Folk brukar säga att de har tävlingsinstinkt. Att de älskar att tävla. Och det är ju kul, för dem. För de menar lite sådär lagom "det är ju kul att vinna om man ändå tävlar". Tillåt mig hånle.
Min vinnarskalle är lite, ehrm, värre.
Så när Noas skolklass ska ha en trevlig kväll med föräldrar och barn och spela lite brännboll och sådär, så finns det en förälder som ger allt i varenda "lek", till och med så mycket att hen slänger sig ner på marken och gräsar ner alla kläder för ett poäng. Eller hen och hen. JAG.
Och när vänner sjunger lite singstars på en förfest så finns det en som inte släpper teven med blicken för att inte riskera att tappa något poäng och därmed inte vinna. Eller en och en. JAG.
Eller som igår, på kräftskivan, så var det någon som inte kunde låta bli att spela fussball hela kvällen lång. Trots att det kanske var lite osocialt att stå i ungarnas rum hela kvällen. Och trots att denne någon förlorade gång på gång på gång. Eller, någon och någon. HAN. För inte var det jag inte! Trodde ni det? Då trodde ni fel.
Jag var nämligen den som stod där inne hela kvällen och var osocial men som VANN.
Så klart.
2 kommentarer:
Ha, ha, själv har jag så lite tävlingsinstinkt att folk blir förbannade. En sådan som förstör och flamsar bort och inte fattar vad som är så himla viktigt. Och så försöker jag skoja till det lite när jag märker hur irriterade vissa blir och då är det ett under att jag aldrig blivit mördad.
Vi ska nog inte spela fussball (eller något annat) ihop...
Jag hatar att vara i lag öht, för då kan inte jag själv påverka allt. Folk alltså. Förstår ju inte vikten av att vinna!
;-)
Skicka en kommentar