Det värsta med att skaffa barn är andra barns föräldrar.

Det här är något som det inte pratas tillräckligt mycket om på föräldrautbildningar eller när man pratar om eventuella problem med föräldraskapet. Varför inte, undrar jag. Andra föräldrar har ju nämligen en OERHÖRD påverkan på ditt liv, även om ni inte ens umgås. Deras små barn umgås nämligen med dina barn och hey presto så har främmande människors idioti nästlat sig in i ditt liv lika illvilligt som när SD nästlade sig in i riksdagen.

Du kanske inte tror att det är så farligt? Okej, men tänk på alla människor du möter i din vardag och hur jävligt dumma många av dem är. Tänk sen att de skaffar 1-3 barn vilket är rätt vanligt. Tänk också på att många BLIR DUMMARE av att få barn. Som att deras inre idioti får fritt spelrum nu när de fokuserar på barnet och inte på att låtsas vara normala människor med sunt förnuft.

Tänk nu också på att dessa föräldrar uppfostrar sina barn som they see fit = till att bli lika stora idioter som föräldrarna. Och ÄVEN om barnen mot förmodan blir rimliga små trevliga kids, så kommer föräldrarna inte ändras.

Vi har alltså, bara genom att skaffa barn, hamnat i ett liv där följande situationer uppstår:

1) ditt barn kommer i kontakt med deras barn (Detta är oerhört vanligt, lex skolplikt osv)
2) du kommer i kontakt med deras barn (Lite mindre vanligt, men lekdejter och kalas händer ju)
3) ditt barn kommer i kontakt med idiotföräldrarna (ungefär lika vanligt som det ovan, men tvärtom)
4) du kommer i kontakt med idiotföräldrarna (föräldramöten, svar på lärarmail, eventuella klassträffar)

Förstår ni att detta inte är ett litet problem? Det är till och med ett stort problem. För visst, vi kan ju hävda att bara genom att komma i kontakt med idioti skadas ingen... MEN man gör ju det?

Idioterna lär sina barn att killar kan ju inte ha rosa = ditt barn kommer hem och har blivit retad för att han hade rosa på sig.
Idioterna förstår inte hur man följer 48-timmarsregeln vid magsjuka = din familj drabbas av magsjuka om och om igen.
Idioterna ställer krav på skolan om att tex ta bort all plast inom 500 mils radie = resurser som hade kunnat användas bättre till barnens skolgång slösas på deras paranoia.
Idioterna låter sina sjuåringar spela GTA = ditt barn får dels stå ut med att bli nedskjutna "på lek" på skolgården OCH undrar varför inte de får spela det?

Ja det finns såklart en miljon (nu underdriver jag såklart) exempel till men jag tror att ni fattar grejen? Det handlar inte längre om att du måste hantera några idioter i ditt liv utan interaktionerna mellan dig och idioterna har fyrdubblats eller mer. Det är en fälla!

Så, finns det ingen väg ur det? Nej. Nej, det finns det inte. Så länge som du har barn som bor hemma (och antagligen livet ut, men jag behöver få nåt att se fram emot) så är du fast med Andra Föräldrar. Men misströsta ej, för det finns faktiskt några få tips som gör det lite mer uthärdligt.

Här kommer de:

1) Förklara för dina barn att folk generellt är rätt korkade. Jag vet, jag vet, man ska lära barn att vara toleranta och inkluderande men det är ju inget som säger att vi inte tycker att de ska spärras in bara för att de är idioter? Jag bara tycker att mina barn ska ha förståelse för att andra barn har det inte så lätt, med såna föräldrar.

2) Minimera kontakten med andra föräldrar. Lämna barnen på kalas så fort de är över 3-4 år. Stanna inte kvar och riskera "kallprat" med nån som vill berätta om hur SÄRBEGÅVAD hennes tvååring är för att hen lyckas kissa på pottan. Gå inte på föräldramöten efter ettan. De säger inget nytt och det kommer en sammanfattning efteråt. OM du ändå väljer att gå, ta på dig tandskydd så att du inte får stora sår i tungan när du biter dig i den för att inte håna de andra föräldrarnas "oroade synpunkter" om att deras dotter faktiskt inte kan göra en kullerbytta än FASTÄN HON GÅR I TREAN, VAD SÄGER DET OM GYMPAUNDERVISNINGEN?! (True story!).

3) Lär dig frasen "där ser man". Svara den rutinmässigt när någon förälder slänger ur sig nåt konstigt, tokigt, dumt eller korkat.
Exempel:
- Ja jag tycker faktiskt att det är dåligt att de får våfflor på våffeldagen i skolan, då kan ju inte vi äta det hemma sen eftersom det blir för mycket socker! Jag ska nog ta upp det med rektorn.
- Där ser man.

Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det inte är ett jättebra svar, nästan lite goddag yxskaft över det? Men då ska ni tänka på att dessa människor vill inte föra en konversation, de vill bara få skryta om sitt barn/klaga på skola eller fsk med sina små jävla oviktiga problem/få höra sin egen röst. Man behöver inte svara logiskt. Säg bara "där ser man" och försök ta dig därifrån.

4) Säg till deras barn. Ge föräldrarna en chans, eller två om du vill vara riktigt snäll, att säga till sina små avkommor att sköta sig, men om de inte gör det - go ahead! Du har ingen som helst skyldighet att låta andras barn förstöra dina krukväxter/vara elak mot ditt barn/skrika sönder luciatåget/kasta sand på föräldrarna i sandlådan/vad det nu är barn gör. Faktiskt inte. Självklart får du känna av situationen lite och bara säga till när det faktiskt spelar någon roll, men när det gör det? Säg till. Ibland får man skälla också. Det kan ju vara jobbigt för barnet att bli tillsagd av en annan förälder men i längden gör du hen en tjänst. Ingen tycker om barn som får bete sig precis som de vill och du bidrar inte till något bra om du låter barnet härja för att du tycker att det är föräldrarnas jobb. Alltså det ÄR föräldrarnas jobb, men ni fattar.

5) Skaffa dig en allierad. Detta är svårt och nästan ouppnåeligt, men i den mån det går så är det guld värt att lära känna en förälder som delar din syn på världen (och föräldraskapet) som du kan landa och tanka energi hos när de andra håller på att dränera dig totalt. Gör det till ditt uppdrag på de där första föräldramötena som du faktiskt går på: hitta en allierad. Allt kommer bli så mycket bättre då, tro mig.

6) Man får såklart säga ifrån till föräldrarna också, men jag rekommenderar det med ytterst största försiktighet. Annars kan det bli så att ditt barn inte har nån att leka med bara för att du kände dig nödgad att berätta för alla på det senaste kalaset att det inte finns nåt som heter sockerchock. Jag menar... folk. Låt dem vara så länge de inte skadar ditt barn, typ.

Varsågoda för min ultimata guide till Hur Man Överlever Andra Föräldrar!

(Ifall Andra Föräldrar tycker att DU är Andra Föräldrar? Ja, det kan/kommer hända. Men då ställer du dig denna enkla kontrollfråga "Tror jag att det bara 'råkat bli' så att min son gillar bilar fast han 'haft tillgång' till dockor?" och svarar du nej så är du med största sannolikhet INTE Andra Föräldrar)

(Detta inlägg var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)