Dagens dummaste, topp 3.

På tredje plats hittar vi det här. Kul att jag en gång tyckte att Linda Skugge var "all that"? Idag är det mer "jaha, är hon igång igen". Ja, Linda, det var säkert skittrist för dig att vara ful och icke-åtrådd i skolan. Det gör liksom inte att det inte är ett problem med slutshaming, kvinnoförakt och hån av tjejers kroppar. Äh, läs själva istället. Så jävla dumt.

På andra plats kommer tyckmaskinen, före detta Robinsonvinnaren, polisen Martin Melin. Jag pratar inte om hans famösa blogginlägg om utvisning ifall man snattar, utan om ett nytt. Han är en stjärna denne Martin.

Här har han skrivit om hur han som polis kommer till en lägenehet där mannen i familjen har spräckt skallen på sin fru, de ringer ambulans och allt är misär med spritflaskor och gråtande barn. Handlar inlägget om att vi måste ta tag i problemet med mäns våld mot kvinnor? Så klart inte. Den gode Martin tycker att man ska "Se till att hålla sams i jul." Båda två alltså. Den där provocerande kvinnan som säkert höll på och tjafsade och bråkade ska minsann inte hålla på och förstöra barnens jul. Vilken dålig stil.

På första plats kommer dock alla de som utsätter människor som Åsa Lindeborg för hot. Läs här hennes berättelse om vad hon, och många många fler med henne, måste utstå för att de vågar säga ifrån mot rasism/nazism/kvinnoförakt. Ordet "dum" räcker inte till för dessa människor, men jag vet inte vad jag ska säga om dem. Jag är rädd, faktiskt. Och jag vill inte vara rädd men det är jag. Snart flyttar jag till Kanada och låtsas som att allt hat och all fascism som är på frammarsch i Sverige, i Europa, inte existerar.

Men först ska jag köpa julklappar.

Snälla sluta. Bara sluta med ert "vit jul"-dravel.

Varje år! Varje jäkla år kommer samma dåliga argument kring "vit jul", dvs alkoholfri jul, och jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte.

Här är anledningen till att man propagerar för en vit jul: man vill känna sig som en lite bättre människa. Slut på anledningar.

Jag skriver om det här varje år, gör jag inte det? Jag blir arg varje år, skriver om det varje år och kan inte släppa hur pinsamt det är att läsa argument av typen "om man inte kan låta bli spriten ens på jul, då har man problem!" eller "om man älskar sina barn ger man dem den jul de förtjänar". HÅLL TYST!

Jag har inte en enda gång stött på ett vettigt argument för att skuldbelägga föräldrar som dricker vinglögg, tar en öl och en nubbe på julafton. Inte en enda gång. För det finns inga.

Vi är alla överens om att man inte ska dricka sig full och förstöra barns jul. Kan det inte stanna där? Måste folk sedan låtsas som att alla som dricker ett glas vin har förstört barnens jul för alltid? Det är så dumt att jag skäms när vettiga människor som jag i vanliga fall tycker om börjar trumpeta om hur de minsann tycker att man borde avstå från varje droppe alkohol på julen, "för barnens skull". Sluta göra bort er?

Ids inte ens ta upp alla argument för att dessa "vit jul"-kampanjer är verkningslösa och värdelösa. Jag förväntar mig helt enkelt att ni som läser här fattar ändå. Annars får ni väl säga ifrån så får jag ge mig in i det då. Familjelivsstyle!

En typisk kille med portfölj.

Jag sökte ett jobb* förra veckan, och då var det någon grej på arbetsförmedlingen där man kunde lämna in ansökan personligt? Eftersom jag har en sån bedazzling personlighet lät jag ju inte detta tillfälle försvinna, så jag knatade glatt dit.

Efter att arbetsgivarna hade presenterat sig fick man köa till den arbetsgivare man var intresserad av. Framför mig stod den typiska Killen Med Portfölj som man kan återfinna på varje utbildning.

En Kille Med Portfölj har inte alltid portfölj. Ibland har han sina grejer i en plastpåse, ibland i en ryggsäck, ibland har han skaffat en ipad och har inga papper alls. Ofta, väldigt ofta, har han hästsvans. Väldigt väldigt sällan (typ aldrig) är han välklädd. Ibland är Kille Med Portfölj en tjej. Nej. Nej, det är han aldrig. För det är bara och enbart män, killar, gubbar, dudes som beter sig såhär. De som sitter långt fram i föreläsningssalen och avbryter föreläsaren med sina OH SÅ VIKTIGA reflektioner eller idéer eller frågor eller ifrågasättanden. De som levererar självklarhet på självklarhet med en min av oändlig upplysthet. De som egentligen är rätt korkade men som lägger all sin fritid på att plugga istället för att umgås med vänner. De som är utanför i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet och tycker att allt är "ren otur" och inget har med deras personlighet att göra.

Precis en sån kille stod framför mig i kön. Och presenterade sig för arbetsgivaren som det självklara valet. Hade han erfarenhet? Nja, han hade ju praktiserat... och pluggat! MEN! Förtrösta icke! Har man inte de nödvändiga kriterierna för tjänsten så kan man ju alltid vinna över arbetsgivaren med plattityder, och all heder till Killen Med Portfölj, för han försökte verkligen:

- Har ni tänkt på att ni borde finnas på sociala medier? Det är ju jätteviktigt att vara aktiv på till exempel facebook. Jag har tänkt på det lite; man skulle ju kunna starta en facebookgrupp där era besökare kan diskutera viktiga frågor med varandra, väldigt interaktivt? Vad tycker du om det? 

- När tror ni att ni kommer vara klara med att läsa ansökningarna? Okej, strax efter jul? Ska jag ringa om någon vecka då och höra hur det går för er? Stämma av lite? 

- Jag kanske kan svänga förbi och hälsa på kontoret och se hur ni har det? Hur brukar det se ut, är ni där varje dag? Kan jag komma förbi? Det vore ju trevligt! Jag kan ju komma förbi någon gång strax efter jul och se hur det går för er med ansökningarna, så kan ni få träffa mig lite mer.

Man ba DUDE, HÅLL KÄFTEN! Poängen här är att du ska lämna fram din ansökan, presentera dig ytterst kort och sen GÅ DIN VÄG. Om du inte har erfarenheten som krävs - och nej det har du inte eftersom du är helt färsk från universitetet - blir det inte bättre av att du står här och svänger på din hästsvans och bjuder in dig själv på en kopp kaffe.

Eller vänta nu. Jo, det blir det ju faktiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett totalt inkompetenta människor sitta på en tjänst och insett att de faktiskt kommit dit för att de är Killar Med Portföljer. För att de tar sig själva på sånt oändligt stort allvar att folk går på det. Och jag blir så himla himla trött.

Jag tycker faktiskt inte att vi kanske behöver peppa unga tjejer till att ta för sig på samma sätt som många unga killar gör. Snarare tvärtom: hörrni män, sluta tuta i ert eget horn så förbannat mycket när ni inte har något att backa upp det med. Jag tycker att vi snarare kan säga till dessa inkompetenta unga män att klippa håret, skaffa en normal väska, uppfatta vanliga sociala koder, lär dig saker innan du säger att du kan dem och sitt ner och håll käften när föreläsaren pratar.

Det var allt för mig.

*( Jobb? Jag som har eget företag? Jo, men det är rätt segt att vara frilansare. Dyker det upp roliga jobb söker jag dem. Inte svårare än så.)

Jag måste gå och lägga mig.

Varför har jag inte lagt mig än?
Varför har jag inte sorterat tvätten så att jag lättare hittar kläder till barnen imorgon?
Varför har ingen tänkt på julpresenter till fröknarna på förskolan, måste jag fixa något nu?

Varför är småbarnslivet så sjuhuhuuukt osexigt ibland?

Snälla snälla låt oss slippa i år.

Förra julen var ett komplett misslyckande. Vi var magsjuka en vecka innan, sen blev min syster magsjuk PÅ julafton (efter julklappsöppningen, innan julbordet) och sedan blev resten dåliga någon dag efteråt. Inga mysiga mellandagar, inställd kalkonmiddag hos mamma på annandagen och ren misär. Så jävla värdelöst.

Och nu läser jag om familj på familj som drabbas. Folk faller som furor. Det rapporteras om vinterkräksjuka och magsjuka precis överallt och jag är helt gråtfärdig. Jag längtar efter julen i flera månader, snälla låt inte den här julen också bli förstörd!

Så när jag handlar julklappar och inte kan tvätta händerna hela tiden spritar jag mig mellan varje affär. Barnen får tvätta händerna så fort vi kommer innanför dörren och jag har sagt åt förskolepersonalen att förvarna ifall det går magsjuka på avdelningen, då får Majken och Emmy stanna hemma. Jag vill inte, vill inte, vill inte?!

Och så är det så JÄVLA svårt att vara hövlig och artig när jag läser om bekanta och vänner som ger sig ut och träffar människor trots att de kräktes dagen före. Eller som inte håller sina barn hemma från förskolan trots att resten av familjen ligger och kräks. Jag blir så jäkla förbannad på människor som inte har vett att hålla smittan borta från andra, men jag kan ju inte påverka dem. Jag kan bara tvätta händerna och be till högre krafter som jag inte tro på: snälla låt oss slippa i år!

I den lilla byn Apfelbachen...

Först ett långt konstaterande: jag har bråkat med alla i min familj idag. ALLA. De har förvisso bråkat med mig också och de har varit jobbiga mot mig men så har vi varit sams också. Vi har gjort delar till ett pepparkakshus och vi har byggt en svinstor snöborg och haft snöbollskrig. Under vilket jag råkade putta Emmy så hon stukade handen och vi faktiskt ett tag befarade att den var bruten. (Det känns viktigt att poängtera här att vi var sams vid det tillfället.) Sen har vi gjort calzone, sett på film och varit jättesams. Och sen bråkat igen. Puh. Jag har skrattat, gråtit, svurit och surat. Men nu är dagen över och framför allt: pepparkakshuset är klart!

Vi gör ju ofta en liten by och i år är inget undantag. I år finns det även en historia med de fina bilderna (låtsas gärna att hela pepparkaksbygget gjordes i total harmoni och att vi inte lyckades ha sönder samma takdel - fast i två olika versioner - och sådär. Så, låt oss börja. 

Välkommen till den lilla byn Apfelbachen. Här är det väldigt idylliskt må ni tro, med den gamla kyrkan mitt i byn.

Där anordnar kyrkoherden varje år en konsert och samlar in pengar till de fattiga. Han är helt okej, den gamle kyrkoherden Edward. Han dricker lite mycket och tycker om att grymta på barn som pallar äpplen i hans trädgård, men när det gäller så står han alltid på barnens sida.

 Kyrkoherde Edward behövs, för trots att byn ser så idyllisk ut är den väldigt segregerad. De fattiga bor på ena sidan av kyrkan och de mer välbärgade bor på den andra. Allra längst ut bor de gamla systrarna Gerta och Berta. De bor i två fallfärdiga små hus i stadens utkant och borde egentligen kanske bo i samma hus för att spara pengar, men trots att de står varandra nära trivs de med att ha sitt eget boende. Gerta tycker om att dricka kaffe och Berta vill ha te och Gerta tycker att Berta alltid har det så onödigt varmt i sitt lilla vardagsrum. Dessutom vill nog ändå ingen bo i deras små fallfärdiga hus, så de bor kvar där som de gjort så länge de båda kan minnas.

På andra sidan staden bor som sagt de som har det lite bättre ställt. Vera, kvinnan i rött vid kyrkan, är ensam sedan några år tillbaka, skilsmässa - inte dödsfall, men trivs så bra i sitt hus i de gamla medelklassområdena närmast kyrkan. Där har hennes familj bott i generationer och hon ryser lite vid tanken på att flytta någonstans där hennes trädgård inte längre skuggas av klocktornet. Ibland när hon vaknar ensam och saknar barnen som flyttat hemifrån ett efter ett så finner hon tröst i att kyrkan fortfarande basunerar ut tiden. Hon tycker att det känns tryggt och hemtamt i en värld där allt egentligen ändras alltför fort för en gammal akademiker som hon. 

I nästa kvarter bor familjen Wassel. De är inte hemma över jul eftersom de tycker att julen är en förlegad tradition. Familjen Wassel bor på de gator som Vera ibland lätt föraktfullt kallar "nyrika". Deras hus är rätt nybyggt och saknar den äkta "Apfelbachenkänslan", men familjen Wassel bryr sig inte. De är nöjda med sin centraldammsugare och flotta utsida. Det ska vara vitt och fräscht, sa fru Wassel när de byggde. De brukar sucka när de ser ut över hus liknande Veras från sin toppmoderna övervåning. Så mycket potential om gamlingarna i husen bara orkade rycka upp sig och åtminstone måla om eller något, så brukar de säga. Fast inte nu förstås. De är ju på Gran Canaria nu, förväntas åter först efter nyår.

Men på detta, på alla dessa människor, tänker kyrkoherde Edward inte just nu. Han irriterar sig lite på att hans kusin Otto inte kan hålla takten på saxofonen och på att stämmorna i "O helga natt" låter lite falska. Han vill verkligen samla in ordentligt med pengar i år. Tiderna blir tuffare och tuffare och i år är det rekord, eller en bottennotering snarare, när det gäller hur många familjer som bett om lite bidrag till barnens julklappar. Hå hå, ja ja, tänker han och ser sig lite småsorgset omkring. De tuffare tiderna kommer även till vår lilla by. Men än har vi det bra i Apfelbachen, det har vi ju. Kyrkan står fint där den står, vi har rikligt med snö och nog kommer tomten i år också. Som alla år förut.

Saknar ord.

Jag tänkte blogga om hur lycklig jag är, om hur julen står för dörren, om den otroligt goda chokladkolan min man har kokat men sen öppnade sig verkligheten för mig och jag läste om skolskjutningen i USA och nu sitter jag bara och gråter.

De är små barn! Små små barn! Och medan vi gråter och inte förstår hur någon kan göra så, fortsätter efterblivna jävla vapenfixerade idioter hävda att "guns don't kill people, people do" och det är så främmande att man kan ha en sån inställning till vapen. Jag vill gråta över deras dumhet också.

Detta sorgliga. Detta otroligt sorgliga. Och människor som "inte vill göra politik" av det när det är just det man måste göra, för det är ju vårt liv som grundar politiken och det är politiken som påverkar vårt liv. Inte just våra i detta fall, men andras. Och jag tänker på att det var en mellanstadieskola precis som den vi har här ute och jag läser om föräldrar som mött sina barn och aldrig känt sig så lättade förut och jag förstår inte, jag kan inte ta in, hur man går vidare om ens barn blivit ett av offren.

Jag kan bara inte förstå. 

Så. Jävla. Kallt.

- 22 grader är det här idag. Och eftersom jag stressade iväg med barnen till förskola och sen skolans luciafirande har jag börjat elda först nu. Vet ni hur kallt ett hus hinner bli om man inte har eldat på en sådär 12 timmar?

SJUKT KALLT!

Det är vackert, det är det för all del. Vintervärlden utanför alltså, inte huset. Huset är kallt, men julpyntat och brasan brinner och jag har ett knäckäpple att mumsa på strax.

Fy vad jag saknar att gå i luciatåg förresten. Jag saknar att gå flera om dagen och att fixa allt med ljus och band och jag saknar att sjunga i stämmor med en kör och jag saknar att få ta i från tårna och jag saknar allt med det. Men jag vill inte börja i en kör och de flesta luciatågen som inte är i en kör är ju i kyrkan, så jag vetefan när jag någonsin ska få till att gå luciatåg igen? Jag kanske ska smyga in i barnens tåg istället? Fast de sjunger ju så dåligt, så det blir ju ingen vacker stämsång då ändå.

Finaste luciasången då? Gläns över sjö och strand. Alltid. Och Gloria, den andra versionen av Gläns över sjö och strand, och så Det strålar en stjärna och... nämnde jag att jag älskar lucia?

Jag kan inte skriva mer nu. Mina fingrar är för stela. Helt på allvar. Stackars mig!

Fantasi vs. verklighet.

I fantasin:

"Åh, jag vet! Jag går och hämtar barnen istället för att ta bilen. Vagnen går ju inte att köra i snön, men jag kan ta pulka till Majken. Vad mysigt det blir. Så kan vi prata om dagen och strosa i den kalla vintereftermiddagen. Då är jag hurtig, närvarande, miljövänlig och en bra mamma rent generellt. Sen kan de få varm choklad när vi kommer hem också, sådär underbart vintrigt!"

I verkligheten:

"Jaha, Majken? Du "vill inte" sitta i pulkan? Nehej? Du ska gå själv säger du? Och "inte ha" vante heller, okej. Och nu blev du kall om händerna och gråter och vill bli buren. Bara en kilometer kvar. Längs landsväg utan trottoar. Yay. Och vad roligt Emmy att du tar hem en kompis, men du behöver ju inte reta Noa för det för han tog inte hem någon kompis idag och nu vill han inte gå längre, kom nu Noa, kom nu snälla, Majken är jättetung och sluta åla Majken och har det REDAN blivit mörkt?! Vi har ju inga reflexer!

Och just ja. Ni tycker ju inte om varm choklad."

Det är aldrig, ALDRIG, samma!

Vad jag har gråtit åt idag.

Klockan är 11.36 och jag har varken hunnit äta frukost eller lunch, däremot har jag hunnit gråta lite idag. Idag som alla andra dagar med andra ord. Jag gråter hela tiden. RIMLIGT!! Slår du upp ordet "hudlös" i en ordbok får du upp en bild på något jävligt äckligt antar jag, men metaforiskt så är det jag som är hudlöshetens posterchild. Detta har jag gråtit åt idag. Än så länge:

- Att polisen jagar papperslösa i tunnelbanan.

- Att ängsliga medelklassmänniskor ringer polisen på hemlösa som försöker värma sig i trappuppgångar.

- Den här låten.

- Jag såg en bild av Mark Sloan från Grey's Anatomy och grät för att han är död.

Bara fyra saker innan lunch ändå. Rätt lugn dag idag alltså.

Har du gråtit idag?