och trädgården som de flesta flyttar TILL med småbarn. Men allt blev bättre än vi hade kunnat tänka och jag är så lättad och glad över det.
Av mig får "flytta till stan" 5 av 5 lussebullar.
torsdag 19 november 2015
Två barn diskuterar IS
Emmy och Noa:
- Alltså IS är verkligen dumma i huvudet!
- Jag vet, men de vill ju skrämma oss.
- Ja, och så vill de att vi inte ska vilja ta emot fler invandrare, att vi ska tro att alla invandrare typ är terrorister.
- De vill att vi ska bli rädda! Att vi inte ska våga vara ute.
- Mmm... idioter.
- Och så vill de liksom bestämma över alla där de bor. De vill ha en egen stat och att ingen ska kunna fly ifrån dem. Så sjukt elakt.
***
Emmy om kompisar:
- Jag pratade med mina kompisar idag om terrorism och sånt. De är rädda. Mina kompisar säger typ att de inte vågar gå nånstans utan vuxna för att de är rädda att det ska hända nåt. Men jag sa att det kommer ju inte göra det, Örebro är en för liten stad för att terrorister ska göra nåt. Man ska inte gå omkring och vara rädd hela tiden, det är bara dumt ju.
***
Noa hittar en ny övertalningsteknik:
- Mamma, får vi somna i samma säng.
- Nej, inte på en skolkväll.
(Upprepa 40 ggr)
- Ok men mamma, vi VÅGAR typ inte somna ensamma. Vi är ju så rädda nu.
- Vad är ni rädda för?
- Ja men du vet, allt som händer i Paris och Trollhättan och sånt. Man blir ju rädd då...
- Vafan okej då.
Åh, de är fina mina kids.
- Alltså IS är verkligen dumma i huvudet!
- Jag vet, men de vill ju skrämma oss.
- Ja, och så vill de att vi inte ska vilja ta emot fler invandrare, att vi ska tro att alla invandrare typ är terrorister.
- De vill att vi ska bli rädda! Att vi inte ska våga vara ute.
- Mmm... idioter.
- Och så vill de liksom bestämma över alla där de bor. De vill ha en egen stat och att ingen ska kunna fly ifrån dem. Så sjukt elakt.
***
Emmy om kompisar:
- Jag pratade med mina kompisar idag om terrorism och sånt. De är rädda. Mina kompisar säger typ att de inte vågar gå nånstans utan vuxna för att de är rädda att det ska hända nåt. Men jag sa att det kommer ju inte göra det, Örebro är en för liten stad för att terrorister ska göra nåt. Man ska inte gå omkring och vara rädd hela tiden, det är bara dumt ju.
***
Noa hittar en ny övertalningsteknik:
- Mamma, får vi somna i samma säng.
- Nej, inte på en skolkväll.
(Upprepa 40 ggr)
- Ok men mamma, vi VÅGAR typ inte somna ensamma. Vi är ju så rädda nu.
- Vad är ni rädda för?
- Ja men du vet, allt som händer i Paris och Trollhättan och sånt. Man blir ju rädd då...
- Vafan okej då.
Åh, de är fina mina kids.
måndag 16 november 2015
Om min manshatande barnuppfostran.
Majken är fyra år och kom förut idag ner från sitt rum och ville ha hjälp med att knäppa en klänning. Eftersom den är tänkt för tvååringar och hon är närmre fem än fyra år var den självklart för liten. "Du har blivit för stor för den", konstaterade jag enkelt. "Ja" sa hon, "jag är för tjock" och kände på sin mage.
Ångest.
Jag sa att hon är perfekt som hon är och att det är lika bra att vara tjock som att vara smal. Nä, sa hon. Det är bara bra att vara smal. Det kan vara roligt att vara tjock, men man ska vara smal. Jag vill vara smal. Det är bra att vara smal.
Hon är fyra år. Ångest.
Och så tänker jag på alla som tror att världen är opolitisk. Som verkar inbilla sig att våra barn växer upp i en neutral värld, och att det är fel som föräldrar att försöka påverka dem åt något håll? I vilken värld lever ni, undrar jag? Blundar ni?
Emmy är åtta år. "Mamma, har du tänkt på att i typ alla barnprogram och böcker så krånglar killarna till det och tjejerna är kloka och fixar allt, men det är ändå killarna som får beröm? Som i Riddare Micke. Han bara förstör ju, det är ju hans syster som gör allt det bra?"
I allt mina döttrar möter så får de höra att de är sämre. Fortfarande år 2015, med alla pk-satsningar och genushäxor så möts de ideligen av samma budskap: killar är roliga och härliga. Kanske lite klantiga, men det ordnar ju upp sig. De är coola, busiga, knäppa, lite lata, kanske korkade ibland men ändå omtyckta, de har levnadsrum. Tjejerna är ordentliga, duktiga, söta, snygga, smala, vuxna, kloka, smarta. (Jag fascineras av hur vi sedan går från det till att det är män som ska styra världen.)
Alla vet, om de bara vågar erkänna det, att killar är sämre än tjejer. Titta in på vilken skola eller förskola som helst. Killar är generellt hemska. Och nej, jag tänker inte ens gå in på varför i det här inlägget, det räcker att konstatera det. Den överväldigande majoriteten av killar är vidriga. Den överväldigande majoriteten av tjejer stöter hela tiden på, trots att de är så mycket bättre än killar, en värld som berättar för dem att de är sämre, mindre värda, har större krav på sig.
Barns värld är politisk. Därför tänker jag att jag som förälder också måste vara det. Så vi pratar om hur konstigt det är att världen ser ut som den gör. Och sen säger jag:
Ni vet väl att killars åsikt inte spelar nån roll? Det är inget att bry sig om.
Tjejer är bäst, ingen protest.
Tjejerna duger, killarna suger.
Strunta i vad killar gör, de fattar inte bättre.
Killar är generellt korkade, de är inte värda att lyssna på.
Tjejer är smartare, roligare och tuffare än killar.
Osv.
Osv.
Osv.
De möter hela tiden, i ord såväl som handling, att killar är viktiga. Jag tror inte att mina ord och vårt lilla familjära manshat kommer påverka dem så mycket i livet egentligen, men kanske kan det hjälpa lite. Kanske så tänker de, när killarna stökar och tar mest plats i klassrummet, att jaja - de är ju dumma i huvudet så de behöver all hjälp de kan få. Kanske tänker de när nån kille ropar något elakt efter dem att vafan, det är ju bara en killes åsikt, vem i helvete bryr sig. Kanske har jag tur så att när nån kille kommer med sin oönskade åsikt om deras utseende så har de så många tjejkompisar de kan fnissa åt hans tönterier med att de inte tar åt sig.
Hela samhället är fruktansvärt manstillvänt. Killar får bete sig ungefär precis hur som helst. Både tjejer och killar köper världsbilden som säger att det är okej att det ser ut såhär. Förhoppningsvis kan jag så ett litet frö av tvivel i mina döttrar, så att de åtminstone ifrågasätter sakernas tillstånd ibland. För om man köper den här världsbilden, då är det farligt. Då nyper man sig i magen vid fyra år och klagar på sin vikt. Då sitter man tyst och låter killarna ta för sig i klassrummet. Då ler man trots att en stöddig kille precis sagt nåt jävligt elakt. Det kommer förstöra dem. Den här världen är politisk, alltså är jag det också.
Ångest.
Jag sa att hon är perfekt som hon är och att det är lika bra att vara tjock som att vara smal. Nä, sa hon. Det är bara bra att vara smal. Det kan vara roligt att vara tjock, men man ska vara smal. Jag vill vara smal. Det är bra att vara smal.
Hon är fyra år. Ångest.
Och så tänker jag på alla som tror att världen är opolitisk. Som verkar inbilla sig att våra barn växer upp i en neutral värld, och att det är fel som föräldrar att försöka påverka dem åt något håll? I vilken värld lever ni, undrar jag? Blundar ni?
Emmy är åtta år. "Mamma, har du tänkt på att i typ alla barnprogram och böcker så krånglar killarna till det och tjejerna är kloka och fixar allt, men det är ändå killarna som får beröm? Som i Riddare Micke. Han bara förstör ju, det är ju hans syster som gör allt det bra?"
I allt mina döttrar möter så får de höra att de är sämre. Fortfarande år 2015, med alla pk-satsningar och genushäxor så möts de ideligen av samma budskap: killar är roliga och härliga. Kanske lite klantiga, men det ordnar ju upp sig. De är coola, busiga, knäppa, lite lata, kanske korkade ibland men ändå omtyckta, de har levnadsrum. Tjejerna är ordentliga, duktiga, söta, snygga, smala, vuxna, kloka, smarta. (Jag fascineras av hur vi sedan går från det till att det är män som ska styra världen.)
Alla vet, om de bara vågar erkänna det, att killar är sämre än tjejer. Titta in på vilken skola eller förskola som helst. Killar är generellt hemska. Och nej, jag tänker inte ens gå in på varför i det här inlägget, det räcker att konstatera det. Den överväldigande majoriteten av killar är vidriga. Den överväldigande majoriteten av tjejer stöter hela tiden på, trots att de är så mycket bättre än killar, en värld som berättar för dem att de är sämre, mindre värda, har större krav på sig.
Barns värld är politisk. Därför tänker jag att jag som förälder också måste vara det. Så vi pratar om hur konstigt det är att världen ser ut som den gör. Och sen säger jag:
Ni vet väl att killars åsikt inte spelar nån roll? Det är inget att bry sig om.
Tjejer är bäst, ingen protest.
Tjejerna duger, killarna suger.
Strunta i vad killar gör, de fattar inte bättre.
Killar är generellt korkade, de är inte värda att lyssna på.
Tjejer är smartare, roligare och tuffare än killar.
Osv.
Osv.
Osv.
De möter hela tiden, i ord såväl som handling, att killar är viktiga. Jag tror inte att mina ord och vårt lilla familjära manshat kommer påverka dem så mycket i livet egentligen, men kanske kan det hjälpa lite. Kanske så tänker de, när killarna stökar och tar mest plats i klassrummet, att jaja - de är ju dumma i huvudet så de behöver all hjälp de kan få. Kanske tänker de när nån kille ropar något elakt efter dem att vafan, det är ju bara en killes åsikt, vem i helvete bryr sig. Kanske har jag tur så att när nån kille kommer med sin oönskade åsikt om deras utseende så har de så många tjejkompisar de kan fnissa åt hans tönterier med att de inte tar åt sig.
Hela samhället är fruktansvärt manstillvänt. Killar får bete sig ungefär precis hur som helst. Både tjejer och killar köper världsbilden som säger att det är okej att det ser ut såhär. Förhoppningsvis kan jag så ett litet frö av tvivel i mina döttrar, så att de åtminstone ifrågasätter sakernas tillstånd ibland. För om man köper den här världsbilden, då är det farligt. Då nyper man sig i magen vid fyra år och klagar på sin vikt. Då sitter man tyst och låter killarna ta för sig i klassrummet. Då ler man trots att en stöddig kille precis sagt nåt jävligt elakt. Det kommer förstöra dem. Den här världen är politisk, alltså är jag det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)