"Killarna i klassen kommer säga att det är tjejskor"

Idag åkte vi och köpte nya vinterskor till Noa. De såg ut såhär, lila och svarta:

Sedan var vi klara. Slut på blogginlägget.

Eller nej. Så var det ju inte. Eller jo, precis så var det, men blogginlägget är inte slut där.

För Noa, sju och ett halvt år, konstaterade att "Ja, men de andra killarna i klassen kommer säga att det är tjejskor" när jag frågade om de var tillräckligt bekväma, springvänliga och snygga. Och när jag konstaterade att det var ju ytterst korkat av dem, så pinsamt för dem, så sa han att så gör de alltid.

"De säger alltid att allt är tjejgrejer. De säger att de här skorna är tjejskor också." Hans gamla skor var helt vanliga vita skor. Hans nya skor är helt vanliga lila och svarta skor. Trodde jag. Men tydligen är det tjejskor då.

Jag blir så himla ledsen och trött på det här. På att barn är så ivriga att peka ut det de tycker är fel. Att de är så snäva i sina åsikter om vad som är rätt och fel. Jag är så trött och ledsen och arg också. Jag hade varit så otroligt arg ifall jag hade fått höra att mina barn hade sagt till någon annan att deras kläder faktiskt är för det andra könet. Om jag hade fått veta att de utifrån sina skeva föreställningar om vad som passar sig hade retat något annat barn.

Men jag är ju inte den föräldern. Istället är jag förälder till en pojke som konstaterar att de andra kommer retas för skorna. Sedan känner han på dem, klämmer, tittar på dem. Och så säger han att "Äh, det spelar ingen roll! Jag har det jag vill ha ändå. Jag bryr mig inte om vad de säger. Jag bryr mig bara om vad jag tycker. Jag är som Yohio!"

Då är jag inte lika ledsen längre. Utan så jäkla stolt, glad och tacksam över att ha en så klok och modig son. Och mycket glad och tacksam över att det finns förebilder för de pojkar som kanske inte tycker att svart är den enda färgen som är fin. Noa har förvisso klarat sig i sju och ett halvt år innan han upptäckte Yohio, men nu kan han finna trygghet och stolthet i att det finns en kille som klär sig i klänningar, sminkar sig och har rosa hår och som är jättepopulär och vann sin delfinal i melodifestivalen. "Vi är lite likadana, jag och Yohio" säger han sen. Och så följer en lång harang om hur det vore bra om Japan fick rösta i melodifestivalen.

I bilen byter han om till sina nya skor och är så nöjd med dem. Och jag kommer aldrig sluta att lära honom att de ungar som är dumma nog att reta honom för att han har "tjejsaker", de är korkade, pinsamma och borde veta bättre. Och jag skiter faktiskt fullkomligt i ifall det är att demonisera barn som inte är starka nog att stå emot grupptrycket, det gör jag. För jag har en son som vågar vara sig själv till fullo.

Det har han rätt att fortsätta med, och det är min skyldighet som förälder att se till att underlätta det för honom.

Fredag. Lördag. Söndag.

Vi har inget inplanerat den här helgen. Precis som förra, förra, förra. Eller nästa, nästa, nästa. Vi planerar sällan in saker på helgen. Istället blir det så att vi gör saker ändå; åker till badhuset, köper nya vinterstövlar, sätter upp en vägg.

Det är inte det att vi inte har saker att göra, det är mer så att vi, well, inte kommer oss för att göra dem. Vi har en halv tvättstuga att renovera klart, våra köksstolar behöver verkligen skrapas och målas och i Emmys rum finns det inget dörrfoder och Noas rum har inga taklister.

Men det har ju handlat så himla mycket om att vara sjuka på sista tiden. I en månad nu har vi varit magsjuka hela familjen, och sen dunderförkylda hela familjen. Är man fem i en familj så tar en sjukdomsperiod ungefär två veckor per sjukdom. Och sen kommer nästa. Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara sjuk!

Idag har vi i alla fall varit på en husvisning mest för skojs skull. Höjdpunkten var när Majken tolkade "vi ska åka och titta på ett hus" på sitt eget lilla sätt och började ropa "Åh! Titta, hus! Ä fint hus! Titta hus dä! Ä osså fint hus! Titta fint hus!" åt varenda hus vi körde förbi på gatan. En positivt inställning i alla fall.

Men jag längtar efter att sjukdomarna ska sluta avlösa varandra. Jag längtar efter att få lite värme och ljus och framtidshopp. Jag längtar efter våren. DÅ kommer vi orka renovera klart tvättstugan, sätta upp lister och måla om stolar. Då. I vår.

Väl?

Trauma trauma.

Jag körde i diket idag. Jag kom ut ur en kurva och bilen släppte helt och snurrade runt 180 grader och dundrade rakt ner i diket. Och under tiden jag snurrar runt runt så hinner jag tänka så himla många tankar. Jag tänker att vi har alldeles för många parkeringskvitton i bilen när de flyger upp i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska lägga huvudet mot ratten, sätta mig i något slags framstupa skyddsläge eller om jag ska slappna av och bara låta det hända. Jag undrar om bilen kommer volta och vad som händer då. Och sen är det över och jag har smällt i dikeskanten och bilen står nere i snön i diket och jag märker att jag klarade mig. Sen började jag gråta.

Och ja, sen är det bara en lång klagosång efter det. Eftersom jag var på väg in till stan för att tanka kunde jag inte ha värmen på i bilen, så jag satt och frös som en galning och kände hur mitt halsont bara blev värre. Och det tog nästan en timme innan vår granne med lastbilen kom och skulle dra upp mig, och sen höll han också på att åka i diket under den halvtimme det tog att släpa upp bilen på vägen igen. Och jag frös och grät och frös och ville bara hem.

Så kom jag hem och badade hett i två timmar, däckade i sängen med morgonrocken på och vaknade en timme senare av att familjen kom hem, och då hade jag feber och ont överallt.

Jag orkade inte åka till någon vårdcentral eller sjukhus med feber och en smärtande golfboll i halsen, och jag tror faktiskt inte att något är fel. Egentligen. Det gör ont i ryggen och jag har sträckt nacken och så värker det i benen, men det mesta går nog att härleda till febern och inte olyckan.

Nu ska jag ömka mig själv och tvinga maken att åka och köpa godis och tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hade hunnit hämta Majken än. Jag vill inte ens tänka på hur hon kunde ha skadats.

Ursäkta, men skaffa lite ryggrad?

Jag har inte sett Uppdrag Granskning än, jag var på föräldramöte. Jag har sett trailern och jag har läst reaktionerna och i min värld är det ju konsensus. Det är de vettiga mot idioterna, för väldigt få ställer ändå upp på åsikten att man får behandla kvinnor så.

Men så finns mellanskiktet. Gråzonerna. Eller inte gråzoner, för det är det verkligen inte, men det där som inte är näthat. Det som "bara" är homofobiskt eller sexistiskt eller rasistiskt. Och som sägs av din fb-kompis eller twittervän eller kollega på intranätet eller liknande. Det där som folk läser och irriterar sig på och så snackar de skit bakom ryggen eller klagar i en sluten fb-grupp eller liknande. Och jag blir så förbannat trött. Herregud, skaffa en jävla ryggrad och säg ifrån.

Om någon säger att "det är inte våldtäkt om hon inte hann säga nej", ta debatten? Det kanske är uttjatat, men NEJ FÖR I HELVETE MAN SÄGER INTE NEGERBOLL, och vuxna män lägg av med att håna en sjuttonårig kille som är tryggare i sin sexualitet än vad ni är och nej, det är inte ett jävla i-landsproblem att klaga på sexism. Säg ifrån! Jag förstår inte hur man har mage att sitta och klappa sig själv på ryggen som en upplyst människa som ser ner på de dumma rasisterna och pinsamma kvinnohatarna, när man inte gör något för att säga ifrån? När man låter deras åsikter stå oemotsagda.

Ja, det kan bli jobbiga sociala situationer. Men din svägerska har ingen jäkla rätt att häva ur sig skit. Du har heller ingen rätt att håna henne bakom henne rygg om du inte har mod nog att faktiskt ta diskussionen och våga vara lite obekväm.

Om man inte vågar ta att det kanske blir stelt och pinsamt och dålig stämning när man ifrågasätter inskränkta åsikter, då är man inte annat än en liten lort.

Working 9 to 5...

Nu när jag har börjat jobba på kontor igen, med tider att förhålla mig till, så är jag trött. JA, jag kan säga det efter en dag. JA, jag kan säga det trots att jag under inskolningsveckan börjar runt halv tio. JA, det är kanske lite lyxproblem över det hela, men ändå.

För min man är sjuk också, och han blir ju alltid döende så fort han får feber. Ligger och gnäller under ett täcke och vill att jag ska känna på pannan, känn hur varm jag är, jag dör snart, känn då!!

Så efter att jag kommit hem idag från ännu en spännande och lärorik men fullkomligt utmattande dag, ska jag hantera en dödssjuk gnällbebis, tre barn och hushåll. Nämnde jag att jag ska storhandla också?

Och jag vet, det är såhär vardagen ser ut för folk. Och ännu värre: de jobbar heltid. De har fullt upp VARJE dag. Jag förstår inte, varför gör ni det? Varför jobbar folk heltid? De allra flesta behöver ju inte göra det för ekonomins skull, så hur orkar man egentligen?

Jag är ju en stark anhängare av sex timmars arbetsdag, och jag fattar inte att inte fler är det. Att det är dåligt för tillväxten är ju inget problem, för vi behöver verkligen inte mer tillväxt. Snarare tvärtom.

Aja. Nu ska jag snart åka till jobbet och lära mig och vara duktig. Och eftersom tjänsten är på halvtid blir det alldeles alldeles lagom för mig.

Jag firar lite.

Det låter ju bra i teorin men...

Jag, Emmy och min mamma var och åkte skridskor förut idag. Åh, det var så idylliskt. Visst, först ägnade jag ungefär en kvart åt att försöka ta på mig skridskorna och sedan resa mig på det, men efter det var det mysigt. Vi åkte lite, fikade lite, pratade lite. Gulligt va?

NEJ! Mina ben vill nu döda mig. De är så upprörda att hade de haft fingrar istället för tår hade de tagit en kniv och kört in i min mage. Jag är så trött i benen att jag önskar att vi aldrig hade suttit där i solen och fikat och skrinnat runt på Hjälmaren.

Såhär är det alltid när jag ska göra såna där fina utomhusaktiviteter alla vurmar för. Visst, det kanske är rätt trevligt under tiden, men sen är det ju helt värdelöst? Jag vill inte ha såhär ont i benen.

Det kan ju förvisso också vara samma sjukdom som Noa och Majken har haft som härjar i kroppen. I såna fall är det dock väldigt lokalt. Kan man ens få influensa bara i benen? Inte så troligt va?

Nåja, här får ni några bilder. Jag lyckades i alla fall ta kort som bevis på att jag faktiskt gjort något friluftsfrämjaraktigt. Får jag går och sova nu?

Dags för melodifestival!

Problemet är att maken är helt ointresserad, ungarna vill se med mig och jag vill bara twittra om det hela. Så att... tja... det blir en lite rörig kväll kan vi väl konstatera.

Men vi har nötter och popcorn och utslagna tulpaner och en varm brasa, så bring it on!

(Tydligen hejar vi på Yohio. Han är väldigt cool och tuff enligt Noa. Ja, jag har ingen förhandsfavorit så jag säger varken bu eller bä än så länge.)

Fredagsfeeling

De ringde sen. Fast inte om Majken, utan om Noa. Ibland har jag för många barn för mitt eget bästa. Innan de hann ringa hann jag dock dra på mig en snygg klänning från Dorothy Perkins (jag ÄLSKAR DP, snyggare kläder finns inte!) och ge mig upp på stan för en lunchdejt. Jag hade till och med hårspray i håret!

Sen ringde de som sagt och jag fick skynda mig att avsluta lunchen och åka hemåt igen utan något uträttat alls egentligen, men under en timme ungefär fick jag vara social, snyggt klädd och hemifrån. Det är så sjukt mycket värt nu när det känns som att jag har vabbat varje dag sedan jul.

Nu har jag bytt om till bekväma myskläder i trikå istället och Noa verkar misstänkt frisk och pigg, så jag vetefan. Jag känner mig lite snuvad på min fritid helt enkelt. Men det blir bättre med det nästa vecka, men mer än så vill jag inte säga om det nu. På måndag får ni veta!

Jag måste ändå ge mig iväg och köpa lite cola, tulpaner och lördagsgodis i eftermiddag. De nödvändiga detaljerna för att det ska kännas att det har blivit helg!

Har jag blivit en "sån" förälder nu?

Vi har alltid kunnat ha barnen hemma vid minsta lilla krämpa eftersom vi aldrig har haft jobb samtidigt. Någon har alltid pluggat/haft eget företag/varit föräldraledig och kunnat pussla och fixa. Så barnen har stannat hemma med "lite ont i magen" eller lite hosta eller lite snor. Sådär så att man framåt lunch undrar varför i helvete man inte tvingade iväg dem eftersom de då har blivit så uttråkade att de klättrar på väggarna. Så har vi alltid gjort förut och jag har aldrig behövt bekymra mig om hur krasslig som är för krasslig.

Men nu har Majken har varit hemma hela veckan. Först var det feber, sen var hon frisk, sen fick hon feber och sen kom hosta och snor men feberfritt. Innan dess hade hon hunnit vara på förskolan i kanske tre dagar efter den vecka då hon var hemma eftersom vi hade magsjuka i familjen. Och innan dess var det jullov och jag vill inte att hon ska vara borta så mycket och riskera att tappa den härliga inställningen hon har till förskolan. Jag vill inte att dessa långa perioder borta ska förstöra rutinen hon har av att gå dit och leka med sina kompisar. Dessutom har jag saker att göra idag.

Så jag lämnade henne, trots att hon hostar och snorar. För hon har varit feberfri i flera dagar, och när hon inte hostar och blir ledsen för att det river i halsen så är hon glad och pigg och leksugen. Och snorar gör ju alla barn under vintern. Och och och... jag känner mig som en sån där förälder som ljuger om att barnet har kräkts på natten, eller stoppar i sitt febriga barn massor med alvedon och lämnar på förskolan ändå. Så känner jag mig, fast jag sa till dem precis hur det var och att de ska ringa om de tycker att hon inte orkar. Jag märker att jag sitter och ursäktar mig här också, för jag har verkligen jättedåligt samvete. Borde hon ha varit hemma en dag till? Var går gränsen för såna här saker, jag vet ju inte? Vi har ju alltid haft dem hemma hur mycket som helst förut.

Jag vill inte vara föräldern som tänker att så länge barnet inte har feber kan hen vara i vilket skick som helst, men jag vet ju samtidigt att det inte är hållbart att vabba för varje hostning och snörvling som vi har gjort fram tills nu.

Vi får se om de ringer och säger att jag ska hämta henne helt enkelt. Jag var väldigt tydlig med att de ska göra det om hon inte orkar, så förhoppningsvis hamnar i alla fall inte Majken i kläm. Bara mitt samvete.