Idag har jag och min man varit tillsammans i nio år, det är en tredjedel av mitt liv. Vi träffades när jag var 18 och ingen trodde väl att det skulle hålla "för alltid". Och det vet man ju faktiskt aldrig heller, men tre barn, ett bröllop, många flyttar, två utbildningar och ett hus senare are we still going strong.
Jag minns tydligt när vi hade varit tillsammans i bara någon månad och det nästan var jul. Jag sa något till min mamma om att "sen när vi bor tillsammans kan ju ni komma och fira jul hos oss varje år" och hon svarade skeptiskt att "men snälla du, du tror väl inte att ni kommer vara tillsammans för all framtid?". För henne var det ju en vanlig tonårsförälskelse. Men jag visste. Bara visste.
Det brukar jag tänka på ibland. Hur jag hade ett sånt lugn, en sån säkerhet. Inte rotad i förälskelse, passion eller himlastormande kärlek. Utan i något mycket djupare och mer äkta. Jag bara visste.
Ibland tänker jag på vilken skillnad det är ifall man har träffats som ung, eller som vuxen med ett redan existerande vuxenliv i full gång. Det finns säkert fördelar och nackdelar med allting, men jag är nöjd med att jag träffade mitt livs kärlek som tonåring redan.
5 kommentarer:
Jag försöker passa mig för att romantisera över olika sätt och tidpunkter att hitta sin älskade. Det jag kan imponeras av (i brist på bättre uttryck ) med dem som träffas unga och fortsätter att hålla ihop är den mognad de måste ha besuttit som unga. Jag var galet omogen som tonåring, och jag var nästan lika omogen som 25-åring. Inte undra på att jag inte träffade någon jag ville och klarade av att leva med förrän jag var 30.
Varför måste man ha varit mogen bara för att man träffar sin livspartner som ung?
Jag träffade min sent och ser massor med fördelar med det. En nackdel är dock alla grejer båda har samlat på sig!
Det är kul att ni hänger ihop och fortfarande har ett bra förhållande. Jag har sett det i min närhet också att det funkar när folk har träffats unga, men väldigt många som varit ihop sen tonåren skiljs åt under mer eller mindre uppslitande former i min ålder.
Så oavsett när man träffas - det gäller att träffa rätt och fortsätta med det.
Grattis! Jag träffade också min man ung, 19 år och han var 23. Känner igen mig i det du skriver, även om vi bara har ett barn ännu. Vi firade tio år tillsammans förra månaden, känns fint.
Anonym: När jag ser min chef, som träffade sin fru på gymnasiet, fortfarande verka ha ett roligt, kärleksfullt äktenskap efter över 30 år tillsammans, då tänker jag att de gjorde ett bra val av varandra när de var typ 18. När jag var 18 var jag ihop med idioter jag hoppas att jag aldrig behöver träffa igen. Jag hade liksom varken lust eller förutsättningar att träffa någon då som jag skulle kunna vara ihop med 30 år senare, men det måste ju de ha haft. Mognad.
Skicka en kommentar