Nu ger jag upp.

Det är inte värt att blunda och hoppas på att det blir bättre längre. Det blir inte bättre. En tjej, femton år, blir våldtagen av sex killar och de frias från våldtäkten eftersom det är så vårt samhälle ser ut. Lagen tillåter det. Folks inställning till sex och tjejers sexualvanor är så jävla fucked up. Folk är dumma i huvudet. Föräldrar är dumma i huvudet. Män, killar, pojkar, är dumma i huvudet.

Och så blir jag så trött på att folk vill göra det till en jävla etnicitetsfråga?? Som att det spelar någon som helst roll vilket ursprung killarna har? Jag orkar inte.

Så här är det: i en idyllisk värld kan en tjej gå naken genom en park efter att haft sex med hundra killar och ÄNDÅ inte bli våldtagen. Och om hon blir det ska det inte läggas någon vikt vid att hon var naken eller nyligen haft sex. Men så är det ju inte. Alls. Och vi är långt, långt, långt därifrån. Så tills dess tänker jag lära mina döttrar att de får slåss. Hårt, snabbt och skoningslöst. Tar en kille dig på rumpan utan att du vill det? Smäll till. Någon som klämmer dig på bröstet? Knytnäve. Hand i skrevet på tunnelbanan? Sparka mellan benen. Spelar ingen roll om det är din klasskompis eller om lärarna blir sura eller att du får höra att man inte får slåss, det får du. Tafsar någon slår du till, sen tar jag konsekvenserna av det.

Och jag är så arg på mig själv för att jag skriver så, för det ska inte behövas. Man ska inte behöva slåss för att freda sig och de tjejer som inte slåss, som "bara" säger nej - de gör ju helt rätt. Ett nej är ett nej och det är stopp där.

"Men killarna då?". Ja, herregud. Killarna då. Det är ju självklart där man jobbar mest. Vi kämpar jättemycket med att stopp och nej ÄR stopp och nej, även om man leker och busar. Respektera det, respektera att någon kanske tyckte att det var kul nyss men inte nu. Man måste lyssna på vad de andra säger, om så bara för att stämma av. Och vi pratar om normer och värderingar och att alla har rätt att klä sig/bete sig hur de vill utan att man ska förutsätta något om vad de vill för det. Osv osv osv.

Vi gör det. Men vad spelar det för roll när andra föräldrar tycker att det är väl inte så viktigt det där? När vuxna människor sitter och kommenterar på nätet att MÄN VÅLDTAS OCKSÅ eller att kvinnor borde anpassa sig efter verkligheten om de nu inte vill bli våldtagna.

Jag kan inte lära mina döttrar hur de ska göra för att de inte ska bli våldtagna, självklart inte. Jag kan inte ens lära dem hur de ska göra för att inte bli tafsade på. Det är liksom inte deras ansvar, alls. Det enda jag kan göra är att säga att ifall DE vill slåss när någon tar sig friheter med deras kroppar, då står jag bakom dem. Alltid.

Och uppfostrar min son till att bli en vettig man i en värld full av idioter.

Är det måndag snart?

Vissa helger är sådär supermysiga och härliga och man skulle kunna vara modellfamilj för en reklam om det ljuva familjelivet.

Andra helger är... inte sådana. Denna helg är en sån helg som får mig att räkna ner till att det är läggdags (1.5 h kvar!) och jag har parkerat mig i soffan och tänker inte gå härifrån förrän jag absolut måste.

"Förrän jag absolut måste" är väl å andra sidan om ca fem minuter då nästa stora slagsmål uppstår.
Kul nästan jämt det här med att vara förälder. Nästan så jag är frestad att starta en blogg som driver med föräldraskapets ups and downs osv.

Blä.

Allt på en gång.

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Alltså inte sådär makabert eller sorgligt eller så (om jag inte ligger vaken mitt i natten och tänker på cancer), utan mer en svårighet att se mig själv som äldre än 40? Men det kan ju precis lika gärna vara en sån grej som beror på att jag fortfarande är rätt ung (there, I said it!) som något annat.

I alla fall så gör det att jag vill göra allt på en gång. Skaffade barn vid 21, tre barn innan 27, utbildning, jobb, hus, äktenskap fort fort fort. Och det samma gäller allt annat jag vill göra: resa, prova på, roa mig. Antagligen och förhoppningsvis lever jag ju tills jag blir 100, men tänk om inte? Tänk om jag bara har 40 år på jorden, om ens det? Tänk om jag väntar med att göra allt tills jag blir äldre och så hinner jag inte? Det gör mig panikslagen.

Så det är nog därför jag stressar med allt. Måste hinna med. Och vill prova på. Så jag tränar Roller Derby och kör stand up och ställer upp i kommunvalet och vill liksom nå ut, fram, göra något kul med mitt liv?

Anledningen till att jag tänker på det här just nu är så klart för att jag ska köra stand up i kväll och därmed har dödsångest just nu. Och då är det enklare att tänka att jag hoppar på såna här grejer för att jag har bråttom och dödsångest och inte bara för att jag är komplett dum i huvudet. Alternativet "jag är en sån skön och rolig tjej som inte bryr mig om något" vet vi ju verkligen inte stämmer.

Det här med att handla begagnat.

Yes, nu kommer ännu ett entitled medelklassinlägg om hur bra det är att shoppa second hand, men må så vara.

Jag stör mig så in i vassen på människor som vägrar handla begagnat. Jag förstår att för vissa grupper av människor kan det av förståeliga skäl vara stigmatiserat och det säger jag inget om, men rent generellt? Det är cirka en miljard (mycket vetenskaplig uppskattning) mycket bättre för miljön att handla begagnat. Dessutom är det billigare och mycket finare oftast också.

Årsskiftet 2011/2012 bestämde vi att vi bara skulle handla begagnade möbler till hemmet framöver. Förutom madrasser eller om barnen behövde något akut som vi inte kunde vänta med att leta reda på. Och förutom två madrasser just så har vi köpt allt annat begagnat. Vi har hittat så mycket fint! Soffbord, våningssäng, köksstolar, soffa, litet bord, skåp, stolar, byrå... allt jättefint och i bra skick. Och annars så finns det ju färg.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är "äckligt" med second hand och sen köpa plastöverdragna spånskivor och tycka att det är fräscht? Vet ni hur många IKEA-möbler man kan ha i ett rum utan att det blir dålig luft på grund av alla gifter i möblerna? Fem. Och det här är ingen uppskattning från min sida, utan information jag fått av miljögiftsforskare. Fem!

Jag är medveten om att det är extremt klyschigt att prata om hur mycket mer genuint det är att handla viiintage och fynda på loppisar jämfört med opersonliga plastmöbler och jag är inte helt förtjust i klassföraktet som tenderar att visa sig när ämnet kommer upp. Men det ÄR mer miljövänligt att handla begagnat, mycket mycket mer miljövänligt. För klimatet och inomhusmiljön och dessutom för plånboken. Om man nu inte ruinerar sig på vackra stringhyllor och märkesporslin, men det är ju ett val.

Så lite önskar jag att folk ändå kunde försöka leta reda på en bokhylla på blocket/loppis/auktion/myrorna innan de åker till Jysk eller liknande. Dessutom kan man ju se det som en skattjakt och det är ju alltid kul.

(Nu handlade det här bara om möbler, men herreguud vad jag har kommit att älska bytardagar? Fyndar typ en hel garderob med ytterkläder och allt för några hundra. Bästa bästa!)

Får jag erkänna en sak?

Såhär med ganska exakt tre månader kvar: jag längtar till jul. Pepparkakor, julgodis, julgran, snö, allt. Eller vad säger jag ens? Vad då "får jag erkänna en sak", som att ni inte vet att jag har längtat länge nu? Moahahaha, snart är det dags och det är INGET ni julhatare kan göra åt det.

I morse var det frost på rutorna och jag letade fram mina stövlar och tog på mig en kappa och kände mig rätt nöjd med det dessutom. Mindre nöjd är jag med att vårt jävla förråd i hallen är fyllt med vantar, mössor och perfekta höstkläder till barnen - men UNDER typ ridstövlar, badleksaker och sånt som vi använt det senaste halvåret. Det är alltid så roligt när man är småbarnsförälder med hus: en tom helg breder ut sig och man har lik förbannat knappt tid att sitta ner under hela helgen för allt som måste sorteras/tvättas/slängas/städas/fixas. Men det är klart, det är ju kul efteråt. I de fem sekunder som det där hallförrådet är städat.

Var var jag nu egentligen? Jo, julen! Nu har ju de där småcitrusarna som alla käbblar om vad de ska kallas kommit och jag tycker att de är skitäckliga, men de ger sån julkänsla. Nyss var det tjugofem grader varmt ute och nu pratar jag frost och jul? Ja, winter is coming, deal with it!

Cirka död.

Herregud, denna derbyträning vi hade idag. Jag är slut i hela kroppen, illamående, skakig, har ont efter tacklingar och är så himla glad? Och för första gången i mitt liv förstår jag vad folk menar när de säger att de mår bättre av att träna av att låta bli.

Såhär 29 år gammal har jag äntligen kopplat att den absurda ledsenhet jag känner vissa dagar faktiskt sammanfaller med min menscykel. Pms. Inte så ovanligt, inte så konstigt, men det tog ändå 16 år för mig att koppla. Det kan ju också vara så att det blivit värre med åren/barnen och så, men jag är ju erkänt trögfattad så det skulle inte förvåna mig om det alltid har varit såhär.

Helst hade jag velat krypa ner under en filt och gråta idag. Inte för att jag har någon speciell anledning att vara ledsen, snarare är det mesta väldigt bra just nu, men för att jag var så gråtmild och ledsen. Istället kravlade jag i mina hotpants (alltså jag känner mig bekväm i hotpants nu, denna metamorfos jag genomgår är ju värdig Kafka) och drog iväg till träningen. Sen körde jag framåt, bakåt, tränade på att hoppa lite och så tacklades vi och jag har ju ca VÄRLDENS tävlingsinstinkt såatteh... jag passar nog bra som blocker framöver.

Nu har jag ont ungefär i varje del av kroppen och är helt uppe i varv och ska försöka sova eftersom imorgon kommer vara en helt kaotiskt stressig dag. Men då har jag i alla fall en bra träning i ryggen.

(Alltså, ursäkta. Jag HATAR sportnördar som ba "åhhh vad livsgivande det är att springa en mil, man blir verkligen så ren i sinnet av det. Men Roller Derby är en helt annan sak. Så är det bara.)

Söndag.

Dagens insikt: Jag blir inte bakis på sprit, bara på vin tydligen. Är mycket nöjd med detta med tanke på mängden tequila jag drack igår.

Dagens tanke: Vart tog den här helgen vägen?

Dagens bästa: När min man kom för att lämna av barnen och hade med sig pizza för att han visste att jag vill ha det dagen efter.

Dagens sämsta: Bråkande barn.

Dagens konstigaste: Folk som klagar på att jag använder ordet "hen" i min tumblr. Seriöst?!

Dagens roligaste: Jag har jetejetemånga läsare på nämnda tumblr eftersom Fredrik Backman samt Bloggkommentatorerna länkat dit.

Dagens dummaste: Jag klippte Majken förut. Det blev jättefult. Tur att det bara är hår.

Dagens hurtigaste: Jag tänker ge mig ut på en promenad istället för att äta chips i soffan. Mest för att jag ägnat hela förmiddagen åt att sitta och äta chips i soffan, men ändå.

Dagens torraste: Mina ögon eftersom jag glömde mitt linsfodral hemma igår och därmed fick sova med linserna.

Lördagspepp

Jag tycker att den här låten är jättebra. Jo.
Jag tycker att videon är skitsnygg estetiskt. Jo.

Dessutom tycker jag det verkar som att Miley trivs med att vara naken? Som att det är ett sätt för henne att frigöra sig? Jag tycker hon verkar kåt, ledsen, stark och ömtålig i videon. Inte som ett objekt trots kameravinklarna uppför nakna ben. Jag tycker hon känns som ett subjekt. Som någon som vill vara naken för att hon trivs med det? Jag föredrar en miljard gånger hellre helnakna unga tjejer på rivningskulor än halvnakna unga tjejer som dansar bredvid en manlig artist. Sedan kan man ju diskutera hur kul det är att tjejer alltid ska vara nakna om man vill, eller hurdan förebild Miley blir nu. Sånt brukar folk tycka om att diskutera, det vet jag. Själv tänker jag lyssna på låten igen för jag tycker som sagt den är jättebra. Till skillnad från Winnerbäcks senaste pekoralsamling.

Fredagstradition

Ikväll är det återigen dags för vår fredagstradition:

Vi tittar på ett avsnitt av Suits och suckar typ "Åh vad jag vill ligga med Harvey" (jag) eller "Åh vad Donna är ashet" (jag och min man) och sen ser vi på New Girl och så börjar det om och sen ser vi på alla andra serier och så börjar det om, fast inte Sons of Anarchy för Jax har ju gått och blivit oliggbar.

Jag gillar mitt och min mans förhållande till tv-serier. Och till varandra.

Jag är så jäkla dålig.

All brain, no body. Så fort jag försöker göra något med kroppen är jag värdelös. Och ja, det innebär att mitt liv aldrig kommer inspirera till en film som heter Call Girl.

Jag älskar Roller Derby. Men det är så jäkla svårt att bli bättre när jag inte alls har förutsättningarna för det. Så här är det alltid: när jag var liten och började rida så var min syster självklart bättre än mig. Jag fick kämpa för att ligga på samma nivå som hon gjorde, hon behövde inte kämpa tillnärmelsevis lika mycket för något. När jag började springa fick jag aldrig några jäkla endorfinpåslag efteråt, enda anledningen till att jag kämpade mig fram till fem kilometer var ren och skär beslutsamhet.

Så fort jag ska göra något fysiskt är det blod, svett och tårar som gäller. När det gäller min tankeförmåga är jag lyckligt lottad, det är jag medveten om, men det hade ju varit kul om det inte var en jävla kamp mot värdelösa förutsättningar så fort jag vill bli bra på något där man ska använda kroppen?

Jag har noll finmotorik. Jag har noll balans. Jag har noll kroppskontroll. Och jag vet ju att alla föds med olika förutsättningar och nu drog jag nitlott i kroppsdelen men får vara tacksam för att jag har det lätt för mig i övrigt. Jag vet.

Det vore ju bara kul om jag inte var så himla värdelös på alla sporter jämt. Särskilt eftersom jag nu faktiskt hittat en sport jag älskar.