Mitt hem är min borg.

Eller åtminstone mitt vardagsrum. Jag trivs verkligen jättebra i vårt vardagsrum. Det är mysigt, hemtrevligt, ombonat och faktiskt rätt så fint. Det här är nytt för mig, jag har alltid velat förändra, fixa, dona. Nu saknas det bara tavlor på väggen (den som har den fina blå färgen) och sen är det klart. Helt makalöst. Ett helt rum, färdigt! Bara sådär.

Angånde tvättstugan då, när vi ändå pratar inredning. Så sjukt jävla svårt att hitta rätt tapet med en så pass begränsad budget som vi har. Nu har vi hittat en billig rosa tapet i nästan rätt färg. Får kanske duga. Vi kan inte lägga golv eller spika tak förrän vi har tapetserat, så allt står liksom och väntar på den där tapeten. Bubbelgumsrosa väggar, schackrutigt golv och så lite bänkar och tyg och lampor.

Färg och mönster, det är lite vår melodi. I like it!

Heureka!

Nu har jag kommit på vad jag ska ha för hobby när jag är föräldraledig. Jag ska äntligen lära mig att ta fina kort! Det känns som den ultimata kombinationen med en bebis, på promenader kan jag ta fina bilder på den spirande våren och vi kommer kanske inte ha fler bilder på ungen än på de andra barnen (det är nog omöjligt), men de kommer åtminstone vara bättre!

Vilken kamera ska vi köpa då? Jag vill alltså ha en digital systemkamera, men inte en för avancerad. Det är ingen idé att betala alldeles för mycket för funktioner jag inte kommer lära mig. En lagom avancerad alltså. En sån som tar bra bilder på auto, och sen kan man lära sig mer när man vill.

Hjälp mig med det här så kanske den här bloggen får lite bilder i sig också. Det ni!

God morgon!

Lägesuppdatering för den här morgonen:

Frukosten slut (det räckte till barnen).

Treåringen ville inte ha trosor på sig.Ville inte ha byxor på sig. Ville absolut inte ha blåa byxor på sig.Ville inte borsta håret. Ville inte gå på toaletten. Ville inte ta på sig skorna. Ville inte åka bil till förskolan.

Femåringen ville jättegärna ha ett hårspänne i håret, men bad mig sätta det så att inget annat barn kunde se. Så att de inte skulle reta honom för att han nästan är en tjej. När jag förklarade att det inte gick ville han inte ha hårspännet alls, trots sin tidigare entusiasm.

Mamman grät i kapprummet när hon pratade med femåringens fröken om att några andra av barnen retar honom.

Sisådär bra morgon, känner jag rent spontant.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Dagen började bra (eller alltså, det här var efter lunch. Men innan dess hade jag i princip bara duschat och läst lite litteratur, så vi kan ju låtsas) med att jag fick beröm och bra kritik för en del inlämningsuppgifter vi fick tillbaka idag.

Sen dalade formkurvan lite när jag köpte färdigmarinerad färsk kyckling istället för att köpa kryddor och citron själv. Fuskade även med färdig tzatziki, trots att den ju aldrig blir lika god som den jag gör själv.

Så hämtade jag barnen och hade på riktigt bestämt mig för att inte låta dem se på tv eller spela tv-spel innan bolibompa börjar ikväll. Men sen när jag fick världens blodsockerfall och var tvungen att ta fram nödgodiset för att sluta darra, insåg jag att det bara var att ge upp. Godis på en vardag? Tillsatskyckling till middag? Lika bra att släppa alla spärrar, tänkte jag och satte på tv-spelet.

Nu har de tittat på tv i ungefär en timme och middagen är uppäten. Min enda ambition nu är att inte skrika på dem vid läggningen, men jag har inte så stora förhoppningar om att lyckas. Ensamläggning av två barn varav ett litet trotstroll brukar inte innebära de bästa förutsättningarna för en skrikfri kväll.

Men vafan, dagen började ju bra i alla fall!

***Uppdatering****

Jag stängde av tvn och sa åt dem att leka. Nu har de tagit in alla köksstolar och byggt ett sjörövarskepp. Sen bröt de loss en tröskel och använder den som "gå på plankan"-planka. Kreativt, javisst. Men så himla stökigt. *lär mig aldrig*

Typ som soduko. Sudoku?

Vi pratar lite namn här hemma. Eftersom vi har sjukt svårt att komma överens är det verkligen på tiden, det är ju bara drygt halva tiden kvar nu. Problemet är alltså inte att hitta fina namn, problemet är att övertala min träbock till make att det är fina namn. (Han tyckte att Noa skulle heta Enzo. Jag tycker liksom redan där att han har skänkt bort sin rätt att ha en åsikt)

Men i alla fall så har vi just för tillfället lyckats enas om tre namn. Två killnamn, ett tjejnamn. Det ena killnamnet är samma som min favoritartist i kategorin "manlig" har gett sin son. Det andra är nästan samma som en annan manlig favoritartist har gett sin son, med bara en skillnad på begynnelsevokal.

Tjejnamnet å sin sida är en kombo av två namn. Det första är en titel på en låt av världens bästa kvinnliga artist, det andra är ett namn på en karaktär skapad av Sveriges bästa författare, och hon (karaktären alltså) har en himla snygg frisyr som snart kommer sitta på en Emmy nära mig.

Klurigt? Inte lika klurigt som att försöka hitta ett namn som passar någon som tycker att "öh... Johanna, det är väl snyggt?"

Oförenliga drömmar.

Först läste jag i  någon föräldratidning om ett par som tog sina ungar och drog till Bali där de öppnade café och hotell. Sen läste jag hos coola Anna om den gnagande vinterskräcken.

Och nu sitter jag här och undrar hur jag ska klara av att leva i Sverige i resten av mitt liv. Jag fattar verkligen inte? Jag älskar Sverige som land. Jag hatar vår geografiska position. Jag har all min släkt här, alla mina vänner, min familj. Men jag hatar vintern. Eller rättare sagt, jag hatar januari - påsk. Efter påsk släpper allt och jag kan andas igen, jag behöver inte vara konstant spänd i kroppen av ett missnöje som bara går över när dagarna blir ljusare. Oktober - december är uthärdligt enbart på grund av den då stundande julen, men ändock uthärdliga.

Så egentligen skulle jag också vilja göra något sådär galet. Ta allt och sticka iväg. Fast bara för två - tre månader. Komma tillbaka lagom till påsk och sen njuta av Sverige. Tills nyårsdagen, då vi försvinner igen.

Men hur gör man en sån lösning? Jag ser inte framför mig att vi någonsin, ever, never, kommer ha råd att sticka två månader till Thailand med tre ungar och hela köret. För att inte tala om jobbet som man måste ha för att ha råd med det - hur förankrar man där att man är gone with the wind två månader per år? (För jag vill ju inte försaka min sommarsemester).

Jag vill verkligen inte bo i Sverige januari, februari, mars. Jag vill verkligen bo i Sverige resten av året. Jag ser ingen lösning på det här och det skär i mig när jag tänker på att jag är 26 år, jag har kanske 50-60 år till av vinterhatande misär framför mig.

Vad gör man åt saken?

Aldrig får man vara nöjd.

Helt plötsligt slår det mig att jag ska vara föräldraledig från och med mars. Jag ska vara ledig minst mars - september, kanske till och med mars - januari. Det längsta jag någonsin har varit föräldraledig tidigare är 3 månader i sträck, hur ska jag klara av ett halvår eller ännu mer?

Föräldragrupper finns inte för omföderskor, då är det babycafé eller öppna förskolan som gäller. Men alltså, jag är inte social och jag tycker inte om människor. Jag är så jävla kräsen när det gäller vilka människor jag tycker om, att det känns rätt så otroligt att jag ska hitta någon på öppna förskolan.

Dessutom så spelar det ju ingen roll om jag bondar med någon på öppna förskolan, jag bor ute på landet där det inte finns någon annan. Vad ska jag göra här? Gå barnvagnspromenader... ensam. Påta i trädgården... ensam. Ta hand om uttråkade barn... ensam.

Hur gör man för att inte dö av tristess ute på landsbygden? Jag är inte gjord för föräldraledighet, men de tidigare gångerna har jag i alla fall haft en kortare period eller åtminstone känt någon som fått barn samtidigt. Den här gången är jag helt... ensam.

Arga snickarens våta dröm.

Jag har inte så mycket tid till att blogga just nu, vi håller ju på att skapa en tvättstuga. Och har faktiskt kommit en bit på väg, tänka sig! Eftersom vi flitigt tittar på Arga Snickaren så har vi även gjort ett rätt så jämställt jobb. Eller, så jämställt det nu kan bli när en är gravid med foglossning och den andra är det inte. Så nej, jag har inte gjort lika mycket fysiskt. Men jag har också mätt och kommit med lösningar, jag har knäckt gipsskivor och puttat och burit och fixat och donat. Det är jag som har tänkt ut det mesta (man kan ju säga att jag är the mastermind bakom det hela, men det vore att överdriva lite väl mycket).

Med öandra ord skulle inte Anders, den arga snickaren behöva säga åt mig att jag måste kunna skruva i en skruv för att få bo i hus. Han skulle inte heller kunna säga att vi inte samarbetar, för är det något vi har gjort så är det att samarbeta.

Men ok, just nu sitter jag och bloggar och han skruvar i den sista gipsskivan i väggen. Men å andra sidan så ska jag snart välja ut nya tapeter (jo, det får bli tapeter. Snyggare med målat, men enklare med tapeter) och sen har vi tak och golv kvar. Det jämnar ut sig. Typ.

I've got chills, they're multiplying...

Herregud, jag kan inte sluta titta. Bara två månader kvar nu. Sen! Det är en jävla tur att ungen ska komma ut först nästa år, annars hade det blivit en hård strid om vad jag ser fram emot mest under året. (Sen när del 2 kommer då är ju ungen redan ute och därmed är det ingen tävlan längre)

Harry Potter, trailer 1.
Harry Potter, trailer 2

Nu måste jag slita mig ifrån dem, ska hämta ungarna på förskolan. Tror och har på känn att det blir lite märkligt att komma för sent och ursäkta sig med att man har kollat på Harry Potter-trailers? Å andra sidan kanske de också är Potter-fan. Man vet ju aldrig här i livet, som Noa brukar säga.

Fail.

- Jag pratade med han nya barnskötaren på småbarnsavdelningen förresten.
- Jaha? Var han trevlig.
- Ja, jättetrevlig. Fast inte så konstigt att jag tycker det egentligen, vi lär ju vara lika gamla ungefär. Vi hade likadan humor och sätt att se på saker och sådär som man brukar ha när man är någorlunda jämngamla.
- Älskling... han är nitton år.
- Glöm att jag sa nåt.