"Jag vill inte kalla mig feminist längre"

Nej, inte jag herregud. Jag har så få identiteter utöver "snart överflödig mamma" att jag klamrar mig fast för liv och lem vid de få saker jag är säker på.

Men ni vet, man läser ju med jämna mellanrum om tongivande/kända feminister som avsäger sig titeln och nästan stolt deklarerar att feminist - inte alls javisst! Inte längre. Linda Skugge var väl bland de första, men knappast sist.

Och så får publiken några anledningar till varför personen - kvinnan, låt oss vara ärliga - inte längre kan kalla sig F-ordet. Det har varit många anledningar genom tiderna. Några exempel:

- feminismen har blivit för hård
- feminismen har blivit för mjuk
- feminismen har blivit för hysterisk
- feminismen har blivit för menlös
- feminismen har blivit för mainstream
- feminismen har blivit för elitistisk
- instagramfeminism!!!
- det är synd om män också

Ja men ni känner igen det. Ena dagen är det omöjligt att kalla sig feminist för att några obildade småbarnsmammor på instagram har kapat hela rörelsen, nästa dag är det nån som frånsäger sig alla sina tidigare epitet inom området för att feminismen nu bara består av vita högskoleutbildade akademiska kvinnor.

Well. Allt det där är bullshit. Vill ni veta varför man slutar vara feminist? Eller varför man åtminstone slutar KALLA sig feminist?

För att det är så jävla jobbigt att vara feminist. Och ibland orkar man inte längre. Ibland orkar man inte vara obekväm, stökig, bråkig. Eller om man aldrig klarat av att vara det: man orkar inte vara arg, besviken och ledsen.

Att vara feminist är som att ha ett par glasögon på sig som visar det skeva och fula i världen. Ett par glasögon som pekar ut allt som är fel. På arbetsplatsen, i media, i skolan, i hemmet, i förhållandet. Och i början så kanske man orkar bli upprörd av allt. Man tar åtminstone majoriteten av striderna. Man kämpar på, stångar huvudet i väggen och blir blodig men fortsätter ändå. För det är viktigt. Men så sker liksom... inte särskilt mycket alls. Kämpaglöden byts mot en trött aska. Och då kan man välja tre vägar:

1) Man fortsätter. Kanske pausar lite för att plåstra om pannan, man kanske väljer sina viktigast områden och tar det lite lugnare, men man fortsätter. Detta är dock oerhört jobbigt.

2) Man blir bitter. Absolut, man tar nån fajt här och där, men mest så börjar man hata män och drömmer om ett matriarkat. Detta är inte lika jobbigt, men att bli en bitter kvinna är ju ungefär det värsta som kan hända, så detta är inte heller för alla.

3) Man ger upp. Det är för jobbigt att vara arg, ledsen och besviken. Dessutom har man blivit äldre och fått andra problem och lite krämpor och man kanske har förbättrat sin position i världen lite och blivit lite bekväm. Och man gillar att vara bekväm. Man gillar att kunna umgås med bekanta utan att behöva bita ifrån när sexismen frodar. Man gillar att kunna avancera på jobbet eftersom man inte gör sig omöjlig genom att ifrågasätta orättvisor. Det är skönt att liksom flyta med, att inte alltid vara motvalls. Dessutom har man ju redan kämpat så mycket, nu borde väl ändå nån annan ta över?

Och så kanske man inte känner igen sig helt i de frågor som verkar viktigast inom feminismen just nu. Vilket det är SUNT att inte göra. Förutom att feminismen i stort går i vågor så kommer ändå små sakfrågor variera utifrån vem/vilka det är som är tongivande för stunden. Det kommer nytt blod, nya arga unga kvinnor, nya kärnfrågor för nya generationer. Man behöver absolut inte hålla med om allt, men att "Feminismens viktigaste fråga" inte är statisk? It's a good thing.

Så om man är där? Trött, lite bekväm, på gränsen till bitter (men man vill vara kåt, glad och tacksam) och förstår inte helt varför fråga A plötsligt är mycket viktigare än fråga B? Ja, då är det rätt enkelt att ta tillfället att ge upp. Luta sig tillbaka, flyta med och kunna ta avstånd. Jag förstår lockelsen. (Men jag valde att bli bitter istället.)

Grejen är dock denna: vi människor tycker inte om att erkänna att vi ger upp. Vi vill kunna skylla på nåt. Och då skyller vi på att feminismen har blivit x, eller y, eller kidnappats av grupp å, ä eller ö. För NÅGOT måste man ju säga. Det går liksom inte att erkänna att vafan, det är lättare att vara ung och arg än medelålders och arg. Ilskerynkorna blir värre med åldern. Jag kan inte unna mig att vara socialt obekväm och åldrande kvinna, det är för mycket. På något sätt behöver jag passa in, smälta in, vara smooth. Det kräver för mycket av mig att vara feminist. It's not me, it's you ljuger man. Och blir belönad för det, för det finns INGET som folk älskar så mycket som en feminist som säger att feminismen blivit fel. Som bekräftar den bild som många redan har. Tack och bock, säger publiken och sväljer allt med hull och hår.

Okej, visst, för vissa är det större saker än att det är "slitigt" att vara feminist. Det kan vara andra saker som tippar vågskålen. Ofta att det liv man lever, de val man gör, blir inkompatibla med vad folk anser feminism är. Ens man blir anklagad för våldtäkt i media och alla som kallar sig feminister stöttar ju ett våldtäktsoffer, n'est ce pas? Ja, då är det klart att det är enklare att ta avstånd från den feminismen än att ta avstånd från sin man.

Eller så blir ens bästis anklagad för sexuella övergrepp? Ens favoritkollega kanske är ett svin men man vill verkligen försvara honom. Mannen till ens barn utmålas som sämre förälder för att han inte är föräldraledig, vabbar eller kan barnens skostorlek. Helt plötsligt är man dålig om man anlitar städerska och måste "intersektionell" användas i varannan mening?

Ibland passar man faktiskt inte längre in i feminismen. Man gör val som är rätt anti-feministiska, man lever ett liv där man utnyttjar andra kvinnor, man väljer sin partner/kompis/kollega före de feministiska principer man innerst inne håller med om. Och det är såklart också oerhört jobbigt. Att man glidit ifrån sina principer och åsikter så pass mycket? Inte ett lätt piller att svälja.

Så då sväljer man det röda pillret istället, och säger att nej nej, mina principer har inte ändrats. Men förr innebar de nåt annat. Det är feminismen som har ändrats, inte jag. Jag gör slut.

Och så håvar man in applåderna.