Ellen hade en bonnagård, tralalalala.

Ibland får jag en överväldigande lust att bo på en bondgård med hästar och ponnyer och hundar som springer ut och in och katter och höns och gärna någon ko och så lite små söta getter också. Och alla barnens kompisar ska komma och gå som vore de våra egna barn. Köksbordet ska vara överbelamrat med bakverk, böcker, läxor, projekt och så ska vi försörja oss på det man nu gör på en bondgård.

Jag ska gå omkring i slitna jeans och tjock tröja och gummistövlar. Mitt hår ska vara uppsatt i en slarvig knut, men så att jag ändå är snygg, ni vet? Så att om någon bondkollega kommer förbi ska han bli lite förlägen över att jag är så vacker i min enkelhet. Och så vill jag rodna klädsamt, för det verkar ju himla chict.

Men åter till bondlivet då. Jag vill ha kycklingar som vi ser kläckas. Jag vill ha en bäck på våra ägor, så att barnen kan leka och jag kan hämta vatten till djuren där. Jag ska rida runt och inspektera staket och så ska vi handla all vår mat i en lanthandel där alla vet vårt namn, så det gör inget om jag glömt plånboken. För det gör jag rätt ofta eftersom jag är en sån där härlig människa som älskar att berätta historier för barnen och deras vänner, men jag kommer inte ihåg värdsliga ting. Och till mellanmål ska jag servera hembakta pajer med vispad grädde och kakor och varm choklad och chips och inte bry mig ett dugg om sockernivå eller nyttigheter. När barnens kompisar ska åka hem så möter jag deras föräldrar på vår stora veranda, med mina armar mjöliga från den senaste limpan jag satt degen till, eller smutsiga från arbetet i stallet. Och alla tycker om mig, fast de kanske inte avundas mig. Alla dessa barn och hundar och djur överallt, hur orkar hon?

Ibland så drömmer jag om ett sånt liv. Sen kommer jag ihåg att jag är lat, ogin, gnällig, ohändig, frusen och ämlig och inte gillar när det är för stökigt.

Men man kan ju drömma, eller hur? Både om gården och om att vara en sån person.

365 dagar om året.

Min syster har varit här i helgen. Efter en intensiv helg satte hon sig på tåget hem mot Uppsala och, antar jag, pustade ut. För det ÄR ju jobbigt att umgås med tre barn så intensivt en hel helg. Jag vet. Skillnaden är att jag, att vi föräldrar, inte kan sätta oss och pusta ut och åka hem.

Efter varje intensiv helg, resa, sommarlov, vecka, så ska lik förbannat mat planeras, handlas och lagas. Mjölk ska hällas upp i glas, utspilld mjölk ska torkas upp, kladdiga kläder ska tvättas. Tallrikar ska diskas, barn ska badas, hem ska städas, läxor ska läsas, och det slutar aldrig. Det finns ingen andningspaus, ingen respit. Inga dagar i lugn och ro, ingen tid utan allt det som bara är måste. Så är det för de flesta föräldrar idag. Det är få som har turen att ha hjälp med barnvakt i vardagen, de flesta av oss knatar på varje dag varje vecka varje månad året runt tills barnen är vuxna och flyttar hemifrån.

Och när man tänker på det, på vilket sisyfosarbete det ibland kan vara (om än, självklart!, ett trevligt och givande och underbart sådant för det mesta), så blir debatten om vem som är en bra förälder ännu mer absurd.

Jaha, du bar ditt barn i bärsele istället för bärsjal det första året? Jaså, du ger din unge burkmat? Ojdå, får han spela tv-spel alla kvällar i veckan? Menar du att dina barn inte har några fritidsintressen vid fyra års ålder? Hur mycket socker äter de på helgerna egentligen? Lagar ni inte all mat från grunden - vi köper bara ekologiska råvaror minsann?!

Vi pratar om nära tjugo års omhändertagande här, vad fan spelar det för roll? Egentligen? Alla dessa detaljer, alla dessa krav, allt detta fördömande, när de flesta egentligen bara försöker få vardagen att gå runt.

Jag menar, tänk själva på allt ni gör. På allt vi gör. Varje vardag, bara det är ett ekorrhjul för det mesta. Lägg sedan på trotsåldrar, sjukdomar och allt annat som drabbar en i livet, förälder eller ej. Vad spelar, egentligen, några besök på ett snabbmatsställe för roll?

Om jag hör ordet "stilrent" en gång till så kräks jag.

Ja, jag VET. Alla har rätt till sin smak och sin stil och inget är finare än det andra och nu ska vi vara diplomatiska och hej och hå.

Nej. Det är inte min stil. Således:

Vad är det MED alla dessa människor som har inbillat sig att julen ska vara stilren och trendig och modern? Jag förstår inte? Om man ska sätta upp svarta (!) julstjärnor och oformliga metallklumpar som ska föreställa en julbock (tja, den i Gävle kanske) och ingen julgran utan möjligtvis en stackars liten enruska med stiliserade enbär i plast - varför bryr man sig ens? Det är ju inte julpynt. Det är ju inte jul alls. Jag menar, om man nu tycker att en svart stjärna är fin att ha upphängd, ha det då. Men vad har det med julen att göra? Och vill man dra in en enruska och ställa i en kruka av rå betong, gör det då. Men det kan du ju lika gärna göra i februari?

Svart julpynt ligger ungefär lika högt upp på min avsky-lista som julgirlanger med blinkande lampor i alla färger. Nej förlåt. Mycket mycket högre.

Jag trodde inte jag skulle säga det här men..

Var är snön? Hallå? Jag vill ha kallt och kyla och SNÖ nu. Det är snart jul och julmarknader och det finns inget som lägger sordi på julkänslan som plusgrader och regn.

Kom igen nu vintern. Det är inte att du kommer jag har problem med, det är att du tamefan aldrig fattar att du ska ge dig av i februari! Men nu glömmer vi gammalt groll och börjar om på nytt, okej? Så kom nu så kan vi diskutera din uppsägning när du väl är här.

(Ps. Du vet väl att nyckeln till din popularitet ligger i att vara här över julen? Sumpa inte det här nu, för ärligt talat ligger du på minus efter de senaste åren.)

Hjälp!

Här är ett tips för blödiga: youtuba videos på barn som får en ponny eller en valp i julklapp/födelsedagspresent. Herregud vad jag gråter.

Varning dock: klippen orsakar en omedelbar lust att rusa åstad och köpa en ponny/valp till ens egna barn.

Medan ni sysslar med det tänker jag umgås med min mamma och syster, tapetsera klart köket och färga håret. Makeover för både kök och mig med andra ord.

För att muntra upp mig själv..

... så försöker jag tänka på att nästa helg är det första advent. Men det går inte bra. Det är för nära på något sätt. Hur gick det så här fort? Jag har inte hunnit planera eller tänka ut någonting, så är det alltid. Helt plötsligt är det jul och jag har bara hunnit en bråkdel av vad jag tänkt mig.

Nåja, skriva en att göra-lista och köpa lite amaryllisar kan jag ju göra nu direkt. Så är jag redo när stora julfrossarmånaden kommer.

KUKEN rent ut sagt.

I morse vaknade jag med huvudvärk, igen! Det borde ju inte ha förvånat mig eftersom jag har vaknat med huvudvärk i över en vecka nu. Diklofenak hjälper några timmar, sen är den igång igen. Sedan fick jag i alla fall grundlig massage med tigerbalsam av maken och sedan dess har hela min högra sida gjort ondare än huvudet. Vilket kanske är bra på ett sätt, men jag känner mig till hälften som en staty. Ungefär så rörlig är jag. Så man kan säga att dagen inte började så bra.

Men sen hörrni. Sen blev den sämre ändå. Sen blev den, tja, kukdålig. För nyss när jag var på toaletten så gled min nya, vita, fina iphone ur min ficka och plumsade rakt ner i toaletten. Jorå.

Så nu ligger den på torkning och lär väl aldrig gå att starta igen och vi har inte precis utrymme för någon tusenlapp i självrisk för tillfället om man säger så. Dessutom passar inte mitt sim-kort i någon annan telefon, så nu får jag vidarekoppla alla mina telefonsamtal så att de kommer till hemtelefonen istället.

Vissa dagar borde man inte ha gått upp ur sängen. Tyvärr flyger inte stekta sparvar in i munnen och allt sånt, så det känns som att man måste det ändå.

Gaaah.

I will be Potter!

Igår läste vi som sagt morfar prosten, och på en av bilderna är lille Anton avbildad. Med rätt långt hår, och så runda glasögon.

Noa: Han ser ut som den där... popplär?
Jag: Popular? Eric Saade? Tycker du?
Noa: Nej! Inte Eric Sadel! Den där killen. Popplä eller något sånt. Han är jättekänd! Det finns lego med honom och böcker och filmer och kläder och leksaker. Han ser ut sådär. Vet du inte vem det är, han är ju jättekänd. Han är typ en LEGEND ju!
Jag: Harry Potter?
Noa: JA! Harry Popplä!

Och då var jag ju tvungen att visa honom alla böcker jag har och berätta för honom att mamma är minsann ett Potterfan av rang. Och då ville han att vi skulle läsa dem, men jag vet inte. De första går bra än så länge, men sedan blir det alldeles för svart och mörkt. Bättre då att vänta tills han klarar av att läsa de senare också, så att inte väntan blir för lång. Sedan kom vi på att han ju också heter Harry och det tyckte han var jättecoolt. Nu har ju Noa fått sitt Harry från vår älskade morfar och inte det lilla trollkarlsunderbarnet, men det var ändå coolt. Dela namn med en legend liksom.

Dessutom ska böckerna självklart läsas på engelska, och eftersom han inte kan säga mer än "I love you" och lite ströord så blir det nog lite svårt.

Det påminner mig förresten om att jag måste se till att de börjar med engelska från ettan i skolan här ute. Jag förstår inte varför man väntar till trean med det? Jag började läsa engelska i ettan och har älskat det från första stund. Ju tidigare man lär sig desto bättre blir man ju.

Minnenas allé

Jag läser böckerna om morfar Prosten för Noa, och inser att mina inre bilder som skapas av berättelserna är samma som när jag var liten och läste böckerna själv. Det är som att återvända till en stad som jag inte varit i på länge, bara att den är helt fiktiv.

Jag har ett rätt märkligt förhållande till fiktiva platser. Det händer mer ofta än sällan att jag drömmer om ställen som bara existerar i mina drömmar. Jag återkommer till samma ställen ofta (men det är ändå kanske 20 platser) och de kan ändra sig lite, men det är ändå samma platser. Om ni förstår.

Ibland är det faktiska platser, som till exempel en charterort. Ingen som jag har varit på, men den existerar i mina drömmar rätt ofta. Det kan vara ett badhus eller en stad. Eller så är det ingen egentlig plats, utan mer ett slags system. Nej, jag kan inte förklara. Men det återkommer som sagt, ideligen.

Apropå drömmar: hur länge är det meningen att man ska minnas drömmar? Jag minns kanske 2-3 från varje natt och kan lätt minnas drömmar som är flera år gamla och som inte hade någon som helst betydelse för mig. Jag minns dem ändå. Jag kan minnas drömmar som är 10 år, 2 år, 3 månader, 8 år gamla. Är inte det ett otroligt slöseri med hjärnkapacitet? Det är inte så att jag går omkring och aktivt tänker på dem, men då och då kan jag minnas hundratals drömmar jag har haft. Helt triviala sådana.

Inte konstigt att jag har ont i huvudet så ofta och aldrig känner mig utvilad. Jag får ju knappast vila på nätterna, då är min hjärna mer aktiv än någonsin.

Sömntabletter. Det kanske vore något?

Det här med att skriva en bok.

Det måste ju, näst "simma med delfiner", vara en av svenskarnas största drömmar? Ett livsmål som man bara ska uppnå, annars är man inget mer än en liten lort. Eller? Hur många av er har en påbörjad bok någonstans?

Jag vet inte. Att skriva en bok ska ju handla om att ha något att berätta. Om att vilja förmedla en historia. Om att ha något att säga, något som behöver få komma ut. Det ska inte vara en process som börjar med tanken "Om Ingmarsson/Rudberg kan, kan jag!". Det må förvisso vara sant, men det ger ju inte precis upphov till en bra bok.

Och jag då, som helst vill ha det avklarat innan jag fyller 30. Vet inte varför, men så är det. Så eh... två och ett halvt år då. Och så ska den ju hamna hos ett förlag som vill få den utgiven också. Vojne vojne.

Kanske bäst att jag börjar ändra min "saker jag vill göra innan jag fyller 30"-lista till en "saker jag vill göra innan jag dör"-lista. Där ska "hoppa fallskärm" och "bada naken på en öde strand i söderhavet" stå. Fast jag vet inte var söderhavet ligger, och jag är sjukt höjdrädd. Men mål i livet måste man ju ha. Det säger alla.

Fast jag vet inte om det är såna här mål de menar.