Lördagen i bilder

Efter en lugn frukost tänkte vi åka runt till second hand-ställen för att leta efter ett skåp till ungarnas rum.

Först försökte jag dock få ordning på mitt ack så feta hår, men det gick inte. Så då satsade jag på att dölja det istället. Sen försökte jag stålsätta mig mot familjens kommentarer om att jag såg knäpp ut, och så åkte vi.

Men allt var stängt, och vi insåg att det var av en anledning: röd dag. Så istället åkte vi till morfars minneslund.

Jag är så ledsen över att vi inte har någon grav att gå till. Att ställa ett ljus på en så pass allmän plats som minneslunden ändå är känns inte rätt. Jag vill ha en grav med ett namn. En grav som kan skötas om och dekoreras och visa att här finns någon som var så oändligt älskad. Jag vill ha någonstans att kunna sörja ordentligt. Inte bland andra i en minneslund. Nu är den här minneslunden jättefin, men det känns ändå inte rätt.

Men morfar ville inte ha en grav. Och jag tror att det bara är jag som hade besökt den om den hade funnits. Och då hade kanske det känts fel i sin tur.

Sen åkte vi hem och vilade ett tag. Det kan man behöva efter en sån pärs som att besöka kyrkogården. Fast inte för länge, för vi skulle ge oss på att laga Kyckling Kiev till middag, och det tar ju lite tid. Men det var det värt!

Under tiden som den utbankade kycklingfilén låg panerad och fylld med kryddsmör i kylskåpet och vilade, hade jag och Majken lite disco i köket.

Och ungarna spelade tv-spel.

Sen åt vi upp den makalöst goda kycklingen och nu är det barnprogram, popcorn och tända ljus som gäller innan barnen somnar och vi kan njuta av lugn och ro och Downton Abbey.

Lördagar med familjen kan vara himla fina ibland.

Förlåt, jag skäms!

Jag gjorde det man inte får göra. Jag syndade, jag gjorde bort mig och jag skäms.

Förut idag var jag på affären och köpte pepparkakor. Sen åt jag några samtidigt som jag läste ett julmagasin.
Pepparkakor! I November!

Som sagt, förlåt.

Note to framtida self.

Ja, ungarna älskar sin lillasyster. Ja, det är skitskönt att de är så mycket med henne och vaktar henne så mycket. Nej, det innebär inte att du kan kräva att de ska vara barnvakt när de är äldre. Eller okej då, Emmy är bara fyra år äldre - men ändå.

För det stör jag mig på något enormt. Vuxna människor som skaffar barn, sladdisar, och sedan kräver att de större barnen ska vara barnvakt. "Men alla ska ju hjälpa till i en familj" - jo visst. Hjälpa till. Om man kan, har tid, lust och möjlighet. Ställa upp när det krisar och vara en del i en omtänksam familj, självklart. Vara barnvakt och underhållare och stand-in förälder? Absolut inte självklart.

Det är vi som har skaffat våra barn. Om vi behöver barnvakt till Majken när Noa är så pass gammal att han kan vara det så kan vi fråga honom och om han kan och vill så kan han ställa upp. Men vi kan inte kräva och vi kan inte förvänta oss rakt av. Så fungerar det inte. Det är inte han som har valt det, det är vi.

När jag var barn hade vi en granne som hade två sladdisbrorsor. Det var värdelöst att vara hemma hos henne och leka eftersom man visste att hennes småbröder skulle vara med. Det var så hennes mamma resonerade helt enkelt: du är äldre, du har ansvar för dina småsyskon. De skulle tas hand om och de skulle lekas med och de skulle alltid vara med och sysselsättas.

I tonåren var det samma visa. Andra vänner, andra syskon. Samma sak. De var tvungna att vara barnvakt. De hade inget val. De fick ställa in saker de själva tänkt gå på för att föräldrarna bestämde så. De blev arga och bittra och sura på sina småsyskon. Och så självklart föräldrarna.

Jag har aldrig, någonsin, förstått mig på det där. Jag gjorde det inte som barn, inte som tonåring och inte nu som förälder heller. Kanske genomgår jag någon slags metamorfos och kommer ut som tonårsförälder som tycker att självklart ska mitt ena barn ändra sina planer för att passa ett annat av mina barn, men jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag inte tappar omdömet så.

Om jag vill ha barnvakt och Noa har planer så får jag fixa en annan barnvakt eller stanna hemma. It's as simple as that. Hoppas bara jag kommer ihåg det när det väl gäller.

Hej mörker!

Jag förstår inte varför alla säger "vad jobbigt det är när det blir mörkare på kvällarna"? Jag älskar det! Alltså: november är ju generellt en kass månad. Det är grått, visset, kalt och fult. Pissfult. Så varför skulle vi vilja glo på det?

När mörkret kommer blir det sammetssvart utanför. Det är varma glimtar från grannars fönster och glitter och ljus i stan. Det är stjärnor på himlen och månen och man ser inget av det fula och det vissna och pissiga. Bara mörker och så ljusglimtar.

Jag tycker det är det bästa med vintern. Att man kan kura skymning redan vid fyra. Stearinljus, brasor och filtar. Och så glitter när jag kommer in till stan.

Vidriga ljud.

Det finns vissa ljud som är värre än andra. Ljudet av den sista colan som rinner ur flaskan till exempel. Närå, bara skoja. Det är ju inget hemskt, det betyder bara att man får öppna en ny flaska.

Jag har ett gäng ljud som jag helt enkelt inte klarar av. Och då menar jag verkligen Inte Klarar Av. Min topplista:

1. Knarrande snö.
Det är så vidrigt! Så vanvettigt äckligt! Det värsta med knarrande snö är inte det torra ljudet, utan att jag måste gå på snöjäveln. Så varje år det är så där kallt att snön knarrar (jag pratar alltså inte om tösnö utan om den isknalla, knastertorra snön) måste jag liksom hoppa fram. Eller glida fram. Jag kan inte gå som vanligt, för det knarrar!

2. En mun full med mat. 
Jag har inga problem med att folk smaskar, så länge munnen inte är full med något. Men ljudet som uppstår när man hör att mat gnids mot mat, att tungan kämpar för att vända runt massan i munnen - jag vill kräkas! Så jag fräser alltid till den som nu inte kan ta en vettig tugga att TUGGA TYST FÖR JAG SPYR! Ungarna kommer inte alls få men av det, de kommer bara lära sig att ta en vettig mängd mat in i munnen. Samma sak med chips: ät gärna chips men max ett i taget. Inte en näve, för då liksom fylls hela munnen och det gnids och knarrar och det är så himla äckligt.

3. Tuschpennor som är torra.
Jag ryser bara jag tänker på det. Särskilt när ungarna ska färglägga en stor yta och bara gnuggar på med pennspetsarna som knappt har någon färg kvar. Det är så isande förskräckligt! Hur står förskollärare ut? För alla tuschpennor blir ju torra innan de till sist slängs, det spelar ingen roll hur mycket man försöker fukta upp dem.

4. Rihannas röst.
Håll käften bara!

Vad har ni för hatljud? OBS! Ni får inte säga "naglar mot svarta tavlan", "någon som biter på ballonger" eller typ "en katt som håller på att dränkas". Det känns lite väl uppenbart. Ni får inte heller säga "Håkan Hellströms sång" för då blir ni portade. Och ni som bara för det kommer säga just det, pilutta er!

"Nej Majken! Vad tar du dig till?!"

Vem behöver barnsäkra när man har större barn? Så fort Majken ens närmar sig en blomkruka eller förbjudet rum eller eluttag är något barn där och förebrår sådär milt och ändå ilsket pga rädsla att vi bara smälter. Sedan lyfter de bort henne till "säkrare" områden.

Så himla sweet. Noa vill att hon ska flytta in i deras rum också. "Vi kan ju mata henne på natten mamma!". Vissa nätter är jag väldigt frestad att ta honom på orden...

En tredjedel av mitt liv.

Idag har jag och min man varit tillsammans i nio år, det är en tredjedel av mitt liv. Vi träffades när jag var 18 och ingen trodde väl att det skulle hålla "för alltid". Och det vet man ju faktiskt aldrig heller, men tre barn, ett bröllop, många flyttar, två utbildningar och ett hus senare are we still going strong.

Jag minns tydligt när vi hade varit tillsammans i bara någon månad och det nästan var jul. Jag sa något till min mamma om att "sen när vi bor tillsammans kan ju ni komma och fira jul hos oss varje år" och hon svarade skeptiskt att "men snälla du, du tror väl inte att ni kommer vara tillsammans för all framtid?". För henne var det ju en vanlig tonårsförälskelse. Men jag visste. Bara visste.

Det brukar jag tänka på ibland. Hur jag hade ett sånt lugn, en sån säkerhet. Inte rotad i förälskelse, passion eller himlastormande kärlek. Utan i något mycket djupare och mer äkta. Jag bara visste.

Ibland tänker jag på vilken skillnad det är ifall man har träffats som ung, eller som vuxen med ett redan existerande vuxenliv i full gång. Det finns säkert fördelar och nackdelar med allting, men jag är nöjd med att jag träffade mitt livs kärlek som tonåring redan.

Ursäkta?

"Jag är ett stort Harry Potter-fan. Älskar Harry Potter!" säger människan och sedan framkommer det att hon inte ens läst böckerna.

Ibland är det så svårt att inte kommentera folks märkligheter.

Skillnaden på lust att lära och hets?

Noa tränar på att läsa. Gärna varje kväll. Det är hans "läxa", har han bestämt. Så när han inte har en riktig läsläxa skapar han en egen.

Problemet är väl att det är så viktigt för honom att lyckas. Att han lägger så stor vikt vid att klara det. Och jag är ju precis likadan. Ser saker som tävlingar, prestationer, att lyckas eller inte. Jag vill inte föra vidare det till honom. Absolut inte.

Samtidigt vill han ju lära sig läsa. För att aldrig behöva ha tråkigt igen. Och eftersom böcker är bästa sällskapet, näst syskon, för ett barn så förstår jag honom ju.

Jag vet bara inte var jag ska lägga mig. Jag vill uppmuntra, men inte pusha. Ta initiativ, men inte stressa. Visa hur stolt jag är, men inte lägga fokus på hans prestationer.

(Och så tycker jag att det är vanvettigt svårt att vara pedagogisk och ha tålamod. Hur svårt kan det vara liksom? Jag höll inte på att ljuda och lärde mig läsa väldigt tidigt, så jag har så svårt att förstå problemet. Bad parenting, indeed.)

"Alla barn tycker att det är obehagligt att se berusade vuxna"

Eh nej.

Först kan vi ju klargöra vad "berusad" innebär. För mig innebär det: ha druckit några glas vin, pratglad, skämtsam, småflirtig, har inga problem med att sjunga karaoke, diskuterar gärna politik osv. Ja men ni vet; rolig.

Det finns någon slags konsensus idag, som alla håller med om verkar det som, att max ett glas vin är okej i barns närvaro. För så fort man blir minsta lilla påverkad, miniminilite, då tycker barnen att det är obehagligt. De blir rädda, ledsna, mår dåligt. Alltid. Utan undantag. Så är det.

Suck.

Jag hade aldrig några problem med att mamma blev berusad på fester. De vuxna dansade till progglåtar på övervåningen och vi barn hade disco i källaren. De vuxna fnittrade och flamsade och diskuterade politik högljutt och vi barn sprang omkring och lekte och somnade till sist framför någon film. Sen gick vi hem, eller cyklade, och så var det med det.

Vi hade aldrig några problem med att mamma blev berusad och småfull.
Jag vet att mina barn inte tycker att det är obehagligt när jag har druckit några glas vin och blivit smått berusad.
Jag vet att många andra barn bara tycker att det är kul och mysigt med vuxenfester.

Det finns självklart barn som faktiskt tycker att det är obehagligt så fort en förälder eller vuxen blir minsta lilla påverkad. Men alla? Knappast!