Rastlösheten

Jag undrar hur ni kan slå er ner på ett ställe och sen vara nöjda med det? Ja, om man bor i en flådig lägenhet på Östermalm eller på en hästgård i Provence är det väl inte ett så svårt val, men ni andra? Eller är ni lika veliga som vi är?

Jag trivs i vårt hus. Jag älskar att vi bor längst in på en grusväg och att vi har en kohage till granne och total lugn och ro och noll insyn. Jag älskar däremot inte att det inte finns några barn att leka med i närheten eller att det är kolsvart och mörkt och helt dött och tyst så fort det blir mörkt ute. Och jag älskar definitivt inte att huset är för litet och lyhört för en familj med tre barn. Men annars trivs jag jättebra, för tillfället.

Men tänk om man flyttar då? Tänk om vi om några år beslutar oss för att det inte fungerar det här längre. Och så flyttar vi till ett villaområde med barn överallt och skola i närheten, och så inser vi att vi inte alls trivdes med det? När man har barn kan man ju inte dra upp dem och plantera om dem i nya skolor hur som helst heller, man måste liksom vara rätt säker när man väl flyttar.

Men hur blir man det? Hur vet man att det här, DET är det bästa för alla. Det är ett hus där vi kan växa som familj, ett område som på de flesta sätt fungerar för alla och här kan vi bo kvar tills det blir dags att flytta in till stan och barnen flyttar hemifrån? Hur VET man? Jag fattar inte.

Som sagt, vi trivs. Det gör vi verkligen. Det kommer som ett lugn över mig när jag kommer ut hit, hem, men samtidigt så finns det ju allt det där andra också. Att barnen inte kan springa över till kompisar, framför allt. Att vi hör varenda viskning i sömnen och hostning från ena änden av huset till den andra. Och så vidare.

Jag skulle vilja ha en livscoach som tog alla såna här beslut åt mig. Som pekade med hela handen och visade grafer och diagram och bara "ni ska göra exakt sisåhär och sen sådär och då blir allting perfekt". Finns inte det att köpa på rutavdrag?

Vabruari har ju inte ens börjat.

Det känns som att jag inte gör annat än vabbar. Först var det magsjuka och nu feber och hosta och dagarna tillbringas i vardagsrummet med pussel, TV, dator och trött barn och uttråkad mamma.

Jag drömmer mig bort till varmare breddgrader och är sugen på att byta bostad i sommar igen. Nackdelar: det är svinjobbigt att städa, röja och fixa. Fördelar: det är billigt och enkelt och kul.

Problemet är väl bara att de som har underbara hus i Provence inte direkt vill hänga i en liten tegelvilla i Närke hela sommaren, och de tråkigare lägenheterna i någon förort till Milano är inte direkt barnvänliga.

Nåja, det är långt kvar till sommaren. Men någonstans vill jag åka i alla fall, jag klarar INTE av en sommar till i Sverige.

Lite klänningar och sånt.

Mina kompisar lider av vanföreställningen att jag skulle ha någon slags "stil" i klädväg. Jag som känner mig så vansinnigt vilse när det kommer till utseende och kläder att jag skulle kunna gå vilse i en klädbutik till dödsdagar.

Men samtidigt känner jag att jag äntligen känner mig hemma i min garderob. Att jag trivs med de flesta av mina kläder. Och det var först när jag slutade använda byxor (förutom de mjukisbyxor jag tränar i och lämnar barn på förskolan i) som jag kände att jag inte var helt tappad bakom en vagn när det gäller vad jag har på mig.

Jo visst, det mesta i min garderob är fortfarande kläder som kostat 75 kr på någon julrea på HM, men det spelar ingen roll. Jag trivs rätt bra i det. Och jag kan ha på mig knasiga strumpbyxor eller annorlunda skor utan att känna att det är tillgjort eller märkligt, jag trivs. Jag trivs i mina klänningar (20 stycken, jag räknade igår) och jag trivs med att slippa ha tighta jeans eller osmickrande byxor på mig och jag trivs med mitt röda hår och är faktiskt inte alls särskilt brydd kring kläder på det sättet jag varit förut.

Enda smolket i min bägare är att det fortfarande är omöjligt att hitta tröjor. Klänningar går bra, kjolar har jag flera, koftor går bra - men tröjor? Helt. Jävla. Omöjligt. Jag kan inte ha t-shirts och jag kan inte ha skjortor/blusar och jag kan inte ha polojumprar, så kvar finns i princip bomullstoppar och den eviga kombon linne + kofta och jag är så trött på det. Jag vill ha fina tröjor helt enkelt.

Det värsta är att jag ser framför mig precis hur de ska se ut och i vilket material och vilken färg de ska vara i. Tyvärr kan jag inte sy, annars hade det ju varit avsevärt enklare att sy upp tröjeländena själv.

Men tja, jag syr ungefär lika bra som en capybara dansar balett. Så det lär ju knappast hända helt enkelt.

Söndagssummering

Nä, jag bloggade inget i fredags eftersom jag var för upptagen med att leka fritidsgård och sedan bli full. Det första med barnens kompisar, det senare med mina egna. Och sen dansade jag så mycket jag kunde så att jag blev toksvettig, fick dödströtta ben dagen efter och till och med stora tovor i håret av det. På riktigt.

Och jag bloggade inget igår för jag var upptagen med att vara oändligt bakis och ynklig med lika ynklig Majken. Hon hade dock feber, jag hade bara mig själv att skylla. Fast jag blir ju jättebakis av bara två glas vin, så det är liksom inget att göra åt saken. Sånt man får ta helt enkelt.

Nu bloggar jag, bara för att säga att den EGENTLIGA anledningen till att jag inte bloggat är att jag hittat en ny favoritserie. Switched at birth heter den och handlar om två tjejer som... surprise... blev förväxlade på BB. Ja, typ så.

Så. Tja. Vi får se när vi ses igen helt enkelt.

Träningsvärk deluxe

Herregud vad ridning är slitigt. Alla som någonsin har sagt "det är ju hästen som gör jobbet" är officiellt dumma i huvudet alternativt borde få sitta upp och kämpa med att få en envis häst att göra precis som man vill med bara lite skänklar och tyglar till sin hjälp.

Igår hoppade vi i min ridgrupp. Och jag fick den stora hästen som ingen annan vill eller kan hoppa, men jag rider stora tunga hästar bra. Han hade inte blivit riden på tre veckor, så där satt jag uppe på hans rygg och skulle styra en pansarvagnsstor häst på 800 kg över hinder. Nämnde jag att han inte kan hoppa heller? Och att man ska se till att han galopperar på med bakbenen, men inte drar iväg med överkroppen. Att sätta benen under sig, så att säga. Nu rider väl de flesta av er inte, men de allra flesta skulle nog ändå hålla med mig om att det känns "sådär" att sitta och frenetiskt hålla tillbaka hästen när man samtidigt galopperar mot ett hinder som han ska över.

Nåja, jag fick närapå stående ovationer efteråt och ramlade inte av. Det gjorde däremot två andra. Nu kan jag knappt röra mig men tänker att bättre styreträning än det där kan det ju inte finnas. Det skulle väl ha varit om jag gick av och bar hästen över hindrena då, istället för att lyfta honom över dem från hästryggen. DET hade nog varit jobbigare, det kan jag erkänna.

Överklädd eller underklädd?

Förutom de irriterande människor som alltid dyker upp med precis rätt sak på sig och får alla andra att känna sig sunkiga, fula och fel, tror jag att det finns två grupper: de som hellre klär upp sig för lite och de som hellre klär upp sig för mycket. Gissa vilken grupp jag tillhör?

Jo men visst, jag är den som alltid går lite för långt. Att gå på fest i avslappnade jeans och någon skjorta skulle helt enkelt aldrig hända. Visserligen främst för att jag aldrig har på mig varesig jeans eller skjorta, men ändå. Jag är den som drar på mig finaste klänningen för en enkel middag ute, jag är den som slänger på lösögonfransar* inför en vanlig utekväll och som lägger på galasminkningen om jag så bara ska ta en runda på stan.

Men för mig känns det mycket värre med tanken på att ha klätt upp sig för lite i något sammanhang än att ha klätt upp sig för mycket. Och för andra är det som sagt precis tvärtom. Hellre att det ser ut som att man inte försökt alls, än att man har försökt för mycket. Hellre lite pinsamt underklädd än den där jättepinsamma där borta i hörnet med den tighta klänningen och glittriga sminket. Typ.

Min familj har alltid varit den överklädda. När vi hade fester hemma hos oss så klädde mamma upp sig, sminkade sig noga, såg till att vi hade fina kläder på oss och välkomnade gäster i alla sorters kläder - vissa uppklädda och vissa i tights och t-shirt och oborstat hår. Och alla hade jättekul och ingen brydde sig om vad de andra hade på sig, så klart, och jag tror att det är väl där man landar. Det är sällan jag reagerar starkt på vad någon annan har på sig. (Förutom när min svärmor kom till vårt bröllop (med klädkod kavaj) i urtvättade jeans och en orange t-shirt. Det var väl lite väl underklätt tycker jag. Å andra sidan toppade jag ju alla med min marängbröllopsklänning, så jag var kanske lite överklädd jag. Skoja bara. Hade ju inte ens äkta diamanter i tiaran!)

Vad som föranledde det här inlägget? Jag ska gå ut imorgon kväll och känner jag mig själv och mina kompisar rätt kommer jag dyka upp i en tight mörk klänning och de kommer ha några snygga jeans och en snygg topp. Å andra sidan roar jag mig så sällan att varje tillfälle är en gala för mig. Jag får skylla på det.

10 år sedan

I år är det tio år sedan jag tog studenten. För tio år sedan var jag precis i början av vårterminen i trean i gymnasiet. Herregud, den terminen. Jag har aldrig skolkat så mycket som jag gjorde då. Jag tror att jag snittade på att vara i skolan två dagar i veckan? Men jag var ju nykär och maken (fast då nyblivna pojkvännen) hade ju redan tagit studenten. Och det var så tråkigt, så sjukt TRÅKIGT i skolan.

Jag vet att jag grät av trötthet och ville hoppa av. Jag var så förbannat trött på prov och naturkunskap B och grekiska och jävla franska med en lärare som inte precis dolde att hon hatade mig. Det var nästan skrattretande, hon var så förbannat elak. Vi hade nationellt prov i franska och jag skrev en uppsats som var så sjukt bra. Jag har tittat på den i efterhand och fattar typ ingenting? Tout est oublié. Men då, himmel vad bra jag var på franska. Bäst i klassen och alltså bäst i skolan. Och vet ni vad kärringen sa när hon gick i genom uppsatsen med mig? Jo, hon ägnade kanske två minuter åt att säga att den ju var korrekt, men - MEN!, jag hade ju glömt att göra styckeindelningar. Sedan ägnade hon ungefär fem minuter åt att klaga på bristen på styckeindelningar och detta "slarv med formalian". Gud vad jag avskydde henne. Så vanvettigt mycket.

Vi hade henne i engelska också, grattis till oss. Där satt hon första terminen och tänkte på allvar ge mig ett lägre betyg  för att mitt "ordförråd när du talar inte motsvarar det avancerade du har i skrift, vilket ju kan tyda på att du inte känner dig bekväm med orden utan slår upp dem". Mm... eller, och det här är nu bara en gissning från en som sedan blivit kommunikationsvetare, så KAN det ju vara så att vi även i vårt modersmål använder olika ord beroende på om vi skriver eller om vi talar. Det är lite därför det kallas för skrift- respektive talspråk. Om vi inte bloggar då, för då suddas ju alla gränser ut...

Aja, ni fattar. Avsky. Jag fick mina rättmätiga betyg sen så jag borde ju kunna ha släppt ilskan för ett tag sen, men nej. Hon var för elak för det. Det här behövde tydligen komma ut, för jag hade bara tänkt skriva om hur skoltrött jag var. Skolket.

Jag kommer inte kunna ha något att sätta emot ifall mina barn skolkar när de blir äldre och kan avgöra sånt själva. Vad ska jag säga liksom? Så får man inte göra? För att...? Missförstå mig rätt, jag tycker att de ska - måste - sköta skolan, men det är ju inte upphängt på full närvaro.

I alla fall: tio år sedan och jag trodde att jag skulle ha kommit långt i livet nu. Ni vet, glida in på någon slags återförening smal som en sticka, med svallande hår och perfekt make up. Med diplom som yngsta hedersdoktorn inom något coolt ämne någonsin och med fem succéböcker släppta. Well, that ain't gonna happen. Fast bara för att jag nog inte går på någon återförening, annars så. Annars hade det varit exakt så!

Hurdan förälder jag trodde jag skulle bli vs. verkligheten

Jag trodde att jag skulle våga stå på mig mer. Våga vara tuffare. Våga kräva mer.

Jo, jag är den som räcker upp handen och ifrågasätter mängden utbildade förskollärare på förskolan, men sen när jag får svaret att tja, det är såhär det ser ut? Ja, då sitter jag tyst sen.

Noa har en förskräcklig bok i svenskan i skolan. HEMSK! Jag har ju bloggat om den tidigare, och pratat med både rektor och lärare och fått svaret att tja... det är såhär det är. Och jag trodde när jag var yngre att jag skulle vara tuffare. Att jag skulle våga, orka, vilja ta fajten. Men nu sitter jag här och bara... nähe?

Alltså den är så kass att det inte ens finns ord för det? Han har precis fått hem den på den högsta nivån, med mest text, och där är det inte lika sjuka förenklingar som "Johansson super", men alltså svenskan? Ska barnen lära sig läsa i en bok där jag får ont i ögonen av att se texten? Ja, jag vet att det är KORREKT. Man kan avstava så. Ja, jag vet att vissa hävdar att det är bättre att avstava än att traggla med långa ord. Men jag märker ju hur det stör i läsflödet, hur det krånglar till uttalet. Dessutom ska de ju inte skriva så sen.

Här är några autentiska stycken ur boken:

"Men mamma läser för honom och visar bilder. Han får veta, att många sjuk-domar kommer från virus, pås-sjuka, röda hund och vatt-koppor till exempel. Så pressar mamma en apelsin åt honom. Och så små-ler hon hemlighets-fullt."

"Först får de tvätta händerna. Sen får de var sin hand-duk om magen. Nu ska vi för-dela arbetet, säger pappa. Vem klarar falu-korven? Jag är expert på att dra skinn av falu-korvar, säger Ola. Jag är expert på sallads-sås, säger Elsa. Det gör jag ofta hemma." (Detta avsnitt har börjat med att pappan konstaterar att han inte kan laga mat, men mamman är ju inte hemma. Hur ska de göra? Mamman är för övrigt en dålig mamma enligt Leo, för hon är ju foto-modell i USA. Hon borde inte ha varit så vacker tycker han.)

"På köks-bordet ligger pappas stora blom-bok. Den finaste sidan är upp-slagen, den med Skogs-frun. Den sidan faller upp av sig självt, när man bläddrar i boken Den sidan tittar pappa allra mest på. Både han och barnen kan den nästan utan-till."

Alltså jag VET att jag har bloggat om detta förut och jag VET att det spelar ingen roll om jag så bloggar om det femtio gånger till, vad som krävs är lite mod och jävlar anamma och inte att häva ur mig min frustration här på bloggen.

Men jag vet inte. Vad är värt att bråka om, vad är inte värt det? Som att det handlar om det och inte om att jag är för feg för att sätta ner foten.

När vi låtsas vara vuxna.

Alla jag känner som jag har pratat om det här med säger samma sak: jag trodde att jag skulle bli vuxen när jag blev vuxen, men jag känner mig ju fortfarande som en bluff. Ja, jag också.

Men vet ni vad, det kommer våra barn också göra när de växt upp. Vet ni varför? För om man tittar på oss, alla vi som anser oss vara barn i en vuxenkropp och inte fattade hur vi hamnade där, så är vi ju oerhört vuxna i hur vi beter oss. Oftast.

Vi köper hus och lägenheter och även om vi ligger vakna på kvällen och räknar hur många handväskor av det lyxigare slaget vi hade kunnat få för pengarna som gick till lagfart verkar det ju som att vi vet vad vi gör. Vi frostar av frysen och det ser ut som att vi har koll. I själva verket har vi ju läst någonstans att det är bra att göra för att den inte ska dra så mycket el vilket gör att vi får mindre pengar över till att åka till Gröna Lund för eller liknande.

Vi pratar om grönsaker och vitaminer och dukar fram morötter till pizzan fast när vi själva får välja, när inga barn är i närheten, så nöjer vi oss ofta med en påse godis till middag. Vi pratar om att det är dåligt att sitta för mycket vid datorn fast sen kommer vi inte i säng förrän framåt klockan ett på natten för att vi upptäckt en ny tv-serie vi bara måste se.

Väldigt mycket av det jag gör, gör jag bara för att någon har sagt åt mig att det är bra. Alltså, jag fattar ju själv att det är viktigt att ha försäkring och gå på samfällighetsmöten och liknande, men det faller sig liksom inte naturligt. Jag läser om att fuktspärra fönster när man målar om dem, men egentligen vill jag bara äta glass och bada hela sommaren, inte måla om fönster. Vi luras så himla mycket helt enkelt. Det ser ju ut som att vi har full koll när vi i själva verket faktiskt bara låtsas och gissar och gör saker för att vi vet att vi borde. Inte för att vi har full koll på läget eller ser något kul i det.

Men för barnen så verkar det ju så. De ser hur vi sätter in en dörr och bygger en vägg och fattar inte att vi precis alldeles nyss googlade hur man gör. De ser hur vi skriver matlistor och storhandlar och ser till att byta lakan och rensar avlopp och de kan ju inte veta att innerst inne så känner vi oss fortfarande lite förvirrade över att det är vi som har allt det här ansvaret? Vi klarar ju av det bra, men det känns ändå lite oväntat. Skulle man inte känna sig allvetande, klok, lugn och vuxen när man är vuxen?

Och sen växer de upp och är lika förvirrade och tänker att "Mamma och pappa var minsann vuxna, men jag känner mig som en stor bluff. Jag är snart 30 och känner mig inte så annorlunda från när jag var 12 år." Sen börjar de låtsas och göra som man ska och så går det runt runt runt.

Disclaimer: det finns självklart människor som känner sig väsenskilt annorlunda från när de var barn, som tycker att de ha full koll på allt och att de definitivt vet vad det innebär att vara vuxen och de känner sig tydligt VUXNA. Så klart det finns. Stackars dem, det verkar inte så kul.

PhUket?

Mitt problem: jag betonar alltid saker fel? Det måste vara ett inbyggt fel i min hjärna eller något för folk skrattar alltid åt mig när jag gång på gång på gång uttalar saker, namn, ord fel.

Typ som när jag flyttade hit och trodde att Vintrosa uttalades Vin-trosa. Det gör det inte. Lite pinsamt när jag upptäckte det. Rosta uttalas Rosta, inte som i att man rostar bröd. Men det är inte bara ortnamn, det är allt.

Klematis? Klematis? Klemaaaatis vill jag ju säga. Ankel? Eller... ja, nu vet jag inte hur jag ska skriva det här för jag betonar ju inte något e, men det finns två sätt att säga ankel på och jag säger fel.

Phuket? Phuket heter det väl? Nähej? Inte? Ja ja.

Jag skyller på att jag läst för mycket i mitt liv. Läst för mycket och pratat för lite. Så har jag kunnat säga orden inne i mitt huvud precis som jag vill utan att någon rättat mig. Så måste det vara.

Dags att rycka upp sig!

Det ÄR ju ändå inte krig, svält och de sju plågorna som drabbat oss, även om jag är övertygad om att magsjuka slår invasion av gräshoppor vilken dag som helst. Ja, det är rätt mycket skit just nu. Ja, det är rätt jobbigt att hantera. Men inget blir ju bättre av att man, jag, gräver ner sig i det så nu ser vi framåt och vänder blad och steker sparvar eller vad för några klyschor som nu passar in.

Igår såg jag Les misérables på bio och om man jämför problem (vilket jag tycker att man för allt i världen faktiskt SKA göra i vissa fall) så har jag ju mat på bordet och ingen galen paragrafryttare till polis som jagar mig. Så vad klagar jag för liksom.

Nej men på allvar, filmen var bra. Så klart att jag tycker det dock, det var ju både musikal och franskt och uppror. ALLT I ETT! Vi hade bokat biljetter i förväg för jag tänkte ju att det måste vara stort tryck på biljetterna. Eh. Vi var kanske 20 pers i salongen. Vad är det för fel på folks biosmak?

Och om vi nu ändå håller på och rycker upp oss och ser framåt så är det ju bara att konstatera detta: januari är snart slut! Det är bara februari och mars kvar och vissa dagar i mars och februari har sol och lite föraning om vårvärme. Det ni.

Bara vi har tulpaner hemma så känns allt bättre tror jag.

När teori och praktik inte möts.

Det här med barnens kläder må vara en ynklig fråga enligt många, enligt mig också om man ser det som den ENDA frågan, men samtidigt är vad vi sätter på barnen en sån tydlig signal på hur uppfuckat vi behandlar dem sen också så nog finns det viss relevans i det ändå.

För jag känner och känner till massor av feminister som likt mig diskuterat pojkars rätt till rosa, pojkars rätt till att vara känsliga och försiktiga och att man inte ska göra skillnad på könen när man uppfostrar sina barn. Och sen får de söner och det är murriga färger och stela jeans och skjortor och våldsförhärligande tryck för hela slanten. De fina orden om att pojkar också har rätt till en färgglad barndom utan att pressas in i en snäv könsmall när det kommer till kläder åker ut genom dörren fortare än de hinner till HM för att köpa en tröja med spindelmannen på.

Och jag står kvar och förstår verkligen ingenting. För nej, det är självklart inte tröjan föräldraskapet hänger på. Men om inte ens de främsta förespråkarna för könsneutrala kläder och genusmedvetet förhållningssätt orkar/vill/ids gå emot strömmen och kämpa för sina söners rätt att slippa den vidriga pojkrollen, hur kan man då hoppas att någon som helst förändring ska ske? När våldslekar är lika tolererat hos superfeministen som hos antifeministen, hur kan då pojkarnas könsroll ändras och breddas? När alla uppmuntrar dem till samma saker? En tröja är en tröja är en tröja, fast i det här fallet så är tröjan faktiskt ett tecken på något mycket jäkla större.

Ja, jag vet att det finns undantag. Så klart. Jag har också vänner som fattar att man faktiskt måste göra någon skillnad redan med pojkarna om man nu tycker att det finns ett problem med mansrollen. Vilket väl de flesta med en fungerande hjärna tycker.

Men den där totala bristen på att lyckas koppla samman de fina tankarna i teorin med uppfostran och bemötande i praktiken, den skrämmer mig. För om den finns där hos vettiga, kloka människor som förstår så himla mycket, hur katten ska det då någonsin bli bättre för de små killar som växer upp och formas till Män?

Och ja, jag är den som brukar säga att självklart kan en tjej vara tuff, stark och cool i glitter och rosa - så varför skulle då en kille inte kunna vara snäll, mjuk, omhändertagande och anti-våld i tuffa cammokläder och våldsamma tryck? Tja, klart det går. Men jag tror att det är kontraproduktivt att omge ett barn med saker och kläder som aktivt uppmanar till ett negativt ideal, för att sedan försöka motverka det idealet. För formulera det hur ni vill, men glitter brings only glamour, inte våld.

Jag, när jag trodde jag skulle slippa familjens magsjuka.

So close, so close... damn, it got me!

Alternativ tolkning: I'm too fat for this shit.

Fredag. Kväll.

Och här sitter jag och surfar efter medryttarponnies och funderar över vad vi ska hitta på i helgen och undrar hur jag ska lyckas tvätta håret imorgon när Majken ännu en gång valt att göra skum av allt schampo när hon badade förut idag. Inte så party party direkt, men mysigt ändå.

Jag hittade mina slalomskidor (eller egentligen så sa min man "jag såg ett par skidor i förrådet") efter massor av år och vill åka nu när det äntligen blivit riktig vinter igen, men jag har ingen att åka med. Hur sorgligt är det? Eller okej, det kanske inte är särskilt sorgligt. Jag har vänner, bara ingen som kan åka slalom med mig precis när jag vill.

Förut idag låtsades jag vara vanlig 28-åring utan världens bekymmer på mina axlar (det är ungefär så det känns just nu) och gick i affärer och köpte några linnen och en bh och för en timme var jag liksom lite fri från grubbel och ältande och kunde glädjas åt att jag just köpt en bh till ett pris som inte ruinerade mig. Halva priset, vilken grej.

Och på söndag ska jag äntligen gå och se Les Mis och jag längtar så mycket. Det var nog allt, kära dagbok. Hejdå!

Alla dem gamla gubbs.

För någon som hatar så många män så mycket lider jag av en sjuklig svaghet för gamla gubbar. JA, det har så klart att göra med det faktum att min morfar fick fungera som en pappa för mig och att jag levde med en ständig skräck att han skulle dö ifrån mig i cancer vilket han till sist gjorde, men denna gubbkärlek är ändå en stor del av vem jag är.

Gråter så fort jag ser gamla gubbar som är glada, tacksamma, snälla, gulliga, ensamma, ledsna, besvikna - särskilt besvikna - och änklingar är de värsta. De där ensamma gubbarna som går och handlar lite blodpudding, knäckebröd och så en chokladbit för det kan de unna sig.

Idag på något barnprogram var det en morfar som anmält sina barnbarn till att få sjunga med Molly Sandén och jag började störtböla direkt. En snäll gubbe. Insert vattenfall från mina tårkanaler.

Tanter är söta och sådär, men de är ju inte lika gulliga. Lika... jag vet inte, tafatta?

Det hör väl säkert ihop med att jag tror att män generellt sett är rätt efterblivna och därför blir som små lallande gulliga bebisar när de blir gamla. Som en liten hundvalp man bara vill hjälpa och ta hand om. Ofarlig och sorglig. Typ.

Nä, nu försöker jag bara låta cynisk och kall för att jag inte ska börja gråta igen. Jag älskar verkligen gubbar.

Vaddå SVERIGES "roligaste" klipp?

Eftersom jag måste hänga med i fikarumssnacket även om det är mig själv jag pratar med, bestämde jag mig för att se lite på det där programmet Americas Funniest nä Sveriges roligaste klipp. Men vad då "Sveriges"?

I de flesta klippen är det ett uppenbart amerikanskt hem. Fula möbler, barnsäkrat överallt och så en hemsk heltäckningsmatta. I andra pratar de engelska. I vissa är de i typ Thailand OCH pratar engelska. Vari ligger det svenska? Är det att de sänds i Sverige? Att vi tittar på det? Att...?

Ja klippen som sen tävlar om pengar är ju sjävklart svenska, men då kommer nästa problem. Sveriges ROLIGASTE klipp? Alltså vad fan? De är ju inte roliga heller? Märk väl att jag skriver det här klockan 20.10, det vill säga tio minuter in i programmet, men jag har redan tröttnat. Är det såhär det fortsätter sen? Tycker folk det är kul?

Fast i och för sig, "folk" ser ju på Farmen och Idol och Talang och allt vad det heter och så älskar de Per Morberg och tror att fattiga inte får ha mobiltelefoner också. Jag hatar ju folk. Lätt att glömma det ibland när jag tänker att jag ska lajva "folk".

Statusuppdatering

Katten, Trull, har fått somna in. Det känns bättre nu när det är klart och gjort och vi fått ta farväl, men fy helvete vad svårt det är att hantera sorg när man samtidigt ska hantera barnens sorg.

Jag skulle henna mitt hår igen. Tänkte först ta utväxten, insåg sen att det var för krångligt och gick på hela håret. Och sen sparade jag topparna för jag tänkte göra någon slags ombrefärgning. Ja, så klart gick det åt helvete. Håret blev någon slags vinröd (??) nyans så nu har jag vinrött hår med orangeblonda toppar som är vanvettigt slitna eftersom jag ju inte klippt mig på ett år.

Nashville, har ni sett den serien? Jag såg första avsnittet på trean när det sändes häromdagen och kunde sen så klart inte vänta, utan har nu sett alla avsnitt som sänts och är till min förvåning helt fast. Det var jag inte beredd på.

Vabb. Magsjukan har golvat 3 av 5 än så länge, jag och Emmy är last women standing. De andra har hunnit tillfriskna nu, så vi går här i någon slags kvasisjukstuga där några är på ena sidan av skärselden och vi andra står där och bara väntar på att slukas av lågorna. Matsituationen är helt uppåt väggarna, Majken har till och med börjat tro att middag nu för tiden innebär en macka framför teven. Men vad gör man då när hälften inte kan äta för att deras magar inte tål det och resten inte vågar äta för att det snart kanske kommer upp igen?

Skulle väl ha illustrerat det här inlägget med en bild på mitt misslyckade hår, men jag är helt enkelt inte på humör för att bjuda på mig själv på det sättet. Så jäkla trött på allt nu. Blä blä blä, ynk ynk ynk.

FML

Nämen vi går lite på knäna här hemma med ett utåtagerande barn som inte riktigt kan hantera att mamma har varit under isen hela hösten, med absolut noll kraftreserver att ta av när det kukar ur - vilket det gör - och  så ska vi avliva vår älskade katt som vi haft i tio år imorgon eftersom han har blivit så sjuk.

Och nyss kaskadkräktes Majken över vår matta i vardagsrummet. Så... den där flaskan vodka i kylskåpet ligger så himla risigt till helt enkelt.

Ha ha, troligt. Nej men ostbågspåsen i skåpet ligger illa till. Ska man ändå kräkas kan det ju lika gärna vara ostbågar som något annat man kräks upp.

Big mistake. I alla fall dyrt.

Jag gav min man en weekendresa till Paris när han fyllde 30 år. Jag tänkte typ "vi älskade stan vi sist var där, det är 'vår' stad, det är ju jätteromantiskt och man tröttnar aldrig på Paris" och så vidare. Och det stämmer ju.

Men Paris är också DYRASTE STADEN NÅGONSIN! Ungefär. Till samma pris som man får ett jättefint hotellrum för i en annan stad får man en del i en våningssäng under ett kackerlacksbo i Paris. Det här med att köpa en resa till den dyraste staden någonsin när man var tvungen att sälja sin barnvagn för att ha råd med biljetten, det kanske inte var ett sådär vidare smart drag.

Nåja, i Paris kan man ha det fint och romantiskt med bara lite torrt bröd och en flaska billigt vin. Vi får leva på kärlek och upplevelser istället. Och sova... det vetefan var vi ska göra det. (Nä, men på riktigt så blir det nog att hyra lägenhet privat istället. Klart mer prisvärt, enda problemet då är att vi kommer fram mitt i natten och behöver någon som tar emot oss då.)

Gud vad jag längtar dock. Så sjukt mycket. Vem skulle inte göra det?

Varning alla coola.

"Alla coola", ha ha ha. Bara det säger ju hur ytterst töntig jag är. Always been, always will be.

I alla fall, det här inlägget kommer innehålla bebisprat och jag blir alltid så ställd när jag ska skriva hur barnen pratar när de är små, för hur man än gör blir någon irriterad. Skriver jag som hon pratar så tycker någon att det är JÄTTETÖNTIGT och SUPERIRRITERANDE att läsa. Herreguud liksom. Skriver jag det översatt till vuxenspråk så låter det ju som att hon är ett språkgeni, och då blir jag ännu en gång anklagad för att skryta om mina barn. Hur man än vänder sig, osv. Alternativet "skriv inte om hennes prat alls då" finns inte, för nu har vi ju redan konstaterat att jag är en stor tönt, och som sådan vill jag blogga om bebisprat.

En jäkla lång inledning till ett rätt oviktigt blogginlägg således. Men men, here we go:

Det bästa med att Majken pratar mer och mer är att man kan ha små konversationer med henne. Hon kan fråga saker, vi svarar, hon förstår. Vi kan liksom kommunicera på en helt annan nivå. Det SÄMSTA med att Majken pratar mer och mer är att det ibland känns som att hon nu har glömt bort hur man lyssnar. Evighetsloopar som följande är ett dagligt inslag:

- Vagöru mamma? (Ja, jag valde som ni ser att skriva som hon pratar, inte översatt)
- Jag kör bilen.
- Ja OSSÅ bilen!
- Ja, men du ÅKER bilen. Jag kör bilen.
- Jaa... vagöru mamma?
- Jag kör bilen sa jag ju.
- Ja OSSÅ BILEN! (rätt argt)
- Jaa, du är också i bilen. Men jag kör, du åker.
- Ja osså åka bilen!!!
- JA, du åker också bilen!
- Vagöru mamma?
- Jaa du, jag kör fortfarande bilen.
- JA OSSÅ BILEN!!!
- JAAA DU ÄR OCKSÅ I BILEN, JAG VET DET!
- Vagöru mamma?
-...

Upprepa in absurdum med alla olika slags varianter av typen "va äre här?"/"Jag vet inte, jag kan inte se", "Oa ä hemma!"/"Nej, Noa är i skolan" eller liknande frågor och svar som går runt runt runt.

En annan nackdel med det ökade pratet är att man nu inte bara behöver lyssna på barnprogrammen (tittar aktivt gör jag sällan), man ska också diskutera dem noga sen.

- Tappa klockan!
- Har du tappat klockan?
- Nej! Tappa klockan, ä lessen!
- Är du ledsen?
- NEJ!
- Vem har tappat klockan?
- Tappa klockan! Ä lessen!
- VEM ÄR LEDSEN?
- Lulu!
- Lulu?
- Lulu ä lessen!
- Lulu Zipadou?
- Aa! Tappa klockan lessen Lulu!
- Okej...

Och tja, det kan vi ju också ta och upprepa i ungefär tio minuter tills precis varje liten detalj av det uppenbarligen traumatiska avsnittet där en klocka försvinner har tolkats av en soon-to-be tvååring.

Pratande barn är supermysiga. En närapå-tvåårings åsikter om vad som är viktigt att älta om och om igen är inte lika mysiga. Vi måste uppenbarligen ta ett snack om hennes prioriteringar. Ses när jag kommit ur den evighetsloopen!

Pinsamt, Ellen. Pinsamt, samtiden.

Häromkvällen blev jag först irriterad, sedan skamsen, för att jag inte på rak arm kunde nynna på något av Chopin. Jag vet ju hur hans musik låter på ett ungefär, men jag kunde inte komma på en melodi. Jag kan inte självklart skilja Mozart från Bach och jag har inte någon som helst koll på konst. Alls. Jag är långt ifrån att ha läst ens hälften av de klassiker man borde ha läst och rent generellt är jag ruggigt obildad. Vanvettigt obildad.

Och jag skäms. Men det är ju inte bara jag direkt. Om jag ska vara ärlig så ligger jag ändå rätt bra till om jag jämför med många andra. Jag vinner ganska ofta i TP eller liknande spel och det är sällan jag upplever att jag inte har en aning om vad andra pratar om. Nu är ju detta självklart väldigt beroende på umgänge, så klart, men vi lever i ett sånt otroligt kunskapsfientligt samhälle att jag skäms. Särskilt när det gäller konst, litteratur, klassisk musik - sånt som inte är coolt, nytt eller digitaliserat.

Så läste jag idag den här ledaren av Fredrik Virtanen och tyckte att han satte fiingret på det. Vi lever i en tid då bildning snarare hånas än uppskattas. Vi har en statsminister som älskar Camilla Läckberg och Da Buzz. Det är på den nivån. Dumheten gör allt fler framsteg och även om bildning och klokhet inte går hand i hand alla gånger är de sammankopplade på så många sätt.

Kommer jag göra något åt mina brister då? Antagligen inte. Det är ju trots allt mer bekvämt att se på tv-serier än att plöja klassiker. För mig också.

Det här med att renovera.

Innan renoveringen, eller ombyggnationen i vårt fall, börjar så tänker man på hur kul det kommer bli att inreda. Men sen börjar själva jobbet. I vårt fall så har vi gjort ett stort barnrum till två små barnrum. Det innebar att vi fick sätta in en dörr där det förut var en hel vägg, samt att vi fick sätta upp ett vägg mitt i rummet. Vi. VI.

Sedan har vi spacklat och tapetserat och satt fast lister och möblerat, möblerat om, funderat, möblerat om, flyttat runt och nu börjar vi äntligen bli färdiga. Nästan. Vi har fortfarande några lister kvar, lite dörrfoder och sånt där tråkigt. Och nu är vi nästan för trötta för att orka inreda.

Nä, nu ljög jag. Jag kan inte bli för trött för att inreda. Jag älskar det; att planera, tänka och fundera hur det ska bli. Tänka ut mysiga lösningar och hur rummet ska se ut. Och nu kanske ni tänker "men det är ju barnens rum, får inte de bestämma då?". Alltså, ha ha. Jag låter dem ju inte ens ha sitt pynt i granen. De får önska, jag har sista ordet. Eller så ser jag till att de får som de vill men kanske inte på det fulaste sättet. Jag vill inte ha fult. Och jag är ju knappast bra på inredning (även om vissa bekanta fått för sig det, vilket förvånar mig), men jag klarar inte av att ha fula saker hemma. Så Noa önskar sig att få ha Star Wars och Harry Potter på väggarna, och då får han det. I nån variant. Och Emmy vill ha en Hello Kitty-tapet och då får hon det... inte. För det är dels fult och dels hade hon redan en fin tapet så tji fick hon. Men hon får sänghimmel och vimplar och det blir nog bra till sist.

I alla fall, nu är jag så jäkla trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Imorgon börjar det om igen med fix och trix och sen är det badhus och sen är det måndag igen. Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att vi inte var så dumma och köpte ett renoveringsobjekt. Det vi måste göra räcker liksom. Det räcker verkligen.

(Bilder? Det får ni när vi är färdiga helt.)

Det här med barnprogram.

Varför varför varför är barnprogram så ofta så riktigt dåliga? Jag menar, Zoe Kezako?! Hela programmet går ut på att en unge som borde få en ordentlig åthutning beter sig som en skit mot sina vänner. Och det ska vara kul? Och alla dessa taffligt animerade/tecknade serier med någon riddare eller unge med speciella byxor eller liknande springer runt och ska lösa något larvigt problem? Jag dör, det är så dåligt.

Har ni förresten sett det första avsnittet av ett nytt program, typ Energina eller något sånt hette det? Vi satt med skämskudde här hemma när konversationer som denna utspelade sig:

- Din pappa är borta Gina. (sa polischefen tonlöst och nonchalant)
- Pappa är borta (sa Gina till sin styvmamma ungefär som om hon ville säga att klockan var nio)
- Jaha, då är det bara du och jag nu då (svarade styvmamman i ett tonläge som "det blir pasta till mat")

Och sen fortsattedet lika dåligt. Ja, jag fattar att det inte är lätt att hitta bra barnskådisar (killkompisen med det långa håret i årets julkalender är ju ett exempel på casting gone wrong), och jag fattar att om man ska sända tv hela dagen så kan man inte enbart köpa in kvalitet, men ändå. Hälften av alla karaktärer känns retarderade, det mesta är dåligt tecknat eller trist animerat och så finns det knappt någon handling.

För att inte avsluta det hela negativt tänker jag säga detta: peppen i detta hushåll inför att världens bästa barnprogram någonsin börjar igen ikväll? ENORM! Wild Kids, here we go!

Allergi.

(Först: "Säg ifrån om jag har sagt det här förut" kan vara den bästa bloggtiteln någonsin. Jag vet att jag har bloggat om det här förut, så ni behöver inte säga till, men ändå.

Jag förstår inte hur ni kan läsa vissa bloggar utan att få ta en skämskudde framför ansiktet? Jag vet att jag har påpekat det förut, men denna totala brist på... jag vet inte... skam i kroppen? Eller nej, självinsikt? Eller nej, det kanske inte är det som är problemet heller, men något är det som skaver. Hur kan man med att publicera blogginlägg på blogginlägg med 10 närbilder av en själv i varje, utan att det känns lite... pinsamt? Och hur kan man med att tillskriva sig själv så himla många positiva egenskaper utan att inse att det blir lite... larvigt?

Nu talar jag inte ens om de absolut största skrytbloggarna, utan om rätt vanliga ändå. Där skribenten helt oironiskt kallar sig själv för supermamman som tar sig råd med fjällsemestrar eftersom det ju är nyttigt för barnen att åka skidor. Halvstora bloggar där det inte finns en gnutta humor någonsin, inget av att rucka på fasaden och visa verkligheten utan när man väl gör det så är det med en klämkäck twist på slutet: "visst somnade jag på soffan idag, men det förtjänade jag efter att ha pysslat med lego hela dagen och engagerat mig i barnens diskussioner med stort intresse som man som förälder bör göra". Typ. OIRONISKT!

Och alla dessa omskrivningar? I mitt fall skulle det låta såhär ifall jag t.ex. bytte bana och blev anställd nu: "Att vara företagare var tråkigare än jag trodde, dessutom är jag en pengahora som vill kunna köpa fina saker och resa, så nu tänker jag vara anställd med lön istället!", men hos dessa finbloggare så hade det hetat "Jag insåg att mina kompetenser var för bra för att slösas bort på enskilda uppdrag, så när jag erbjöds att låta mitt företag gå upp i detta andra, större, företag insåg jag att det var det bästa sättet att utnyttja min kunskap på. Därför kommer jag nu ett tag låna ut mig till någon annan och satsa på att låta dem dra nytta av min talang, sedan får vi se vad framtiden bär med sig."

Blir de arbetslösa heter det att de tar en paus från arbetslivet för att hitta vad de egentligen vill göra, har de bråkat mycket med sin partner så heter det att de i ett kärleksfullt förhållande omvärderar sin personlighet i förhållande till den andra, om barnen har problem i skolan så kallas det för att de byter till en bättre skola för att genibarnet bättre ska få möjlighet att utvecklas. Det går ju att läsa mellan raderna, så klart, men jag får nästan allergiska utslag när jag läser dessa totalt humorbefriade inlägg. Blogga inte om det som är jobbigt då, det är ju frivilligt? Man behöver inte skriva om allt, det gör inte jag, men låt bli att få varje liten grej - även de svåra och svarta - att låta som en härlig möjlighet och något positivt! Särskilt när man förstår att de faktiskt inte ser det så, men inte vill låta fasaden få en repa.

Och jo, så klart man får tycka att man är snygg och är en bra förälder och att man gör massa saker bra. Jag skryter väl för bövelen massor jag också? Men man kanske kan lätta upp det lite ibland och visa att man har NÅGON självinsikt, eller så kanske man åtminstone försöka låta bli att låtsas att en bajskorv är en guldhög.

En ödmjuk fråga.

Ni som vet allt, varför är det så att kroppen direkt efter en måltid bara MÅSTE ha något sött? Jag kan vara helt lugn och nöjd, lite hungrig kanske, och så äter jag mat och sen bara tadaa! Största sötsuget någonsin. Är det därför man införde efterrätt?

Och nej, det fungerar inte att "ta en frukt", för jag kan inte äta frukt. Är överkänslig mot fruktsockret eller vad det nu kan vara som spökar.

Det snöar här förresten nu. Igen. Så klart. Och ja, jag tycker det är bra eftersom barnen vill åka pulka och allt sånt, men jag vill bara ha vår nu. Jag längtar så det gör ont i mig.

Och så längtar jag till Paris, dit jag och min man åker i april, och så längtar jag efter att klippa håret för det har jag inte gjort på ett år (true story!) och så längtar jag efter att få byta häst på ridskolan för den jag rider nu går det inget bra med och så längtar jag efter att få ett jobb - nästan vilket som helst - för jag har ärligt talat tröttnat lite på att frilansa och att inte ha pengar och så längtar jag tills vi är klara med barnens rum med lister och allt sånt för det är så jobbigt nu när allt är rörigt och stökigt och så längtar jag efter lite värme för jag är trött på att frysa och vad började det här inlägget att handla om egentligen?

Fuck you, Sveriges väder.

Vårt väder här i Sverige är så jäkla värdelöst. JA, det är tråkigt att blogga om vädret. JA, det är meningslöst att klaga på januari-februari-mars, eftersom de återkommer varje år ändå. Men alltså, jag orkar inte.

I januari har jag gärna mycket snö, några minusgrader och sol. Sådär vintervackert och krispigt. I februari ska det börja smälta bort och i mars ska våren komma. Ser det ut så? Nej.

Här har vi slask och smält snö och is överallt. Men jag lovar att i slutet av februari, då kommer det komma kyla som bara den. I mars kommer den snö vi vill ha i november vräka ner och långt in i april kommer det vara pissväder. Först sen börjar landet bli beboeligt igen.

Ifall jag någonsin blir rik ska mitt första move vara att köpa hus utomlands för att bo i oktober, november, januari, februari och mars. Jag hatar Sverige så jäkla mycket.

Idag köpte jag tulpaner för att i alla fall låtsas att våren är på väg. Vet ni vad som hände sen? Det började snöa. Jag hatar verkligen att bo här.

Well, this is awkward...

Det blir kanske tredje gången jag bloggar om vårt jäkla årskort på Gustavsvik, men alltså det kan ha varit vårt bästa köp någonsin? Vi är åtta dagar in i januari och mitt har redan betalat sig (två besök på äventyrsbadet och så var jag och simmade idag).

I lördags fick jag även extra valuta för icke-pengarna, då jag fick lite närkontakt med en främmande man. Gnugga lite rumpa sådär. Bokstavligt.

Som i de alla flesta större vattenrutschkanor finns det en lampa som lyser som visar när man får åka efter att den förra gett sig iväg. Jag har i min enfald trott att de kanske baserar sig på någon slags rörelsedetektor, som känner av när den före har kommit tillräckligt långt ner för att det ska vara okej att åka. Så är det INTE på Gustavsvik kan jag ju berätta för er.

Vi skulle åka den snurrigaste av dem alla, en gul rutschkana som går utanpå badhuset och jag vet inte allt. Den är rolig, helt enkelt. Så åker en pappa och hans barn framför mig och jag väntar på att det ska bli grönt. Det blir grönt. Jag litar på lampan och åker och det var ett big mistake. HUGE mistake! För i en kurva kom jag ifatt pappan med barnet. Panik utbröt och jag skrek "jag försöker ta mig förbi på sidan!" varvat med "jag åkte faktiskt på grönt, jag gjorde det!!". Ja, så försökte jag åka förbi på ena sidan då. Och, ja ni fattar ju, TJOFF! Dessa rutschkanor är inte gjorda för två vuxna människor i bredd.

Så där befann jag mig plötsligt, mitt i en rutschkana, fastkilad mellan en främmande man och en vägg. Vi rörde oss sakta framåt och våra lår gnuggades frenetiskt mot varandra. "Jag åkte faktiskt på grönt" halvsnyftade jag fram innan jag till sist med en kraftansträngning lyckades ta mig förbi och forsade vidare ner, och möttes av en kvinna som inte förstod var hennes make befann sig. Han hade ju åkt efter henne? "JAG ÅKTE PÅ GRÖNT!!" skrek jag en gång till innan Noa kom farande och dundrade in i mannens rygg innan han hade hunnit ur rutschkanan. "Men jag åkte ju när det var grönt?" sa Noa och sen drog jag honom därifrån och gömde mig i barnpoolen resten av dagen.

"no more babies", men herregud...

Jag fikade med två av mina bästa vänner idag. Jag är ungefär lika svältfödd på vuxet umgänge som valfri fritzlad tonåring som fött sin pappas barn, och ägnade hela fikastunden åt att boka in diverse aktiviteter. En inflyttningsfest kan du väl ordna? Ska vi dricka oss fulla och gå ut och dansa snart, om två veckor vad sägs om det kan du då snälla? Vill ni följa med till badhuset någon dag? Ska ni komma ut till mig och hälsa på snart? Ja, ni fattar. JAG VILL UMGÅS osv.

Och det tänker jag på när jag försöker formulera min kritik mot krönikan "no more babies" (jag kan inte göra stora n, ni får ha överseende med det) som det har länkats till på twitter idag. Jag såg den länkas från ett håll, sen ett annat och sen igen och igen och det slog mig att folk tycker att den är bra? Att krönikören säger något viktigt? Jag insåg det och tappade hakan, samlade ihop ansiktet igen och blev irriterad. För ärligt talat, en text som baserar sin poäng "sluta generalisera om oss barnlösa" på just generaliseringar om föräldrar, den känns varken klok, smart eller ens särskilt relevant.

Jo visst, Tomas Hemstad börjar med att konstatera att det finns stereotyper, jag ger honom det. 

"Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen."

Okej, så går han vidare och konstaterar att bilden av den barnlösa som en stor egoist som spyr, knullar och skiter i allt inte stämmer. Big news, jag trodde den fördomen gick i graven ungefär samtidigt som Sex and the city lades ner, men eftersom jag de facto har barn har jag säkert förskonats från människors fördomar om barnlösa. Men, som förälder blir jag istället utsatt för barnlösas fördomar om mig. Som Tomas Hemstads fördomar. Texten fortsätter nämligen sedan med att beskriva oss föräldrar:

"Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro."

"För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos."

"Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer."

Suck. Dubbelsuck. Så jävla tröttsamt. Vi föräldrar är en kollektiv massa som allihop har tröttnat på kroglivet och dunkar oss i ryggen för att vi har hittat hem. Vi har aldrig gråtit en fredagskväll och önskat oss ett helrör vodka för att försöka glömma mardrömsläggningen, surtjafset med den andra föräldern och arbetsdagen på förskolan. Vi hatar rockklubbar (okej, måste ge honom en poäng här men det är inte för att jag är förälder utan för att jag tycker att rockklubbar är sunkiga med fula människor eftersom jag gillar popsnören mer) och ALDRIG går vi ut på krogen. Händer inte! 

Hand upp alla som någon gång läst/hört en barnlös/någon med vuxna barn referera till ett barn som 1) "underverket" ytterst spydigt och 2) någon som mest bajsar och kräks och gärna BÅDA SAMTIDIGT hö hö hö. Så jävla gjort?

Vet du vad Tomas? Jag som förälder skiter fullständigt i ifall du dansar ute tills du möter morgonpendlarna på din väg hem. Jag som förälder bryr mig inte ett dugg om dina dryckesvanor eller liknande och jag vill gå ut på krogen jäkligt mycket oftare än mina barnlösa vänner. Jag blir avundsjuk, inget annat, när du pratar om utekvällar i Berlin och jag som förälder har inga problem med ditt liv som barnlös. Inte alls.

Jag som läsare däremot, har ett stort problem med att din krönika byggs på förutsättningen att vi föräldrar är en lika stereotyp grupp som "vi" ser er barnlösa som. Jag som läsare har stora problem med att förstå logiken i att först hävda att ett barnlöst liv inte alls handlar om att festa, för att i nästa stund ha din annorlunda dygnsrytm och dina utekvällar som huvudargument för hur annorlunda från oss (stela, tråkiga) föräldrar du är. Och jag har rätt stora problem med att du inte iddes komma på en fyndigare formulering än "underverket som spydde upp lite äppelmos."

Jag tycker att det självklart finns plats för såväl barnlösa som föräldrar i ett samhälle. Jag tycker att det är jättetråkigt om någon känner sig undanskuffad, men det här med att föräldrar skulle vara den styrande gruppen idag, kom igen? Vi pratar om hatiska blickar så fort man försöker komma in i en mindre affär med en barnvagn, vi har mammor som stannar hemma för att de inte vill amma offentligt pga kritiken de då får utstå och en hypad bild som florerade på nätet i höstas handlade om hur ett föräldrapar delat ut öronproppar och godis till alla "stackars" medpassagerare som skulle utsättas för traumat att flyga med deras nyfödda tvillingar. Dessa föräldrar ansågs av många vara årets föräldrar, för de bröt nästan ryggen av sig i sin iver att urskulda sig för att de gjort det oförlåtliga och vågat ta plats i offentligheten - eller ett flygplan då - med sina barn. 

Jag är säker på, jag VET, att det finns föräldrar som faktiskt suckar och himlar med ögonen när de tänker på hur de en gång i tiden kunde ta ett glas vin och inte somna direkt, fniss fniss fniss, men jag vet också att det finns människor utan barn som på allvar tycker att föräldrar ska stanna hemma dygnets alla tider det kan finnas människor ute, så att de inte råkar uppröra någon med sin bajs- och kräksmaskin, fy fan asså. 

Tröttsamma, som tur är väldigt små, grupper båda två - men knappast värda att generalisera utifrån.
Tycker jag då. 

Tröttma.

Jag är sådär vansinnigt trött som man bara blir efter att ha varit på äventyrsbad ena dagen och tapetserat två rum andra dagen. Sådär trött som man blir av att hantera rastlösa jullovsbarn samtidigt som man försöker tapetsera och fixa. Sådär trött som man blir av att försöka se till att hemmet inte förfaller samtidigt som det ligger golvlister och tapetklister överallt.

Så trött är jag. Så jag köpte typ ett kilo lösgodis och tänkte att jag verkligen skulle frossa. Så åt jag kanske 20 bitar och är nu kräkfärdig av illamående.

Ifall jag nyss fällde några tårar över att jag skulle ha köpt ostbågar istället? Ja. Precis så trött är jag.

Statusuppdatering... went åldersnoja.

Vi är snart klara med ombyggnationen av barnens rum. Imorgon ska vi spackla, på söndag ska vi tapetsera och sen är det bara det roliga kvar: inreda! Så ska vi orka klämma in ett besök på äventyrsbadet också, trots att vi var där i tisdags. Ack och ve.

Aldrig slår det mig hur gammal jag har blivit som på badhus. Jag inbillar mig ju ofta att jag är "typ nyss tonåring" och sen helt plötsligt sitter jag i småbarnsbassängen och är "små"fet ihop med andra småfeta småbarnsföräldrar som vaktar sina småttingar det ljumma vattnet. Eller så åker jag rutschkana med mina modiga stora barn som vågar mer än vad jag gör. Jag är så långt långt ifrån gängen med fnissande tonåringar som spanar in varandra och unga festsugna tjejer uppe i relaxavdelningen att det nästan skär i mig. Jag fyller 29 om några månader. Ingen spanar in mig längre.

Men nu ska vi inte deppa över det. Det är säkert "jättekul" att växa upp och bli trygg i sig själv eller vad som nu ska hända när man är för gammal för att folk ska vända sig om efter en på gatan.

Kul, när jag började det här inlägget tänkte jag bara skriva vad jag ska göra i helgen. Uppenbarligen fanns det (ännu lite mer) åldersnoja som behövde komma ut.

Avslutar med en bild från nyårsafton, bara för att det inte har varit en bild på länge här. Majken och jag i vänners kök. (Kul, med första barnet "det ska vara unisexkläder", med andra barnet "det ska vara genusmedvetna kläder", med tredje barnet "åååh vilken söt lten sjömansklänning!!".)

(Asbra med svartvitt för då kan ni inte se min trista utväxt)

Blir det några nyårslöften då?

Jag tycker om att börja på ett nytt år. Jag tröttnar på julen så fort den är över - och det är den vid nyår för min del - och gillar att se framåt istället. Mot våren, mot vår resa till Paris, mot att få må bättre, mot att Emmy ska börja förskoleklass i höst, mot att få klart ombygget av barnens rum.

Ska jag lova något också? Då lovar jag att blogga lite oftare. Bloggfrekvensen här har varit pinsamt låg, men jag har ju inte en fungerande dator. Det fick jag dock i julklapp av min fina man, men tyvärr måste vi byta ut den på grund av något fel på moderkortet, så än sitter jag på min trasiga gamla dator där jag måste använda ctrl + v för varje gång jag ska skriva ett n. Kul.

Annars lovar jag att verkligen försöka se till att må bra igen. På alla sätt. Jag ska försöka börja springa igen, jag ska ta hand om min rygg och jag ska ta mina mediciner och tvinga till mig alla undersökningar som behövs så att jag vet vad som är fel på min mage egentligen.

Och bara för att jag inte ska vara världens tråkigaste får jag väl lova att verkligen ta vara på mitt sista år som 20+ istället för 30+. Jag vet inte hur jag ska göra det, men på något sätt ska jag väl lyckas!