söndag 9 juni 2013

Föräldraskapet, kanske inte en sån big deal?

Eller?

Jag vet inte, jag tycker att man får läsa om två sidor av föräldraskapet och då enbart dessa två sidor:

1) Livet är så svårt, jobbigt och tungt. Det är kämpigt och tufft och slitigt. Men det vägs så klart alltid upp av kärleken man känner till barnet. Fast ytterst tungt är det ju ändå.

2) Som förälder har man genomgått en total personlighetsförändring. Man har förstått sig på Livet, man får mer ro i själen, barnet har förändrat en i grunden och ingenting kan ge en samma personliga utveckling som det heliga föräldraskapet.

Jag tycker det är så konstigt? TYCKER folk så här? Vad jobbigt alternativ ett verkar vara, och vad eh... inskränkt och flummigt alternativ två är?

Vad hände med att vara samma person som man alltid har varit, bara det att man har barn också? För mig är ett liv med barn så jäkla härligt och roligt och kärleksfullt och mysigt och först låååångt ner kommer jobbigt. Men personlighetsmässigt tycker jag att jag är samma? Jag prioriterar ungefär likadant, jag har samma intressen och jag tycker inte att jag bär på någon helig insikt som jag inte hade haft om jag inte fått barn. Om jag får en ledig dag kan jag mycket väl lägga den på att slösurfa, se på tv-serier och äta ostbågar. Jag har väl missat den där föräldraskapsegenskapen som gör att man blir en supermensch efter att barnet har anlänt i familjen?

Det blir ju väldigt märkligt om man som blivande förälder har att välja på två framtidsutsikter: ett skitjobbigt liv som vägs upp för kärleken man känner för barnet men "hade jag vetat innan hur jobbigt det är hade jag nog tänkt till en gång till", eller att man blir någon slags föräldraskapsbudda som delar upp livet i f.b och e.b?

Jag vet inte, men det känns väldigt begränsande att förutsätta att livet kommer bli Helt Annorlunda och Totalt Omvälvande, oavsett om man menar det positivt eller negativt? Dessutom lägger det sån himla press på barnet också. Ba ledsen älskling, men det är ditt fel att mamma/pappa mår apa. Eller ledsen älskling, men du är meningen med dina föräldrars liv och utan dig hade de inte existerat och därför bygger de hela sitt liv runt dina önskningar och sätter dig på en piedestal. Grattis.

Anledningen till att jag har tid att sitta och blogga här mitt på dagen är för att två barn är hos respektive kompisar och det tredje sover. Jag äter smarties till lunch och slösurfar.



6 kommentarer:

Malinka sa...

Har du läst UnderbaraClara igen? ;)

Ellen sa...

JA! Och det var liksom droppen som fick det att rinna över den här gången, men det var ju long coming om man säger så. Men herregud vilket skitsnack.

Iseika sa...

Jag läste också och blev så där väldigt trött. Jag har ju inga barn och vet således inte om den stora uppenbarelsen någon gång kommer att träffa mig, så det håller jag mig ifrån att kommentera. Däremot blir jag oerhört provocerad när jag på olika sätt får höra att mitt nuvarande liv inte kommer att vara värt något när jag får barn. Att allt det jag gör nu inte kommer att spela roll. Det är bara petitesser som jag inte kommer att bry mig om sen. Men det förstår jag ju så klart inte nu.

Nu ägnar jag störren delen av min fritid åt politik, men även om jag hade ägnat mig åt att pilla mig i naveln och fläta håret hela dagarna ska ingen sätta sig till doms över mig och mina val. Ungefär som Clara lite försynt gör. Igen.

Sofie sa...

Jag tror det beror lite på vilka barn man får, hur gamla de är och vilken typ av förälder man visar sig vara. Min tvååring tar mycket plats och många saker som jag gjorde förut är inte särskilt lätta att genomföra (spontana pubkvällar, konserter, slökolla på tv en hel dag, sovmorgon etc). Så visst är mitt liv annorlunda. För mig känns det som att barn har förändrat mycket, därmed inte sagt att det är "meningen med livet" (dvs utan barn är livet skit) eller att det jobbiga tar överhanden. Men jag tycker inte heller det är nödvändigt att livet ska vara detsamma som före barn och erkänner att det inte heller känns som en möjlighet med småbarn. Inte med mitt barn i alla fall. :)

presens sa...

Jag läser inte den där Clara, men jag var som alternativ två. I knappt ett år eller så - sen hittade jag ut ur hormonträsket och blev mig själv igen.

Ellen sa...

Sofie - jag tror förvisso att så länge man inte har handikappade barn är det en inställningsfråga, men poängen är ju inte att man måste låtsas som att barn inte har påverkat livet alls, utan att det är orimligt att det bara är två olika bilder av föräldraskapet som visas upp och att de båda innebär total livsomställning.