Problemet är väl att det är så viktigt för honom att lyckas. Att han lägger så stor vikt vid att klara det. Och jag är ju precis likadan. Ser saker som tävlingar, prestationer, att lyckas eller inte. Jag vill inte föra vidare det till honom. Absolut inte.
Samtidigt vill han ju lära sig läsa. För att aldrig behöva ha tråkigt igen. Och eftersom böcker är bästa sällskapet, näst syskon, för ett barn så förstår jag honom ju.
Jag vet bara inte var jag ska lägga mig. Jag vill uppmuntra, men inte pusha. Ta initiativ, men inte stressa. Visa hur stolt jag är, men inte lägga fokus på hans prestationer.
(Och så tycker jag att det är vanvettigt svårt att vara pedagogisk och ha tålamod. Hur svårt kan det vara liksom? Jag höll inte på att ljuda och lärde mig läsa väldigt tidigt, så jag har så svårt att förstå problemet. Bad parenting, indeed.)
2 kommentarer:
Hade precis en diskussion med mig själv, mina böcker, min syster och min man om det där (ungefär) idag.
Jag frågade min 4-åring om hon ville börja på simskola. Det ville hon en liten stund sen ändrade hon sig och började gråta för hon kom på att hon inte kunde simma. Jag försökte förklara att det är därför man ska gå dit. Det fortsatte sedan med mer tårar och hon ville inte börja skolan heller för hon kan ju bara bokstäverna men inte läsa. "Åh, det är mitt fel!"
Efter en liten paus kunde vi fortsätta prata och jag tror att jag lyckades hyfsat i att förklara och stärka henne.
Var kommer det ifrån, hur ger man sitt barn bättre självkänsla, nyfikenhet på nya saker och modet att misslyckas.
Suck, det gör mig ont ibland att vara förälder.
Jag lärde mig också läsa tidigt, på egen hand och utan problem, och fattade inte varför andra tyckte att det var så svårt.
Men nu sitter jag här och ljudar och ljudar för att lära mig att läsa ett annat alfabet. Och jävlar vad svårt det är.
Skicka en kommentar