Hur är man förälder till helt olika barn utan att bli schizofren?

Jag har tre barn (alla bara... "vi vet") och alla är oerhört olika. Jag har ett barn med psykisk ohälsa och speciella behov som har varit krävande från födseln, ett barn som är oerhört "enkelt" och "lätt" och en halvt galen vildhjärna som kommer ta över världen. De är såklart alla tre mer komplexa än så, men förenklar nu för att annars blir det här ett inlägg om mina barns fantastiska egenskaper och det tycker jag ni kan få slippa!

Hur är man då förälder till så olika barn utan att göra sig själv. och dem, helt förvirrad? Ja, jag vet inte. Men jag tänkte att vi kanske kan resonera lite tillsammans?

Först och främst: syskon kan vara olika och de kan vara lika. De kan älska varandra och de kan avsky varandra. De kan ha samma intressen men olika personligheter, eller ha helt olika intressen men vara väldigt olika i övrigt. Det är väldigt lite vi föräldrar kan göra åt det. Jag tycker att det är befriande.

Visst, det är jättejobbigt när man inte kan behandla sina barn likadant, eller måste ha olika strategier för olika syskon. Men jag tycker också att det visar så tydligt att vi föräldrar har mindre inverkan på våra barns utveckling än vi inbillar oss. Eftersom vi är (ungefär) samma föräldrar och barnen blir helt olika, då måste det ju vara något annat än våra fel och brister som styr? Eller hur? Pusta ut lite tycker jag. Dessutom gör det ju att man har olika relationer till olika barn och det är mysigt. Varje litet unikt band mellan mig och mina barn vårdar jag ömt. Det innehåller just vår relation, det är bara vårt. Visst är det smidigare och enklare om det är som när jag var liten: jag, mamma och syster hade alla intresset hästar (mammas uppstod väl på grund av vårat, men ändå) och kunde dela på det. Jag hade gärna haft det också. Men på grund av att mina barn är så olika så får jag lära känna dem mer som individer. Jag uppskattar det.

Men nu skulle det här inlägget ju inte handla om vad jag tycker underlättar mitt dåliga samvete, utan om syskon och deras olikheter och hur man som förälder kan hantera det. Och jag tror att man helt enkelt - precis som med allt annat - ska prata om det. Det GÅR inte att ha samma regler eller läggtider eller aktiviteter eller hjälp för alla barn, för alla behöver inte samma sak. Det kan vara jättesvårt för barn att förstå och jag tror att de då behöver hjälp att se det.

"Nej, vi kräver inte samma av ditt storasyskon som av dig, för hen kan faktiskt inte klara av det. Vi vet att du kan klara av det. Men eftersom vi ser det så kan vi också ge dig fördelar som hen inte får."

Att exemplifiera, ge dem verktyg till att se varför vi behandlar barnen olika. För jag tror verkligen att man måste göra det. Behandla barnen olika alltså. Jag tror inte någon familj vinner på en rigid hållning á la "såhär gör vi, för det blir rättvisast". Det kanske är enklast för stunden, absolut, men vem gynnar det? Och vem ska man anpassa sig efter? Den blyga som behöver hjälp att ta för sig? Den tuffa som vågar mycket men tappar orken fort och behöver stöttning för att slutföra? Den ledsna? Den arga? Den vilda? Den lugna? En slags gemensam strategi för alla olika personligheter och individer i en familj kommer alltid att passa... ca ingen.

Sedan lyckas man ändå inte. Jag gör inte det i alla fall. Det är såklart inte medvetet, men närapå oundvikligt, att det duktiga mellanbarnet som sköter sig själv får minst uppmärksamhet av oss föräldrar. Jag ser det hända men förmår inte rätta till situationen eftersom den tid och energi vi har slukas av de andra. Det kommer hon säkert döma oss hårt för som vuxen och jag kommer inte kunna säga något annat än förlåt.

Men jag tror inte att jag hade varit nöjdare med mig själv om jag hade ägnat mitt föräldraskap åt milimeterrättvisa heller. Till var och en efter behov är en bra ledstjärna såväl politiskt som föräldramässigt. *ler kommunist*

Nämen GUD vad rörigt det här blev då. Förlåt. Det som är viktigast att tänka på när det gäller syskon och hur olika de är tror jag är:

- behandla inte alla lika, men någorlunda rättvist. Om du inte lyckas med det (ibland förståeligt) så prata prata prata och försök kompensera det barn som hamnar i skymundan, till exempel små resor på tu man hand, hämta hen tidigare från fritids/fsk ibland mm.

- acceptera att dina barn kanske inte är lika varandra/er föräldrar. Alls. Acceptera däremot inte att de nedvärderar varandras intressen eller egenskaper. Syskon som är nära i ålder gör ofta det enligt min erfarenhet, håll lite koll på det.

- ibland är barn svarta får. De älskar schack när alla andra i familjen är extremsportare. Ja men ni vet. Om bara ett barn är väldigt olikt resten av familjen är det tamefan föräldrarnas skyldighet att ta del av det barnets värld också. Man måste inte engagera sig i alla barns alla intressen, men om något är viktigt för ditt barn så kan du åtminstone fråga om det. Även om du inte förstår svaren.

- syskon som vid första anblicken är väldigt lika, har liknande intressen och gemensamma vänner osv är också individer. Det skadar inte att uppmärksamma det ibland. Särskilt om de är nära i ålder och behandlas som ett paket av vänner/skola.

För övrigt så tycker jag att "jag älskar er alla, men på olika sätt" är ett rätt kasst sätt att uttrycka sig. Olika sätt kan värderas, ett kan vara bättre än det andra. Jag älskar alla mina barn på samma sätt: fullkomligt, hopplöst, tröstlöst, världsomfattande och evigt. Även om de såklart ibland uppfattar det som att jag bara älskar deras syskon och är JÄTTEORÄTTVIS mot just dem. Men tja. Det hör ju till.

(Det här inlägget var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

Swisha ett inlägg!

Sedan jag berättade om min inkomstbrist i sommar är det flera som har hört av sig här, på instagram och twitter och frågat om de får swisha ett bidrag. Jag har sagt nej eftersom jag inte vill att andra ska betala för min dumhet. Men sen tänkte jag på (inför att söka jobb) vilka mina styrkor är och den främsta jag har är ju att skriva. Så istället för att ta emot allmosor tänkte jag att man kan få köpa ett inlägg på bloggen eller instagram för en valfri summa.

Innan jag berättar hur jag har tänkt det vill jag klargöra tre saker:

1) Vi kommer åka på vår barnfria Greklandsresa. Dels för att pengarna vi redan betalt annars försvinner, och dels för att jag inte tror att vi kommer orka hösten utan den. Det har varit tufft på sistone och vi behöver vilan något så oerhört mycket. Men om man känner att man inte vill bidra med pengar till någon som ska lyxa till det och åka utomlands så ska man absolut inte göra det, och därför vill jag vara tydlig med detta från början så att ingen känner sig lurad.

2) Vi kommer inte svälta. Om det blir så att vi inte kan betala räkningar och mat så kan vi låna pengar från bank och/eller släktingar. Vi har en sommarstuga att tillbringa sommaren i och Noas kollo är redan betalt. Det kommer bli jävligt tight och jag är osäker på hur vi ska göra, men vi kommer inte hamna på gatan. Jag vill inte att någon ska tro det.

3) Om du har dåligt med pengar vill jag inte att du swishar en krona ens. Jag vill inte att nån ska läsa och känna att "jag vet hur dåligt det är med pengar, men den här månaden fick jag lite över så då kan jag hjälpa till". Nej. Om du däremot känner att vafan, ett glas rosé på uteserveringen kan jag offra för att jag gärna vill se ett inlägg om just mitt favoritämne - då är det en annan sak.

Alla är med på noterna? Okej!

Det är väldigt enkelt. Du swishar, jag skriver!

Swisha valfri summa och ett ämne du vill att jag skriver om. Skriv gärna också om du vill se det på instagram (@chipsqueen) eller på bloggen (enligtellen.blogspot.com).

Eftersom utrymmet för text på swish är begränsat så kan du utveckla i kommentarsfälten på blogg och insta, skicka DM eller maila mig på ellen.haglund@gmail.com

De eventuella inlägg som önskas (jag menar, det är maj och snart sommar - folk har bättre saker för sig) kommer upp så fort jag bara kan! Ju mer komplicerat ämne, desto längre tid kan det dock ta. Men jag lovar att skriva så fingrarna glöder.

Frågor? Hojta bara!

(Frågan om varför jag inte säkrade sommarinkomsten innan jag gjorde sommarplaner? Ja men vi gick ju igenom det i förra inlägget: jag är dum i huvudet.)

Detta har hänt.

I måndags köpte vi en resa till Grekland som sagt. Så nöjd. Betalade lite mindre än hälften i förskott. Som man gör.

I tisdags fick jag veta att jag inte kom in på någon av de sommarkurser jag sökt. Lite mindre nöjd. Och med "Lite mindre nöjd" menar jag "fullkomligt chockad och panikslagen". Jag har nu ingen inkomst alls mellan maj och augusti. Kul va? Det är ca 30 000 som saknas, bara sådär.

Var det dumt att köpa en resa innan jag var 10000% säker på sommarens försörjning? Absolut. Men, till mitt försvar, jag har alltid alltid kommit in på allt jag sökt. Detta eftersom jag har väldigt höga betyg. Mitt meritvärde ligger alldeles runt 21 och max meritvärde är 22.5 - så länge jag inte har sökt till läkarprogrammet har jag alltid kommit in. Och nu sökte jag kurser som "kommunikation i innovationsprocessen", "introduktion till javaprogrammering" och såna random distanskurser som man kan klara av på en höft under sommaren. Det slog mig aldrig att jag inte skulle komma in. Jag kommer alltid in. (Varsågoda ni som ogillar mig, hånskratta nu.)

Men nej.

Sen jag berättade det här igår på insta har jag fått många tips. Och jag är tacksam för tips, absolut! Det är bara inte så lätt.

Sommarjobb? Jo visst, förutom att:
1) vi har sagt upp vår fsk-plats från 22 juni och skolfritids tar vid först i augusti. Inte jättemånga sommarjobb vill ha nån som har sån begränsad möjlighet att jobba.
2) Jag kan inget? Mina styrkor är att skriva, redigera, jobba med hjärnan. Visst, jag kan sitta i en reception eller sälja glass, men alla såna jobb har ju tonåringar fått? Vilket jag förstår såklart!
Och nej, jag kan inte jobba i vården. Jag tycker ärligt att det är lite förolämpande mot de som faktiskt jobbar i vården - och patienterna - att säga att det är något alla kan klara av. Jag är socialt inkompetent, slarvig och glömsk, äckelmagad och svag. Jag kan inte komma på en uppgift i vården som jag duger till.
3) Det är maj. Sommarjobb var svårt att få när jag var en pigg 16-åring som kunde jobba dygnet runt och var ute i februari. Nu? En halvt utbränd trebarnsmorsa med massa krav på tider som kan funka? Nja...

Leta fler kurser? Jo såklart, jag gör det. Men problemet är att det inte finns några. Det finns inga med massa lediga platser för oss som gör en sen anmälan. Och ja, jag är reserv men jag är på plats ca 250 i snitt. Det bådar inte gott.

Så vad ska jag göra? Well, jag har sålt av klänningar. Får leva snålt - har till exempel slutat dricka cola - och spara. Men det är fortfarande hemskt jobbigt och jag har sån ångest över resan. Åker vi inte slänger vi bort flera tusenlappar. Åker vi blir det en stor kostnad.

Såatteh... jag jinxade i förra inlägget va? Det var dumt.

Men vafan

Jag vill bara påpeka att jag hade skrivit ett långt och lite småroligt inlägg förut, men sen så hängde sig mitt internet (förlåt, skulle jag ha haft triggerwarning på det?) och allt försvann. Sparades inte ens i utkast. Så oförskämt.

Nyheter då? Tja, hunden löper (mindre besvärligt än jag trodde, som allt med denna fantastiska lilla lurvboll), sonen har börjat med medicin och jag väntar in min tid för att jag ska få adhd-medicin. Jag och maken ska åka en vecka till Grekland (Karpathos) i sommar UTAN barn och jag gråter nästan när jag tänker på mängden tid till vila vi kommer ha. De senaste åren har varit så oerhört tuffa att nu, när det ser ut att ljusna lite (fan, nu jinxade jag ju) så vågar jag inte riktigt tro på det.

Valborg firades med bråk, sura barn och en absurd allsång med barnkör på "barnens firande" här i stan. Den höll på i evigheter? Till sist stod ALLA och bara väntade på att elden skulle tändas, men körledaren som nog egentligen ville bli sångerska och nu tar alla chanser i världen att få stå på scen, hon slutade inte. Låt efter låt efter låt. Under en låt gav hon små tutor till alla barn i publiken, sen tutade de i dessa i tio minuter? Vi frös, jag skrattade så jag grät åt hela spektaklet och folk var väl generellt... irriterade.

Nåja, vi kom hem och hade sen stora mängder chips att ägna oss åt. Dessutom vann vi i Pandemic för första gången.

Slut på dagbok.

Trött, tröttare, trebarnsförälder.

Jag har ett tag varit lite piggare, men såklart så tog det slut. I lördags så började Den Stora Tröttman. Antagligen som ett svar på den extrema stressen/oron på sistone, eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket kosttillskott från Hanna & Amanda, men trött är jag. Och ni vet när man är sådär trött att armarna känns tunga och benen trötta, ögonlocken grusade, öronen susar, hjärtat orkar knappt dunka och hjärnan går på lågfart? Då?

Well, då måste man ändå göra allt som hör föräldralivet till. Som att ta bilen för att hämta barnet på förskolan eftersom det regnar isbitar och man inte orkar bli förkyld igen men så är det vägarbete så det tar ungefär tredubbel tid att komma fram till förskolan och sen så hämtar man och möts av ett enormt NEEEJ eftersom barnet inte vill gå hem och sen så ska man krångla på henne kläderna fast hon är ju sex så man säger mest åt henne att klara det själv och så går man ut och det första hon gör är att med flit gå ner i en vattenpöl i sina gympaskor och sen så åker man till sist hemåt då men väl hemma upptäcker man att man glömt sina nycklar hemma så man får ta hissen upp och hämta nycklarna och sen åka ner igen och ta cykeln till barndansen i regnet och så kommer man fram och ser till att barnet går till dansen och sen går man till affären och köper ägg till kvällsmaten och så väntar man på att barnet ska bli färdig med dansen och när hon väl blir det så är det tydligen bajspaus på ungefär 400 minuter och efter det måste man få på tights och skor och fleecetröja och regnjacka och regnjackan trasslar till ärmen och man orkar bara inte fixa det för det är för mycket men så gör man det ändå för det finns inget alternativ och så ropar man på barnet att vi ska gå nu nej vi ska gå nu men kom då jag orkar inte snälla kom och lyssna på mig nån gång nu går vi ja bra kom nu då och sen så regnar det ute och man måste bli blöt i rumpan och i ögonen och i håret och man måste lyssna på barnet som också blivit blöt och därför sur och sen är man hemma igen och hittar inte nycklarna till cykelrummet men till sist så gör man det och då kan man äntligen åka upp och lämna äggen till pajen och sen dyka in i en varm dusch och sen sätta sig vid middagsbordet och äta en broccolipaj som alla barnen hatar.

All day, every day. Nej, det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn men det var inte så att jag bestämde mig för att skaffa barn med diagnoser och själv bli typ utbränd av odiagnostiserad adhd så jag tycker ändå att jag får vara lite trött.

Det enda knark jag har är socker. När jag tänker på folk som säger typ att de äter dadelbollar för att de mår så bra av det istället för raffinerat socker känner jag bara att ja men det är väl jättekul för dig men nu HAR INTE ALLA SÅNA LIV JÄVLA MUPP.

Nä men jag är inte bitter.

Hur gick det med den där boken då?

Jo men såhär: jag ägnade massa tid åt att skriva den. Pratade om den massor. Skrev klart den.


Läste igenom den sen och DOG AV SKAM PGA DEN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG, JAG MENAR SÄMRE ÄN EN JÄVLA FÖLJETONG I ALLERS!

Så.

Det om det.

"Glad påsk"

Så det är långfredag och vi har inget inplanerat. Det är väl i sig inte så konstigt eftersom vår familj är liten och min syrra inte firar påsk med oss i år. Så vi tänkte väl att tja, långfredagen ägnar vi åt mys och film och lite spel?

Så vaknar jag sådär småfebrig. Jag har inte feber, men jag blir lätt svettig, mår illa, huttrar... ja men ni vet. Sådär så att man är SÄKER på att tempen kommer visa minst 38, och så visar den typ 35. Så mår jag. Och så var det snöstorm. Alltså en decimeter snö på marken, blåst och snö överallt. Eller var och var. Det ÄR snöstorm fortfarande, men nu berättar jag om i morse då dagen tog sin hemska vändning.

Har någon dött undrar ni kanske? Well jag hoppas det. Jag hoppas att de vidriga lössen vi upptäckte i ungarnas hår har dött. Jag hoppas verkligen verkligen det. Hela jävla dagen har gått åt till att lustvätta, luskamma, nagelfara varenda jävla hårstrå. Jag får panik på det här. Vi har aldrig haft löss förut och jag vill INTE få tillbaka det. Så vansinnigt äckligt.

Så istället för lite lugnt skrotande med böcker och film och att svänga ihop en paj till imorgon blev det kaos. Alla lakan och filtar i tvätten i omgångar. Alla ungar ska bråkas med och duschas och borstas och bråkas med och och och... det blev inte en så mysig dag det här helt enkelt.

Nu har väl något relativt lugn lagt sig igen. Ett barn står och rullar köttbullar, ett gör påskkort inför imorgon och ett är med ner i tvättstugan. Jag sitter mest i soffan och tycker synd om mig själv och tittar på instagram på alla som firar påsk med sina stora släkter i snöfria landskap.

Och godiset håller på att ta slut.

Och så var det mitten av april!

Jag har fyllt år. 33 år till och med. Jag hade en liten fest som var jätterolig och trevlig med fina vänner, men som orsakade mig mängder av ångest före eftersom ingen ville/kunde komma. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig, men mitt liv har varit fucking kaos och skit? Tycker kanske att ansvaret för vänskapen då kan ligga på de som har ett lättare liv? Men så funkar det ju inte och jag har bra vänner och och och. Jag var bara lite ledsen inför festen som sagt. Sen var jag bakis efter den, men det är en helt annan historia.

Något mycket viktigare än den lilla oviktiga berättelsen om min födelsedag. det är att det ser ut som att vi äntligen kommer få hjälp från Bup. Vi ringde dit för hjälp första gången för 5 år sedan. Sen dess har vi gått igenom två utredningar. Den första var katastrofal och skickade ner hela familjen i nåt svart hål. Den andra hade vi större förhoppningar på, men verkade även där få kalla handen. Tills vi fick prata med läkaren istället för psykologen och hey presto - vi kan få hjälp! Den lättnaden är lite svår att förklara. Vi har varit inställda på kampläge i flera år. Vi har pendlat mellan uppgivenhet och sorg och ilska och vanmakt. Kvällen innan det senaste mötet låg jag i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på om vi skulle behöva göra någon slags insamling för att ha råd att söka vård privat. Men sen behövs inte det visar det sig? Vi har två diagnoser, vi har behandlingsförslag, vi har löfte om ev medicinering, vi har en bra kontaktperson. Gud, jag vill inte jinxa det här nu men jag hoppas verkligen att vi inte längre står HELT ensamma i att försöka hjälpa ett barn som mår dåligt.

Nu är nästa steg återföring till skolan, att ligga på dem om att göra relevanta anpassningar. Och så ansökan om vårdbidrag till försäkringskassan såklart.

Allt detta pågår liksom bredvid det vanliga livet. Ni vet det där livet där jag har en enorm tenta nästa fredag som jag MÅSTE klara för att få plugga vidare i höst. Det där livet där vi har tre barn och en hund och allt som hör dit. Läxor, prov, studiedagar, lov, sjukdomar, bekymmer, bråk - sånt som även alldeles vanliga barn kräver av sina föräldrar.

Och man får inte ge upp. Det är inte ett alternativ. Så man, eller vi då, planerar påsk och skriver ner barnets svårigheter till försäkringskassan. Jag pluggar till tenta och kollar upp om vi kan få ersättning från försäkringsbolaget. Vi planerar för semester i sommarstugan och försöker föra en dialog med skolan. Det är så väldigt väldigt mycket och jag är så trött.

Men snart är tentan över och jag kan åtminstone andas lite. Hoppas jag.

Det finns i alla fall lite dis i tunneln.

Så de senaste veckorna har jag haft redig panik över framtid och ekonomi. Idag lugnade det sig lite, tack och lov.

Bakgrund: jag ska plugga med csn i sommar. Jag har inget jobb att återgå till, kan inget som är användbart gällande sommarjobb och har dessutom tre barn som gärna vill träffa sin mamma i sommar. Så att plugga kändes som den bästa lösningen.

Men häromdagen så insåg jag att delkursen jag läser nu, den jättesvåra delkursen vars tenta jag nog inte kommer klara, den är på 9 poäng. Om jag inte klarar den så innebär det att jag inte får CSN i sommar, eftersom man måste ha klarat 75% av föregående termin. Ja, ni fattar paniken jag levt med? För visst, omtenta osv, men den är inte förrän i juni. Och sen har de tre veckor på sig att rätta den och sen har CSN sin handläggningstid. Vi är i slutet av sommaren innan jag hinner se några pengar.

Men idag fick jag reda på att jag redan har kammat hem 2 poäng denna delkurs genom lite andra examinerande moment. Och helt plötsligt hänger då inte hela sommarens ekonomi på en tenta. Jag måste klara nästa delkurs, visst, men det känns rimligare.

Andas ut lite här då. PUST! Dessutom visar det sig att vi får ha med ett appendix till kurslitteraturen på tentan, vilket såklart kommer underlätta.

(Är såklart fortfarande livrädd för att jag tänkt fel och att jag lik förbannat får prostituera mig i sommar, men nu lever vi på hoppet.)

Nu ska jag släppa tankarna på det här i helgen. Jag fyller år på lördag och ska ha en fest. Eller rättare sagt, jag hade tänkt ha fest. Jag bjöd in till fest. Men ingen vill/kan komma så nu blir det mer... jag vet inte. Lite häng i slutet sällskap? Jaja, jag får vin iaf!

Varför är det så otäckt med tjocka människor?

(Okej, fair warning, jag har oerhört mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu kring ämnet fett och kroppen, och sen jag blev nån slags kroppsaktivist på instagram hamnar det mesta där. Men orka skriva allt på telefonen och i ett format gjort för bilder istället för text? Nej. Så här kommer de i någon längre form, icke-stringent och svengelskt som vanligt när det gäller mig. Here we go!)

Jag har kommit på mig själv att skämmas när jag upptäcker hur stor jag har blivit*, typ om en stolskarm trycker mot höfterna eller ett säkerhetsbälte i en karusell är svårt att knäppa. Jag skäms och får genast reaktionen "gud, hur kunde jag inte veta hur tjock jag är? Så pinsamt!". Och det är ju ganska stört, n'est ce pas? Men det blir såklart en naturlig följd på alla normsmala som känner ett behov av att Upplysa Tjocka Om Att De Är Tjocka. Det är samma mekanism. Jag skäms för att jag BORDE ju veta hur äckligt tjock jag är, och de upplyser andra i rädsla av att de där andra inte FÖRSTÅR hur äckligt tjocka de är. Det är liksom en allmänt förankrad uppfattning att feta människor hela tiden måste tänka på hur feta de är. Först då så kan de kanske göra något åt det. Och om de inte ids (såklart handlar det om lathet) göra något åt sin kroppshydda, så ska de åtminstone SKÄMMAS.

Och det gör vi ju, såklart. De allra flesta av oss skäms någon gång. Vissa går omkring och bär på en ständig skam över att ha svikit samhället så grovt genom att låta sin kropp bli en xxl eller större. Andra lyckas hålla skammen stången större delen av tiden, men kanske trillar ner i ett ännu djupare hål när det väl slår till. Oavsett vilket så finns det inte en enda tjock eller fet människa som inte vet om att hen är tjock. Det vet vi. Allihopa vet vi det. Det enda vi begär är att ibland kanske få, jag vet inte, existera utanför detta? Eller trots detta? Att vi kan få ta del av livet på samma villkor som alla andra, utan att hela tiden behöva tryckas ner av "välmenande" (mer om det sen) människor som tycker att vi nog verkar liiite för nöjda med livet och därför påminner oss. "Ursäkta, men du vet väl om att du är fet?". Nej, inte i de ordalagen - det vore ju ohyfsat - men ni förstår poängen.

Så därför skäms jag ibland när jag inte förstått att min rumpa är större än alla andras. Det känns lite som att jag ger de andra rätt. De borde kanske påminna mig? Uppenbarligen har jag gått omkring och trott att jag... duger? Så kan vi ju inte ha det. Och det här, kära vänner, är jag varken först eller sist om att påpeka, men det tål att upprepas: tjocka människor får inte tro att de duger. Särskilt inte tjocka kvinnor.

Detta, att förhindra tjockisar från att vara nöjda med sig själva, är den enda anledningen till att man kommenterar andras vikt och storlek. Det handlar inte om oro för deras hälsa. Nej, det gör det inte. Nej. Seriöst igen? Nej. Det. Gör. Det. Inte.

Hade det handlat om hälsa hade man kommenterat upprört på varje vin-/rök-/sol-/skid-/bil-/tv-bild som postas på sociala medier.

"Du vet väl att alkohol kan skada din lever? Jag bryr mig bara om hälsan!"
"Solsemester, visst det är härligt. Men jag oroar mig för att du sprider en livsstils som bidrar till ökad hudcancer! Bara hälsan jag tänker på, that's all!!"
"Skidor? Inte för att vara taskig eller nåt, men vet du hur lätt man bryter benet i backen? Jag tänker bara på din hälsa!"

Ja, ni vet ju redan detta. Det är bull to the shit att det handlar om hälsa. Det handlar enbart om att vilja trycka ner och förhindra det otänkbara: en tjock människa som inte hatar sin kropp.

Varför är det då såhär? Jag vet inte riktigt. Jag har ju skrivit om det här tidigare och andra har skrivit om det tidigare och jag tror inte på något sätt att jag kommer med nåt unikt här. Inte heller har jag något svar.

Kanske blir man provocerad av att andra, som inte äter nyttigt och aktar kalorier och bantar, mår bra i sig själva? Är snygga? Trivs med livet? För varför ska jag tvinga i mig den här råkosttallriken om hon kan äta pommes och älska sig själv? Kan det vara skrämmande?

Eller handlar det om att vi kopplar samman tjockhet med svaghet (man kan inte hindra sina impulser, man kontrollerar sig inte, man är för lössläppt) och det bara är ett utökat svaghetsförakt? Rent krasst kan man ju lätt konstatera att de som hatar svaga mest inte direkt är de första som hoppar på den kroppspositiva rörelsen. (Dock liten kort passus, svag? Oh honey jag kan sitta ihjäl dig.)

Eller så kanske det handlar om det här att vi ser oss själva (och våra barn och medmänniskor) som projekt som ständigt ska förbättras till perfektion. Det räcker inte med att ha ett hem, det ska se ut som i en inredningstidning. Det räcker inte att ha en kropp, den ska se ut som i en modetidning. Det räcker inte att ha ett barn, hen ska prestera så att vi har något att skryta om. Eller?

Det kanske är lite av varje. Det kanske är olika från person till person. Men ATT det är så att folk provoceras av oss tjocka, det är ju tydligt. Även intelligenta människor, folk jag ser upp till och följer på sociala medier, kan utan filter slänga ur sig tjockhetsföraktande kommentarer. Man förutsätter att konsensus är att tjock = dåligt. Det finns inget ifrågasättande kring det, inget problematiserande. Och detta från människor som säkert kan hitta sjuttiofyra intersektionella problem i den här texten. Men att ifrågasätta sin uppfattning om att viktuppgång till trivseltjock eller tjock eller herregudihimlen FET = katastrof? Nä, det lyckas man inte med.

Så jag föreslår ett litet experiment. Varje gång du bidrar till uppfattningen att tjock = dåligt, hejda dig själv och fundera på varför du känner så. Varför stör du dig på att en fet kvinna har magtröja? Varför provocerar det dig när en tjockis äter pizza? Varför är det värsta som kan hända dig några kilo plus? Varför kliar det i fingrarna på dig just nu för att du så gärna vill kommentera "men det ÄR JU INTE hälsosamt att vara fet" på den här texten?

Fundera på det du! Nu ska jag äta potatisgratäng och sås.

*(Här ville jag såklart lista anledningarna till att jag gått upp i vikt, så att ni kan godkänna dem och FÖRSTÅ mina orsaker till att vara fet. För det är tydligt viktigt för mig. Vi är alla produkter av samhället vi lever i osv.)