Nio år.

Jag har varit förälder i nio år idag. DET ÄR JU HELT SJUKT! Ursäkta versalerna, men jag har en nioåring? Som har börjat skämmas för mig? Som har värsta livet utan mig? Som kan cykla till skolan själv? Som snart är i gränslandet för när han är stor på riktigt? Som har jättestora skor? Som är lång och gänglig? Nu är det dags för versaler igen: HUR HÄNDE DETTA??

Idag var vi på Boda Borg och misslyckades med precis alla rum och jag blev arg för att ingen tänkte till ett varv till och Noa blev arg för att Emmy inte lyssnade och så var alla lite småsura på varandra men vi hade kul ändå. Ihop. Sen gick vi och såg amerikansk fotboll och om detta ska jag blogga en annan dag, men jag satt där och kände mig utanför eftersom min man och min son har världens relation till detta och ska flyga till London för att se Noas favoritlag spela i höst. Det var hans födelsedagspresent och det var värt allt att få se hans reaktion när han insåg att han ska få se Dallas Cowboys spela en match live.

Jag skulle ge mina barn månen om jag kunde. Det kan jag inte, men jag kan skrubba mina knän i konstiga labyrinter på ett förvuxet lekland och jag kan sitta på en läktare och titta på en tråkig sport och jag kan ge honom en upplevelse för livet och jag tror att hans födelsedag blev underbar. Jag hoppas det. Han sa det. Men jag vill ge honom så mycket mer varje dag bara för att han är min.

Nio år herregud. Jag är jättegammal nu.