Folk är idioter. Åh, vad jag vill bli motbevisad, men det händer ju aldrig. De bara fortsätter bevisa att jag rätt, om och om och om igen. Jag förstår inte hur ni klarar av att gå igenom livet och inte störa er på alla puckon som omringar er? När ni åker buss, eller tåg, klarar ni av att inte krevera av irritation på hur dumma folk är? När ni läser tidningen? När ni pratar med ytliga bekanta, eller deras bekanta? Jag förstår inte hur man gör för att inte dras med ett intensivt människoförakt, hur gör ni? Käkar ni omega3 tills ni får fiskfjäll, eller äter ni pepparkakor så att ni blir snälla?
Hur kan ni leva i den här världen och inte tycka att de flesta är totala idioter? Hur? Jag vill så gärna så gärna veta er hemlighet, för det är ju för bövelen utmattande att gå omkring och ödsla energi på dessa puckon. Ser ni dem inte? Noterar ni inte?
Jag tycker att vart jag än vänder mig så stöter jag på föräldrar som är kassa, människor som häver ur sig sexistisk eller rasistisk skit, inkompetenta chefer, rent korkade människor, kompletta idioter och så lite verklighetsfrånvända rövhål på det.
Och det handlar ju inte om att jag går omkring och tycker att jag är bättre än alla andra heller. Eller jo det gör jag ju så klart med tanke på att nästan alla andra är idioter, men jag menar att jag lägger ju en rätt stor mängd energi på att tycka att jag själv är värdelös, kass och dum i huvudet också. Gör ni inte sånt heller?
Hur hittar ni ert inre lugn? Finns det att köpa på apoteket?
14 kommentarer:
Bra mat, frisk luft och motion råder bot på det mesta. ;-)
Nej, det är bara att hata på. Det gör jag.
Jag försöker att se saker ur andras perspektiv. Det är väldigt nyttigt! Och att tänka på att andra har annan förförståelse än jag har. Att andra människor lever andra liv och att mitt liv och mina åsikter, mina referensramar inte är viktigare eller mera riktiga än andras.
I teorin är det ganska lätt men i praktiken är det svårare... Då är det bra att ta till lite "mindfulness" samt "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden".
Lovika - fast det håller jag inte med om. Jag tycker inte att det är okej att vara sexistisk eller rasistisk eller håna sina barn eller vara så dum i huvudet att man inte fattar hur de lyckas vakna på morgonen. Det gör jag inte.
Småsaker där man bara tycker olika, visst, men riktiga rötägg? Nej, då kan jag inte tänka så.
Jag ventilerar ilskan med de kloka vänner som jag har, och med maken. Han får höra mycket han. Dock har jag blivit rätt bra på att inte hata mig själv längre. Vet ej varför. Kanske för att även om jag är mycket så är jag i alla fall inte en av idioterna?
Varför tror du att andra står ut? Jag tycker att din inställning verkar vara ungefär den vanligaste? Jag har den också :)
Ju tröttare jag är, desto mindre bryr jag mig och desto mer kan jag stänga av omvärlden.
tyvärr är detta inte ett tips, eftersom att gå runt och vara trött är otroligt jobbig och påfrestande i sig.
Jag vet inte, men jag blir nästan dagligen påmind om hur trevliga, glada och smarta folk är. Särskilt när jag jobbar kryllar det av människor som kan en massa saker och som gärna delar med sig och hjälper till. Det förvånar mig, för jag är också ganska cynisk.
Klart att det finns idioter också, men jag lyckas oftast hålla mig ifrån dem.
Jag är precis likadan! Ofta känner jag att jag vill skaffa mig en egen värld där det inte finns några rötägg, där mitt barn och jag är befriade från dem!
Ibland känner jag som du. Men ganska ofta (och oftare de senaste åren) inser man att folk är flerdimensionella. Jag har tvingats lära känna folk som jag vet har t ex främlingsfientliga åsikter och hör och häpna så kan man tycka om dem ändå. Naturligtvis påverkar deras åsikter min syn på dessa människor och de blir aldrig nära vänner till mig, men jag kan ändå tycka om dem. Det går faktiskt (fast det krävs rätt stor ansträngning ibland). Men då har jag som sagt tvingats lära känna dem, om jag inte hade varit tvungen så hade jag antagligen aldrig lagt ner kraft på det. De där idioterna man möter flyktigt är ju mycket lättare att ogilla och kategorisera som just idioter. Och jag använder rätt ofta uttrycket "vad ska man säga, folk är idioter".
Jag och min man brukar diskutera "de där andra, konstiga människorna" när vi kommer hem och kan få ur allt obehag ur kroppen på så sätt. Fast ibland väljer jag att bara blunda, svära lite tyst för mig själv och sen gå vidare...
Jag brukar tänka på att revolutionen kommer snart, och då kommer de att stå där, uppradade framför ett meterdjupt dike. Venne, hjälper mig. *rycker på axlarna och visslar obrytt*
Min man är sån. Han går inte runt och tänker på idioter. Han släpper saker. Jag fattar inte hur han gör det.
Själv stör jag mig som fan på en massa människor, och ägnar nog tyvärr alltför mycket energi åt det också.
har också perioder där jag bara "men ååååå" har myrkryp i kroppen och tuggar fradga och tycker att folk är idioter. men det finns säkert folk som tycker samma sak om mig, eller om dig. och varför skulle deras åsikt betyda att jag är det? och så ger det ju samma effekt som att själv äta råttgift och sedan vänta på att råttan ska dö. en skum tanke som ger mig ro är "alla gör så gott de kan". även när jag tycker att de är idioter och beter sig som svin så gör de på något sätt så gott just de kan i just den situationen tänker jag. då kan jag släppa ilskan. man kan även prova att tänka att de har en hemsk sjukdom och kommer att dö i plågor snart om man vill försöka boosta sitt medlidande och överseende...
Skicka en kommentar