Detta totala hjärnsläpp.

Veronica Goodwin är en mamma i Nyköping som har, hör och häpna, startat en namninsamling mot en vegetarisk dag i veckan. Ja, ni läste rätt. MOT. Denna episka dumhet motiverar hon bland annat såhär.


"Det kan väcka intresset att bli vegetarian, barn ska inte behöva ta ställning på det viset. Det är helt fel att tvinga människor att äta vegetariskt."

Nu tar vi en paus och begrundar detta i en sekund. En sekund till. Det räcker inte va? Vi måste låta denna absurda idioti riktigt sjunka in. 

*konstpaus*

Tror ni att hon har reagerat de gånger det har serverats pannkakor i skolan? Det tror inte jag. Tror ni att hon har reagerat de gånger det serverats processat margarin i skolan? Det tror inte jag. Tror ni hon protesterar mot giftbesprutade bananer och vindruvor? Det tror inte jag. Men det är klart, man måste ju välja sina kamper och Veronica väljer den mot de onda vegetarianerna. Jag menar, det är ju tur att någon tar upp kampen mot bättre mat för barnen. Linser och bönor? Inkörsport till tyngre saker som... groddar??!

Men hon gör sitt bästa nu i alla fall. 

"Namninsamlingarna mot de köttfria måndagarna ska nu spridas på strategiska ställen runtom i Nyköping.

– Jag tror att många kommer att skriva under för det finns många som känner som jag, säger hon."

Alltså. Man kan inte hitta bättre humor än detta. Tack Veronica, för din otroliga brist på kunskap och verklighetsförankring som bidrar till att jag kan skratta lite här från sjuksoffan.

Kan vi prata om en sak?

Jag följer flera inredningskonton på instagram. Om det ens finns ett sånt ord? Men ni fattar. Aja, i alla fall så fylls mitt flöde rätt ofta av pastelliga små karameller och vackra bilder med klara färger och jag blir så avundsjuk. Så jävla avundsjuk.

Det är ju inte konstigt heller eftersom dessa konton är ungefär som inredningstidningar: gjorda för att inspirera och få oss att dregla efter fina saker som skulle göra oss så lyckliga. Det är där någonstans det börjar skava. När ett av dessa konton postar en bild på ett vackert skåp med alla iitalalyktor som finns, alla dessa pastelliga karamellskålar från iitalla och varenda muminmugg som någonsin existerat. Ja, men ni vet: de där obligatoriska detaljerna i ett smakfullt hem av en viss typ. I det skåpet står det porslin för flera tusen kronor. I ett litet skåp. Som ett stilleben. För flera tusen kronor. Och visst, muminmuggarna kanske används, men vem fan har användning för nio små karamellskålar?

Nu kommer jag in som en surkärring här, jag vet det, men är det verkligen rimligt att vi fyller skåp eller väggar med små inredningsdetaljer för flera tusen kronor - saker som inte används - och att vi ska tycka att det är helt normalt? Verkligen? Och så vill vi också ha det så fint, jag vet. Jag är likadan. Men det ÄR ju inte rimligt med den här inredningshysterin och det ÄR ju rätt galet att lägga massor med pengar på att konsumera saker enbart för att de är fina. Väl? Eller?

Några saker med Astrid Lindgrens sagor som mitt vuxenjag inte känner samma inför som mitt barnjag.

1. Pippis pappa.

När jag var barn: Åhhh... vad sorgligt! Han måste ut på sjön igen och så vill inte Pippi följa med! Vad taskig hon är, ser hon inte att han blir ledsen?

När jag är vuxen: Dude, skärp dig. Du må ha köpt Juuls teori om autonoma barn, men din dotter är elva och hennes mamma är död. Klipp dig och gå iland och var en förälder FÖR I HELVETE!!

2. Jonathan Lejonhjärtas uppoffring.

När jag var barn: Åhhh... vad sorgligt! Han offrar sitt liv för sin lillebrors skull. Gud jag dör vad fint.

När jag är vuxen: Åhhh... vad sorgligt! Men SÅ JÄVLA ONÖDIGT FÖR SKORPAN SKULLE JU ÄNDÅ DÖ! Kul för mamman att båda hennes barn dör för att hennes stora son nödvändigtvis skulle spela hjälte.

3. Tommy och Annikas mamma.

När jag var liten: Herregud vilken bitch! Så jävla gnällig och elak och dum. Jag hatar henne!

När jag är vuxen: Alltså, hon vill att de kommer hem till middagen och att de hjälper till i trädgården en dag? Dessutom skriker hon inte ens när Annika får ett trotsutbrott utan är rätt cool. Bra jobbat Tommy och Annikas mamma!

Födelsedagar och åldersnojor.

Tiden går för fort, kan vi stoppa den?

Bevis 1: Emmy fyller sex år idag. Hon som så länge var vår minsta. Hon som nyss var liten liten, hon går nu i skolan och rider och fick bara storbarnspresenter och är så jäkla klok och typ vuxen? Herregud, det är ju inte rimligt någonstans. Dock är jag ju jätteglad att hon är just sex år och klok och rolig och finurlig och smart och charmig och glad så jag vill ju inte att hon ska vara något annat än precis den unge som önskade sig sysaker i födelsedagspresent och stuvade makaroner med falukorv till födelsedagsmiddag. Även om hon kan förbättra sin kulinariska smak något.

Bevis 2: Jag fyller 30 om ett halvår? Herreguuud vad ångest jag har inför detta. True story: tittade på instagrambilder från ett år sen och blev ledsen över hur ung och snygg jag såg ut då. Som 28-åring. Det är en sån larvig ålderskris det här, men inte mindre verklig för det. Jag. Vill. Inte. Vara. Så. Här. Gammal.

Men ja, alternativet är ju självklart att inte vara med alls, och det är ju inte ett alternativ. Problemet med att jag blir äldre så fort är ju att jag får mindre och mindre tid över till allt jag vill göra. Alla karriärer jag vill prova på, alla städer, länder, världsdelar jag vill bo. Så ska det klämmas ihop med att vara småbarnsförälder och bli känd komiker och vara bullmormor och och och... hur ska allt hinnas med?

Så därför ålderskrisar jag. För att det känns som att tiden rinner ut - absolut inte än - men fortare än jag vill. Och så spelar kanske fåfängan in också. Kanske. Lite.

Hej mitt undermedvetna, vad håller du på med?

Jag surfade in på Asos för att shoppa lite billiga klänningar på rean. Till jobbet. Tänkte jag i alla fall. Mitt undermedvetna däremot, hon verkade ha helt andra planer. För plötsligt när jag tittade igenom kundkorgen hade jag en knallröd fodralklänning, en svartvit snortajt cocktailklänning och en turkos klänning med löjlig urringning på väg hem till mig. Jag vet inte riktigt vilket liv mitt undermedvetna vill leva, men jag måste erkänna att det låter ju jävligt kul om hon får användning för de där klänningarna.

Synd bara att mitt undermedvetna använder mina pengar att betala med.
Och att hon tydligen tror att jag väger 20 kg mindre med tanke på klänningarna hon valde.

Ja ja, det blir nog bra till slut. Om inte annat får de vara inredningsdetaljer tills jag är smal, lyckad, häftig och blir bjuden på roliga fester.

Vad du är söt, min kära lilla ponny!

Jag har blivit ponnymamma. Igen. Noa red ju några lektioner för några år sedan, men han tröttnade rätt fort. Nu är det Emmys tur och med tanke på hur absurt lycklig hon är när hon är i stallet lär hon fortsätta ett tag. Och jag vet inte vem som är lyckligast: jag eller hon. 

Det är lätt att driva med människor, medelklassmorsor, som lever sig in i barnens intressen för mycket. Jag gör det själv. Men jag kan inte låta bli att drömma om att mina barn, de som vill, ska få samma härliga uppväxt med hästar som jag fick. Varma ponnyryggar, hopptävlingar, snabba galopper över stubbfält. Allt det som var det bästa med min barndom. 

Så jag börjar fundera på privatlektioner och hur gamla de måste vara för att ha egen häst (de måste kunna galoppera själva utan problem innan vi skaffar häst har min man bestämt) och ja, slutar Emmy rida kommer Majken få börja om hon så är tre år. 

Kul att jag direkt blivit en sån förälder jag själv älskar att håna. Men jag känner lite som så att: fuck yeah ponies! 

TGIF

Alltså våra helger är jobbigare än vardagen? Eller så här: just nu känns det som att vi lever i ett ekorrhjul deluxe. Emmy rider på måndagar, Noa har amerikansk fotboll på tisdagar och jag har ofta Roller Derby samtidigt. På onsdagar rider jag, och Noa har fotboll, på torsdagar har jag Roller Derby och Noa amerikansk fotboll, på fredagar har vi ingenting (HALLELUJA!!) och på lördagar är det ofta fotbollscup eller så är min man iväg och dömer amerikansk fotboll och sen är det söndag och fotbollsträning igen. Hängde ni med?

Det är ju ohållbart det här. Jag orkar inte. Och idag är det fredag och ingenting inbokat för en gång skull. Då ska jag jobba ikväll. Och det här är ju minimumnivån. Lägg sen på saker som släktkalas, barnkalas, övriga aktiviteter och så förklarar ni för mig hur i helskotta folk får det att gå ihop utan att bli utbrända och inte kunna titta på NÅGON av de 10 tv-serier som snart har säsongsstart!

2010-talets problem.

Jag var så jäkla smart, det var jag. Jag skaffade facebook i mitt flicknamn så att jag kunde bestämma själv över vilka nya bekantskaper som hittade mig. Och sen luckrade jag upp det lite och nu är det ju helt kört; kollegor blandas med internetkompisar blandas med förskoleföräldrar och jag får panik. Det går ju inte att ha det så. Jag vet att man kan göra listor på vilka som får se vad, men jag lyckas för fan inte ens få se "senaste" hela tiden utan hamnar på "topphändelser" ideligen.

Jag tycker om facebook för många funktioner, men samtidigt är det lätt att glömma vilka man har som vänner och vad de kan se och från och med nu får jag bara uppdatera med saker som "Åhh... bakar äppelpaj, guuu va myysigt! <3 coola="" d="" dum="" fast="" huvudet="" i="" inte.="" jag="" ju="" kommer="" mina="" nner="" p="" r="" s="" tycka="" v="" vet="">
Kul med ny teknik.

Kan jag få dricka min cola ifred tack?!

Jag dricker ju mycket cola (zero). Ja, jag dricker alldeles för mycket. Ja, jag vet att det verkligen inte är bra för mig. Vi kan enas om det.

Men herregud vad jag är trött på de eviga kommentarerna. Sitter jag och hånler när ni diskuterar cappuccino eller latte - vilket faktiskt knappast är nyttigt heller - vid fikat? Säger jag "jaha... en kaffe idag OCKSÅ?" när ni tar en kopp efter lunchen? Nej, det gör jag inte. Och ja, kaffe är ju självklart mer socialt accepterat än vad det är att dricka läsk, men gissa vad - jag gillar inte kaffe. Jag gillar det verkligen inte. Jag är inte särskilt förtjust i te heller och jag vill också ha något som avslutar måltiden, som piggar upp eller som bara är trevligt att dricka vid fikat istället för ett glas vatten.

Det är tydligen så jäkla provocerande att jag 1) inte dricker kaffe ("har du inte blivit vuxen än?" och 2) gärna dricker cola ("du vet att det där är rävgift va?"). Herregud vad jag inte är intresserad av kollegors eller bekantas åsikter om vad jag dricker och när. Jag super inte på jobbet, jag blir knappast en fara för mina barn när jag dricker cola och det är ju inte som att de kritiserar mig på grund av deras problem med coca colas oetiska förfaranden runt om i världen. Nej, det sticker bara i ögonen på folk att jag tycker om cola.

Jag ska börja ifrågasätta deras kaffedrickande precis lika mycket som de ifrågasätter mitt coladrickande (som på jobbet handlar om typ en liten burk varannan dag eller så, om ens det). "Nämen, har du inte redan druckit kaffe idag? Menar du att du dricker TVÅ koppar om dagen? MER? Oj! Du vet väl att det är dåligt för tänderna? Ja ja, du gör ju som du vill..."

Kul stämning.

Kan inte nån ta med mig ut ikväll

Jag tänkte att jag skulle ta och starta upp det där med bloggandet igen, om jag orkar och datorn lyckas fungera mer än fem minuter i taget, för jag saknar att älta, ventilera, klaga. Det här kommer verkligen verkligen verkligen bli ett lyxklag, ett larvgnäll, en skitsak, men det är min blogg och här avhandlas sällan något av egentlig tyngd.

Jag har tre fantastiska barn (lite mindre fantastiska än vanligt just nu bara, förhoppningsvis rättar terminstarten till det), jag har två jobb jag tycker bra om, jag har fina vänner och jag har skitroliga fritidsintressen (jag menar, roller derby, ridning och stand up - jag är ju ändå ett ess på att välja hobbies) och ett bra äktenskap och ett helt okej hus som nu har en fin tvättstuga. Allt det har jag. Och ändå känner jag såhär: jag är så utterly, completely, totally uttråkad. Jag har haft en mysig, trevlig, gosig, bra, fin, härlig, lång sommar men jag har haft riktigt KUL kanske tre gånger. Det jag pratar om, skriver om, tänker på, är mest barn och jobb och hus och jag orkar inte med det. Jag vill ha kul. Hur jävla pinsamt och tråkigt det än låter vill jag också figurera på insta med snygga vänner på någon fest i alla fall liiite oftare än typ två gånger per år.

Det är säkert mest hösten som gör detta. För kanske tre veckor sen var jag asnöjd och jätteglad och jag vet ju att jag blir skitdeppig så fort hösten kommer men då behöver jag ju uppenbarligen mer nöjen att se fram emot?

Sa ju att det skulle vara larvgnäll. Här går jag omkring och har allt och klagar på att jag inte får roa mig tillräckligt ofta. Men det har varit grått hela dagen och det roligaste jag sysslat med i helgen har varit att klämma några avsnitt av Drop Dead Diva som visserligen är en bra serie, men kanske inte sånt man skriver hem om. Vilket jag i och för sig, nästan i alla fall, gjorde.

Blä.

Tack och hej,
Emotjej