måndag 2 mars 2015

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger.

Jag tror inte att det finns så kallade "jämställda" förhållanden, i alla fall inte heterosexuella såna. Jag tror att det finns familjer där man upplever sig vara jämställda för att man har det bättre än många andra. Skulle man skrapa lite på ytan skulle det ändå visa sig vara snedfördelat. För det är så det är.

Ja, det finns självklart vissa exempel där mannen gör mer än kvinnan, men i de allra flesta fall vet ju både vi och statistiken att det inte är så. Kvinnor är fucked for life och det finns faktiskt ingenjävlating vi kan göra åt det.

Först är man förälskad och kär och står ut med att han kanske är lite slarvigare, för herregud - finns det någon som gör slut med en vettig och trevlig man som man vill tillbringa sitt liv med bara för att han kanske inte riktigt når upp till ens städnivå? Nej. Det gör man inte. Man ba "aja, men städning är ju inte allt i livet, yolo!" och så planerar man sin framtid ihop.

Sen får man barn. Och lämnar man pappan till ens barn när man precis blivit en familj för att det kanske är stökigare än man vill ha det? Njae, det gör man helst inte. Man suckar lite och blir trött och kanske surar lite mer än annars nu när första förälskelsefasen är över, men man stannar ju ändå. Man städar lite mer och tänker att jaja det får vara såhär nu.

Sen kanske det kommer ett barn till. Eller två. Eller så gör det inte det. Men helt plötsligt så står man där några år senare och har barn som sprider ut kläder och skit överallt, som ska ha matsäck och aktiviteter som ska hållas koll på, som har läxor och kalaspresenter att fixa, som har lekdejter och klassföräldraskap och ALL den där jättetråkiga skiten som kommer med att skaffa barn och bilda familj. Och då är det ju för sent för länge länge sen. Och som kvinna är det ju så himla lätt att skuldbelägga sig själv, så när kvinnor sitter där i familjelivet och upptäcker att de ju inte ALLS lever så jämställt som de trott och tänkt sig, då kommer följande tankar:

- Jag skulle ha sagt ifrån från början, om vi hade ansträngt oss mer då så hade det varit bättre nu.

Detta är fel för att: Tja, först och främst är det väl för fan inte kvinnans jobb att uppfostra sin partner? Det är lite som att säga att man borde varit striktare med att inte låta barnen spela på ipaden från början, för nu har man tappat kontrollen. Varför ville inte mannen anstränga sig mer från början? Plus: även OM hon hade sagt ifrån mer hade det kunnat bli ett problem i sig. Man förväntas vara tjatig och bitter efter några år, inte efter några månader. Prova att vara svinarg från början och se hur det går.

- Jag borde sänka mina krav, vem säger att jag har rimligast krav?

Detta är fel för att: i de allra flesta fall handlar det inte om orimliga krav. Födelsedagspresenter MÅSTE bli inköpta. Man MÅSTE städa badrummet ibland. Läxor SKA göras, släktingar BEHÖVER firas, mat måste planeras, köpas, lagas, ätas. Sängkläder tvättas. Hår klippas. Det är liksom inte så att kravet ligger på nivån "färska snittblommor varje dag" för de flesta utan det handlar om någon slags miniminivå för att få vardagen att gå runt. Ska då kvinnor sänka sin insats för att matcha mannens så är det ju inte snittblommorna som drabbas om man säger så. Det är andra i familjen och omgivningen. Nån måste liksom plocka upp det som faller mellan stolarna om kvinnan slutar göra det.

- Om jag slutar göra allt så MÅSTE ju han steppa upp.

Detta är fel för att: män är dumma i huvudet och gör inte det förrän det är för sent. Och som i punkten ovan: vem är det som ska få ta smällen för att kvinnan bara slutar? Om hon slutar planera, fixa och dona så är det ju barn som står där utan matsäck sen och det är ju inte jättelätt som förälder att rycka på axlarna och ba "jag försöker visa på en poäng här, så du får stå ut".

I alla fall, finns det då ingen lösning? Nej. Det finns det inte. Alla jag känner som har längre förhållanden med barn inblandade säger samma sak: vi har provat allt. ALLT! Man har provat städschema och poängsystem och ansvarsområden och bråk och skrik, mutor, sexvägran - you name it. Allt är provat.

Och så slutar det ändå med att det absolut enklaste är att göra en övervägande majoritet av hushållsarbetet och familjeprojektledandet själv. För man kan inte tvinga nån annan att ändra på sig och män kommer inte ändra på sig.

Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag.

Bittra kvinnor makes this world go around.

38 kommentarer:

Anonym sa...

Träffade RAKT i mellangärdet.

Maria sa...

Ja, jävlar vad detta träffade close to home. Och: tror att du har rätt asså.

Hedvig sa...

Yes!

S. sa...

Yes! Den som vill ha vatten på sin kvarn kan läsa Carin Holmbergs Det kallas kärlek (1999). I sin avhandling visar hon att även bland (hetero)par som vill leva jämställt så gör kvinnan mest, allt som inte är på städschemat blir hennes jobb.

Anonym sa...

Jepp. Fast tyvärr funkar inte din plan. Jag haffade en man som gjorde mycket mer än jag. Som älskade att städa och vika tvätt. Sen fick vi två barn och gissa vem som gör allt det där nu? Moi! True story. /Åsa

Anonym sa...

Du menar visst min man.
1. Jag inbillar mig inte.
2. Jag tror inte på undantag.

Men i övrigt har du tyvärr har du helt rätt i hela ditt inlägg. Som jag har peppat fellow sisters att inte gå i samma fälla och tacken för det: timslånga (bort) förklaringar till varför deras killar inte faktiskt mår bäst av att inte ta ansvar och hur det funkar bra i deras familj för alla familjer är olika.... not.
Bäst var min kollega som skötte all hämtning och lämning för att mannens jobb var viktigare trots att båda hade jämförbara positioner. När mannen fick sparken och blev arbetslös så skulle hon ändå sköta allt så att han kunde fokusera på jobbsökande. Hon tyckte själv att det var helt rätt.
/L


Tudorienne sa...

Jag skulle aldrig fixa att vara i en heterosexuell relation pga detta och jag tror du har helt rätt.

Anonym sa...

Toujours. Inte tojours.

Intressant läsning. Får mig att dra slutsatsen att kvinnors förälskelse i män innebär att man ser potential att förändra männen. Alltså att man blir förälskad för att mannen inte är perfekt. Om det nu är så att det är förälskelsen som ställer till allt längre fram. Då blir det ju moment 22 och man kommer aldrig hitta någon.

Alternativet är att alla har inställningen att man ska hitta någon som gör mer...och då stannar världen.

Anonym sa...

...är det verkligen INGEN som tänker på hur vi förväntas leva i ett samhälle som vi själva skapat??? på om det är ett sunt liv vi väljer att skapa och sen försöka leva upp till?!?! för att allt ska gå ihop? för att alla ska få göra karriär? för att alla ska ha möjlighet att försörja sig? för att alla ska "rätt till" lika villkor? jodå, allt känns igen..MEN det är patetiska förklaringar till varför vi inte får vår "vardag" att gå ihop - har sagt det innan och kommer fortsätta säga det -DET BEHÖVS NÄRVARANDE MÄNNISKOR i ett samhälle som inte stressar sig igenom livet för att uppfylla "samhällets" dvs vårt val - vi har byggt upp ett system som ingen kan leva upp till, må bra av eller som kommer att vara - FACE IT eller sluta gnälla!! eller FÖRÄNDRA!! (dvs har man barn behövs TID = någon måste vara hemma och fixa!!!!) Eller så här: vi har barn, äldre människor och ibland sjuka, gamla föräldrar, vänner eller medmänniskor som behöver oss - det krävs TID och någon måste GE TID!!

Anonym sa...

Tack för bra inlägg!

Min man och jag använder kvotering (bilkörning, omplantering av växter, däckbyte, blöjbyte, fixa presenter, laga cykeldäck, rensa avlopp, ja, allt). Det är inte så att vi har en lista, men om en av oss kör till affären kör den andre hem, osv. Vi försöker hålla koll i huvudet. Funkar riktigt bra för oss - det jämnade ut åt många håll.

JsN sa...

Jag förstår inte det däringa dåliga samvetet... Däremot är jag gift med en man som skulle skämmas ögonen ur sig om någon kom hem till oss och det var smutsigt.

Ellen sa...

Tack för fina kommentarer!

Anonym 1 - jag tror verkligen inte man blir kär i nån FÖR ATT han inte är perfekt. Men det är liksom så att man får acceptera alla fel eftersom män generellt är kassa.

Anonym 2 - förstår faktiskt inte vad du vill säga? Att det blir bättre om kvinnor stannar hemma och tar hand om familjen?

Ellen sa...

JsN - och din upplevelse är så klart allmängiltig, jag förstår.

presens sa...

Jag tycker mest att låter så jävla jobbigt att vara heterosexuell.

M sa...

Håller med om allt du så briljant skriver.
Har varit livsfarligt förälskad i vackra, härliga, begåvade, snälla, omsorgsfulla, smarta män - som suger.. Som tur är skaffade jag aldrig barn med någon av dessa som inte registrerade mögliga grejer i kylskåpet, släppte påsar och förpackningar rakt ner på golvet när de shoppat någon ny spännande kabel (typ som en femåring som öppnar paket), elegant klev över soppåsarna som flockades i hallen och dammsög en gång om året (vare sig det behövs eller inte..).

Tips-tips: haffa en man som varit singelpappa i X antal år - kan allt om att namna kläder, dammsuga, tvätta både vittvätt, fintvätt och handtvätt, handla barnkläder i rätt storlek, hålla reda på födelsedagar, gå på föräldramöten, lappa kläder, sticka vantar, laga fiskgratäng, fixa matsäck, gympakläder, maskeradutstyrsel och barnkalas etc!

Men jo, jag undrar också ibland hur det varit om man sluppit det heterosexuella träsket..

Anonym sa...

Asså jag kan liksom inte mer än att instämma!
Jag var så jävla imponerad av min sambo när vi träffades...han lagade mat (vilket han iof fortfarande gör ibland, dock allt som oftast take away nu förtiden), städade varje vecka (det har han slutat med), diskade undan allt efter varje måltid (nu diskar han bara sin egna frukosttallrik efter sig?!?!), vek tvätt etc etc. Han hade levt som singel i typ 5 år när vi träffades.
Nu har vi bott tillsammans i 5 år och har ett barn tillsammans så nu har han ju sitt på "det torra"... Vilket alltså innebär att jag måste påpeka varje gång det behövs städas och diskas och köpas presenter, inhandlas vinter/höst/vår-kläder till barnet osv osv. De senaste två veckorna har jag slutat diska vilket resulterar i att vi inte har haft några rena bestick eller kaffekoppar eller dricksglas osv på över en vecka, så varje morgon måste jag diska en kaffekopp och en tallrik osv för att kunna käka frukost. Suck.
När vi träffades och han bodde själv så hade han till och med doftspray inne på toaletten...nu 5 år senare är det bara jag som städar badrummet för han "ser inte" att det är smutsigt. Hela vårt hem har fallerat efter att jag för ett par veckor sedan slutade ta alla städinitiativ, ser fan förjävligt ut här hemma men jag har lärt mig att leva i skiten bara för att "make a statement"!
Undrar hur länge man kommer orka innan man till slut går skilda vägar? Har försökt med utskällningar, gladare tillsägningar/hintar, uppmaningar om att jag ska skälla ut hans föräldrar nästa gång jag träffar dom för att dom inte uppfostrat honom bättre, städschema, hot om att byta lås på dörren osv men inget jävla ting hjälper! Det värsta av allt är att jag sakta men säkert börjar inse att jag är i princip samma sits som mina egna föräldrar var när jag var liten... mamma ledsnade till slut och lämnade min pappa för att hon fick dra hela det stora lasset hemma med å tjata, uppfostra, städa, tvätta etc.. Medans pappa var den "roliga" föräldern som stojade och lekte/spelade tv-spel med oss barn.
Börjar undra om det faktiskt inte går att leva med män överhuvud taget?
Fick dock upp hoppet igen när jag läste M:s tips om att satsa på en singelpappa. Jösses alltså, trodde fan aldrig att just jag skulle ha det så här...detta är en av anledningarna till att jag vägrar gifta mig, vill liksom inte ha en ring på fingret som en symbol för att jag lever i ett ojämställt hem/förhållande!

/bitter småbarnsmorsa

Sara sa...

Alltså detta är precis vad jag funderat på i flera dagar! Tack för ett superbra inlägg! Det som jag inte fattar är hur jag ska veta vem fan jag ska våga satsa på. Hur vet man att en kille är tillräckligt bra (=jämställd osv)? Finns det ens några bra killar? Gör det någon skillnad om man väntar in någon som verkar bra eller kommer det aldrig hända? Och hur vet man att förhållandet är jämställt? Känns jävligt omotiverande att behöva gå efter någon sorts mall, typ: utnyttjar han mig sexuellt? Kränker han mig på annat sätt? Har han sviniga värderingar? Bråkar vi över vardagssysslor? Städar (etc)jag mest? Och om svaren är nej så är det grönt. Men tänk om man, som du sa, blir kär ändå då? Vem fan kan man lita på? Ska man ha nån man över huvud taget? Kommer det sluta med att man inser att man blundat för ojämställdheten i det egna förhållandet samtidigt som man dagligen predikat om dess vikt för andra? Jävla skit. Beklagar min egen heterosexualitet.

Anonym sa...

Jag har också gjort den här analysen och kommit fram till att visst kan jag skilja mig för att bli lyckligare, men jag ska inte gå runt och tro att jag kommer hitta någon bättre man. Så därför har jag liksom stannat kvar. Fast i ärlighetens namn tänker jag lite bittert att om jag nu måste vara heterosexuell så är jag nog lyckligare med att bo själv med barnen varannan vecka, och en ny kärlek som jag aldrig, aldrig någonsin flyttar ihop med. För några år sedan läste jag "Skriet från kärnfamiljen" som beskriver samma sak som ditt inlägg. Jag tvingade min man att läsa den också. Vad som hände sen? Ingenting såklart.

Anonym sa...

Vet inte ens om kasst är rätt ord faktiskt. För det mesta känns det som män är totalt värdelösa på de flesta sätt. Och jag kan inte riktigt förstå hur man skulle vilja leva med någon man har en relation med alls faktiskt. Jag skulle aldrig igen vilja leva med en kvinna. Det blir ju inte bra liksom.
Och jag som man vet hur värdelösa vi är, har även försökt förklara det vid ett flertal tillfällen men utan någon vidare bra respons. Ju mer fuckad i skallen man är desto större intresse tycks man väcka.
Men jag försöker ta mitt ansvar och aldrig mer beblanda mig i en parrelation med en kvinna. Inte män heller för den delen. Det känns allt mer som om det där med parrelationer är ett hittepå som härstammar från tider då vi behövde varandra på ett annat sätt. Likt så många andra sociala konstruktioner är det något jag försöker välja bort aktivt. Sen det där med förälskelser, jo visst de finns och de händer, men även där svalnar ju intresset ganska snabbt om logik och sunt förnuft får råda ett tag. De går ju över.

Men jag har ju läst nu och uppenbart handlar ju detta bara om heterosexuella relationer då. Och jag håller med om att det är omöjligt att ha en jämlik relation i ett ojämställt samhälle. Men vad är det i en homosexuell relation som skulle förhindra allt detta. Ja men bortsett från det mest uppenbara relationen mellan man och kvinna och tusentals år av förtryck. Men alla de jag känner som lever i homosexuella relationer tror jag inte om någon av de skulle påstå att de relation är jämlik på något vis. De tycks alla ha snarlika problem som beskriva i texten de med.

Är det inte i alla typer av parrelationer omöjligt att inte vara ett hinder eller problem för varandra?

Anonym sa...

Ja snacka om att kvinnor i Sverige - "världens mest jämställda land" jobbar i motvind.
Inte för att min kille inte vill göra rätt. Han har bara inte samma press. Ponera att svärföräldrarna är på besök och det inte är städat - vem kommer ta åt sig mest av pikarna för det? Studera hur de lyfter undan tidningar från matbordsstolen för att göra plats att sitta.
Ponera att vi bjöd på hembakt som han gjort. Vem hade fått uppmuntran för det? Vem hade de antagit att hade gjort det? Jo jag. Kvinnan fasttjedjad vid spisen. Så vad tjänar killen egentligen på att göra hushållsarbete? Typ en glad partner?
Så oavaett vilken roll en kvinna tar - tjatkärringen, städerskan eller rabiatfemenisten - we're fucked. Inget kommer bita förrän hans vänner sitter och diskuterar vilket diskmedel som funkar bäst och hur en enklast får bort vinfläckar från dyra soffan. Inget kommer hända förrän världen förväntar sig mer av männen. För det är inte kvinnans åsikt som räknas. Det är först när männen bryr sig som det kommer komma en förändring.

Anonym sa...

Gillar artikeln skarpt! Den fick mig att fundera, le och inse hur lyckligt lottad jag är som lever i en relativt jämställd heterosexuell relation. Även om artikelförfattaren mfl kanske tror att jag bara inbillar mig ;)

Anonym sa...

jag har inget barn med min kille men jag gjorde precis som du, sket i att städa, köpa, fixa… det kliade som fan i fingrarna och jag gick med skor inomhus för att jag var så äcklad, hotade min mamma att om hon bara skulle våga röra dammsugaren eller städa spisen när hon hälsa på så….
det funkade inte… sen började jag prata om hur jag inte kunde se att vi skulle kunna ha en framtid ihop så, det visade sig att han faktiskt inte vill vara utan mig. men han är fortfarande långt ifrån någon jag kan tänka mig stanna med. konstigt att vi fortfarande är ihop? ekonomi, jävligt sexig kropp och bäst humor.
han har mkt att jobba på

Anonym sa...

Vad har detta med hetrosexualitet att göra? Fattar verkligen inte. Är hetrosexuella par sämre på något sätt? Enda jag får ut av det är fördommar mot män och kvinnor är bäst och får allt ansvar. Håller ni inte med så inbillar ni er. Seriöst?! Kan ni inte se de från fler perspektiv eller tänker ni med fittan? Bara byta ut män mot invandrare så ser ni hur skeva ni är. Detta är ju samma klass som avpixlat..

Anonym sa...

Bra skriven artikel!
I skenet av vad alla skriver funderar jag lite över vad jag, som man, ska anse om min föredetta som var som ett extrabarn att ta hand om. Livet som singelpappa är så lätt i jämförelse med hur vardagen såg ut innan.

Patrik Redgård sa...

Var är det jämställda i att det alltid är kvinnan som har tolkningsföreträdet när det gäller att avgöra om badrummet behöver städas, om släkten verkligen behöver firas eller om sängkläderna är skitiga? Du beskriver ganska målande hur mannen och kvinnans nivåer inte matchar. Men att utgå från att det är kvinnans syn på hur ett hushåll skall skötas som är facit är ganska inskränkt. Du kan ägna resten av ditt liv på att vara bitter och kritisera män som underlevererar, men betydligt konstruktivare hade kanske varit att reflektera över om dina krav kanske faktiskt är för högt ställda. Singelmän har överlevt generation efter generation med halvskitiga badrum, med ignorerade släktmiddag och med skavanker på sängkläderna. Livet går vidare trots lite smuts i hörnorna. Självfallet försvarar jag aldrig försummelse av barn eller totala sanitära olägenheter, men tycker det är intressant att diskussionen aldrig handlar om att mötas halva vägen, utan kvinnans syn på vad som är rimliga krav alltid skall få vara oemotsagda och allenarådande. Bitterheten som du så målande gör uttryck för tar också energi. Bara släpp det och stå ut med att det inte alltid blir på ditt sätt enligt din måttstock. Ett förhållande handlar om att ge och ta och det gäller inte bara att fördela arbetet lika, utan också om att komma överrens om var ribban skall ligga. Lycka till.

Anonym sa...

"Inget kommer hända förrän världen förväntar sig mer av världen"

Världen förväntar sig mycket av män. Makt och ansvar är två sidor av samma mynt så varje gång feminister gnäller över mäns makt har de hittat ett område där män tar ansvar.

Det blir superlöjligt allt detta med milimeterrättvisa och att försöka omforma män till traditionella kvinnor. Jämställdhet är sämst. Vi föder nu så få barn att vi européer håller på att utrota oss själva. Vi har gått på minus i ca 40 år.

Kvinnliga karriärer är oviktiga i jämförelse. Det är det ärliga manliga perspektivet som få vågar säga eller ens tänka annat än undermedvetet.

Vårt samhälle faller samman för att det blivit så mesigt och flummigt. Det är helt ur balans. Vi behöver återanställa ett riktigt patriarkat med ledare man kan respektera istället för de självdestruktiva skämt vi har nu.
//T

T sa...

"Inget kommer hända förrän världen förväntar sig mer av världen"

Världen förväntar sig mycket av män. Makt och ansvar är två sidor av samma mynt så varje gång feminister gnäller över mäns makt har de hittat ett område där män tar ansvar.

Det blir superlöjligt allt detta med milimeterrättvisa och att försöka omforma män till traditionella kvinnor. Jämställdhet är sämst. Vi föder nu så få barn att vi européer håller på att utrota oss själva. Vi har gått på minus i ca 40 år.

Kvinnliga karriärer är oviktiga i jämförelse. Det är det ärliga manliga perspektivet som få vågar säga eller ens tänka annat än undermedvetet.

Vårt samhälle faller samman för att det blivit så mesigt, flummigt, semitotalitärt och självdestruktivt. Vi tävlar i vem det är mest synd om. Vem som har den största offermentaliteten. Det är helt ur balans. Vi behöver återställa ett riktigt patriarkat med ledare man kan respektera istället för de självdestruktiva skämt vi kallar ledare idag.
//T

Anonym sa...

Blir så less på att alla män alltid ska dras över en kant. Det spelar ingen roll om du säger "jag vet att det finns vissa undantag men enligt statistiken är det mest kvinnor som har det värst" osv. Det är som att jag skulle säga att "enlig statestiken utför hedersbrott främst av mörkhyade" och sen gå vidare till att säga "mörkhyade är idioter och ni som tror att det är annorlunda har fel".

I mitt förhållande jag har nu så är det jag som får göra det mesta av allt hemarbete och likadant i tidigare förhållanden. Har även kompisar som har det såhär och jag tror inte jag träffat ett enda par där man fått höra att det är mannen som har sista ordet. Sen så när det är såhär så blir man tråkig för man inte är "manlig nog" så går tjejen och vänsterprasslar. (Exakt så det gick till i senaste förhållandet). Det är ju allmänt känt att kvinnor dras till män som är douchebags och jag facking hatar det. Särskilt då resten av manliga folket som inte är douchebags får skit av kvinnor för att kvinnorna själva tar dessa konstiga egna val.

Sluta för fan dra alla män över en kant och sluta skyll ifrån er saker ni själva orsaker. Det ända detta gör är att ni skapar hat i samhället. Dels blir feminismen smutskastad och tagen mindre seriöst i resten i samhället och samtidigt leder ni själva in er i en trygg lögn som inte stämmer och bara skapar mer extrema åsikter och extremare hat.

/bitter feminist

Anonym sa...

I mitt nåværende samboerskap har jeg innsett at jeg må senke mitt nivå ned på hans for at det skal være mulig å leve sammen. Så det er fullt av støv over alt og ting vaskes svært sjelden. Jeg mistenker at det har mye med hvordan hans foreldre lever (mor gjør alt), for min tidligere samboer var mye mer aktiv på husarbeid (der bakte far brød hver uke osv). Det går å leve sammen nå, uten barn, men om vi får barn er jeg redd hele ansvaret faller på meg.

Anonym sa...

Tack! Behövde denna "påminnelsen" nu när jag är mitt uppe i en separation (mkt pga ovan nämnda problem). Fick mig att växa och hitta nya krafter!!! <3

Anonym sa...

En reflektion är att även om ni är lesbiska och lever i ett "jämställt" förhållande så kommer det att bli såhär. Den ena parten kommer alltid att ta på sig mer och ojja sig för hur lite den andra parten levererar. Alla exempel jag har sett ser ut på liknande sätt. Så ja, lev ensam eller lär dig leva i ett förhållande. Det finns för och nackdelar med bägge.

Anonym sa...

Om man i tidigt skede inte bäddar in falsk info utan informerar om att man är en ganska lat person med riktigt låg ribba på städning, nu snackar vi inte disk på vardagsrumsbordet och högar av skräp eller liknande, utan mest bara rörigt och dammigt... för att sedan ha en chockad partner som gnäller och tjatar, då dennes ribba är mycket högre och även de minsta sakerna irriterar, är felet fortfarande mig då?

Situationen är ungefär som det beskrivs, minus barnbiten.
Men man har gått ut med ren info från början redan och man blev vald trots det, men på något sätt så fås allt till som att jag är en dålig människa när det kommer till planering och städ, och jag kan inte annat göra än att ta åt mig av kritiken, fastän detta inte var oväntat.

Ta mig inte fel nu, jag känner mig inte alls som en dålig människa i allmänhet, det är just städbiten som är det tunga området.

Anonym sa...

Pratade precis om det här med min mamma, 73, och hon sa 'jag var nog för snäll i början...' och det var jag med. Hatar att alltid behöva vara familjens projektledare - ta nästan allt ansvar men utan att få varken tack eller cred för det. Det bara förväntas. Och jag märker att så fort jag börjar fokusera mer på mig själv än på familjen så blir det tjurigt - även om jag möjligen har en kvarts egentid av vad han har. Satan. Det var verkligen inte här jag hade tänkt att hamna.

Anonym sa...

Det finns en anledning till att kvinnor söker sig till yrken inom vården, att man gör livsval där familjen går före en möjlig karriär. Det är ingen struktur, det ter sig att kvinnor väljer det.

// Julia, 35-årig kvinna.

PS. Du presenterar ingen statistik eller undersökningar som backar upp dina påståenden.

Anonym sa...

Bra skrivet! Precis så är det i mitt förhållande också. Min flickvän gör inte ett skit hemma. Hon ställer inte ner sin disk (eller någon annans för den delen) i diskmaskinen. Hon har dammsugit en gång på arton månader. Det ligger drivor av hennes smutstvätt över hela lägenheten. Hon handlar nästan aldrig mat och definitivt aldrig förbrukningsartiklar som toapapper, tandkräm, diskmedel etc. Hon ville att vi skulle införa städveckor men efter min första städvecka rann det av någon anledning ut i sanden. "Jag är trött för jag har jobbat" sa hon. Som om inte jag också har ett jobb att sköta. Det värsta är att hennes beteende har smittat av sig på hennes nioåriga dotter som beteer sig likadant. Att någon av dem skulle använda dammsugaren eller ens en vanlig sopborste är otänkbart. Ibland undrar man om de ens insett att det går att spola på toaletten.

Så, ja, det där med heterosexuella förhållanden är nog lite dumt. Eller så är det helt enkelt så att man ska undvika att vara tillsammans med egoistiska, lata idioter.

Anonym sa...

Åh, det är så rätt som du skriver!

Emma sa...

Det här var det mest sexistiska inlägg jag läst på länge! För att inte tala om diskriminerande :)
Och då menar jag inte bara mot män, utan även mot kvinnor. Det är inte bara kränkande utan också en massa skitsnack att påstå att alla män är likadana och att alla kvinnor är det. Att detta är vanligt förekommande i majoriteten av förhållanden tror jag mycket väl kan vara möjligt, men långtifrån i alla.
Och sen att säga att det är ett hetero-problem... Jisses! Som om denna ojämställdhet vad gäller städ och planering inte gäller i homo-förhållanden? Det handlar inte om kön, utan om individer. Stackars de PERSONER (kvinnor som män) som får dra hela lasset hemma, och lever med en slöfock/idot/you name it.

Pussythoughts sa...

Så jävla mitt i prick! Ser detta överallt! Tack Gud jag är homo!