I väntans tider.

Det kom några familjer på visningen.
Några är intresserade.
De vill ha en till visning på tisdag.

Såatteh... inget kommer hända innan dess. Så nu tänker jag strunta i det här med husförsäljningen ett tag (i alla fall här i bloggen) och fokusera på andra viktiga saker. Som att det är ADVENT i helgen!! Äntligen!

Ja, det var väl bara det. Inga nyheter är också nyheter.

Snart snart snart.

Jag kan inte hantera nervositet och ångest och ovisshet. Alls. Jag är ett jäkla nervvrak just nu och kan inte sluta drömma mardrömmar om att vi inte får huset sålt. Det finns ingen logisk anledning till att vi inte skulle få det, men jag dras med en förskräcklig otur ibland så jag går här och tar ut allt i förskott. Allt negativt, det vill säga.

Jag fattar inte hur någon står ut med att leva med mig när jag är sån här. Jag mår så dåligt och tar ut det på andra och genom att bryta ihop och storgråta med jämna mellanrum. Ska kanske inte bli en sån som köper bostäder på spekulation helt enkelt.

Fy katten. Imorgon har vi visning och jag känner redan nu en svart klump i magen inför dagarna efter. Jag kommer vara en sån vandrande katastrof.

Hej och välkomna till ångestbloggen.

"Det här borde jag inte störa mig på, men..."

Ni vet såna där jättekonstiga saker som irriterar en fastän man inte har någon som helst anledning att störa sig på det? Vi har pratat om det förut. Ni vet. Jag har kommit på en till sån sak. En till sån "detta har inget med mig att göra men ändå irriterar det mig något enormt"-grej. Here we go:

Folk som ger sina barn namn från helt fel generation? Som att få ett barn idag som får heta Mattias? Det är ju jättemärkligt när barn och föräldrar har namn från samma generation ju. Här är Linda och Henrik och Johanna och Markus. VEM ÄR VEM? Det går inte att veta!

Tusen gånger hellre då nymodiga namn eller påhittade namn eller gubbnamn eller retronamn, så länge det inte är från föräldrarnas generation!

Tvåa på listan just idag: folk som köper färdiga lussebullar från affären/macken och "njuuter"? Snälla rara, skaffa lite smaklökar för de där torra bullarna förtjänar inte namnet lussekatter.

Och please, bespara mig "men varför stör du dig på det"-kommentarerna, uppenbarligen är jag ju medveten om att det är helt orimligt. Det gör inte att jag stör mig mindre.

Well hello konsumtionshets

Inget sätter igång habegäret som en stundande flytt. För när man flyttar ska allt bli annorlunda. Inredningen, livet, personligheten - allt!

Eftersom det enda jag kan shoppa mig till när det gäller förändring är inredningen är det lättast att planera. Även om vi ska ta med alla gamla möbler kommer vi behöva några nya, några annorlunda och så är det ju nya tapeter och nya gardiner och och och... jag älskar det.

Det finns så mycket fint jag vill ha, och det mesta är från Ikea otippat nog? (När jag säger otippat menar jag ytterst tippat (?) eftersom vi ett tag bodde typ i en ikeakatalog.)

Just nu är jag mest inne på hur vi ska ha vårt sovrum. Det som fungerar i ett hus på landet kommer inte passa lika bra i en lägenhet på femte våningen centralt inne i stan, helt klart. Det innebär inte att vi ska göra oss av med något direkt, förutom det som är trasigt. Som tur är har vi ingen hel sänggavel. Yay!

Några tankar jag har kring vårt kommande sovrum: mörkgrått, rosa, koppar, glödlampor.
Jag klarar inte av att lägga in bilder utan att det ser helt stört ut, men här kommer lite osorterade bilder på sånt jag drömmer om just nu:

Tråk tråk tråk.

De senaste veckorna har vi gjort detta: städat, fejat, renoverat, fixat, donat, röjt, städat, städat, fixat - ni fattar. Så ock idag. På kvällarna har vi däckat i soffan och ätit choklad, suckat över hur trötta vi är och fantiserat om en framtid när allt det här är över. Det är så jäkla tråkigt just nu. Och småborgerligt.

Därför ser jag extra mycket fram emot nästa fredag då jag tvingat en kompis att gå ut och dansa med mig. Antingen har vi fått huset sålt eller åtminstone på god väg dit, och då vill jag fira. Eller så har vi inte fått ett enda bud och då vill jag dricka bort min ångest. Den här gången ska jag dock inte ta med min plånbok ut eftersom förra gången jag skulle dricka bort min ångest slutade det med alldeles för många förlorade hundralappar (hrm, tusenlappar) och ett borttappat kreditkort.

Oavsett vilket ska jag i alla fall dra på mig den svinsnygga klänningen jag fyndade för 129 kr på HM, samt de jättefina strumpbyxorna jag fyndade fem minuter tidigare på Lindex för 99 kr. En hel outfit för strax över 200 kronor? Så pass billig jag är. Den är, outfiten. Den är.

Det är verkligen sant att man hittar de bästa klädköpen när man inte letar. Jag skulle leta efter en halsduk till Emmy och en kvart senare hade jag köpt två fina klänningar och just de strumpbyxor jag letat efter länge? Men när jag väl har tid att gå och strosa på stan hittar jag ingenting? Note to self: se till att alltid ha kort om tid och att alltid ha ett egentligt skäl till att gå in i en affär, då kommer min garderob bli awesome till slut.

Herregud vilket meningslöst inlägg det här var. Har jag nämnt att jag är uttråkad?

Låtsasfeminister är ni allihopa.

Jag jobbar på att inte vilja sätta mig till doms och diktera villkor för vem som är feminist och inte. Det är svårt, för som vi alla vet tycker jag att jag sitter inne på livets sanning och nådigt portionerar ut den till er andra då och då. Alla har vi våra brister.

Men i två frågor kan jag inte låta bli att bli helt jävla rabiat och förvägra folk att kalla sig feminister om de har fel åsikter: amning och abort.

När det gäller abort är det inte så svårt; de allra flesta feminister (typ alla?) är eniga om att abort är kvinnans val och enbart hennes. Hon väljer. Ja, nu pratar jag inte om någon låtsas fp-feminist som även tycker att vårdnadsbidraget är någon slags feministisk revolution, utan om oss andra. Vi vettiga. Vi enas om att det är kvinnans kropp och därför bestämmer hon och så är det slutdiskuterat där. Precis som det ska vara.

Och på exakt samma sätt ska det vara när det gäller amning. Full valfrihet för kvinnan. Inga jäkla värderande åsikter. Tyvärr är det inte lika självklart där för många feminister. I sin amningspositiva iver lyckas man nedvärdera valet att flaskmata, vilket jag tycker är problematiskt.

Kvinnans grundläggande rätt att bestämma själv över sin kropp är inte självklar. Inte genom tiderna, inte i alla delar av världen och med de vindar som blåser är det mycket illa ställt även i den rika och "upplysta" västvärlden. Att som feminist då komma med åsikter om hur andra kvinnor väljer att göra med sina bröst är väldigt märkligt. Särskilt när man gör det under parollen "barnets bästa", som bekvämt nog råkar sammanfalla med abortmotståndarnas huvudargument.

Det är en jäkla låtsasfeminism helt enkelt.

Det viktigaste budskapet till mina barn är...

Att de alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid copy paste in i evigheten ska känna att de kan komma till oss med sina problem, sin oro, sina funderingar eller sina tankar. Alltid. Att inget är för illa, för svårt, för dumt eller för hemskt. Att det är vårt jobb att finnas där och hjälpa dem.

Inget gör mig så rädd som när jag hör om barn och ungdomar som utsätts för vidrigheter och inte vågar berätta för någon. Som upplever att de är ensamma i världen. Som kanske tar livet av sig för att de inte ser någon väg ut. Jag blir panikslagen och tänker att så ska det inte vara. Så FÅR det inte vara.

Jag tänker på det ofta när mina barn har gjort något riktigt illa. Något sådär illa att jag egentligen vill vända upp och ner på hela jorden och skaka vett i dem och skrika "fattar du vad du har gjort??". Ja okej, det har väl inte hänt sådär många gånger precis, men de få gånger jag verkligen har känt att nu är det allvar, då tänker jag på det. Att jag måste hantera det här på ett sätt som gör att de förstår att de alltid kan komma till mig. Att jag inte kan skälla på som en vettvilling även om det är så arg jag är. Jag säger inte att man ska dalta med barnen, eller låta bli att skälla på dem om man blir arg, men jag tror helt ärligt att det är rimligare att skrika högt och argt (om man nu är en sån förälder som skriker, vilket jag är) över mindre saker än större. Jag tror att när det är riktigt allvarligt måste man visa att man ändå är på deras sida, även om de har gjort fel. Att man är arg på vad de har gjort, inte vilka de är. För sen, när sakerna de gör eller blir utsatta för är mycket värre, då måste de känna att himlen inte rasar ner om vi föräldrar får veta.

Jag tror ju på att prata öppet med barn om allting. Vi har pratat om att det finns barn som inte vågar berätta för sina föräldrar om saker som de borde berätta om. Att andra vuxna kanske hotar dem till tystnad. Att man kanske gör något så hemskt att man tror att ingen kan älska en efteråt. Men att de alltid alltid alltid ska och kan komma till oss när det är något som oroar dem och orsakar problem. Att det aldrig är deras ansvar att vi hålls utanför, utan vårt ansvar att hjälpa dem med situationen. Jag tjatar och tjatar och tjatar om att även om de så har DÖDAT NÅGON (insert småskrämt fniss från barnen) så måste de komma och berätta så att vi kan hjälpa dem. Även om någon säger att vi föräldrar kommer råka illa ut om de berättar så ska de berätta. Kom till oss, alltid. DET är det budskap jag främst av allt vill förmedla till mina barn.

Att jag älskar dem till vansinnets rand, det vet de redan om

(Det här var en av era önskerubriker)

Den absurda moralpaniken hos föräldrar.

Just specifikt i detta fall handlar det om programmet Philofix där Rakel Wärmländer klippte sönder en docka för att göra en (asful, i mitt tycke, men det hör inte hit) lampa. Folk ba "åh nej, nu kommer min treåring hugga sin bebisbror i nacken med en sax och det är bolibompas fel!". Alltså?!

Jag har skrivit på SVT Debatt om saken. Ni kan läsa det här. Om ni istället vill förfasa er över mänsklighetens olidliga dumhet kan ni besöka barnkanalens fb-sida, där föräldrar upprörs och rasar. Fast jag skulle hellre läsa min text, det skulle jag ju. Helt opartiskt sådär.

(Obs, jag har inte valt rubrik eller ingress!)

Världens bästa tv-serie (spoilervarning)!

Guuud vilken ångest jag fick över den här önskerubriken. Hur ska jag kunna välja EN tv-serie? För visst, jag ropar "Veronica Mars!" när någon frågar om tips på tv-serier, jag har betalat pengar för att det ska bli en Veronica Mars-film och jag är kär i en av huvudpersonerna i Veronica Mars, men ändå... kan jag säga att det är världens BÄSTA tv-serie?

Måste jag ta hänsyn till seriens inflytande på utvecklingen av serier? Måste jag älska varje avsnitt eller kan jag tycka illa om en hel säsong? Vad gäller för att en serie ska kunna kvalificera sig som Världens Bästa? Kvalitet? Skådisar? Handling? Hur mycket den berör mig? Ja, jag tror nog det senaste.

Tre serier har verkligen verkligen påverkat mig. Det kanske inte är de creddigaste serierna eller de som folk generellt skulle kalla för de bästa serierna någonsin, men för mig har de varit jätteviktiga. I omvänd ordning kommer de här, från tredje bäst till bäst, ur detta specifika perspektiv.

3. Kalla fötter.

Människorna är inte särskilt sympatiska. Männen är mansgrisar. Kvinnorna gnälliga. Men de kändes som att jag kände dem, om ni förstår? De var som ett kompisgäng, hur märkligt det än låter. Och sen, när Rachel dog. Jag grät hela kvällen, jag grät i sömnen och jag började gråta flera gånger dagen därpå. Jag gråter när jag tänker på det nu och varje gång jag ser om hela serien (det sker någon gång per år) fasar jag för de där sista avsnitten. Utan Rachel.

2. Veronica Mars
Jag är kär i Logan, jag avgudar Veronica, jag älskar dialogen, fotot, musiken, relationerna, humorn - jag är besatt av hela serien. Men utöver själva seriens episka awesomeness är serien ett perfekt verktyg för att göra någon slags kvalitetskontroll av människor jag inte känner så väl. Ifall de 1) har sett Veronica Mars och 2) älskar serien och 3) dregglar över Logan så VET jag att de är supervettiga människor. Det slår aldrig fel? Om man skulle samla alla i Sverige som bidragit till filmen så skulle det bli Bästa Festen Någonsin, det svär jag på. Marshmallows är aweseome, helt enkelt.

1. The Office (US)

Ja, jag menar den amerikanska versionen. Som till skillnad från sitt original är, vilket inte känns förvånande eftersom det är en amerikansk serie, lättare att se. I åtta år har jag följt Pam, Jim, Michael och de andra. I åtta år har jag skrattat, gråtit, hoppats, varit arg, myst, fnissat, skämts och sett hur deras liv har förändrats och förbättrats - eller försämrats. Jag VET innerst inne att det är en tv-serie och inte en dokumentär, men jag tror att eftersom det är just en mockumentary blir det lättare att komma nära? Eller så är jag bara lättlurad. I alla fall så grät jag när sista avsnittet hade gått. Jag sörjde som att jag hade förlorat några nära vänner. Jag ser om serien med jämna mellanrum och jag älskar dem alla. Förutom Kevin. Jag hatar verkligen Kevin.

Favoritstunder: När Michael friar till Holly, när Michael och Holly rappar och man inser hur bra de är ihop, när Jim kommer in under Pams intervju och bjuder ut henne på en dejt, när Pam håller sitt tal efter att ha gått på glödande kol, när Jim klär ut sig till Dwight, när Jim och Dwight har snöbollskrig, när Dwight får en bobble-head som ser ut som honom, när Andy slår handen genom väggen, när Jim och Pam gifter sig vid Niagarafallen, när alla dansar fram på altargången på deras bröllop, när Michael säger "You cheated on me when I specifically asked you not to?" till Jan, när Michael skriker I DECLARE BANKRUPTCY, Prison-Mike, när de kör "that's what HE said"... jag kan fortsätta natten lång.

Jag måste se om den snart.

Så här bor vi - ja, jag gillar pastell! (Finfina husbilder)

Om jag får säga det själv så tycker jag att det är ett förbaskat fint hus vi har ändå. Nu kanske man inte tycker det om man inte gillar Josef Frank, pastell och sånt, men JAG tycker att det är fint! Vilket ju känns lite bittert med tanke på att vi ska flytta härifrån.

Ja ja, här kommer ett gäng bilder i alla fall. Fotografen tyckte att vi hade det så fint så han tog extra många och mäklaren tyckte det var så fina bilder att hon tog med alla i annonsen, men jag valde ut några många nästan alla och här får ni! Mitt hus, mitt lilla hus!

(Alla bilder är tagna av Richard Ström, Bostadsfotograferna)