Two weeks notice

Gud vad jag vill säga upp mig från föräldraskapet just nu. Bara abdikera. Jag vill ha ett saftigt avgångsvederlag och total ångerrätt.

Men mest av allt vill jag ha lite lugn och ro.

En treåring förklarar förlossningsförloppet.

"Och sen... när lill-plutt har blivit jättestor och vill komma ut... då! Då får du åka till sjukhuset, och så kommer lill-plutt ut ur din snippa. Och det gör JÄTTEONT! Då säger du 'Aj aj aj, aj aj aj min snippa. Aj min snippa!' Sen kommer ni hem igen!"

Man bara, ja. Typ spot on.

Sorgarbete pågår... fortfarande.

"Men när kommer morfar ner igen då?" storgrät Emmy igår kväll. Som i "när kommer han ner från månen där han är nu när han är död". Aldrig är ett så stort och svårt ord för treåringar. För tjugosexåringar också för den delen.

Jag låtsas att han inte är död. Jag låtsas ibland att jag ringer honom. Tänker att han ringer oss för att påminna om att vi måste hämta mer ved. Jag krattar löv även fast jag inte orkar, för att visa morfar att vi minsann klarar av att ha ett hus med trädgård.

Så länge det är vardag så fungerar det bra att låtsas som att inte. Men så kommer de tillfällen då det inte går att låtsas. När barnen påminner. Speciella tillfällen, när han skulle ha varit närvarande. De kvällar jag inte kan somna gråter jag i kudden, så jag har börjat vara vaken tills ögonen nästan ramlar ihop. Tittar på tv-serier, sysselsätter mig.

Och tycker synd om mig själv. Så klart.

Trash is what trash does.

Ska jag vara ärlig så känns det lite halvkymigt att svara "näe, det är mitt tredje" på frågan "är det ditt första barn?". Jag hade väl aldrig trott att jag skulle vara 26 år och snart trebarnsmorsa. Och jag är det inte ens på något sådär hippieromantiskt sätt. Jag lagar inte min egen mat, jag odlar inga grönsaker och jag fick ont i nacken av att bära i sjal. Jag kan inte ens säga att barnen är mitt liv, eftersom jag inte ens ser fram emot föräldraledigheten.

Jag vill inte ha vårdnadsbidrag, jag älskar förskola, jag vill inte bli hemmamma. Jag vill ha barnvakt och egentid och en snygg barnvagn. Det finns inget som säger att jag kommer genomgå någon slags metamorfos och helt plötsligt vakna upp till en sån där helyllemamma som man ändå kan förvänta sig skaffar tre barn vid 26 års ålder.

Däremot har jag blekt hår, en tramp stamp och stora (visserligen äkta, men det är ju oviktigt) bröst. Jag kommer snart få full poäng i min egen white trash-bingo. Enda ljusningen är väl att jag åtminstone har lite högskolepoäng i bakfickan. Att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv kan vi strunta i. Jag tänker klamra fast vid mina högskolepoäng som en hemmamamma till sin sista lilla bebis. För utan dem är vi ingenting.

Dagens "men vad fan då".

Jag har en premiecheck för billig hotellweekend för två var som helst i Sverige.
Jag har ett enormt behov av att få komma iväg och ladda batterierna efter (och mitt under) en väldigt jobbig tid.

Jag har däremot ingen som kan ta två barn en helg.

Isn't that ironic. Don't you think?

Hård ateism. Hårdaste ateismen.

- Men herregud vad kallt det var idag!
- Mamma! Så får du inte säga!
- Vaddå?
- Gud. Du sa gud. Du tror ju inte på gud.
- Nej, men det är bara ett uttryck. Man kan säga det även om man inte tror på gud.
- Aha. Fast jag tycker inte du ska säga gud.

Lika svartvit som mor sin. Jag ser fram emot hans blogg när han blir större.

Tja, de är väl rädda för ett uppträdande?

Jimmie Åkesson har inte blivit bjuden till Nobelfesten. Man bara "nämen vad konstigt". Nobelfesten handlar om att hylla kunskap. Åkessons parti är kunskapsfientligt. Nobelfesten fylls av människor från främmande länder. Åkessons parti är främlingsfientligt. Det är - utöver dessa två uppenbara anledningar - inte heller särskilt märkligt att nobelkommittén inte vill ha Åkesson där. Vad händer om någon av prisutdelarna eller prismottagarna råkar nämna såna otäcka ord som "lika värde" eller "medmänsklighet"? Ska han resa sig upp och spatsera ut då, mitt under finmiddagen?

Eller tänk om maten de bjuds på inte är svensk? Är inte det en skymf i såna fall? I Åkessons ögon, så klart.

Jag har lite svårt att förstå det här med att de nu får fler martyrpoäng och därför borde ha bjudits in. Tro mig, vill de ha martyrpoäng så skaffar de martyrpoäng. Vi pratar ändå om partiet som får de förmodat rasistiska skjutningarna i Malmö att handla om att det är synd om Sverigedemokrater. I rest my case liksom.

Dessutom lär det väl kanske handla om en praktisk fråga också? Jag menar, jag kan riktigt se problemställningen framför mig. "Kära Magdalena Ribbing. Vi har blivit tvungna att bjuda in en rasist till en fest. Ingen annan vill befatta sig med, eller sitta bredvid denna rasist. Är det ok att sätta honom på en kortsida utan bordsgrannar?"

Fast visst, det är ju lite synd. Det sägs ju att man blir som man umgås, så om Åkesson nu får en kväll tillsammans med pålästa, kunniga och vettiga människor så kanske något smittar av sig. Å andra sidan ska man inte förvänta sig för mycket. De kanske inte pratar ren svenska.

Guldkant på vardagen.

Jag fick hem två smakprover "parmesan" från zeta idag. Så bra det passar, eftersom vi idag tänkte äta makaroner med ostsås.

Vissa pratar om Londonresor, dyra nagellack eller nya handväskor när de pratar om vardagslyx. För mig är det lite fuskparmesan till sunkmiddagen.

Alla lever vi olika liv. Uppenbarligen.

"Mmm... jag älskar dig också!"

Jag säger till maken att jag tycker att det är kul att det enda namn vår föreläsare har lärt sig är mitt namn.

- Fast, å andra sidan kanske han bara tänker "Ellen på smällen" och kommer ihåg namnet på så sätt.
- Jaså, har du sagt något om att du är gravid?
- Va? Det syns ju?
- Gör det? Jag tänkte att du kanske bara ser mullig ut?
- Öh... tack?
- Nej men jag menar att med tanke på hur stor rumpa du har, så folk kanske tror att du har stor mage också?
- Återigen... tack?!

Nämen? Vad konstigt.

Jag tog med båda barnen till Ikea förut idag. (Här ska ni säga ooo och aaa och "hur vågade du?", och jag tänker inte avslöja att båda två lämnades in på lekrummet och stannade där hela tiden.). I alla fall så åkte jag dit för att köpa lite värmeljus. Samt servetter.

Ut från Ikea travade jag med två barn, tre glassar och med 1200 kronor mindre på kontot. Däremot utan värmeljus och servetter.

Inte nog med att jag inte fattar hur det gick till, det värsta är att jag köpte en för kort gardinstång. Vilket innebär att jag måste åka tillbaka någon dag snart. Usch, det här kommer bli dyrt.

Vad är det för fel på lite hederlig satsradning?

Jag är lite pissed off nu. Jag skriver pissed off för att det låter lite tuffare än sur. Sur låter mest som filmjölk.
I alla fall så är jag sur för att jag missat ett VG på första delkursen bara för att jag satsradar för mycket. Lite oförtjänt kan jag tycka, eftersom jag åtminstone inte är Marcel Proust. Samtidigt har vi en lärare som på den här delkursen säger att man inte ska försöka ändra sitt sätt att skriva för mycket, för då märks det i texten och den blir inte lika bra. Så vad ska jag göra nu då? När mitt sätt att skriva tydligen innebär såna hemska felaktigheter som satsradningar? Skita i det? Go for it?

Om jag ska vara ärlig så ser jag inte felet med satsradning heller. Alltså, jag fattar ju att det inte är optimalt med meningar långa som den berömda muren i Kina, men någonstans är jag ändå en liten rebell som vill sticka upp emot vedertagna skrivregler. Jag stör mig aldrig på satsradning om det inte är meningar som sträcker sig över en halv sida. Eller som är sprängfyllda med bisatser. Däremot stör jag mig på korta meningar, på avhuggna resonemang, på språk utan rytm.

Just nu för tillfället är jag ju rätt bitter över att jag inte fick de lovord jag förtjänade (varför ska man gå en kurs för att lära sig, när man kan gå den för att få beröm?), men rent generellt så håller jag ändå fast vid att jag inte tycker att satsradning är det otyg som vissa andra vill få det till. Men så är jag en skribent som snarare känner mig hemma inom retoriken än det svenska språket. Vi kan skylla på det, och låtsas som om mina satsradningar är helt medvetna. Deal?

Fader frost, fuck you.

I vår familj har vi typ en möjlighet till motorvärmare/kupévärmare. Det känns ju ganska självklart då att den som baxar iväg barnen till förskolan innan klockan åtta på morgonen ska få fördelen av uppvärmd bil utan rutor att skrapa. Så långt är allt väl. Vi är överens.

Men sen kommer det knepiga. Nämligen att den som åker iväg senare på dagen (jag), och har den stora bilen (jag) och dessutom har en mage som är i vägen (jag, konstigt va?) inte når att skrapa rutorna.

På riktigt, jag når bara ungefär fem centimeter på varje sida, och det kan man inte köra med. Tro mig, jag har provat. Så istället får jag gå ut fem minuter tidigare, starta bilen och ha den på tomgång samtidigt som värmefläkten går för fullt. Då smälter frosten och jag kan köra bil igen. Det är något sugigt när jag glömmer detta och springer ut till bilen och har bråttom (för det har jag ju alltid) och inser att nähepp. Det här går ju inte att köra med.

Jag är väldigt glad över att slippa vara gravid över sommaren, det suger verkligen. Man kan inte dricka vin på uteserveringar, man svettas och har sig och kan inte dölja sin groteska barbamammakropp i stora kappor. Men man slipper åtminstone skrapa rutorna. Alltid något.

Trial and error.

De duktiga föräldrarna bara "När utbrottet väl har kommit är det för sent. Det är ditt jobb som förälder att se till att barnet inte behöver få ett ilskeutbrott."

Femåringen: "Får jag se Pippi-filmen en gång till?"
Jag: "Du har redan sett den en gång idag, så det tycker jag inte. Du får se den en annan dag."
Femåringen: "ÅÅÅÅH! Jag HATAR DIG! Jag tänker FLYTTA HÄRIFRÅN!"

Det kanske är kristallklart för andra, men jag känner mig lite tveksam till vad jag gjorde för fel.

(Nu kanske man kan tycka att jag hänger ut min femåring på min blogg. Men kom igen, vi vet ju allihop att jag har sjukt få läsare. Dessutom känns det som ett sundare alternativ till att ligga på sängen och gråta och slå på kuddarna och skrika "jag orkar inte längre".)

Dr McDreamy, McSteamy, McNeurotic

På sistone har jag kommit att tänka på hur feministisk serien Grey's Anatomy egentligen är. Om man jämför med de vanliga serierna så finns det aspekter i GA som saknas hos de andra. Vad jag förstår så är det lite tanken hos skaparen Shonda Rimes också, men det har inte slagit mig förrän nu nyligen att serien klart har några definitiva jämställdhetspoänger.

Bara att persongalleriet är fyllt med ungefär lika många kvinnor som män är en sak. Att kvinnorna sedan är läkare, kirurger, specialister, sjukt kompetenta är en annan. Till skillnad från andra serier tillåts kvinnorna i huvudrollerna vara alldagliga, normala, till och med rent fula. Självklart finns det bombnedslag också (hej Callie Torres), men den riktiga skönheten står männen för. Dr McDreamy, sen McSteamy och så Alex eller varför inte Avery som ärligt talat ser ut som en docka.

Det är också männen som främst trånar efter kvinnorna. I alla fall har det utvecklat sig så efter en kanske lite mer skakig början. Det är männen som friar, som vill gifta sig, som vill bygga hus, som vill stadga sig. Det är de neurotiska kvinnorna som drar sig undan, ifrågasätter, prioriterar vänskap och karriär.

Det blir självklart inte mer jämställt bara för att man vänder på rollerna (om man inte vill göra en poäng med det), men det är så befriande med en serie där kvinnor också är karriärister, prioriterar annat över förhållandet, inte är så himla vackra hela tiden. Eller för den delen män som är kärlekskranka, blir pikade för sitt tvålfagra ansikte, vill vidare med ett stagnerat förhållande.

I en värld som bara verkar gå baklänges får man vara tacksam för det lilla.

Söndag, ångestfritt.

Det är söndag, klockan är snart elva på kvällen och jag har ingen ångest. Sen jag började plugga har jag haft ångestfria söndagar. Jag har inte ängsligt sneglat mot klockan för att se hur lång tid det är kvar till läggdags, till sovdags, till väckarklockan ska ringa nästa morgon och det är dags för ännu en jobbvecka.

Jag behöver inte känna en gnagande känsla i magen på lördagskvällen bara för att det är söndag dagen efter och därmed måndag snart igen. Jag mår inte dåligt alls faktiskt. Jag känner mig bara lugn, fri, lycklig, harmonisk. Och det ändå i en tid då det är många omständigheter som faktiskt borde göra mig allt annat än lugn och lycklig.

Oftast märker man inte hur dåligt man har mått förrän man mår bättre igen, ungefär så är det. Eller visst, jag har ju vetat om att jag har mått dåligt. Det var därför jag gjorde ett aktivt val att ta mig ifrån en situation som inte fungerade. Men det är först nu när jag inte har en hård, kall klump i magen som bara växer ju mindre helg det finns kvar, som jag faktiskt inser exakt hur illa det var.

Jag har egentligen inga framtidsplaner just nu. Jag vet inte vad jag ska göra efter föräldraledigheten. Herregud, jag har inte ens en aning om hur lång föräldraledighet jag kommer ha. Men jag vet att jag kommer göra allt i min makt för att slippa söndagsångesten igen.

Det känns så skönt att veta att imorgon är det måndag. Och det är jag helt nöjd med.

Lysande utsikter

Jag är hemma hos min syster och tänkte ta kort från hennes balkong och skriva något om hur jag tycker om att se ljus omkring mig. På landet där vi bor ser vi inga ljus. Bara rådjur. Men nu när jag ska skicka bilden från mobilen så ser jag ju att det knappt syns vad den föreställer. Bara lite prickar. En så kass telefon har jag. Det betyder alltså att jag måste skaffa en iphone. Det kan också betyda att jag är en dålig fotograf. Men jag vill ändå ha en iphone.

Tåghistorier.

I eftermiddag åker jag och Noa till Uppsala. En del av sträckan färdas vi med tåg, vilket får mig lite nervös. Det händer alltid något när jag åker tåg. Alltid! Ibland är det trevliga saker, som att bli bjuden på "vad du vill ur restaurangsortimentet, välj bara. Ta vad du vill. Jag lovar, det är ok." av den som jobbar i bistrovagnen, ibland är det fulla fjortisar som kräks i närheten av en. Ibland är det så bisarra saker som att tåget man ska åka med inte stannar på stationen där man står och väntar.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men sist jag och Noa åkte tåg så åkte vi från Götebrog hem till Örebro. Bara att komma med tåget var lite speciellt, egentligen skulle vi åka hem kl 18.00, men det orkade varken han eller jag - så vi bestämde oss för att chansa och se om vi kunde byta in våra ej ombokningsbara biljetter trots allt. Framför oss i kön stod två ungdomar som ville göra precis samma sak; de ville komma med tåget som gick klockan 15 istället för 18 och var beredda att köpa en ny biljett om det krävdes. Men det gick inte, för tåget var fullt. Helt fullt, sa han i kassan. Så de svor och var rätt otrevliga och gubben i kassan blev surare och surare innan han till sist hotade med vakten. "Tåget är fullt, det är inte mitt fel!" skrek han till sist.

Så skulle jag då kliva fram och fråga om exakt samma sak. Om vi möjligtvis kunde åka med det tidigare tåget trots att vi hade biljetter till det senare? Och gubben svarar: "Alltså, det är fullbokat. Men gör så här att ni går till perrongen och frågar tågvärden, så kanske hon eller han kan hjälpa er!". Smått chockad och rätt så glad gav jag mig iväg till perrongen och hittade tågvärden som sa att ja, tåget är fullbokat. Men det går bra ändå. Här är den obokade vagnen, jag släpper på er redan nu så att ni garanterat får en sittplats. Jag kommer och klipper er biljett sen!

Sen när tåget hade åkt, och vi satt och njöt av att vara på väg hem, så kom... en annan konduktör. Jag såg framför mig hur han skulle kasta oss av tåget eftersom vi hade helt fel biljetter. Men han kom, han såg, han sa "jaha ja, det går väl bra" och gick vidare.

3 samarbetsvilliga personer. Så himla fint!

Och hur tackade sedan det väluppfostrade barnet jag hade med mig dem? Tja, genom att framställa både mig och honom som rasister. Mot slutet av resan var han lite rastlös och sprang lite fram och tillbaka i gången. Så kommer han tillbaka till mig och säger att någon har sagt "BU!" till honom. Alltså lite sådär på skämt som man gör med ungar ibland. Sen drar han mig i handen och ska visa vem. Går längs med gången och stannar sedan och utan att säga ett enda förklarande ord av typen "där var han som sa bu", pekar han på den enda svarta personen i hela tågvagnen. Som självklart såg hur pinsamt jag tyckte att det var att det verkade som att min unge ville peka ut någon som såg annorlunda ut, och därför bredde på det hela med att säga "jaså! Nu ser vi vilken sorts mamma det är som lär sina barn peka på svartingar."

Jag är lite nervös för att åka tåg idag. Har ni några tåghistorier att dela med er av?

Hej mitt vinterland!

Jag må hata vintern, men det gäller bara januari, februari och mars. Därförinnan tycker jag om snö och rimfrost, kyla och mörka kvällar. Jag älskar att det lackar mot jul, jag älskar att världen blir vackrare.

Så därför säger jag hej och välkommen till snön. Den kommer säkert vara borta till lunchtid, men må så vara. Just nu är den här, och just nu är det fint. Det är en av fördelarna med att bo på landet, det är mycket vackrare än inne i stan och allt blir helt tyst och lugnt.

(Sen att vi fortfarande har sommardäcken på, det är en annan sak)

Dagens show.

Idag var vi på ultraljud. Bebisen mår bra och all that, den var busig och pigg och precis så söt som en bebis kan vara när man ser den i svartvitt och sepia genom några lager hud fett. Den stora showen stod dock inte bebisen för, det gjorde jag.

I väntrummet hade de en tv. Bara det är ju jättedumt, att ha en tv där det sitter fullt med hormonella och nervösa gravida kvinnor. I alla fall så sändes ju självklart en reklam som jag aldrig sett förut, med flera människor som säger "jag skulle inte ha varit här" och så handlar det om att med hjälp av hjärtforskningen kan man idag rädda människor som tidigare skulle ha dött. Och så slutar reklamen med att en ung kvinna i bröllopsklänning vänder sig mot kameran och säger "min pappa skulle ha varit här". För mig, som just har förlorat min mest älskade manliga släkting, blev det lite för mycket och jag började storgråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Nåväl, att gråta för en sorglig reklam är väl något som andra gravidon kanske har förståelse för. Men sedan kom ännu en reklam jag aldrig har sett och den fick mig istället att skratta tills jag började gråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Till sist blev det i alla fall vår tur och det var ju en enorm lättnad. För de andra människorna i väntrummet, that is. 

När skam går på torra land.

Kan någon förklara för mig vad som driver människor till att prioritera att inte skämmas över att hjälpa till? På Familjeliv finns hur många inlägg som helst som skrivs av anonyma kvinnor som beskriver helvetiska förhållanden där de misshandlas psykiskt och/eller fysiskt. Självklart försöker då andra medlemmar hjälpa till, ge nummer till kvinnojourer, erbjuda sin hjälp, komma med råd och tips.

Men så finns det den avart av människor som tycker att det är pinsamt att folk är så "godtrogna". Att de inte förstår att inläggen är på låtsas, att det är sorgligt att folk engagerar sig så mycket i internettroll osv osv. Och jag förstår inte hur man kan resonera så? Ja men visst, säg att 9 av 10 såna här forumtrådar är falska. Säg att det är små äckel från flashback som tycker att det är kul att driva med småbarnsmorsorna på Familjeliv. Säg att det är så.

Men den tionde då? Den som är på riktigt? Den där det faktiskt sitter en vettskrämd människa som behöver råd, stöd och hjälp på andra sidan? Ska man strunta i att engagera sig, hjälpa till, stötta - bara för att det kanske är så att det är en låtsastråd? Är det viktigare att inte tappa ansiktet utifall att det skulle vara fejk? Är det inte bättre att göra sitt bästa, se varje situation som på riktigt, försöka hjälpa till och sedan leva med vetskapen att man har i alla fall försökt göra något vettigt?

Sen om det är en fjunig, finnig rasist bakom tråden, eller en verklig kvinna i ett destruktivt förhållande, det kan man ju aldrig veta. Men i min värld finns det inte att man låter bli att engagera sig bara ifall man kanske skulle ha gått på en lögn. Hur patetisk är man inte då?

Aj som fan.

Jag tror att mina ungar är ute efter mig. Inatt vaknade den ena efter den andra av olika anledningar. Någon gång flyttade Noa in till vår säng och sedan tillbringade han resten av natten med att ligga PÅ mig. Ett ben här, en armbåge i ansiktet, en arm där, och hej och hå.

När jag sedan försökte flytta mig, ändra ställning, lägga mig mer bekvämt - då protesterade bebisen och tyckte att nähä du! Det ska du inte alls det. För då tänker jag sparka på dig.

Jag har ont i hela kroppen idag. Som om jag hade varit på ett intensivt träningspass, sprungit ett maraton eller blivit utsatt för thaimassage. Det värker, drar, ömmar.

Den bästa lösningen hade ju varit att ta ett riktigt varmt bad, men jag klarar inte av varma bad. För att det ska ha någon verkan behöver vattnet vara hett, är vattnet hett får jag migränliknande huvudvärk och svimmar nästan. Så nej, det är inte ett alternativ.

Gud, jag är en sån mes.

Herregud, panik.

Har ni hört att det sägs att årets vinter ska bli den kallaste i mannaminne? Eftersom vi hela förra vintern hade frost på insidan av fönstren, samt sov med tjocksockor känns det ju lagom lockande att bli handikappade av kyla ett jävla halvår till.

Om vi skulle åka någonstans i januari så är jag i vecka 33 typ, då får man väl fortfarande åka? I alla fall om man har intyg? Mina ungar kommer ju aldrig för tidigt, så risken att tvinga ner ett plan pga födsel känns ju rätt så liten. Dessutom får man ju då pröjsa för allt själv, så då föder jag nog hellre på planet.

Men anyhow, jag vill åka utomlands. Jag vill ha bamseklubb eller liknande till barnen, jag vill ha uppvärmd pool, jag vill ha massor av god mat och jag vill ha värme och sol och solstol där jag kan ligga och läsa. Jag vill inte tillbringa min sista tid som tvåbarnsmor i ett konstant huttrande tillstånd, jag vill kunna njuta av de få stunder av lugn jag har kvar i mitt liv.

Vart åker man då, i januari? Hotell? Resmål?

Jag vet inte, jag har bara åkt på sommaren och jag har skytt charterställen som kanarieöarna som pesten. Nu bryr jag mig inte längre, bara jag kommer ifrån slask och snö en stund.

Amning vs. ersättning.

Det här med att inte amma är otroligt provocerande. Fortfarande. År 2010. Och jag förstår inte riktigt varför. Hur kan valet av föda till ett barn vara i princip den mest infekterade fråga gällande föräldraskapet som finns?
Jag läser debattartiklar, diskussionsforum, krönikor och förstår fortfarande inte. Varför är det så provocerande att välja bort amningen i en tid då vi klonar får, genmanipulerar djur, gräver ner giftigt avfall, gasar upp jorden? Finns det inte mycket värre saker att oroa sig för?

Så vilka argument finns det då för att man är en vidrig människa om man väljer bort amningen? Eller låt mig omformulera mig: man är en Dålig Mamma. En Otroligt Dålig Mamma. Så, varför?


"Det är naturligt att amma."
Japp, det är det. Eller alltså, hur menar ni? Det är naturligt att ge ersättning också, eftersom det uppenbarligen är naturligt för människor att hitta lösningar på situationer som vi inte gillar. Men ok, om vi kör på den biologistiska naturlighetsförklaringen så kan vi väl säga att ja, det är naturligt att amma. Det är mindre naturligt att ge ersättning. Precis som att det är mer naturligt att låta barn dö i sjukdomar, mindre naturligt att ge medicin. Mer naturligt att frysa ihjäl, mindre naturligt med bergvärme. Mer naturligt att gå eller rida dit man ska. Mindre naturligt med charter. Om vi skulle ha ett samhälle som är "helt naturligt" så skulle vi behöva åka tillbaka till stenåldern. Ungefär där passar det här argumentet in också. Märkligt sammanträffande.

"Det är nyttigare med bröstmjölk än med ersättning."
Japp, det är det. Jag tänker inte dra upp de argument som finns som gör gällande att vissa mammor uppenbarligen inte har bröstmjölk som täcker barnets behov. Jag tänker inte ens beröra de nya argumenten som pekar på att  alla gifter och kemikalier vi får i oss via mat, schampo, avgaser etc etc kan göra att bröstmjölken faktiskt är mindre nyttig än helt kontrollerad ersättning. Vi struntar i såna argument eftersom den forskning som finns idag, den forskning som vi kan basera våra beslut på idag, säger att bröstmjölk är nyttigare än ersättning.Bättre skydd för infektioner under tiden barnet ammas, mindre risk för ont i magen, visst skydd mot öroninflammationer osv osv. Glöm allergierna dock. Amning skyddar inte mot allergier.

Forskningen säger dock ingenstans att ersättning är dålig för barnet. Absolut inte. Så då har vi alltså ett alternativ som är något bättre för barnet, ur ren fysisk hälsosynpunkt. Ungefär som att det är nyttigare att ge barnet rotsaksgratäng med kycklingfilé än sanbbmakaroner med Mamma Scans köttbullar. Eller till exempel att det är nyttigare att låta bli att ge barnet godis än vad det är att ge barnet godis.

Eller så kan man ju konstatera att det är bättre att ha husdjur (eftersom det, till skillnad från amning, har tydliga indikationer på att minska allergier). Eller att det är bättre att bo på landet, för att undvika avgaser. Eller att det är bättre att ha en stor familj (återigen ur allergisynpunkt).

Men så kan man ju inte säga. Man måste ju se till helheten. Till vad som är bäst för familjen, till vilka övriga faktorer som spelar in. Eller hur? Det är ju rätt självklart. Förutom när det gäller amning, när det gäller bröstmjölk. Då är det bäst, punkt slut. Och ja, återigen - bra bröstmjölk är bättre än ersättning. Och? Varför är det bara i det här fallet man ska bortse från precis alla andra faktorer. Varför är det just födan det första halvåret som är så viktig? Det finns enormt få långsiktiga fördelar med amningen. De flesta handlar just om tiden då barnet ammas. Vilket är ungefär ett år, i snitt. Varför spelar detta år mer roll än all den föda man ger i barnets resterande 17 hemmaboende år? Varför läggs det mer energi på detta år än på alla andra val man gör som påverkar barnet i mycket större utsträckning?

"Det är egoistiskt att inte amma"
Ja, men kom igen. Det är egoistiskt att skaffa barn, ska man inte göra det heller då?

"Det är så krångligt och bökigt med ersättning."
Är det verkligen det? När den här diskussionen kommer upp så framställs alltid amning som att det bara är att ta fram bröstet och ge ungen mat, men vi som har ammat vet att det väldigt sällan är så verkligheten ser ut. I alla fall inte från början. När man väl har kommit igång ordentligt är det snart dags att börja ge vanlig mat i alla fall.

För mig personligen såg det ut såhär:

Amning
- Leta reda på handdukar
- Leta reda på mjölkuppsamlaren.
- Leta reda på nya amningsinlägg
- Hitta ett bra ställe att sitta på
- Fästa mjölkuppsamlaren på det bröst jag inte ammade på
- Ta fram det andra bröstet
- Vara beredd med en handduk för att inte spruta ner hela omgivningarna
- Lägga barnet till bröstet
- Fort få in bröstvårtan i barnets mun innan det är mjölk överallt
- Amma
- Avbryta för att låta barnet ta ett bättre tag
- Väcka barnet som somnat medan bröstet sprutar in i barnets näsa
- Amma
- Försöka lirka ut bröstvårtan ur det sovande barnets mun.
- Misslyckas med det
- Amma
- Ta bort mjölkuppsamlaren och spara mjölken någonstans.
- Sätta dit rena amningsinlägg
- Samla ihop hela arsenalen med saker
- Slut!

Ersättning
- Ta fram en flaska
- Sätt ihop delarna
- Blanda ersättning
- Mata barnet
- Diska flaskan

Lägg sedan till allt obehag med amningen som inte berör just matningsstunden. Som att behöva sova med bh i flera månader. En för liten bh, eftersom det inte finns amningsbehåar i min storlek. Eller som att behöva sova på en handduk. Eller som att alltid behöva ha enorma mängder mat hemma, på grund av amningshungern. Eller som att alltid vara låst, inte kunna lämna hemmet.

Alla har det inte såhär. Det finns de som inte har läckande bröst, för mycket mjölk, krångel med barnets sugtag. Men många, de allra flesta, har en period då amningen är bökig, krånglig, trixig. Man oroar sig över mjölkens innehåll. Över ifall man har ätit något som gör att barnet fått ont i magen. Man får mjölkstockning, ömma bröstvårtor, blödande sår. Så nej, jag tycker inte att "amning  är ju mycket smidigare" är ett hållbart argument. Inte alls faktiskt.

"Barnet får mer närhet om man ammar."
Nu kommer vi till de lite desperata argumenten. Det finns nämligen ingenting som säger att man ger sitt barn mindre närhet om man flaskmatar än om man ammar. Ingenting. Det är helt upp till varje förälder att välja hur mycket man bär sitt barn, sover med sitt barn, kramar, rör, tillbringar tid med sitt barn. Det samma gäller hudkontakt. Själv hade jag ingen hudkontakt med mina barn när jag ammade (mer än själva munnen - bröstvårtan), men vill man ge sitt barn hudkontakt är det bara att gosa ihop sig nakna. Oavsett vilken föda ungen får.

"Amningen är bättre för anknytningen"
Jaså? Ja, om amningen fungerar från första stund så kan jag förstå att man tycker att det är mysigt, härligt, kärleksfullt. Men återigen: det finns inget som säger att det inte går att uppnå med ersättning och flaskmatning. Överhuvudtaget är anknytning ett sånt område där det florerar så otroligt många skrönor. Vad sägs om fördelen med flaskmatning när det gäller anknytningen för pappan och barnet?


Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det finns lika många argument för att amma som det finns mammor som ammar och gillar det. Men det finns också lika många argument för varför flaskmatning är precis lika bra, eller bättre. Vad sägs om ett mer jämställt föräldraskap? Ett barn man vet blir mätt och får tillräckligt mycket näring? En mamma som mår bättre än om hon hade ammat? En mer harmonisk familj? Jag kan fortsätta. Det kan också amningsförespråkarna, tro mig.

Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att oavsett hur många argument jag radar upp och bemöter så fortsätter amningen ändå vara en het potatis. Helt i onödan. Bröstmjölk är en föda som är något bättre än ersättning. Det är där vi hamnar, rent objektivt utifrån dagens kunskap. Där. I övrigt handlar det om åsikter, om egna upplevelser. Om moraliserande, om fördömande av kvinnor som stiger ut ifrån den roll de har tilldelats. Det handlar om osäkerhet från mammor som inte har någon egentlig identitet utöver sin föräldraskap. Det handlar om kvinnans kropp och hur hon väljer att använda den, en fråga som blir infekterad om det så gäller amning, kejsarsnitt eller kvinnans roll i en våldtäkt.

Är det inte rätt pinsamt att vi år 2010 inte har kommit lite längre än så?


(Ni få som har mig på bloglovin kan klicka "gilla" på det här inlägget, så kanske fler som har drabbats av andra människors åsikter om deras tuttars användning kan läsa och bli lite lugnare i sitt val)

Insert lämplig rubrik här.

Såhär i vecka 20 är det rätt skönt att vara gravid. Visst, lite foglossning som ställer till det, men det är ändå helt ok. Man har en mage som ser gravid ut, inte bara fet. Men fortfarande så är man mer kropp än mage. Bebisen sparkar och har sig så att det känns, men utan att sparka sönder urinblåsan eller ett revben. Man kan röra sig, ha någorlunda snygga kläder, vara normal. Inte en stor mage med tillhörande kropp. Slappt, skönt, helt ok.

(Jag har sett att man ska titta ner såhär när man tar bilder på sin gravida kropp. Lite som "åhå, var det en bebismage där?!" I mitt fall handlar det mer om att undvika en bild på ett gravidfinnigt ansikte. Alla har vi våra skäl att göra konstiga poser på kort.)

Det är fascinerande att de här veckorna som det är sådär myspys att vara gravid är ungefär 10 veckor av 40. Innan dess är det illamående, oro, en makalös trötthet. Och sen så är det åkommor av alla de slag. Vi behöver inte räkna upp dem nu, jag kommer avhandla dem i senare inlägg ju längre tiden går. Det kan ni lita på.

På torsdag är det ultraljud. Då ska vi ta reda på ifall det är en kille eller en tjej, så att vi sen kan åka till Ullared och köpa lämpliga små plagg i blått eller rosa. Eller näe, det ska vi ju inte alls göra. Något av det. En fördel med att ha en av varje innan är annars att vi slipper kommentarer som "nu vore det väl kul med en...". Enligt samhället har vi ju redan jackpot. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha 1, 2, 3,4 av samma kön och sen vänta ett barn till. Vilken press. Vilka antaganden det måste kommas med. I alla fall om man har pojkar, för det vet vi ju alla att i Sverige är flickor hårdvaluta. En flicka per familj, annars är det något knas. I alla fall om man ska tro mammorna på Familjeliv. Och det vill man ju.

Typ.

You will still be in the running of becoming...

- Mamma, varför gör du sådär?
- Va?
- Varför hoppar du sådär samtidigt som du kollar i spegeln?
- Äh, det är inget.
- Men säg! Varför gör du så?
- Nämen, jag bara låtsas att jag är med i Top Model och ska ta ett kort liksom i "förbifarten".
- Aha...

Stackars barn. De får inte en helt normal uppväxt.

Prepare for a rant.

Vi har en läckande toalett.

Vi har en läckande toalett, löv överallt, kvarglömda sommarleksaker i trädgården. Vi har ruttnande tomatplantor i växthuset, brännässlor som bara inte VILL DÖ och alldeles för högt gräs. Vi har en trasig gräsklippare, spindelväv på hela huset utvändigt och en tvättstuga som nu har tapeter och väggar, men inga golv.

Vi har med andra ord en jävla massa jobb att göra, men ekvationen vill inte gå ihop. Den vill sällan göra det när den som jobbar kommer hem runt sex, då det ska ätas middag och umgås med barn och läggas barn. Sen är det mörkt. Jag vet inte om ni har märkt det, men trädgårdsarbete är rätt svårt att utföra i mörkret. Dessutom fylls den tiden rätt lätt av tvättning, disk och allt annat sånt som man ju också måste göra. Sen blir det helg och helgen fylls med ridning, barnkalas, storhandling och så klart vanlig städning och matlagning.

Jag däremot, jag har tid. Jag har faktiskt oceaner av tid som teoretiskt sett skulle kunna läggas på trädgårdsarbete eller golvläggning. Teoretiskt. För nu är det såhär att jag klarar av exakt en ansträngning om dagen, och den måste vara måttlig. Typ som att åka till stallet med barnet. Eller som att åka och handla kläder åt mig själv. Sen, efter den måttliga ansträngningen, får jag ligga och vila med lite sammandragningar och foglossning resten av dagen. Trädgårdsarbete skulle alltså innebära att jag inte ens kan ta mig iväg och hämta barnen sen. Än mindre resa mig till upprätt läge.

Och det här stör mig något så enormt. Det riktigt svider i mig. Vi har en fysiskt frisk och pigg person som skulle kunna ta tag i allt som behöver göras. Han har inte tid så det räcker till. Så har vi en som har massor av tid. Men som knappt kan dra en lövkratta. En så jäkla dålig ekvation kan jag känna.

Någon som vill komma och leka hustomte med mig på dagarna? Jag pekar, ni jobbar, jag bjuder på fika. Ok?

Bästa eftermiddagen ever.

Efter en rastlös morgon utan förskola (de var hostiga och trötta) tog jag med mig ungarna och åkte till ett lekland. Åh gud, himmelriket.

Ungarna leker så de storknar, det finns tidningar och internet åt oss vuxna. Och eftersom mina ungar tack och lov aldrig skulle komma på tanken att puttas, slåss eller bråka med något annat barn så kan jag sitta för mig själv och bara låta dem underhålla sig själva.

Nu ska jag bara lista ut hur jag kan köpa lite godis eller fika till mig själv utan att ungarna märker det.

/lazy_84

Om våldtäkter.

I morse läste jag Underbara Claras skitbra inlägg om synen på kvinnans roll när det gäller att skydda sig från våldtäkter. Här i Örebro har ju någon gripits nu, misstänkt för våldtäkterna som har "satt staden i skräck".

De här våldtäkterna har gjort att folk har pratat våldtäkt mer än vanligt. Unga män har bildat medborgargarden (eller åtminstone nattvandringsrundor), det har varit en hätsk stämning och alla är överens om att våldtäkt är det värsta som finns.

Säger de nu ja. Säger de nu när det är en våg av serievåldtäkter i stan. När våldtäkterna drabbar både gamla och unga, när någon drabbas på väg till jobbet så väl som mitt i natten. Då är det lätt att gå samman, fördöma brottet, vara emot. Värna offrens rätt att röra sig fritt.

Men när det är den där bekanta som sägs ha våldtagit den där fulla tjejen som han bjöd på drinkar hela kvällen, då är det inte lika upprörd stämning. Eller i alla fall inte på grund av samma anledning. Då ifrågasätts det, då har alla hört om någon som har gjort en falsk anmälan bara för att hämnas på killen, då vet alla att egentligen så kanske det inte stämmer det där hon säger.

Då ifrågasätter man hennes motiv, hennes kläder, hennes vanor, hennes vänner, hennes sexliv. Därför är de här serievåldtäkterna så bra för alla "rekorderliga" medborgare, de kan fördöma och vara emot och vara arga över sakers jävlighet. För det är ju galenskap. Det är ju ingen man känner. Här kan ju ingen klandra tjejen, vad enkelt allt blir då.

Jag kan garantera er att många av de som idag är medlem i någon av alla facebookgrupper som startats kring det här ämnet, om ett halvår igen sitter där och ifrågasätter, vrider och vänder på ett våldtäktsoffers historia.

Om man nu har oturen att bli våldtagen så är det i alla fall "bra" om det är av ett psycho, i gryningen när man är på väg till jobbet. Då finns det inget att ifrågasätta och man slipper bli våldtagen en gång till av rättsstaten, rykten och skitsnack.

Efterlysning!

Jag behöver få tag på boken "Explosiva barn", men hittar den ingenstans. Kan ni hjälpa mig? Antingen om någon har ett exemplar till salu, eller om ni hittar den på någon sida där den inte är slutsåld.

Det skulle verkligen hjälpa oss, samt vår femåring, om vi kunde få tag på boken.

Pop quiz!

"Ellen satt i sovrummet i bara ett linne och trosor, hon skulle snart hoppa i duschen inför dagens föreläsning. Plötsligt bankade det på dörren. Ellen smög sig bort och öppnade, glömsk av att hon var klädd i praktiskt taget ingenting. Ute på trappen stod en mycket smutsig, svartmuskig man. Sotaren! Av någon anledning hade Ellen inte fått information om att han skulle komma, men nu stod han där på trappen och ville in. Ellen släppte in honom, och försökte samtidigt skyla sin bara kropp.

Sotaren gick strax ut igen för att klättra upp på taket till skorstenen. Ellen skyndade sig in i badrummet för att försöka hinna byta om till något mer respektabelt. Precis som hon hade slitit av sig linnet och stod i bar överkropp kom sotaren in igen. Turligt nog var badrumsdörren inte öppen, men den stod på glänt och om sotaren skulle gå förbi var risken stor att det skulle gå att se in i badrummet. Ellen försökte snabbt få på sig en tröja och gick sedan ut för att assistera sotaren."

Nu till själva frågan då: manus till en porrfilm, eller min förmiddag?
Vinnaren får en flaga sot på posten.

Rosenskimrande.

Idag vaknade jag efter en välbehövlig sovmorgon till strålande solsken. Efter att ha utfört mina sysslor som student, städat lite och faktiskt blivit rätt nöjd med mig själv, gav jag mig av mot förskolan. Barnen mötte mig glada och sådär härligt rosiga om kinderna. Båda två hade fått varsin kalasinbjudan, och storbarnets fröken lugnade min oro över hans kompissituation. Så traskade vi tillbaka i solskenet, pratandes om allt och inget.

Väl hemma njöt vi av en stunds tv-spelande, innan jag gjorde goda smörgåsar som vi mumsade på under tiden jag lärde Noa läsa. Han läste katt, hatt, mus, hus, bil, stol, sol nästan helt utan problem. Sedan ville han lära sig skriva och sa "jag vill skriva 'jag älskar dig'". Vilket han sedan gjorde, nästan helt utan min hjälp.

Nu har jag precis lagt in en hel laxsida i ugnen, maken kommer hem när som helst och barnen är sysselsatta på sitt håll. Såhär har min dag varit idag, idyllisk så att det förslår.




Ser ni hur tråkigt det blir att skriva om de roliga, härliga, mysiga dagarna? Ser ni vad krystat och pretto det låter? Well, tänk på det ifall ni någon gång upplever att jag bara klagar, klankar och gnäller. Det är för att jag sällan vet hur jag ska skriva om allt det fina utan att det blir slemmigt och sockersliskigt. Jag älskar mina barn, jag älskar mitt liv och jag tycker om att vara gravid. Men det kan jag inte få fram i bloggen, jag lyckas bara inte. Det var väl typ bara det jag ville säga. Och så hoppas jag att det här räcker som anledning till varför någon läsare inte ska ringa soc och anmäla mig för att jag bara sover och tvingar ungarna att massera mig jämt. Vi har väldigt många bra dagar vi också, det är bara inte bloggmaterial.

Så lätt att falla i fällan.

Det finns så otroligt mycket jag vill ha. En systemkamera. En månad i Thailand. Ett nyputsat hus så jag slipper bo i en mexitegelvilla. En träaltan med inbyggd pool. En howardsoffa. En ny bil. Ett Nintendo Wii. Josef Frank-tapeter till barnrummet. En ponny till ungarna, en islandshäst till mig.

Det är så enkelt att liksom fastna i det där "vill ha"-tänket, när sånt egentligen betyder så lite. Visst, jag vill verkligen åka till Thailand och jag skulle inte bli ledsen om jag fick en ny kamera, men det betyder ju ingenting. Alls. När önskemålen som upptar ens tid egentligen är helt meningslösa, det är då man vet att man har det bra.

Så nu önskar jag mig istället ett botemedel mot cancer, att underbara människor inte ska behöva utstå separationer och skilsmässor, friska barn som är lyckliga och har vänner. Och så hälsan förstås.


Apropå märklig världsuppfattning, har ni läst den här?
Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva.
Riktigt så illa däran är jag inte i alla fall!

Jag har faktiskt en ursäkt.

Var på Hööks idag för att handla ridstövlar till Noa. Hittade inga bra, åkte till nästa affär och köpte ett par gudomliga i konstläder och vinröd fodring. Fick nästan spatt därinne, en hästaffär är som en godisbutik av barndomsminnen. Jag fick i princip lust att shoppa loss på ryktborstar och grimskaft bara för att jag för en gångs skull KAN, för att jag inte behöver ta av den ynkliga veckopengen utan har riktiga pengar.

Jag vet att det är att leva genom sina barn som världens pageant mum, men det spelar ingen roll - jag kan inte låta bli. I bilen på vägen hem satt vi och planerade alla tre barnens hästframtid. Först rida på den lilla ridskolan på landet, sedan på den stora dyra, sedan egen häst i någon form.

Det är faktiskt inte att leva genom sina barn om man är förhindrad att göra det själv, eller hur? Jag menar, visst - jag kan ju rida. Men jag kan aldrig mer ställa upp i en hopptävling på en c-ponny, eller med hedern i behåll önska mig ryktborstar och knoppningssnoddar i julklapp.

Vilken tur att jag kommer ha tre barn. Även om någon av dem faller av vagnen finns det två kvar som kan leva ut mitt deras hästintresse till fullo. Ljuvliga tider stundar hörrni!

Som chokladsåsen på glassen.

Såhär en lördagskväll har jag inget vettigt att säga annat än att jag tycker att det är otroligt rätt att någon har googlat på "ellen har alltid rätt" och hamnat här.

Jag känner mig rätt så nöjd med det faktiskt.

Heliga familjen.

Idag har jag och Noa varit på ridskola med honom. Han red på Stjärna, en svart liten ponny som tydligen är mångas favorit. De red ut i skogen och jag fick således nästan en timmes promenad i höstgul skog, tillsammans med en femåring son som sken ikapp med de gula löven där han satt på hästryggen. Efter lektionen åkte vi till McDonalds för en myslunch (som det ju är för en femåring) innan vi handlade lördagsgodis och lördagsmiddag och begav oss hemåt för att på hemvägen hämta upp de övriga två i familjen som hade varit hemma hos några vänner och snickrat på deras tak. Samt hoppat studsmatta. Vem som gjorde vad kanske säger sig självt?

Det är så märkligt, att det här livet, den här dagen, som för mig är så makalöst fin, så kärleksfull - att det kan vara någon annans mardröm. För det är ju sånt här man föraktar när man pratar om svenssonlivet. Det är det här familjelivet 29-åriga backpackers fasar. Och jag förstår inte, jag fattar verkligen inte. Det här som är så vansinnigt fint att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur kan det vara så hemskt?

Det är fascinerande att samma ord som för mig innebär en perfekt höstdag, kan för andra vara rena skräckhistorien.

Ridskola. Skogspromenad. McDonalds. Lördagsgodis. Myskväll.
Bu!

Oh the horror!

Noa och jag pratar om vad han vill bli som vuxen. Han säger polis. Jag säger över min döda kropp, jag orkar inte med den oron. Han säger brandman. Jag säger över min döda kropp osv. Han säger "jobba på bank". Jag säger: sök till polishögskolan.

Ärligt talat, finns det någon som på riktigt vill att deras barn ska växa upp till typ revisor? Eller träslöjdslärare?

Det finns några saker jag absolut inte önskar för något av mina barn, hur lyckliga de än blir av det. Fågelskådare är en sån sak. Frimärkssamlare. Herregud, orienterare. Nykterist. Frikyrklig. (Eller vad fan, religiös överhuvudtaget, men eftersom Noa stängde av teven bara för att "det handlar lite om gud nu" så ser jag inte risken som överhängande)

Jag vill väl inte att de ska bli pundare med kriminella vänner hellre, men jag åker ju hellre och letar efter dem på ett rejvparty (finns såna fortfarande?) än på en konferens för fågelskådande pingstvänner. Om de ska spy i baksätet av min bil hoppas jag att det är för att de har haft sjukt kul på en fest och inte för att de har slickat på för många frimärken.

Jag kan ju inte vara ensam om det här?

Man får ta poängen där de erbjuds.

Ringde i morse till ungarnas förskola och sa att båda fick stanna hemma för att Noa var dålig i magen i morse. "Åh vad bra, det är vi väldigt tacksamma för!" Jag kanske inte är mamman som kommer ihåg att namna kläderna, men jag tar i alla fall mitt ansvar när det gäller att hålla eventuella magsjukebaciller borta från de andra barnen. Nu tror jag inte att det är ens i närheten av magsjuka, men sak samma. Hemma är de ändå.

Jag har inget att blogga om. Eller rättare sagt, jag kommer på en del saker hela tiden, men sen liksom blir det inget av för att jag tänker att det är för tråkigt ("vad äter folk för god helgmat?"), för graviditetsrelaterat ("det spelar ingen roll, så länge den är frisk"), för högtravande ("åh vad det är vackert att bo på landet på hösten"), för självömkande ("varför har alla andra en bättre struktur och idé med sin blogg än jag?") eller bara... blaha blaha (som det här inlägget).

Till lunch blir det rester för barnen och jag ska återigen äta min nya favoriträtt: snabbmakaroner med micrad ost. Är jag inte en gourmet så säg?

Himla konstigt alltså.

Idag hämtade jag barnen strax efter lunch och åkte direkt hem och gjorde mellanstadieklassikern "makaroner med riven ost som micras tills osten smälter". Tyvärr hade vi ingen aromatkrydda hemma (görs den fortfarande?), men det gick bra med en bortglömd popcornkrydda som tydligen skulle ha smörsmak.

Efter det mutade jag barnen med varsin russinask om de masserade mig. Vilket de gjorde, smått motvilligt. Så där låg jag på mage med en protesterande bebis däri (vilket man ju inte kan klandra henom för, att bli klämd lär ju inte vara den bästa upplevelsen man kan ha i en livmoder. Å andra sidan vet jag inte hur roliga upplevelser man faktiskt kan ha i en livmoder?) och blev masserad.

Sen sa jag helt sonika att "mamma har ont i huvudet och ska sova ett tag, go and play." Fast lite mer svenskt och lite mindre svengelskt. Nu steg jag precis upp efter tre timmar i sängen och noterar att ungarna har klarat sig skitbra utan mig. Vilket kanske beror på att jag främst mutar dem till att massera mig när jag är vaken.

Är det inte rätt märkligt att inte jag har blivit nominerad till årets mama-blogg? Jag menar, hur mer inspirerande kan man bli?

Någon som däremot har blivit nominerad är råcoola Anna, så tills jag blir nominerad får ni helt enkelt rösta på henne. Röstar gör ni här. Och röstar gör ni nu. Eller hur?

Tur att håret var rent... typ.

Jag har börjat med att inte sminka mig innan jag lämnar på förskolan. Jag har liksom tänkt att det är nyttigt för mig, att vara "naturlig" och inte så utseendefixerad.

Idag när jag kom hem och såg mig själv i spegeln insåg jag dock att mitt "naturliga" jag just nu innebär mörka ringar så stora att det på ena ögat såg ut som en blåtira. I övrigt är huden täckt av små röda plitor finnar, som gör att jag ser ut som en tonårig rejvare som aldrig hört talas om tvål. Lägg sen till en stel nacke som ger ett smått bisarrt rörelsemönster så har ni hela min ljuva uppenbarelse.

Det känns som att om man ska komma till förskolan och klaga på att man har huvudvärk för fjärde dagen i rad, så ska man inte se ut på ett sätt som ger dem anledning att misstänka vilda nätter med knark eller alkohol.
Jag vet inte jag, men ska man ens orka möta alla fräscha föräldrar som lämnar sina barn innan de ska till jobbet så bör man kanske ta på sig något som är... rent?

Nu har jag i alla fall sminkat mig. Och ser därmed ut som en smått alkoholiserad rejvare utan kännedom om tvål, som försökt maskera det med lite billigt smink. Det tar sig!

Långt ifrån självlysande.

Jag tror att anledningen till att man som gravid förvandlas till en livsform som bara vill sova och äta, är att man ska få större förståelse för det lilla liv man sedan sätter till världen. Om man i ett halvår har gått omkring med fläckar på kläderna för att man spiller på magen hela tiden, är det sedan lättare att stå ut med fläckar på kläderna från bebisen. Min oförklarliga huvudvärk som är inne på fjärde dygnet får mig säkert att känna större sympati med ungen ifall den visar sig få oförklarlig magvärk.

I natt så brakade vår säng sönder när jag vände på mig. Det kändes sådär lagom roligt, jag måste vända mig på ett väldigt speciellt sätt när jag har foglossning, vilket gör att sängen antagligen upplever att en flodhäst har disco i den. Och då kan man ju förstå att sängen protesterar, vem vill ha en flodhäst som dansar disco inuti en själv?

Igår kväll så sa jag till Noa att han var världens bästa unge, och fiskade lite efter komplimanger om att jag inte är en så himla oäven mamma jag heller. Han svarade: "ja, ibland är det bra att ha mammor. När de föder en till bebis till exempel". Det är allt jag har reducerats till nu, en bebismaskin. En ganska bitter sådan för tillfället, I might add. 

Vad är det värsta med att vara gravid egentligen?  Förslag?

(Alla som nu inte har varit gravida kan antingen strunta i att svara och läsa, eller så kan man bli ännu mer förvissad om att man aldrig vill bli det. Your choice.)

Fem fördelar med att ha stora bröst.

5. Man har ett inbyggt krockskydd. Airbag is not needed, om man säger så.

4. Om man inte kan simma är det lätt att bara lägga sig på rygg, så har man en inbyggd flythjälp.

3. Även om man inte har några fickor på sina kläder är det inget problem, mobiltelefon och plånbok får alltid plats i bh:n.

2. Om man under skoltiden ska gå på "nyktert" skoldisco är det bara att gömma småflaskor med sprit mellan brösten, eftersom vakterna faktiskt inte får visitera någon där.

1. När alla tror att popcornen eller ostbågarna är slut, har man ett eget privat litet förråd i urringningen. Oslagbart!

Nu: lite pepp!

Nämen gud vad allvarligt det blev idag då. Bara deppiga inlägg och ledsamheter. Men nu till något glatt: tidigare idag skulle jag plocka undan ungarnas frukost och tappade då lite leverpastej på golvet. Eftersom leverpastej kan vara det äckligaste som någonsin har uppfunnits kunde jag såklart inte plocka upp den, jag ville inte stinka lik resten av dagen.

Så jag chansade helt enkelt på att någon av katterna skulle äta upp det hemska som låg på golvet. Och se på fan, när jag kom hem för någon timme sen så var leverpastejen borta.

Är inte det en positiv historia, så säg?

Stackars barn.

Jag hatar verkligen "skolans dag" eller liknande jippon. Det är alltid tanken att man ska socialisera med de andra föräldrarna, men jag kan ju inte sånt. Så jag går omkring ensam med mina barn, försöker prata lite med någon, hamnar i ett hörn. Stöter kanske på någon som jag redan känner, och då går det ju bra att prata med dem - men det är ju inte poängen. Poängen är att man ska lära känna de man inte redan känner, vilket är omöjligt.

Så jag står där ensam och tänker att det inte är konstigt ifall mina barn blir ensamma ungar utan kompisar, när de har en morsa som är helt socialt inkompetent. Ibland tror jag att såna där gated communities som de har i USA inte alls är till för att stänga ute slödder och brottslighet. De är istället skapade av socialt inkompetenta människor som lyckats hitta några de kan umgås med, och som vill känna sig trygga med det.

Jag förstår dem. Ska jag vara ärlig så är jag till och med avundsjuk. Jag vill också ha ett gated community med människor som jag tycker om och kan prata med. Så jag slipper stå och frysa ensam på en skolgård utan att lyckas prata med någon.

Suck.

När jag inte har något att blogga om brukar jag kolla in bloggportalen.se, där finns de mest bloggvänliga nyheterna uppradade. Bara att välja!

Men jag orkar inte idag. Terrorhot och SD, det är allt man bloggar om tydligen. Jag orkar inte med sån skit just nu, jag orkar inte med hat, skräckpropaganda, uppvigling och främlingsfientlighet. Det räcker med att jag är orolig över kompissituationen för femåringen på förskolan. Samt över få rörelser i magen. Att vara förälder leder till så mycket mer oro än yttre hot och terrorister.

Plötslig spädbarnsdöd känns närmre än Al Qaida. Ensamma barn som inte har någon att leka med skrämmer mig mycket mer än terrorhot. Föräldraskapet är det mest tärande, oroframkallande, jobbigaste som finns. Helt utan skräckinjagande löpsedlar från Expressen.

Bara för att.

Jag vet aldrig om jag ska skriva om vad jag tänker, eller om vad jag gör. Men den här helgen har jag mest umgåtts med familjen (inkl. syster med sambo) och tapetserat. Dvs varken gjort eller tänkt något speciellt.

Eller jo visst, jag har tänkt att vi var jävligt duktiga som tapetserade hela tvättstugan på några timmar, jag och min mamma. Sen efter det tänkte jag att det var rätt dumt gjort, med tanke på hur sjukt ont i hela kroppen jag fick. Det ledde till att jag tänkte "nämen, ett varmt bad kanske gör susen". Efter det varma badet tänkte jag att jag var dum i huvudet, eftersom värmen hade gett mig monsterhuvudvärk.

Just nu tänker jag inte så mycket längre, huvudet gör för ont. Jag har en hemtenta att lämna in imorgon, ska försöka klämma in den mellan alla tv-serier vi har att se. En typisk söndag, med andra ord.

Så fint. Så sorgligt.

Nu har begravningen varit. Så jag har fasat för den här dagen, och nu är den över. Det gick bättre än väntat faktiskt. Självklart grät jag, självklart grät vi alla. Men det var vackert, personligt, fint och minnesvärt. En mängd släktingar jag nog aldrig har träffat, två barn som fullständigt bröt ihop efter avskedstagandet, snoriga näsdukar och vackra blommor.

Efter begravningskaffet åkte vi hem till mamma och åt pizza, tävlade i andhållning och provade att sitta i jägarsits. Lite sånt där man sysslar med när man är helt urlakad och utgråten, men ändå vill umgås med sina nära och kära.

Nu är klockan bara åtta och vi är hemma igen. Det är konstigt, kvällen har bara börjat men jag känner mig som om det vore mitt i natten. Men det känns skönt, att få ha lite vardag ändå. Trots att det är en så otroligt ovardaglig dag.