Om rätten att få vara sig själv, fullkomligt.

En av de vanligaste invändningarna gentemot att låta en pojke få vara precis så som han vill vara, och därmed riskera att han vill vara saker som traditionellt sett kopplas ihop med tjejer (läs: låta en son ha klänning och rosa) är följande: "Ja, i teorin är det ju bra. Men jag skulle då aldrig vilja riskera att mitt barn blir retat eller mobbat i skolan!"

Nej, det vore ju förstås hemskt. Och ja, det har svidit i hjärtat när Noa har kommit hem och berättat att några stora pojkar har kallat honom för tjej trots att han har sagt att han är kille. Men vi talar om kanske totalt 10 tillfällen på fem år, det kallar inte jag livsförstörande. (Inte Noa heller, eftersom han helt enkelt konstaterar att de är lite dumma och han har större hjärna än dem och därför vet bättre) Även om det nu skulle vara så att barnet blir retat så tycker jag ändå att det är värt det. Jag tycker att det är ett pris man kan få betala för att få vara den man är. Låt mig förklara.

Vi lär oss hur vi ska bete oss genom socialisering. Vi lär oss vad som är rätt och fel. Vi lär oss också vad andra uppfattar som rätt och fel. Vi lär oss hur vi ska passa in i en mall, vi lär oss hur vi ska spela spel för att verka "normala", vi lär oss hur tjejer får bete sig, vi lär oss hur killar får bete sig, vi lär oss hur invandrare respektive svenskar få bete sig. Vissa av dessa lärdomar är nyttiga och livsviktiga. Många är däremot skadliga och nedbrytande.

Ett barn som kan stå för den hen är och stå emot den "normaliseringsprocess" som börjar redan i förskolan är stark, otroligt stark. Ett barn som dessutom kan stå för den hen är även om hen blir retad för det är ett barn som blir trygg i sig själv. Vi får då ett barn som har utvärderat vem hen är, som tycker om den hen är och som står för det även om det inte är riktigt socialt accepterat i den kontexten. Med andra ord: bra självkänsla och trygghet.

Skoltiden är så kort. Jag vill absolut inte förringa de som blir mobbade och mår dåligt under skoltiden, det gjorde jag själv. Men i retroperspektiv är skoltiden kort. Det är människan man är efter skoltiden som kommer staka ut banan för resten av livet. Den man är som vuxen är den man kommer vara framöver. Och jag är ledsen om det här låter hårt eller känslokallt, men jag tycker och tror på fullaste allvar att det är bättre att vara sig själv och då möjligtvis bli retad, än att anpassa sig för att aldrig sticka ut och därmed klara sig till synes oskadd genom skolåren.

Det värsta här i världen är faktiskt inte att ha en jobbig skolgång. Det värsta är inte att bli retad. Det finns mycket värre saker än det - en av dem är att bli en osäker människa som bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker, och som inte vågar stå upp för sig själv.

Dessutom är ju frågan var vi ska dra gränsen. Ska man färga håret på rödhåriga för att det finns risk för att bli retad? Bör man banta sina helnormalt runda barn för att det smala idealet härskar även på skolgården? Ska man se till att barnen får linser så att de aldrig riskerar att bli retade och kallade för glasögonormar? Det håller ju inte. Dessutom, och det här är väl knappast någon ny, provocerande kunskap, handlar regelrätt mobbning inte om de yttre attributen utan om att en grupp identifierar någon som de kan mobba. Denna någon har ofta låg självkänsla vilket ju direkt motsäger tesen "se till att ditt barn anpassar sig" eftersom den som är alldeles för ivrig när det gäller att anpassa sig ofta ger ett osäkert intryck och därmed blir ett enkelt mål.

Så nej, jag tänker inte förändra min son för att han ska passa in i den mall som andra har satt upp. Han får vara sig själv precis som han vill och jag tänker stötta honom i det. Vill han ändra på sig tänker jag stötta det också, men vill ju helst att det ska vara det han vill. (Jo men självklart gäller precis detsamma för min dotter, men vi är väl alla medvetna om att det inte är så provocerande med en tjej som går utanför ramen på samma sätt som när en kille gör det?)

Det handlar inte alls om att försöka härda barnen, eller att använda dem som exempel eller slagträn i någon slags debatt. Det handlar om att ge sina barn modet och styrkan att vara precis den de är, och att våga stå för det även när det ifrågasätts. Det handlar om att inte låta de som retar vara de som bestämmer vem man ska vara.

Nu blev det långt, kanske lite svamligt och lite pekoralt möjligtvis. Annars kan man ju bara citera The Ark:


"And you're totally fogged in you head
If you were serious right now
When you said
That "its because
They will be bullied in school"
`Cause that means you let the bullies
Set the rules"

(Bara för att förtydliga så talar jag självklart inte om allvarlig mobbning som får barn att utveckla fysiska symptom, skära sig, försöka ta livet av sig etc etc. Jag talar om det som finns på de flesta skolor: öknamn, småretandes, lätt utfrysning etc. Det är inte på något sätt min mening att nedvärdera hur svårt det kan vara att vara mobbad.)