Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!

Bara en vanlig tisdag

Så först sov jag ingenting inatt. Vaknade med huvudvärk och extrem trötthet, sådär som man gör efter en sömnlös natt. Sen bråkade Majken hela morgonen om att hon ABSOLUT INTE skulle gå till skolan. Efter mycket lirkande, tjafs och ordentliga mutor var vi ÄNTLIGEN på väg ut genom dörren när... tada! Jag hittade en lusjävel. Detta är andra gången sen skolan började och jag orkar fan inte med om jag också har drabbats av pesten.

Så jag ringde skolan och "sjukanmälde" henne, luskammade ut de små asen och hällde i medel. Funderade på hur jag skulle lägga upp dagen eftersom jag har så sinnessjukt mycket skolarbete att göra och inte direkt hade planerat att ha barn hemma.

Då.

Då upptäckte jag en sån där liten påse som ska hålla fukten borta i förpackningar. "Oxygen absorber" heter de. Den låg på golvet. Uppsliten. Tom. Där Bibi brukar ligga med sina ben och sitt godis. Fort fort fram med telefonen och googla vad fan det är i såna påsar. Det visade sig finnas tre alternativ: silica, kol och järn. De två första är inte farliga, den tredje är farlig. Man kan testa om det är järn genom en magnet, så jag tog upp lite rester jag hittat på mattan och höll mot magneten. Nog fan var det järn.

Så.

Majken fick klä på sig, jag klädde på mig och under tiden fick maken ringa djursjukhuset från jobbet. Körde fort fort dit och fick komma direkt. Sen röntgade de hennes mage (men såg inget) och gav henne kräkmedel och kollade igenom spyorna (stackars veterinärassistent) men hittade inget heller. Så antagligen har hon 1) inte fått i sig något 2) fått i sig det så att det redan är upptaget av kroppen. Jag hoppas som fan på alternativ ett.

Och sen då? Ja, sen åkte vi hem, 1700 kronor fattigare och ännu tröttare. Jag då, Majken var ju pigg som vanligt.

Allt detta innan lunch. Vilken otroligt härlig dag vi har haft. Det var precis detta som jag saknade i livet just nu. Bitter? Som fan.

Om att ha en hund

(Nej, det blev inget blogginlägg igår. Igår var misär. Igår var så illa att jag inte ens orkar skämta om det. Igår tog jävligt hårt på mig. Vi glömmer igår.)

Nu till dagens inlägg, som jag tänkte skulle handla om det här att Ha En Hund. Nu kan ni ju invända att vafan, det har du ju skrivit om tidigare. Och det har jag. Men senaste gången jag verkligen gjorde en utvärdering av detta för mig stora steg var i februari. Då hade vi haft Bibi i tre månader. Nu har vi snart haft henne ett år.

Då tyckte jag att pälsskötseln och andra hundägare var värst. Nu? Alltså ja, pälsskötseln är lite jobbig. Vi badar och klipper och borstar - men eftersom vi börjat ha pälsen kortare så är det inte lika mycket jobb. Och andra hundägare har jag vant mig vid. Detta har dock seglat upp på första plats:

Oron.

Okej, detta gäller kanske inte alla hundägare. Alla är ju inte Oroare deluxe (eller har general anxiety disorder) men jag tycker det är jobbigt. I somras fick Bibi åka till veterinären över natten efter en cykelolycka med Majken involverad, och jag lovar att jag grät mer och var oroligare än för någon av mina barn när de skadat sig. Förlåt barnen. Den direkta oron blev så stark eftersom hon lämnades ensam. Hon kan ju inte prata. Förstod inte vad som hände. Jävlar vad jobbigt det var.

Men förutom den akuta oron finns även den som är ständigt närvarande även gällande barnen: är vi dåliga föräldrar? (Nu får ni hata mig hur mkt ni vill, men jag säger "mamma" om mig själv till hunden. Jag blev den personen.)

Får hon tillräckligt mycket stimulans? Mår hon bra hos oss eller skulle hon haft det bättre hos en mer aktiv familj? Jag tror, obs TROR, att hon har det helt okej - men det dyker ändå upp såna tankar efter dagar då jag pluggat hela tiden och hon bara fått kortare promenader, lite lek och lite matsök. Nu är hon ju ingen hund som älskar långa promenader och vi är fem personer som ger henne uppmärksamhet - men ändå. Jag kan inte skaka av mig den känslan av att vi borde göra mer. Men återigen, är man inte lagd åt "varför är jag inte bra nog"-hållet så slipper man nog den delen.

Och ja, vi skulle behöva "uppfostra" henne mer - men samtidigt så är det liksom inga DUMMA saker hon gör som kan påverka andra. Att hon skäller på katterna är jobbigt, för oss, men det drabbar ingen annan. Hon hoppar inte upp på främlingar, attackerar inte andra hundar, hon biter inte sönder gästers skor eller snor julsteken från bordet direkt. Jag försöker intala mig att det är okej ändå, att vi inte haft förmåga/ork/tid att träna in total lydnad.

Jag menar, hon förstår ju vad "puss" betyder. Det får väl ändå räcka?

Med en kvart tillgodo.

Ja det blev ännu ett "sista minuten"-inlägg från sängen. Men idag känner jag lite att jag har en ursäkt. Vi har nämligen rensat ur Emmys smockfulla skåp som bestod till hälften av skräp. Vi har hämtat vår nyinköpta säng och slängt den gamla förutom en av de två 80-sängarna som fick bli Majkens nya. Vi har städat och vi har kört till tippen och sen fick vi besök av makens föräldrar på eftermiddagen. Så det har varit en produktiv lördag, minst sagt. 

Jag hatar att man har två dagar i veckan på sig att: 

1) göra allt man måste göra i form av städning/renovering/fix/klädinköp/umgänge 

SAMT

2) vila allt man måste vila innan det är måndag igen. Det går inte ihop. 

Nu ska jag sova i vår nya säng som min man spontanköpte igår och som jag inte provlegat i. Alltså som i ligga för att sova, inte... ni fattar. 

Håll tummarna för att den är bra, för vi kommer inte ha råd med en ny på 15 år till. 

Gråtklipp efterfrågas.

Ibland när jag har haft en dålig dag (vilket tyvärr är oftare än de gånger jag har bra dagar) så gillar jag att gråta loss till diverse youtubeklipp. Mina favoritsorter är:

- Par berättar för blivande mor/farföräldrar att de ska få barnbarn.
- Barn får hund i julklapp.
- Alla sorters svulstiga flash mobs, gärna med Les misérables-tema.
- Äldre män som visar känslor, vilka som helst typ.
- Nån kommer hem från krig och överraskar sitt barn.

Kan ni tipsa mig om era favoriter? Det behöver inte vara gråtigt, men helst. Gåshud går också bra.

Detta med pengar.

Vad jag gärna lägger pengar på: resor, upplevelser, mat.
Vad jag ogärna lägger pengar på: allt annat.
(obs detta gäller när vi kan välja - vilket vi inte alltid kan)

Detta leder ofta till situationer där jag har hål i mitt enda par skor men har varit utomlands tre gånger på ett år*. Eller att vi sover i samma säng som min man köpte på Jysk för 15 år sedan, och jag verkligen drar ut på att köpa en ny oavsett hur ont i ryggen jag har. Vår bil kommer gå sönder när som helst, drivknuten låter oroväckande och den läcker nog olja. Jag borde verkligen köpa mig lite propra kläder inför jobbsökandet nästa år. Vi behöver ett nytt vardagsrumsbord och min cykel är usel. Men men men... nej. Jag kan inte förmå mig. Ge mig ett par tusenlappar över och jag sitter redo med "boka"-fingret på weekends, hotellvistelser, sommarresor. Det gör seriöst ont i denna snål-verner så fort jag måste köpa En Grej Som Är Dyr. (Allt över 500 kronor är dyrt, it is known.)

För mig är verkligen resor det enda rimliga att lägga pengar på. (Och mat då. Och såklart får ungarna det de behöver och såna grejer, men ni fattar.) Vi har rest fastän vi kommit hem till minus på kontot. Är det smart? Nej. Har det ändå funkat till sist? Ja, jo, oftast.

Alltså jag vet att det inte är ekonomiskt smart. Jag fattar själv att det rimliga är att se till att ha en buffert så att det inte blir sån ekonomisk panik som i våras, och jag fattar att resor är lååångt bort på skalan över nödvändiga saker. Men det spelar ingen roll. Jag kommer dö fattig men (någorlunda) berest och så får det vara helt enkelt.

Fast en säng är nog faktiskt nödvändigt trots allt, med tanke på hur sinnessjukt jävla ont i ryggen jag har varje morgon när jag vaknar/kväll när jag ska somna. Tror ni... tror ni de har billiga sängar på auktioner? (Skoja, jag vet ju att det finns ibland. Men inte direkt dubbelsängar anpassade för just min rygg såatteh. Bita i det sura äpplet it is.)









*(Förlåt klimatet, jag vet att jag är usel och jag SKA skärpa mig. Efter novemberresan till NY...)

I sista minuten

Gaaah! Höll på att missa dagens blogg. Tur att jag har blogger-appen och kan skriva nåt från sängen. Mindre tur att jag har exakt noll att faktiskt skriva om. 

Men eftersom jag är smart (eller åtminstone låtsas det) så vänder jag det till en fördel och säger att ni får ställa frågor. Om ni har några. Hur går det egentligen för mig att få adhd-medicin? Vem är min favorit i Paradise Hotel? Ja, detta är frågor jag ställer mig själv och som jag inte har svar på. Ställ hellre några andra. 

Om ni inte har några frågor så är det också ok. Jag fick iaf nåt att skriva i det här inlägget. Win! 

Nu: sova. 

Saker jag ser på TV

Jag, den forna seriedrottningen. har fallit från min tron. De flesta serier som jag följde nitiskt har slutat sändas och jag har inte fyllt på med nya. Jag är för kritisk, för trött för att fastna för många "omg den här är så bra"-serier jag testar på. Det är liksom inte rätt för mig just nu. Så jag har stiltje. Ser om Parenthood för ren avslappning. Ser på Rick & Morty med barnen (otippat bra). Maken och jag upptäckte the good fight häromdagen, dvs spinoff på the good wife, och älskade det såklart. Men det är EN serie. Och en spinoff, till och med. Vad hände med att ha mängder med avsnitt att plöja igenom? Va? Va? VA?

Kan man hävda att jag borde se mindre på TV ändå, och därför inte aktivt borde leta efter nya serier att se? Ja. Ja, det kan man verkligen. Men nu är det här mitt intresse och då kan jag väl åtminstone vara bra på det?

Jaja. Tänkte först be er tipsa om OMG-serier, men jag har ju testkollat ca alla. Får ge upp.

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.