Hur är man förälder till helt olika barn utan att bli schizofren?

Jag har tre barn (alla bara... "vi vet") och alla är oerhört olika. Jag har ett barn med psykisk ohälsa och speciella behov som har varit krävande från födseln, ett barn som är oerhört "enkelt" och "lätt" och en halvt galen vildhjärna som kommer ta över världen. De är såklart alla tre mer komplexa än så, men förenklar nu för att annars blir det här ett inlägg om mina barns fantastiska egenskaper och det tycker jag ni kan få slippa!

Hur är man då förälder till så olika barn utan att göra sig själv. och dem, helt förvirrad? Ja, jag vet inte. Men jag tänkte att vi kanske kan resonera lite tillsammans?

Först och främst: syskon kan vara olika och de kan vara lika. De kan älska varandra och de kan avsky varandra. De kan ha samma intressen men olika personligheter, eller ha helt olika intressen men vara väldigt olika i övrigt. Det är väldigt lite vi föräldrar kan göra åt det. Jag tycker att det är befriande.

Visst, det är jättejobbigt när man inte kan behandla sina barn likadant, eller måste ha olika strategier för olika syskon. Men jag tycker också att det visar så tydligt att vi föräldrar har mindre inverkan på våra barns utveckling än vi inbillar oss. Eftersom vi är (ungefär) samma föräldrar och barnen blir helt olika, då måste det ju vara något annat än våra fel och brister som styr? Eller hur? Pusta ut lite tycker jag. Dessutom gör det ju att man har olika relationer till olika barn och det är mysigt. Varje litet unikt band mellan mig och mina barn vårdar jag ömt. Det innehåller just vår relation, det är bara vårt. Visst är det smidigare och enklare om det är som när jag var liten: jag, mamma och syster hade alla intresset hästar (mammas uppstod väl på grund av vårat, men ändå) och kunde dela på det. Jag hade gärna haft det också. Men på grund av att mina barn är så olika så får jag lära känna dem mer som individer. Jag uppskattar det.

Men nu skulle det här inlägget ju inte handla om vad jag tycker underlättar mitt dåliga samvete, utan om syskon och deras olikheter och hur man som förälder kan hantera det. Och jag tror att man helt enkelt - precis som med allt annat - ska prata om det. Det GÅR inte att ha samma regler eller läggtider eller aktiviteter eller hjälp för alla barn, för alla behöver inte samma sak. Det kan vara jättesvårt för barn att förstå och jag tror att de då behöver hjälp att se det.

"Nej, vi kräver inte samma av ditt storasyskon som av dig, för hen kan faktiskt inte klara av det. Vi vet att du kan klara av det. Men eftersom vi ser det så kan vi också ge dig fördelar som hen inte får."

Att exemplifiera, ge dem verktyg till att se varför vi behandlar barnen olika. För jag tror verkligen att man måste göra det. Behandla barnen olika alltså. Jag tror inte någon familj vinner på en rigid hållning á la "såhär gör vi, för det blir rättvisast". Det kanske är enklast för stunden, absolut, men vem gynnar det? Och vem ska man anpassa sig efter? Den blyga som behöver hjälp att ta för sig? Den tuffa som vågar mycket men tappar orken fort och behöver stöttning för att slutföra? Den ledsna? Den arga? Den vilda? Den lugna? En slags gemensam strategi för alla olika personligheter och individer i en familj kommer alltid att passa... ca ingen.

Sedan lyckas man ändå inte. Jag gör inte det i alla fall. Det är såklart inte medvetet, men närapå oundvikligt, att det duktiga mellanbarnet som sköter sig själv får minst uppmärksamhet av oss föräldrar. Jag ser det hända men förmår inte rätta till situationen eftersom den tid och energi vi har slukas av de andra. Det kommer hon säkert döma oss hårt för som vuxen och jag kommer inte kunna säga något annat än förlåt.

Men jag tror inte att jag hade varit nöjdare med mig själv om jag hade ägnat mitt föräldraskap åt milimeterrättvisa heller. Till var och en efter behov är en bra ledstjärna såväl politiskt som föräldramässigt. *ler kommunist*

Nämen GUD vad rörigt det här blev då. Förlåt. Det som är viktigast att tänka på när det gäller syskon och hur olika de är tror jag är:

- behandla inte alla lika, men någorlunda rättvist. Om du inte lyckas med det (ibland förståeligt) så prata prata prata och försök kompensera det barn som hamnar i skymundan, till exempel små resor på tu man hand, hämta hen tidigare från fritids/fsk ibland mm.

- acceptera att dina barn kanske inte är lika varandra/er föräldrar. Alls. Acceptera däremot inte att de nedvärderar varandras intressen eller egenskaper. Syskon som är nära i ålder gör ofta det enligt min erfarenhet, håll lite koll på det.

- ibland är barn svarta får. De älskar schack när alla andra i familjen är extremsportare. Ja men ni vet. Om bara ett barn är väldigt olikt resten av familjen är det tamefan föräldrarnas skyldighet att ta del av det barnets värld också. Man måste inte engagera sig i alla barns alla intressen, men om något är viktigt för ditt barn så kan du åtminstone fråga om det. Även om du inte förstår svaren.

- syskon som vid första anblicken är väldigt lika, har liknande intressen och gemensamma vänner osv är också individer. Det skadar inte att uppmärksamma det ibland. Särskilt om de är nära i ålder och behandlas som ett paket av vänner/skola.

För övrigt så tycker jag att "jag älskar er alla, men på olika sätt" är ett rätt kasst sätt att uttrycka sig. Olika sätt kan värderas, ett kan vara bättre än det andra. Jag älskar alla mina barn på samma sätt: fullkomligt, hopplöst, tröstlöst, världsomfattande och evigt. Även om de såklart ibland uppfattar det som att jag bara älskar deras syskon och är JÄTTEORÄTTVIS mot just dem. Men tja. Det hör ju till.

(Det här inlägget var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)