tisdag 15 april 2014

Om att skrika på sina barn

Läser bästa Marias inlägg om hur hon undrar ifall det faktiskt finns föräldrar som tappar det på riktigt och inte bara med vän stämma förmanar sina barn eller möjligtvis "höjer rösten" lite sådär (obs att jag är säker på att 95% av alla som aaaaaldrig skulle göra si eller så mot sina barn har max ett barn, helst under skolålder) och relaterar.

Alltså, jag är inte nöjd med mängden skrik det är hemma just nu. Viss del av skriket beror i och för sig på att jag är för lat för att gå uppför trappan, men ändå. Jag tycker inte om att jag skriker men jag gör det ändå. För att jag är en skrikmänniska, för att ett av barnen faktiskt inte lyssnar om jag inte skriker, för att alla barn är olika och inget funkar för alla och yada yada klyscha klyscha.

Men jag tycker inte att skrik och att föräldrar säger dumma saker är the end of the world heller. Jag tycker att det är ett ytterst snävt sätt att se på världen och dessutom helt orimligt. Såhär: det finns sjukt mycket saker man kan göra för att fucka upp sina barn. Verkligen, de barn som inte växer upp och känner att de kan skylla en stor del av sina psykiska problem på sina föräldrar är rätt få. Det ingår liksom lite i dealen: få ett (eller fler) barn, ge dem ett (eller fler) psykiska men. Ja, jag raljerar och överdriver, men ni förstår vad jag menar. Man kan göra många fel.

Men jag tror helt enkelt inte att vi kan bryta ner det till enskilda händelser. Varesig när det gäller gott eller dåligt föräldraskap. Jag tror på fullaste allvar att en kärleksfull förälder som är närvarande och engagerad men som tappar det och ger en örfil en gång är en mycket bättre förälder än en som använt sig av skamvrå, aldrig har fått höra vem barnet är kär i, som inte vet vad barnets närmsta kompisar heter eller vilken som är favoritläraren. Jag tror att det är mycket bättre med en förälder som gormar och skriker och ibland går över gränsen för vad man får säga men som bedyrar sin kärlek både med ord och med handlingar ideligen, än en förälder som alltid säger rätt saker och aldrig tappar det där sista tålamodet som får det att svälla över men som alltid håller en känslomässig distans.

Självklart finns det föräldrar som klarar av allt av det. Som både kan vara äkta och nära i sina känslor och förhålla sig bra till barnens dumheter. Som aldrig skulle vråla "nu håller du klaffen och går härifrån för jag vill inte höra dig" och som alltid har en mjuk ton. De finns, självklart. De kanske till och med är i majoritet, jag vet inte. Jag vet inte ens om jag alls lyckats få fram vad jag vill säga?

Vi kan väl bara konstatera att när jag igår för säkert tjugonde gången hittade Majken med en tuschpenna och en stor grön teckning på vår vita vardagsrumsvägg, då satte jag mig inte pedagogiskt med henne och förklarade varför det var fel (been there, done that) för att sen låta henne tvätta bort det själv som en pedagogisk poäng. Istället skrek jag DU FÅÅÅR INTE MÅLA PÅ VÄGGEN DU VET JU DEEEET FAAN!!, gick med en ilsket gråtande (dumma mamma!!) unge raka vägen till sängen (det var ändå läggdags snart) och gnuggade sen väggen med klorin tills mina fingrar skrumpnade. Sen fick jag ett psykbryt på att de stora barnen åt äpple med öppen mun, för finns det något jag avskyr är det smaskande och ljud när man äter.

Och även om jag är säker på att det hade varit bättre att hantera situationen på ett annat, lugnare, sätt är jag även säker på att hon inte kommer traumatiseras av detta. Trots att det var en svordom med i skriket (oh my gooood!).

Sen är vi i och för sig rätt bra på att ha en tuff men kärleksfull jargong här hemma, där snygga comebacks uppmuntras och småretandet aldrig tar slut. Dessutom svär vi som borstbindare. Jag tror att de har det rätt bra ändå, trots att vissa kanske ser vårt hem som en psykanstalt utan dess like. Jag förstår ju å min sida inte hur man kan leva i ett hem där det finns en regel som går ut på att man enbart får äta om man sitter vid köksbordet, så det är väl lite olika det där.




4 kommentarer:

Kristin sa...

Du är knappast ensam. Förra veckan när jag precis lagt mig i badet med orden "jag måste få vara ifred en stund" hör jag maken och barnet börja tjafsa om något. Jag hör barnet gnäll gnäll gnäll och jag hör maken bli mer och mer irriterad. När barnet vrålade på maken och han skrek tillbaka något så slog det helt slint i huvudet och jag slängde mig ur badet (hur smidigt man nu gör det som gravid i v39) och slängde upp dörren, rusade dyblöt och droppandes in i köket och vrålade "du skriker inte sådär på ••• för han är vuxen och då ska du lyssna på honom" vände mig om till maken och vrålade "och du skriker inte på •••• för han är bara ett barn!!!" Varpå jag avslutade med att vråla "jag orkar inte mer jag är så jävla trött på er båda" snurrade tillbaka in i badrummet och drog igen dörren så en tavla rasade i golvet. Och trots att det car tusen ggr fel att skrika så fan...det lugnade sig. Jag hörde dom bli sams därute, kanske det enade dom, och medans jag sen satt i badkaret grinandes över vilken hemsk mamma jag är så kom båda in och kramades. Det jag ville säga med det är att senare på kvällen var det lugnt igen, urladdningen hade varit, vi kramades och myste som förut, ungen sa att jag var den bästa jag visste och efter att ha förmanat mig att man inte fick smälla i dörrar så skrattade vi åt hur tokig jag sett ut med vatten droppandes överallt och ursinne i ögonen. Men det behövdes. För oss alla vill jag tro.

Kristin sa...

*bästa han

Maria sa...

Men exakt! Trots att jag ofta har dåligt samvete över allt skrikande och gapande (och hur kul är det egentligen att jag bor granne med ett av barnen som jag är förskollärare åt? Varje gång jag fått ett utbrott undrar jag om de hört mig skrika och tror att jag beter mig så på jobbet också), så VET jag att mina barn vet om hur älskade de är. Jag säger och visar det hela tiden och vi pratar ofta om att fast man (jag) är arg på någon så älskar man (jag) den ändå. Att man (jag) ALDRIG slutar älska sina barn. Och då kan jag väl inte sabba dem allt för mycket tänker jag.

Jag sa...

Och jag tänker att barnen kanske blir mer uppfuckade av att ha föräldrar som hanterar deras vidrigheter med meslugnande ord? "Nej men Pelle sådääär får man ju inte göra. Toker." Får inte som barn då till slut en sån stark provokationsvilja att man bara VILL att föräldrarna visar lite gräns och lite "men nu får det FAAN räcka?!".

Här skriks det massor. Och svärs. Och smälls i dörrar. Och jag hoppas att barnen inte behöver alltför många år i terapi för att komma över det. :-P