Ångest var min arvedel

Ni är ju vana vid excessivt navelskådande här, så det är väl ingen nyhet med det. Men igår när jag inte kunde somna tänkte jag på mig själv som liten och insåg hur väldigt jobbigt det var att vara jag rätt ofta. Allt var otäckt, jag var så himla rädd för så mycket. Jag kommer ihåg hur jag under en period var så rädd för mördare att jag låg skräckslagen varje kväll för att någon skulle komma och mörda hela familjen. Jag hade tvångstankar som tvingade mig att gå upp flera gånger per kväll för att känna så att dörren var låst. Det värsta jag visste var att råka vara vaken så länge att mina föräldrar gick till sängs, vilket i sin tur gjorde att jag låg vaken och lyssnade efter tecken på att de skulle gå och lägga sig ända tills de faktiskt gjorde det. En så ond cirkel.

Om min mamma var fem minuter sen hem var jag tvungen att ringa henne och se så att hon inte hade dött i en olycka. En gång så minns jag att ingen kom hem när de skulle, och ingen svarade i telefon, så jag ringde till en grannmamma som kom över för att lugna mig. Sen när familjen kom hem så hade de varit hos tandläkaren med min syster och jag hade bara glömt det. Men det spelade ingen roll, för nästa gång nån var sen hem så tänkte jag ändå direkt att de hade dött.

Det var så mycket rädsla och ångest, jag kommer ihåg det så himla väl. Hur jag inte kunde duscha nere i källaren om ingen var hemma, det var för otäckt. Hur jag knappt klarade av att gå på toaletten mitt i natten utan att få panik över att det var så läskigt och mörkt. Hur jag långt upp i vuxen ålder inte kunde sova ensam i en lägenhet utan att ha precis alla lampor tända. Jag kunde inte tvätta ansiktet utan att förvänta mig att se en mördare i spegeln när jag reste på mig. Jag vågade inte gå in i ett badrum med ett fördraget duschdraperi. Jag ville åka hem nästan varje gång jag sov borta, för jag var så rädd och orolig. Den här absurda rädslan för mördare och monster och spöken präglade hela min barndom så mycket. Jag ser ju på mina barn nu och det är klart att de kan bli mörkrädda om de har drömt en mardröm eller liknande, men det är en sån milsvid skillnad på hur jag stressade upp mig för allt. Eller ja, fortfarande gör för den delen. Jag lyckas ju ofta inbilla mig att den som är fem minuter sen hem har varit med om en hemsk olycka och ringer ofta för att dubbelkolla så att alla lever och har det bra.

Men jag klarar av att gå på toaletten mitt i natten, jag tror inte längre att mördare jagar mig, jag kan vara utomhus när det är mörkt och jag behöver inte ha alla lampor tända för att klara av att vara ensam hemma. Men jag tittar mig över axeln så fort jag är ute efter att det blivit mörkt och jag skulle aldrig få för mig att se en skräckfilm igen någonsin i mitt liv. Jag har varit rädd så att det räcker för en livstid.