fredag 18 december 2015

En sedelärande historia om att använda mutor.

Det kanske är så att man bestämmer sig för att gå till affären och handla lunch. Det kanske också är så att klockan nästan är två, och att lunchen blir så sen för att man har storstädat hela nedervåningen på förmiddagen. Detta innebär kanske att man är helt slut, inte bara som artist utan som människa. Helt och hållet. Det kanske är så att man har släpat sig svettig och trött och hungrig och smått snurrig med en vild fyraåring till affären. Så kan det vara.

Och då kanske fyraåringen glatt hojtar "vi måste köpa min favorityoghurt" och man slentriansäger "nej" utan att tänka efter.

Sen kanske tjatet börjar.

Och kanske är det så att man inser att hey, jag gick hit med barnet. Vi gick hit, vilket innebär att jag måste få denna soon to be-sura fyraåring att gå hem med mig också. Kanske minns man även att ens lugnande är slut, så i den avlägsna framtid då man lyckats ta sig hem med trilskande barn och matkassar, då finns ingen räddning att få. Så man kanske omvärderar sitt nej. Men för att vara en God Förälder kanske man inte vill ändra sig bara sådär, så man gör om det till en muta. Då säger man kanske "Ja, du får yoghurten, men då måste du samarbeta hela vägen hem, annars äter jag upp din yoghurt."

Sen kanske man måste stå länge i kö för att få betala. Kanske blir man än mer svettig och än mer trött och får ännu mindre tålamod. Kanske börjar man gå hemåt och släpar sina steg efter sig, vilket får den vilda fyraåringen att springa långt i förväg. Kanske ser man att det är en väg längre fram, en bilväg.

Då kan det bli så att man ropar "stanna Majken, stanna" utan att få nån reaktion. Sen kanske man skriker ännu högre "Stanna!" utan att hon saktar ner. Till sist kanske det blir så att man, mitt i stan bland mängder av människor, står och vrålar lungorna ur sig: "JAG ÄTER UPP DIN YOGHURT, HÖR DU DET? JAG ÄTER UPP DEN!"

Och visserligen stannar kanske ungen där framme, men tja, kanske känner man sig lite dum också.

Kanske.