OKRISTLIGT tidigt säger jag.

Är kanske inte jättepepp på att hoppa på ett tåg klockan tjugo över sju imorgon bitti? Jag HATAR att gå upp tidigt och även om det är lättare nu i maj än i november är det fortfarande svinjobbigt. Jag orkar inte. Och nej, jag kan inte sova på tåget eftersom det är en jobbresa och det rimligaste är att ägna tiden åt lite jobb när vi ändå är samlade allihop.

Jag säger "rimligaste" för inte är det det bästa för min skönhetssömn direkt.

Avskyr avskyr avskyr att gå upp tidigt. Hatar det! Jag hatar också att åka tåg eftersom jag blir så himla åksjuk och så klart inte hittar min åksjukemedicin. Jahapp.

Det blir säkert bra ändå till sist men nej, peppen just nu är inte enorm inför resan imorgon. När vi väl är framme blir det bra.

Come on Barbie, let's go party!

För att inte ha världens domedagsstämning här inne tänkte jag att vi kunde prata om något roligare, nämligen: 90-talsmode! Det har ju blivit ytterst trendigt igen och eftersom 90-talet är BÄSTA ÅRTIONDET NÅGONSIN kan jag inte låta bli att känna mig lite nöjd. Inte med magtröjorna, känner inte riktigt att de är min grej längre, men mycket annat.

Helt plötsligt börjar jag fundera på om en 30-årig trebarnsmorsa kan ha tunn klänning över t-shirt. Om det vore märkligt om jag återupplivade min garderob inspirerad av Elin i Fucking Åmål? Kanske att jag sneglar en hel del åt platåskor? Ja, det gör jag.

Får man återuppleva sitt högstadiemode eller är det reserverat för folk som typ går på högstadiet nu? Det är det va? Ante mig.

Väskan! Klänningen! Åh att få vara 10 år yngre. 

Sen sist.

Vi var i sommarstugan. Vi grillade marshmallows och monterade studsmatta och badade flera gånger. Det var 19 grader varmt. Vi drog oss hemåt när åskan mullrade in och sa att nästa gång ska vi sova över. Ikväll är "nästa gång", så jag ska packa rena lakan och vi ska ta med luftmadrasser och vi ska möblera om. Jag känner mig trygg och hemma i sommarstugan redan. Vi har bara varit därifrån några dagar men jag längtar dit. Det kommer så klart plana ut det också, det här mysvurmandet, men just nu vill jag bara tillbaka till den lilla oasen av grillning, bad och spraymålning.

För under tiden vi var hemma var det val. Och vi vet alla vad det positiva var och vi vet alla att högerextrema marscherar framåt och vi är alla rädda. Jag är rädd. Jag är vit medelklass och jag är rädd även om jag förstår att det uppfattas som poserande. Jag behöver inte vara rädd för att nån ska attackera mina barn, som är vita och blondish. Jag behöver inte vara rädd för att någon ska se på mig att jag avskyr deras åsikter eller att jag är fel. Jag smälter in, jag är stereotypt kvinnlig, lever i kärnfamilj och är vit som en lilja. Jag är inte hotad personligen. Men jag är ändå rädd.

Och så klart är det ingenting mot de som faktiskt hotas direkt av de växande brunskjortorna. Som börjar känna sig ännu mer otrygga i ett land de trodde att de skulle kunna känna sig trygga i. Som börjar fundera på om de faktiskt kommer behöva fly igen. Som inte kan drömma om semesterresor till ett land där högerextrema partier blev störst i EU-valet. Som på grund av sitt utseende och sin hudfärg och sin härkomst eller sexuella läggning har pekats ut som problemet och "de andra". Jag kan inte ens förstå hur rädda de måste vara.

Sen säger man att vi ska inte vara rädda inte ledsna inte sörja vi ska organisera oss jobba kämpa emot visa dem säga emot och jag känner att ja, det ska vi. Så klart. Men jag vet inte hur. Jag fattar inte hur det här kan hända och när man inte fattar kan man inte göra något. Man röstar inte på högerextrema för att man är obildad, det är klassförakt att säga så trots att SD är störst i hålor med låg utbildningsgrad. Man röstar inte på SD för att man är rasist, det är en förenkling. Egentligen är de bara missnöjda. Man röstar inte på SD för att man är missnöjd med andra partier, det är att förminska rasismen att säga så. Man röstar inte på SD för att man är okunnig om vad de står för, det är farligt att tro att motståndet inte är påläst. Jag vet inte vad som är kvar. Jag förstår inte hur man kan rösta på ett öppet rasistiskt parti om man inte är rasist. Jag förstår verkligen inte och det gör mig så himla uppgiven. Det är jättebra att andra kan, förstår, orkar och vet. Jag gör inte det, jag är mest ledsen just nu.

Så jag åker ut till min sommarstuga och gömmer mig lite från verkligheten. Jag har lyxen att göra det och jag utnyttjar den till fullo. För jag vet inte vad annat jag kan göra just nu faktiskt.

Kvinnohatet är all around us, it's everywhere we go

Nämen ni vet hur man sitter och pratar med en kollega/bekant/dagisförälder och de plötsligt säger något som de tycker är helt vanligt och rimligt och "sanning" medan ens egna larmklockor bränner av ett enormt VARNING FÖR INTERNALISERAT KVINNOHAT och så sitter man där och ba eh... va... näe?

För att förtydliga vad jag pratar om kan jag ge ett exempel:

- Ja jag är ju för fri abort och så men tycker inte det ska användas som preventivmedel. Dessutom undrar man ju lite hur svårt det kan vara att se till att inte bli gravid så ofta? Men för fri abort det är jag ju, så måste vi ha det! Sverige har kanske lite höga gränser för när man får göra abort dock, jag såg någon video och barnet ser ju ut som ett barn redan i 16:e veckan och...

Okej, först och främst är man inte för fri abort om man börjar villkora aborträtten med att man inte borde göra si eller så. Bara ett påpekande. Sen varför det är kvinnohat: det bygger på en föreställning om att även när kvinnor bestämmer över sin egen kropp så gör de det på fel sätt. De dödar små barn, de ser inte till att hålla på sig alternativt kan inte sköta sina preventivmedel. I en perfekt värld finns inga oönskade graviditeter och om de finns så är det på grund av slarv eller oansvariga kvinnor. Och om en sån slarvig kvinna nu ändå dummat sig och gjort sig själv gravid så kan hon väl få tillåtas göra abort då, för mänskliga lagar ska vi ju ha, men det ska vara belagt med skuld och skam och lite hyschpysch. När jag var tonåring var jag LIVRÄDD för att bli gravid. Det skulle vara det värsta jag kunde tänka mig. Alltså verkligen, det stod högst upp på min livräddlista. Nu kan jag undra varför, det hade ju bara varit att göra abort? Men abort framställs som något fel och hemskt och jobbigt och svårt och för många ÄR det ju så, jag säger inte emot det, men för många är det verkligen ingenting alls. Inte ett stort ingrepp, inte en jobbig grej, bara en lösning på ett uppkommet problem. Och när man säger att vi kanske borde lätta på tabut kring abort så kommer folk och hävdar att SÅ kan vi ju inte ha det för tänk om folk skulle börja göra abort lättvindligt till höger och vänster? SOM ATT VUXNA KVINNOR INTE KAN BESTÄMMA ÖVER SINA EGNA KROPPAR UTAN ATT SAMHÄLLET SKA SHAMEA OSS TILL ATT TA "RÄTT" BESLUT? Dessutom undrar jag lite försynt: vilket är den reella risken: att miljontals kvinnor skaffar den nya hobbyn "göra abort" eller att ännu fler dör eller skadas allvarligt på grund av illegala och osäkra aborter? Alltså förlåt, got a little carried away här men när folk börjar ifrågasätta aborträtten blir jag fan galen.

Eller som när man kanske pratar löst om skilsmässor och hur det funkar och så säger nån att:

- Ja, men det ÄR ju så tråkigt att män blir diskriminerade så mycket i vårdnadstvister. Kvinnor som pratar om att de vill ha jämställdhet tycker tydligen inte att det inte alls är viktigt när det kommer till barnen och domstolarna favoriserar ju mammorna hela tiden.

Varför det är kvinnohat: oj, så mycket att gräva i här. Men vi kan väl börja med att måla upp mammor som manipulerande väsen som inte vill släppa ifrån sig sina barn. Ja, det finns fula och jobbiga vårdnadstvister. Ja, det finns föräldrar av båda könen som saboterar umgänge och ser sig som den bästa föräldern. Och ja, i omvärldens ögon är mamman alltid primärföräldern. Men. Visste ni att en pappa som slår mamman inte alls förlorar vårdnaden av barnet? Nej för serrni, ett barn behöver ju inte nödvändigtvis ta illa upp av att pappa spöar mamma, han kan ju vara en bra förälder ändå! (Nej.) Och visste ni att papparättsrörelsen, som vissa faktiskt tror står för bra saker, går ut på att ljuga och manipulera situationer så att det ser ut som att kvinnor förhindrar världens bästa familjefäder från att vara med sina barn?

Såhär: JA det är ett problem att män ofta anses vara och ofta beter sig som andra klassens föräldrar. Det är ett problem när man går till bvc, det är ett problem när barnet föds och det är ett stort jävla problem när pappor väljer att jobba MER efter att barnet fötts än innan. Det är ett problem när barn hellre pratar med "ingen" än med sin pappa om sina problem. Det är ett problem att många pappor aldrig läst en bok för sina barn. Det är ett problem att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden för att de förväntas ta huvudansvaret för sina barn. Det finns enorma problem med den här rolluppdelningen och de problemen slår åt båda hållen. Det innebär inte att det finns en enorm konspiration som går ut på att män inte får rätt till sina barn. För faktiskt finns det inget som heter "rätt till sitt barn", det finns bara barnets rätt till bra föräldrar och som verkligheten ser ut idag finns det extremt många pappor som faktiskt inte är föräldrar alls. Och som självklart inte ska ha vårdnad då. Vill ni läsa mer i ämnet rekommenderar jag: Sanningen om papparättsrörelsen.

Sen också: det här med att hela tiden säga att vi lever ju i ett jämställt land men det är tydligen inte så viktigt när det gäller vissa frågor? Eh NEJ vi lever inte i ett jämställt land och inte fan är det några andra än vi feminister som kämpar för att pappor ska ta sin halva av ansvaret i föräldraskapet. Hör sällan jättemånga antifeminister lobba för kvoterad föräldraförsäkring, just saying.

Vi tar ett tredje exempel också eftersom jag har barn som behöver läggas och jag hatar barnläggning just nu så jag sitter hellre här och bloggar lite upprört. (Lol just kidding, jag är som en vårvind som sveper genom hemmet och luktar ren tvätt och söver alla barn med ett leende. Eller inte söver, jag har ingen kloroform. Eller är det kloroform i löven? Nej det är klorofyll. Jag har ingen klorofyll heller.)

- Alltså jag hatar verkligen hur Beyoncé/Rihanna/Lady Gaga (obs väldigt sällan Lady Gaga eftersom hon är vit och "mer konstnärlig och mindre sexig" i sin nakenhet tydligen) är som förebilder för unga tjejer. De åmar sig på scen, skakar på sina rumpor, klär sig avklätt, trånar, plutar, kråmar, sexar... ja men ni vet. Jag tycker att det är hemskt att våra barn ska växa upp och tro att det är såhär man ska bete sig som tjej.

Oh, den här är svår! Den kommer nämligen ofta från feminister eller medvetna människor som tror att man på något sätt klagar på systemet genom att klaga på individen. För det första är det ju rätt uppenbart att det blir skevt att klaga på någon som lever inom ett förtryckande system och anpassar sig efter det, men för det andra är det märkligt att helt ta ifrån dem all deras agens på samma gång. De blir alltså både skyldiga till att återupprätthålla ett system som de själva är fast i och på samma gång så viljelösa att de inte kan bestämma något själva. Det går inte ihop.

Ponera att Beyoncé inte vill klä sig som hon gör. Att hon hellre hade trivts mer påklädd och icke-sensuell. Att hon aldrig hade velat skakat en rumpa ever. Att allt hon gör beror på att hon säljer bäst på det sättet, att hon är fast i en roll för framgång och pengars skull. Ponera att det är sant: på vilket sätt gynnar det något att klaga på henne då? Om man förutsätter att omvärlden: skivbolag, manager, pappa, bankir (jag vetefan) säger åt henne att ha på sig kroppsstrumpa och skaka varje liten kroppsdel på scen, på vilket sätt kommer man åt dem genom att skylla på henne?

Eller ponera att Beyoncé VILL klä sig som hon gör? Att hon trivs jättebra i tighta klänningar, korta kjolar, glitter och sexig dans. Att hon aldrig känner sig så tuff som när hon har högklackat och dansar runt på scen? Om man då kritiserar henne för hennes sätt att klä sig är vi tillbaka på antifeministernas sida eftersom de gärna vill kritisera kvinnor för att vara för sexiga, för fula, för tjocka, för smala och vill skapa en mall där ytterst få kvinnor passar in. Vi klär oss för fult, för sexigt, för töntigt, för tantigt, för provocerande, för manligt... listan fortsätter in i evigheten. Vem vill vara på den här sidan egentligen? Inte jag.

Så oavsett om någon kvinnlig artist (nu tog jag Bey som exempel eftersom hon alltid får vara exempel och det var väl rätt trött gjort, men som sagt mina barn vägrar sova så jag är inte ett under av energi just nu) väljer eller inte väljer att klä sig på ett vist sätt uppnår man cirka noll av att kritisera dem för det. Man kan välja att kritisera skivbolag som väljer att promota artister på ett visst sätt, man kan kritisera media för att porträttera artister olika beroende på deras kön men att kritisera enskilda kvinnor för vad de har eller inte har på sig? Snälla släpp det.

Det finns ju tusentals exempel till men läggningskaoset har nu eskalerat till att jag har en treåring i en koja av wellpapp i mitt vardagsrum så jag får nog lämna det nu.

Poängen är att det finns överallt, hela tiden. Små kommentarer som kanske inte verkar så dumma, ibland kanske vettiga vid första tanken, men som vid vidare granskning inte håller. Och då måste man försöka våga säga till. Det blir dålig stämning och man kanske blir sedd som den där jobbiga tjejen som alltid ska, men om man orkar, vågar och kan så bör man säga till. För jag tror att man mår bättre sen. Det kanske är det enda som händer, att man mår bättre av att inte sitta tyst när nån häver ur sig något kvinnofientligt, men det får vara gott nog.

Nu jävlar ska mina barn sova.

Vissa kvällar.

Är helt enkelt perfekta. 

Så enkelt är det

Och sen skojar jag bort allt som vanligt.

Ibland får jag så himla fina kommentarer eller inboxmeddelanden eller mail. Typ att någon har blivit starstruck eller helt begeistrad när jag kommenterat något, sett mig på stan men inte vågat hälsa eller liknande. Vilket ger mig två reaktioner samtidigt:

- Total hybris. Ha! Jag är nästan känd! ALLA ÄLSKAR MIG JAG KOMMER TA ÖVER VÄRLDEN!

- Total chock. Eh... varför då? Va? Jag fattar inte, blandade nån ihop mig med Elsa Billgren igen? Eller va?

Den första reaktionen kommer sig väl av att jag alltid tycker att alla borde älska mig och att jag rimligtvis faktiskt BORDE vara världshärskare eller åtminstone få bestämma något i mitt eget hem*.

Den andra reaktionen kommer sig väl av att jag oftast läser såna här grejer i mysbyxor i min soffa när jag ser ut som jabba de hutt och känner mig som bambi på hal is efter ännu en misslyckad derbyträning och verkligen inte förstår hur nån kan tycka att detta *pekar fiktivt på den bild av mig själv som jag målat upp, häng med lite här nu* är coolt. Sen tänker jag på hur det måste vara att vara storbloggare som självklart får såna här fina små karameller hela tiden. Tänker på de som får brev, paket, telefonsamtal, fanbilder, blir avritade. Vad gör det med ens självbild egentligen? Ens ego? Ens självkänsla? Alltså jag säger inte att det är negativt, jag tror att det är jättebra att visa sin uppskattning. Jag vet bara att JAG, aka hon som på fyllan säger saker som "nä men jag är ju lite internetkänd faktikst" (skjut mig nu), skulle nog få ännu mer hybris då.

Sen gör jag som vanligt och tackar helt överdrivet för att sen skämta bort allt. Så klart, hur ska man annars hantera beröm?

*(True story: i min familj bestämmer min mamma och min man allt över mitt huvud. Nästa vecka är jag borta fre-lör och tydligen ska min familj hänga ute i vår sommarstuga tor-sön. Min mamma och man har redan planerat hur jag ska ta mig ut när jag kommer med tåget, var vi ska ställa studsmattan i trädgården, när vi ska installera nya toaletten och jag tror inte att nån av dem skulle märka om jag försvann i nån vecka eller så. Eller jo, det skulle de ju. Vem skulle annars ta hand om barnen och laga mat? NÄ JAG ÄR INTE BITTER! Det är ju kul att de har en bra relation och allt sånt.)

Läggningarna just nu.

Ok så jag VET att läggningarna ska vara en stund då man reflekterar över dagen, pratar, läser, myser och har en allmänt trevlig stund innan det är dags att sova. Jag vet det.

Men jag mår inte bra just nu och är så trött och Majken krånglar i flera timmar varje kväll och de stora barnen slåss och bråkar så istället för mysiga stunder som Bra Föräldrar har befinner vi oss i ett läge där varje kväll är skrikfest deluxe åt alla håll och kanter.

GÅ OCH LÄGG ER!
JAG VILL HA EN BANAN!
VARFÖR FÅR HON SOMNA I ER SÄNG?
MEN TYST JAG KAN INTE SOVA!
JAG VILL HA EN BOK TILL!
HÅÅÅÅLL TYYYYST OOOOOCH SOOOOV JAAAG BLIIIIR GAAAALEN!
JAG VILL OCKSÅ HA EN BANAN!
NU FÅR FAN DU GÅ UPP OCH SÄGA TILL DEM JAG ORKAR INTE MER!
TYST OCH SOV NU!
JAG ÄR TÖRSTIG!

Alltså det måste vara skönt för alla föräldrar som läser den här bloggen att ha något att jämföra sin lägstanivå med och ba "nä, men SÅ illa är det i alla fall inte hos oss!".

Det här med att bo i stan, en gång för alla.

Ja okej jag tjatar om vår flytt som om vi är de enda som någonsin sålt sitt hus till förmån för en hyresrätt i stan. Men när vi stod inför detta ganska ovanliga och svåra beslut googlade jag som en besatt och läste varenda forumtråd och varenda liten artikel om att bo i stan med barn. Så om någon befinner sig i samma sits som jag gjorde då hoppas jag att våra erfarenheter såhär några månader in hjälper till.

Först och främst: jag tror att det här kanske är det bästa beslut vi har tagit? Förutom att bli ihop och bilda familj då så klart. Men alltså på allvar så är det så vansinnigt bra för oss. Här kommer en liten uppräkning på varför:

1) All tid vi sparar. Förut tog det en halvtimme att leta sig in till stan/aktivitet/träning och parkera bilen. Två i familjen kunde inte ha något inplanerat samma eftermiddag/kväll eftersom allt då krockade. Enkla saker som att handla, fixa nya gummistövlar eller fika med barnen tog en evighet. I alla fall en halv dag. Och herregud vad krångligt med bilstolar och skrapa bilen och parkering och och och. Nu hinner jag på min träning efter att nån av barnen har varit på sin. Ja, det är lite pussel och stress ibland, men det är inte en omöjlighet. Det funkar! Livspusslet går liksom nästan ihop nu när vi bor i stan.

2) Det är så förbaskat smidigt. Jaha, jag hade glömt köpa en ingrediens till maten, då springer jag väl och gör det då. Eller jaha, idag sket sig allt och vi var trötta, men då går vi väl runt hörnet och köper hämtmat istället. After work? Inga problem, jag svänger förbi OCH KAN DRICKA ETT GLAS VIN! Inga problem, vi bor ju precis vid allting. Ifall jag är hemma och vabbar med ett barn kan det andra gå till skolan själv, ifall vi ska någonstans kan jag lasta på Majken på cykeln och dra iväg utan att vänta på att bilen ska vara hemma.

3) Det sociala. Jag kan slänga ut en förfrågan på facebook ifall någon vill se på ESC med mig och vips så sitter det sex tjejer i min soffa. Det hände ALDRIG när jag bodde på landet för vem orkar ta sig ut dit? Dessutom är det mycket mer lektillfällen för barnen också eftersom det bor barn överallt här. På gården bor några klasskompisar, i husen omkring bor några andra från skolan och exakt varje gång vi varit i stadsparken har barnen hittat några kompisar att leka med. Det är liksom en sinnessjuk skillnad från att bo granne med en förvisso mycket vacker kohage men noll barn så långt ögat kan se.

4) Grejerna att göra. I fredags hängde jag och Majken på stan i flera timmar. Vi fikade på cafét här på gården, vi hälsade på några från jobbet, vi köpte jordgubbar, vi klippte hennes hår, vi köpte en solhatt och lite kläder, vi strosade och kollade på folk, vi lunchade ihop och sen så avslutade vi med att hon sprang i en stor fontän på ett torg och blev dyngsur och genomlycklig. I lördags gick jag, Emmy och Majken till stadsparken, hade picknick och Emmy hittade en klasskompis som hon stannade med när jag var tvungen att gå hem och byta om på en väldigt blöt Majken som badat i en ankdamm. Sen kunde jag uträtta några ärenden på stan, hämtade upp Emmy och hennes kompis i parken varpå de fortsatte att leka hemma hos oss. Sen kom resten av familjen hem framåt kvällen, jag sa hejdå och cyklade till en fest. Såna dagar hade aldrig existerat förut. Aldrig!

Nu kommer vi ju komplettera med en sommarstuga där vi kan släppa ut barnen på tomten, ha en studsmatta och nära till bad och jag tror att det är bästa kombon. Men om man inte vill/kan ha en sommarstuga är jag övertygad om att det funkar jättebra ändå. Att bo mitt i stan med barn är faktiskt än så länge alldeles alldeles underbart för oss. Det enda tråkiga är att katten inte trivs, men det får bli ett annat inlägg.

Hela parken full av inkompetenta föräldrar.

Klarblå himmel, gassande sol, svettiga föräldrar i linne och shorts står och gungar sina barn som de klätt i långärmade tjocktröjor, byxor och mössa.

Jag fattar inte hur en sån grundläggande grej som hur man klär sina barn ska vara så himla svårt för så många? Vill ni skydda mot solen är tunna heltäckande kläder rimligt, annars är det sommarkläder när det är sommarvarmt. Om man som förälder står i linne och shorts ska barnet ha kläder motsvarande värmen i linne och shorts. Det är inte svårare än så.

Att vara i stadsparken en varm dag i maj är en studie i inkompetens bland föräldrar. Samt en studie i olika nyanser av knallröda barnansikten.

Det här med att vara en förebild.

Senaste nytt i bloggvärlden är att folk vägrar vara förebilder längre. Gott så, jag har alltid vänt mig emot vår vilja att tillskriva kvinnor ett värde som förebilder snarare än ett värde som individer. Man ska kunna vara mänsklig och ändå kunna driva en blogg. Eller man och man, kvinnor. Vi vet ju alla att det bara, enbart och endast gäller kvinnor.

Men, två saker vill jag ändå påpeka i denna glädjeyra där alla ropar halleluja och kastar imaginära korsetter omkring sig och det är dessa:

1) Om du inte vill vara en förebild vore det kanske jättebra om du slutade predika? Om man som Underbara Clara lägger sitt engagemang på visa upp sin livsstil som Det Rätta Valet så får man högre krav på sig att leva upp till en idealbild än om man inte använder sitt liv som en moralisk kompass.

2) Att säga upp sig från förebildsskapet (?) är inte att svära sig fri från kritik. Nej, det är inte okej att döma kvinnor i offentligheten utifrån vilken bild de kanske ger av sig själva till unga tjejer eller andra kvinnor. Alla ska få vara individer och bedömas utifrån det och jag vet att gränsen är hårfin och svårbalanserad men kritik mot dumheter måste fortfarande få finnas. Så även om nu Clara sagt upp sig så är det fortfarande rimligt att hon får stark och högljudd kritik när hon bloggar om dumheter som det episkt knasiga tandkrämsinlägget häromdagen. (Kort recap: fluor är gift, våra barn förgiftas av Bamse) Den kritiken ska hon inte få för att hon som mamma kanske skrämmer upp andra mammor, eller för att hon som kvinna borde ägna sig åt viktigare saker än sitt barns tänder eftersom det är för oviktigt för en karriärskvinna. Den kritiken ska hon få för att hon skrev något bat shit crazy.

Det var väl det jag hade att säga.