Det Stora Bokskrivarprojektet.

Okej så jag tänkte (kanske i relation till att ha läst Martina Haags senaste, kanske inte) att jag skulle försöka mig på det här att Skriva En Bok På Riktigt, och har således nu tagit flera viktiga steg. Som till exempel:

- Jag har beställt en prenumeration på tidningen Skriva. För alla vet ju att om man läser om hur man kan göra något, då gör man det bara.

- Jag har skrivit iaf 4000 ord på en bok. Det är ju... ändå... typ en femtondel av vad som behövs minst?

- Jag har låtit nån annan läsa dessa 4000 ord för att se ifall jag bara ska ge upp allt från början eller om det är värt att ens försöka. (Hen sa att jag skulle försöka.)

- Jag har suttit och skrivit ner små anteckningar om mina karaktärer i telefonen under tråkiga stunder på t.ex. lekland eller väntrum. Det har jag läst att Sandra Beijer gör och eftersom hennes liv är perfekt och allt jag vill ha så tänker jag härma detta. Inte för att hon hänger på lekland, och besöker hon någonsin ett väntrum har de säkert manikyrbehandlingar under tiden man väntar.

- Jag har en så jävla bra bokidé. Alltså jag tycker det på riktigt. Om jag inte lyckas skriva den här boken tänker jag ge allt jag har till nån som kan skriva och sen ba "do your thing" för jag tycker verkligen att det är en kul idé.

- Jag har nu även bloggat om att det är the real deal den här gången, så om jag inte uppdaterar er med jämna mellanrum om hur det går så måste ni fråga. Gärna argt och strängt. Skriver du på boken eller? Va? Kom igen nu då!


Andra tips och knep?

Nyläst 2016

Sak jag älskar att läsa om: böcker andra har läst, och vad de tyckte om dem.

Sak jag är dålig på att skriva om: böcker jag har läst, och vad jag tyckte om dem.

Men jag har läst några böcker de senaste dagarna och här får ni min åsikt om dem. Bra va? Första, och säkert sista också, gången.

1. Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa.

Jag älskade Morgon i Jenin av samma författare, och detta är nästan samma bok - men en annan. Jag tycker om när författare gör så, ger en samma slags bok men med en annan historia. Ofta blir det väldigt bra då. "Det blå mellan..." handlar om livet före och efter flykten till Gaza för en familj och deras ättlingar. Det är poetiskt, lite mystiskt, väldigt sorgligt och slitigt och vackert. Alltså såhär, jag kan uppenbarligen inte skriva bokrecensioner men jag tycker att ni ska läsa denna. Den är mycket bra. Varsågod för tips!

2. Det är något som inte stämmer av Martina Haag.

Den här blev nog utgiven enbart på grund av sensationsvärdet. Det är knappt en bok? Det känns som en högstadienovell om nån fjällupplevelse, blandat med ilskna dagboksanteckningar skrivna av en lämnad kvinna. Det hade kanske kunnat bli något bra, om några år, men nu? Någon borde ha sagt att nej, du är inte redo. Det här är bara pinsamt. Det märks att hon bara vill skada och såra och "berätta allt", men jag menar.. nej. Det är väldigt dåligt bara. Vissa delar är småsinta och larviga och hela delen med tiden på fjället är märklig och håller inte som historia. När den var slut kände jag mest: ...? Va? Är den slut? Var det här en bok? Läs den inte.

3. Mördar-Anders och hans vänner (och en och annan ovän) av Jonas Jonasson.

Hm... jag vet inte. Jag är en sån som helt okreddigt och nöjt kan erkänna att jag älskade boken "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". Skrattade högt åt den. Efterföljaren, "Analfabeten som kunde läsa", tyckte jag också om. Men den här? Lite tänker jag att det är som om jag skulle skriva en bok: det är för likt i språket hela tiden, vilket gör att det känns lite långrandigt. Jonassons böcker är ju skrönor och det händer galet mycket, men ibland känner jag bara... gäsp. Det är lite för mycket språkliga lustigheter som känns inklämda för sakens skull. Jag tröttnar. Men jag menar, den är ju ändå helt okej att läsa. Läs den om ni vill.


Det var det hele. Bra början på läs- och skrivåret 2016 ändå.

Tror ni bloggarna dör?

Har läst det på flera håll nu, att 2016 är året då bloggarna till sist dör. Jag hoppas att det inte är så. Jag tycker om att läsa när folk bloggar. Det är en sån skillnad från instagram och twitter, där man bara får liverapportering. Jag gillar att läsa folks innersta tankar eller ytliga funderingar. Jag tycker om att följa främmande människors liv och relatera till visst och förundras över annat.

Sen vet jag ju också att jag själv t.ex. bloggar mycket mindre än tidigare, och det är ju så de flesta känner. Man uppdaterar lite snabbt på andra medier. Och så får man inga, eller få, kommentarer på bloggen och känner att ingen läser. Och hur mycket vi än låtsas att vi bloggar enbart för oss själva så är det ju tråkigt med noll feedback ändå?

Twitter ger direkt feedback, instagram likaså. Facebook - i den mån man använder det - också. Bloggen blir ibland stiltje. Tyst.

Men åh vad jag gillar bloggar ändå. Jag hoppas de lever vidare.

Min största avundsjuka.

Jag blir fan alltid mitt sämsta jag när någon får ett bokkontrakt. Och nu menar jag inte typ Liza Marklund (skriver hon fortfarande?) utan när någon får sitt första bokkontrakt. Jag vet ju hur efterlängtat det är. Det är min stora dröm i livet. Och när någon annan får denna livsdröm uppfylld så blir jag tre år inombords och vrålar "varför inte jaaaaaag?".

Tja, för att jag inte lyckas SKRIVA nån jävla bok kanske? Så mycket text jag har producerat på bloggar och twitter genom åren, men att skriva ihop det till en bok? Nej. Jag har: förmåga att skriva helt okej bra. Jag har även: bra fantasi. Kan jag kombinera dem eller? Tydligen inte. Jag förstår inte varför jag inte kan förverkliga denna min enda livsdröm? Hur jävla svårt ska det vara? Är jag lat? Usel? Korkad?

Jag kommer aldrig få ge ut en bok. Det var väl bara det jag skulle konstatera här.

(Obs, att trycka sin egen bok och distribuera själv räknas inte. Det ska vara genom ett bokförlag, allt annat är bara på låtsas. Det är sen gammalt.)

Årssummering - it's not a happy one osv.

Googlade skamlöst reda på nån gammal lista från typ 2011. Grattis alla, här får ni världens mest deprimerande årskrönika.

Fem händelser som varit bra det här året?

Eh...

Eh...

Alltså...

Jo men Noa fick en ny kompis. Och eh, vi var i Grekland. Sen så... jo men... Barcelona var kul. Vi köpte kattungen Fritz. Och att mitt lag spelade match för första gången.

Fem händelser som varit sämst det här året?

Flyktingkatastrofen och Sveriges totalhaveri politiskt.
Att jag blev utmattningsdeprimerad.
Att jag mått skit hela året konstant.
Att det har varit bakslag efter bakslag hela året igenom.
Att jag fått jättefula hängkinder.

Vad har du lärt dig i år?

Det finns ingen rättvisa i världen.

Blev året som du har tänkt dig?

2014 tänkte jag att yes, nu är det här skitåret över! 2015 kan ju inte bli lika illa. Sen kom 2015 och sparkade mig i magen såatteh... nej?

Vilka kläder har du använt mest?

Magtröjor! Det är fint.

Ångrar du något?

Jag vet inte riktigt. Att jag inte lyssnade på kroppen innan jag kraschade helt kanske.

Vad har du mest lyssnat på för musik?

Håkan Hellström.

Årets tre roligaste fester?

Alla fester/utekvällar som varit i Göteborg. Min födelsedagsfest var också väldigt rolig tycker jag själv.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)

Så. Mycket. Tv. När jag mådde som sämst i höstas gjorde jag inget annat än så på gamla avsnitt av Grey's anatomy till exempel.

Vilka människor har du hängt mest med år?

Mina två bästisar. Förutom familjen då. Har hängt väldigt mycket med familjen, såklart.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

Några nya tjejer i laget. Det är fantastiskt hur rollerderby-tjejer alltid är amazing. Och okej, jag känner ju dem inte, men tjejerna i podden Kulturens ABC lättade upp mitt humör när det var som värst i höstas.

Vad är det vackraste du fått i år?

Nån av alla kärleksbetygelser från Majken, hon är bra på såna hon.

Årets bästa sms?

Ja inte tänker jag skriva det här? Herregud, nån integritet får man ju ha. Och när JAG säger det så...


Vad är det bästa du har läst?

Jag har ingen aning. Har jag läst något i år? Jag minns så lite av det här året, det är som i en dimma.


Nä, det har varit ett skitår. Jag vågar inte ens ha några förhoppningar inför 2016 inför de senaste två åren har blivit sämre och sämre, ser ingen direkt ljusning. Men jag vet inte, om man inte hoppas och tror så kanske man slipper bli negativt överraskad i alla fall? Jag tänker att det kan inte vara såhär för alltid. Antingen blir det bättre eller så blir det ännu sämre och i vilket fall kan jag inte göra nåt åt det mer än vad jag redan gör.

Det är skönt att 2015 snart är slut i alla fall, kan vi ju konstatera. Det verkar som att ca alla har haft ett hemskt år. Tycker det är den generella uppfattningen. 2015, försvinn och kom aldrig mer igen. Tack!

God jul!

Jag hoppas att ni får en jättebra jul allihop. Förutom anonym som under förra inlägget insinuerade att jag inte älskar mina barn, jag hoppas att du får en vidrig jul fylld av kräksjuka och släktbesvär. 

Men ni andra, oavsett hur ni firar: god jul på er! 

Fördelen med livet i stan.

Inga. Skolavslutningar. I. Kyrkan!

Är så jäkla nöjd med att vi inte längre bor i bibelbältet aka på landet aka där alla är släkt med alla och alla avslutningar firas i kyrkan med präst. Nu kan vi fira jul på riktigt utan dillande om att vi firar Jesus födelse och what not.

Åh! Igår förresten så var jag och Emmy och hälsade på min mormor som har hamnat på sjukhus. Jag tycker så synd om henne som antagligen får vara där på julafton, istället för att fira med oss. De blir gamla så fort när de är gamla, som nån sa. Men igår mådde hon i alla fall så pass bra att vi kunde gå till allrummet och lyssna på när en barnkör sjöng.

Och my god vad det var svårt att hålla sig för skratt. Såhär: ingen skugga över barnen. De var jätteduktiga och de flesta gjorde sitt bästa. Men körledaren hade lite dålig koll på vilka förutsättningar hon jobbade med, och lät därför barnen sjunga superfalskt i falsett ca 90% av tiden. Gångerna jag ofrivilligt och tydligt ryste till av falsksången var många, om man säger så. Men jag höll god min även när gosskören sjöng Staffan Stalledräng och nån var i målbrottet.

I alla fall så gick vi hem efteråt och Emmy tittade lite trevande på mig och sa... "Det lät lite kul ibland när de sjöng falskt. Men annars var det fint!". Och jag sa "ja, jag hade lite svårt att hålla mig för skratt ibland..." och då släppte hennes försiktighet och hon ba "JA MEN VARFÖR SJÖNG DE SÅ HÖGT NÄR DE INTE KUNDE??" och sen hela vägen hem så skrattade vi åt att vi bådat två hade stått och bitit oss i läppen över arrangemangen av låtarna.

Som självklart var jättereligiösa pga kyrkokör. Men gamlingar på sjukhus gillar väl sånt, antar jag. Jag fick en fin stund med min unge. Att håna människor brings people together.

Varsågoda alla som senaste dygnen har kallat mig för världens sämsta mamma på diverse platser på internet. Här får ni ännu mer att elda upp er över.

Och vi kämpar vidare.

Det där med julstämning, det är ju inget man får och sen har. Det är som dofter, helt plötsligt känner man den starkt och tydligt och i nästa sekund är det tomt. Well idag har vi köpt gran och klätt den, vi har kokat knäck och vi har varit på julmarknad. Men det vore ju ca en ziljon gånger enklare om inte varenda liten grej kantades av bråk. Mellan barn, mellan föräldrar och mellan barn och föräldrar. Jag vet inte om vi är i stort behov av jullov eller om jullovet kommer förgöra oss alla. På annandagen är i alla fall planen att jag ska gå ut och bli full, så det blir ju ett välkommet avbrott i "familjemyset".

Ja just ja, jag är ju alkoholist också. Klart jag ska bli full, jag som är dum i huvudet, alkoholist och har noll koll på vad mina barn känner. Kommentarerna på min debattartikel var väl väntade, men ändå mycket underhållande. Först och främst tycker jag ju såklart synd om människor som är så fruktansvärt ointelligenta som de flesta som kommenterat. Jag menar, hur tar man sig igenom skolan om man har en såpass nedsatt tankeförmåga? Sedan finns det såklart människor som inte håller med som har rimliga argument, men de syns ju sällan i kommentarsfält antar jag. Men sen tycker jag också att det verkar vara så jobbigt att leva sitt liv så pass... principfast? Och det kommer från mig som ca alltid ser världen i svart eller vitt, då måste det ju vara galet illa för dessa "en droppe alkohol och en kattunge dör"-fanatiker.

Sen är det ju lite roligt att de vet precis allt om mig. Det är nästan synd att jag i princip enbart dricker cola på julen. Jag hade så gärna velat sitta där med min nubbe och varit den hemska moder de ser framför sig. Istället dricker jag läsk och har alkoholism nära under uppväxten. Men det ger ju inte en lika bra nidbild? Jaja.

Ikväll ska jag internetshoppa de sista julklapparna. Efter att jag kraschade i höstas kan jag inte gå i affärer längre. Jag försökte i torsdags och fick panikattack när jag kom hem. Fick slänga i mig lugnande och hyperventilera hela eftermiddagen nästan. Så internetshopping it is. Jag ligger så förbannat mkt efter med mina julklappar, men vad ska man göra då? Tja, internetshoppa tydligen. Let's hit the "köp"-knapp!

Från mig till er, en... debattartikel!

Ja men jag VET ju att ni är många som har suttit och suckat över att det inte är nån julkänsla i år. Mindre än en vecka till julafton och det är regnigt och varmt och blött och Ellen har inte bloggat om Vit jul-kampanjen. Jag vet. Det är taskigt.

MEN! För att liva upp lite gick jag all in i år. Inget småtjafs på twitter. Inget trött blogginlägg. I år blev det debattartikel på Aftonbladet istället.

Här kan ni läsa: http://www.aftonbladet.se/debatt/article21957058.ab

Hoppas att julstämningen steg lite nu i alla fall. Själv ska jag göra maraboufudge och after eight-tryffel. God jul då!

En sedelärande historia om att använda mutor.

Det kanske är så att man bestämmer sig för att gå till affären och handla lunch. Det kanske också är så att klockan nästan är två, och att lunchen blir så sen för att man har storstädat hela nedervåningen på förmiddagen. Detta innebär kanske att man är helt slut, inte bara som artist utan som människa. Helt och hållet. Det kanske är så att man har släpat sig svettig och trött och hungrig och smått snurrig med en vild fyraåring till affären. Så kan det vara.

Och då kanske fyraåringen glatt hojtar "vi måste köpa min favorityoghurt" och man slentriansäger "nej" utan att tänka efter.

Sen kanske tjatet börjar.

Och kanske är det så att man inser att hey, jag gick hit med barnet. Vi gick hit, vilket innebär att jag måste få denna soon to be-sura fyraåring att gå hem med mig också. Kanske minns man även att ens lugnande är slut, så i den avlägsna framtid då man lyckats ta sig hem med trilskande barn och matkassar, då finns ingen räddning att få. Så man kanske omvärderar sitt nej. Men för att vara en God Förälder kanske man inte vill ändra sig bara sådär, så man gör om det till en muta. Då säger man kanske "Ja, du får yoghurten, men då måste du samarbeta hela vägen hem, annars äter jag upp din yoghurt."

Sen kanske man måste stå länge i kö för att få betala. Kanske blir man än mer svettig och än mer trött och får ännu mindre tålamod. Kanske börjar man gå hemåt och släpar sina steg efter sig, vilket får den vilda fyraåringen att springa långt i förväg. Kanske ser man att det är en väg längre fram, en bilväg.

Då kan det bli så att man ropar "stanna Majken, stanna" utan att få nån reaktion. Sen kanske man skriker ännu högre "Stanna!" utan att hon saktar ner. Till sist kanske det blir så att man, mitt i stan bland mängder av människor, står och vrålar lungorna ur sig: "JAG ÄTER UPP DIN YOGHURT, HÖR DU DET? JAG ÄTER UPP DEN!"

Och visserligen stannar kanske ungen där framme, men tja, kanske känner man sig lite dum också.

Kanske.