Jag har alltid varit rädd för att misslyckas. Därför har jag försökt göra saker fort och mycket och bra, typ som att klämma in en utbildning och två barn på några år. Ju mer jag närmade mig 30, desto mer tyckte jag att det var jobbigt att inte ha LYCKATS. Ni vet, inte ha blivit något speciellt, inte vara särskilt framgångsrik, inte vara unik... bara helt okej.
Men nu, nu har jag fyllt 32 och nu handlar det inte om att inte ha lyckats längre. Nu handlar det om att faktiskt vara rätt ordentligt misslyckad.
Det är inte meningen att be om sympati eller uppmuntrande tillrop, det är bara ett konstaterande. Jag är ett stort misslyckande, och det känns inte ens särskilt superjobbigt. Jag menar, jag blir ju inte glad när jag tänker på det, men det är inte en ångestklump heller? Det är mest ett konstaterande.
Jag lyckades inte försörja mig som frilansande skribent. Jag lyckades inte ens göra karriär i det mediokra yrke jag valt. Jag har inte blivit en framgångsrik politiker, en hyllad författare eller ens en sketen tidningskrönikör. Jag. Har. Ingenting.
Men barnen då? Tja, att skaffa barn är ju liksom ingen prestation i sig. Och med tanke på hur dåligt ett av barnen har mått senaste halvåret, året är jag knappast ett perfekt exempel på lyckat föräldraskap heller. Jag är rätt tjock, jag har rätt mycket rynkor, jag har inte fina kläder, jag är inte rik (tvärtom!), jag har verkligen ingenting att skryta med. Bara misslyckanden.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig tillbaka på 0 vid 32. Jag trodde att jag skulle ha nått någonstans, om så bara inre frid (ha!). Istället är jag mer osäker, mer hjälplös, mer förvirrad än jag någonsin varit förut. Men med längre hår och fler tv-serier sedda.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra med tanke på hur dåligt allt har gått? Eller så är det bara mina nya antidepp.
Och innan ni säger att "ja men herregud, vid 30 så var jag singel och osäker och nu vid 40 så har jag allt på plats" så vill jag bara påpeka att skillnaden är att jag ju faktiskt försökt. Jag har gjort allt rätt: pluggat, jobbat, ansträngt mig - och ÄNDÅ misslyckats. Det handlar inte om att ha rest runt och hittat sig själv, eller att ha gjort fel val och sen försökt rätta till det. Det handlar om att jag har försökt men misslyckats där ca alla andra lyckats. Och att jag, på nåt sätt ändå, faktiskt inte lider så mycket av det.
Det är ju alltid nåt!
5 kommentarer:
Igenkänning.
Men än är det inte läge att kalla in domen Misslyckad. Innan 40 har det inte fallit på plats, det är normalt. Och du har barn. Det är väldigt bra. Ta situationen och lägg lite ofrivillig barnlöshet på det och du har en mental dödscoctail.
Du får ge det här en 8-10 år till tycker jag. Ja du har ansträngt dig. Men ibland ger det inte utdelning förrän runt 40, så det är tyvärr bara att streta på.
Det kommer ge sig.
Känner igen mig overload. Kanske för att jag också är 32 och typ samma yrke som du, hehe... Barn och hus och allt det där. Men ja, jag trodde att jag skulle ha kommit längre. Varit rikare, smalare, snyggare klädd och framförallt mer självsäker. Men jag är precis som du säger mer osäker än nånsin. Med det sagt så går jag ju inte runt och känner mig misslyckad dagligen. Mest en gnagande tanke i bakhuvudet att livet borde vara mer...
Också igenkänning. Och jag körde den där cocktailen tudorienne nämnde - långtidssjukskriven vid 32 års ålder i kombination med ofrivillig barnlöshet. Självförakt var bara förnamnet. Nu är jag 45, har kämpat mig tillbaka till deltid i mitt gamla yrke och har ett - högt älskat - barn. Jag slår fortfarande inte direkt i taket på "lyckad-i-livet-barometern" men det är ok. Jag lever, gott så.
Känner verkligen igen mig! Problemet är att jag inte har några ambitioner för min "karriär". Men så kommer jag på att jag äger en lägenhet som är värd dubbelt så mycket som den är belånad för, jag är gift med en man som älskar mig och tycker att det är toppen att jag inte vill jobba mer än halvtid, jag har två friska barn och så är jag alltid frisk. Och eftersom man inte kan få allt här i livet borde jag nog uppskatta att jag fick det jag fick.
Gäller bara att påminna sig själv om det när jag deppar ihop över att jag inte har ett fräsigt jobb inom det jag utbildade mig till.
Men är du lycklig då? Vem bestämmer vad som är lyckat och misslyckat? Känner igen alla dina beskrivelser, jag har också hamnat helt fel mot vad jag först tänkte för sisådär 10 år sedan i 25-års åldern. Men jag är lycklig. Med skitiga ungar, halv dammigt hem och en karl :)
Kram
Fifostar
Skicka en kommentar