Födelsedagar och åldersnojor.

Tiden går för fort, kan vi stoppa den?

Bevis 1: Emmy fyller sex år idag. Hon som så länge var vår minsta. Hon som nyss var liten liten, hon går nu i skolan och rider och fick bara storbarnspresenter och är så jäkla klok och typ vuxen? Herregud, det är ju inte rimligt någonstans. Dock är jag ju jätteglad att hon är just sex år och klok och rolig och finurlig och smart och charmig och glad så jag vill ju inte att hon ska vara något annat än precis den unge som önskade sig sysaker i födelsedagspresent och stuvade makaroner med falukorv till födelsedagsmiddag. Även om hon kan förbättra sin kulinariska smak något.

Bevis 2: Jag fyller 30 om ett halvår? Herreguuud vad ångest jag har inför detta. True story: tittade på instagrambilder från ett år sen och blev ledsen över hur ung och snygg jag såg ut då. Som 28-åring. Det är en sån larvig ålderskris det här, men inte mindre verklig för det. Jag. Vill. Inte. Vara. Så. Här. Gammal.

Men ja, alternativet är ju självklart att inte vara med alls, och det är ju inte ett alternativ. Problemet med att jag blir äldre så fort är ju att jag får mindre och mindre tid över till allt jag vill göra. Alla karriärer jag vill prova på, alla städer, länder, världsdelar jag vill bo. Så ska det klämmas ihop med att vara småbarnsförälder och bli känd komiker och vara bullmormor och och och... hur ska allt hinnas med?

Så därför ålderskrisar jag. För att det känns som att tiden rinner ut - absolut inte än - men fortare än jag vill. Och så spelar kanske fåfängan in också. Kanske. Lite.