Söndag, ångestfritt.

Det är söndag, klockan är snart elva på kvällen och jag har ingen ångest. Sen jag började plugga har jag haft ångestfria söndagar. Jag har inte ängsligt sneglat mot klockan för att se hur lång tid det är kvar till läggdags, till sovdags, till väckarklockan ska ringa nästa morgon och det är dags för ännu en jobbvecka.

Jag behöver inte känna en gnagande känsla i magen på lördagskvällen bara för att det är söndag dagen efter och därmed måndag snart igen. Jag mår inte dåligt alls faktiskt. Jag känner mig bara lugn, fri, lycklig, harmonisk. Och det ändå i en tid då det är många omständigheter som faktiskt borde göra mig allt annat än lugn och lycklig.

Oftast märker man inte hur dåligt man har mått förrän man mår bättre igen, ungefär så är det. Eller visst, jag har ju vetat om att jag har mått dåligt. Det var därför jag gjorde ett aktivt val att ta mig ifrån en situation som inte fungerade. Men det är först nu när jag inte har en hård, kall klump i magen som bara växer ju mindre helg det finns kvar, som jag faktiskt inser exakt hur illa det var.

Jag har egentligen inga framtidsplaner just nu. Jag vet inte vad jag ska göra efter föräldraledigheten. Herregud, jag har inte ens en aning om hur lång föräldraledighet jag kommer ha. Men jag vet att jag kommer göra allt i min makt för att slippa söndagsångesten igen.

Det känns så skönt att veta att imorgon är det måndag. Och det är jag helt nöjd med.