Nytt år, ny hobby!

 Jag har börjat med två nya saker: vinterbad och att göra smycken av lera. Det ena - vinterbadet - lär jag fortsätta med eftersom bada är min stora passion (sjukt trist liv jag har), men det andra lär jag tröttna på inom två veckor. Det brukar vara så med mina hobbies, nånstans mellan 2 veckor och 4 månader håller de i sig. Under senaste åren har jag tex gått igenom bullet journaling, hand lettering, att rita blommor, att rita små "doodles" i form av typ träd eller berg, att göra blommor av silkespapper (!)... och säkert en mängd saker jag glömt.

Vinterbad då. JA det är astrendigt just nu och jag känner mig aslöjlig som tycker så här, men det gör jag, nämligen: jag borde inte räknas in i såna som börjar vinterbada för att det är trendigt, för min mamma har faktiskt vinterbadat i typ ett ÅR! Har JAG vinterbadat förut? Nej. Men min MAMMA har, och därför ska jag inte få en släng av skopan när folk ba "guuud alla börjar vinterbada helt plötsligt".

Japp, min logik är ofelbar. Jag vet. 

Vinterbad är såklart inte samma som sommarbad. Det är liksom mer "sänka ner kroppen i en isvak och försöka kontrollera andningen" och mindre "dyka i och bada en timme". Men ändå, när man har kommit upp är det en så oerhört skön känsla. Har dock köpt speciella badstrumpor för att inte fötterna ska värka så jävla mycket av att stå på is och snö. 

Smyckena då? Varför har jag börjat med en hobby som de flesta ägnade sig åt i mellanstadiet?
Så här: det finns ju INGET att göra efter jobbet. Vädret är piss, mörkt och kallt ute, man får inte träffa folk, kan inte ge sig iväg nånstans och jag är så trött på att slökolla på nåt på netflix eller liknande. Så en dag förra veckan stod jag bara inte ut med tanken på ännu en astrist kväll utan nåt att göra, så jag gick och köpte lite lera och krokar till örhängen och sen gick jag hem och gjorde örhängen.

Blir det fint? Nja. Har jag väldigt många idéer men ingen förmåga att utföra dem? Ja. Kommer detta sluta med att jag har typ 20 par halvfula örhängen i lera som jag aldrig kommer använda? Troligtvis.

Men det gav mig nåt att göra ett litet tag i alla fall. Och just nu är allt som lättar tristessen välkommet. 

Ja men god fortsättning då

 There was jul, there was nyår. Julen var supermysig, lågmäld och alldeles lagom. Vi öppnade julklappar, åt god mat och spelade sällskapsspel. Oerhört unikt och annorlunda. Nyår var värdelöst jämfört med andra år, men vi klädde åtminstone upp oss och gjorde trerätters och hade quiz och bubbel och så sköt grannarna av lite fyrverkerier så att det åtminstone blev lite firande.

Och nu då?

Jag har för en gångs skull INTE städat ut julen än. Syster med familj kommer till helgen för att fira lite jul ihop och det vore mysigt att ha julgran och julpynt kvar tänkte jag. Men på söndag åker allt. Jag vet, jag vet... tjugondag knut osv. Men det blir liksom krock för mig när vardagen börjat och man går i skolan och jobbar och så ser det ut hemma som att julledigheten pågår. Nej in med krispiga (hatar det ordet) tulpaner och börja längta efter vår. Bara tre månader för tidigt.

Nyårslöften? Det är ju svårt när man verkligen inte vet hur året kommer se ut. Jag har ökat mitt läsmål till 100 böcker, det ni! Förra året läste jag 82 böcker och hade ett mål på 75, så i år tänkte jag utmana mig själv rejält. Anledningen till att det blivit så många fler böcker lästa i år än tidigare år är för att jag börjat läsa e-böcker på en ipad och har ett Nextory-konto. Who knew att enklare tillgång till böcker skulle öka ens läsande? Galet!

Och nej, jag räknar inte in ljudböcker i dessa 100. Dels för att jag avskyr ljudböcker (har noll fokusförmåga, wonder why) och dels för att det för mig inte gills som läsande. Om jag nu har läsutmaningar för att öka den tid jag lägger på att läsa (jämfört med t.ex. tv-tittande eller tiktok-surfande) så kan jag ju inte räkna in nåt som inte är Att Läsa. 

Anyhow. Mitt andra nyårslöfte är att skaffa en hobby som Tar Mig Hemifrån. Svårt innan vaccinet kommer, I know. Svårt även eftersom jag letat efter en hobby jättelänge men verkligen inte hittar något. Jo, jag ska börja vinterbada! Det gjorde jag och min kompis på nyårsafton och förutom att mina fötter gjorde ont som fan så var det en härlig upplevelse.

Apropå fötter: på julafton trampade jag på en glasbit som kilade in sig i hälen. Vi fick inte ut den under julafton, inte heller under följande dagar. Till sist bet jag i det sura äpplet och gick till jour-vårdcentralen... som inte HELLER fick ut den lilla glasflisan. De satte på ett plåster som ska "dra ut" grejer ur foten och hänvisade mig till vanliga vc om det inte skulle hjälpa. Well, det hjälpte inte. Så jag ringde vanliga vc som sa att om inte jour-vc får ut den kommer inte vi få ut den. Du får gå till akuten.

Akuten? Ja dit går man ju gärna i coronatider och under nyårshelgen osv. Well i lördags pallrade jag mig dit trots allt bara för att få gå hem igen efter en timme. Eftersom den är så liten och foten har läkt igen utanför glasflisan får den sitta kvar. Tydligen kommer kroppen vänja sig vid att ha den där till sist och då kommer det sluta göra ont att belasta hälen. Well, vi får väl hoppas.

Jaja, det är bara en fot som är skadad i alla fall. INTE! För på nyårsafton lyckades jag dra ut en byrålåda för långt så den ramlade rakt ner på min tå på andra foten. Rakt ner på stortån som fick ta hela smällen. Så nu har jag en blå stortå på ena foten och en glasbit i hälen i andra foten. 

Varför händer sånt här bara mig? För att jag är klantigast i världen? Okej då. Rimligt. 

Storföretagen spelade på hennes känslor. Klicka här för att se varför hon älskade det!

 Nä men alltså julreklam? Redan i november började jag leta upp denna min quickfix till att få tårarna att rinna. Jag ÄLSKAR julreklam, den har allt jag vill ha! Sentimentalitet, budskap om julens kärlek och glädje, fin musik, julpyntade hem. Släng in ett barn eller en gammal gubbe/tant och jag gråter ungefär lika mycket som när Rose släppte Jacks hand och lät sitt livs kärlek försvinna ner i ishavet.

Vilka är bäst i år, förstår jag att ni undrar. Ja men ni kanske inte är bevandrade i julreklamens tårfyllda värld? Låt mig därför presentera mina favoriter. Ja, det är stora onda företag som Amazon och McDonalds jag nu gör reklam för. Jag ber om ursäkt, men min blödiga "älskar julen"-gen trumfar min kommunist-gen, så nu blir det så här. Håll käften och gråt!

Ja alltså det finns ju såklart mängder fler än dessa, och dessutom från tidigare år. Så har ni missat detta nöje (om man nu anser det vara ett nöje att fulgråta) så är det bara att bänka er framför youtube i några timmar.

Själv är jag tacksam över att jobba hemifrån efter att ha upptäckt några nya favoriter. Också en fördel med julreklam: jag är till och med tacksam över att jobba hemifrån efter en höst där det varit enda alternativet. 

Äntligen!

Nä men nu ger vi väl ändå upp?

 Alltså jag tycker ändå att jag har härdat ut rätt länge. Tröstat mig med att andra har det värre, att vi i alla fall har varandra och bor bra. Det var pissigt att inte kunna åka till Frankrike i somras, men jämfört med vårdpersonalen som måste jobba konstant och knappt kan ta nån semester var det ju ingenting. Så klart. Men nu är jag så jävla trött på skiten. Jag är trött på att jobba hemifrån, på att inte kunna träffa kompisar, på att inte få dansa, inte kunna göra vad jag vill utan att behöva isolera mig och hela tiden påminnas om att allt är grått och ensligt och deppigt. Jag frossar såklart i julpepp och längtar tills december och advent, men inser ju att efter nyår kommer det bli ÄNNU gråare. Nu har jag liksom ändå min favorithögtid att se fram emot och planera inför och glädja mig med. MEN SEN DÅ? Alltså januari-februari-mars kommer ju bli det fucking tråkigaste i världshistorien. Seriöst. Jag ORKAR inte med tanken på det. Vanligtvis håller man ju på att gå under då varje år, men denna gång? Ännu ett varv med coronaskiten? Nej, det går inte. Samtidigt finns det ju inget alternativ. Det är ju bara att ta sig igenom. Det trista, gråa, pissiga. Köpte en flaska gin på väg hem från kiropraktorn idag. Ska dränka min tristess i varma gindrinkar hela december igenom.  http://dlvr.it/Rlq9WP http://dlvr.it/RlqZNg
http://dlvr.it/Rlqx0k

Sånt här lyckas bara - BARA - jag med!

 Igår var det lördag och jag hade lite feeling. Solen sken och jag och Emmy hade handlat blommor på torget och jag tänkte städa lite medan Majken lekte med en kompis. Dessutom tänkte jag vara extra duktig och putsa fönstret i badrummet. Well, var aldrig extra duktiga för ödet gillar inte en jävla pretto-tönt, det fick jag erfara igår. Vän av ordning (sanning) kan ju hävda att det var min klumpighet som var den skyldiga, inte ödet, men då kan vän av ordning vara tyst för man ska inte sparka på en som redan ligger

VAD FAN PRATAR JAG OM? Herregud, sluta jiddra och börja berätta. Jo: jag skulle putsa fönstret i badrummet men lyckades peta ner det doftljus i glasform som stod i fönstret. Det gick sönder sådär mycket som glas kan gå sönder mot klinkers, dvs rätt jävla mycket. Nåja, jag sopade upp och ställde bort det trasiga ljuset-i-glas och fortsatte putsa fönstret. Tills jag lyckades välta ner ljuset igen. 

Och denna gång ramlade det rakt på min tå.

Med en vass glasskärva nedåt.

Aj.

Alltså först fattade jag inte att det var så illa som det var. Jag skrek väl "aj som fan" eftersom det gjorde ont, men det gjorde inte SÅ ont. Alltså blev jag lite förvirrad när jag lyfte bort doftljuset och hela fingret blev fullt av blod. Varifrån kom blodet? Well, antagligen från den reva i strumpan som det verkligen bubblade blod upp ifrån. Varje gång jag lyfte på foten droppade det stora mängder blod ner på golvet. Härligt!

Så där stod jag, på ett ben, med en växande pöl blod under min upplyfta fot, glasskärvor och glassplitter på hela golvet, makaroner som kokade på spisen eftersom jag höll på att fixa lunch till barnen.

Var jag ensam hemma med barnen? Självklart!
Hade Majken en kompis över? Jo men visst!

Tack och lov hade jag en rådig femtonåring hemma, så när jag väl vrålat tillräckligt högt för att det skulle tränga igenom min 90-talsmusik jag spelade i högtalarna, och hans gaminghörlurar, kom han och hjälpte mig. Fixade lunchen, torkade upp blodet och hittade efter lite om och men en kompress.

Borde jag kanske ha sytt såret? Mycket möjligt. Gör det ont när jag går? Bara om jag har skor. Kan jag böja tån? Nope.

Händer såna här grejer nånsin någon annan än mig? Nej. Nej, de gör ju inte de. För de flesta hade gått och slängt den trasiga glasbehållaren direkt, men är huvudet dumt får kroppen lida. Eller ja, tån då. I mitt fall.

Som om jag vore gravid (det är jag INTE!)

Kände att jag behövde förtydliga att det alltså absolut inte finns några tankar på barn här. Eller ja.. jo.. det gör det ju alltid. Skulle lätt kunna skaffa minst två till om det bara fanns oändliga resurser i form av tid, ork och tja.. jordens resurser. Så nope, inget sånt.

Vad som däremot finns är tankar på inredning. Jag bygger bo som att jag vore höggravid och snart skulle föda. Självklart finns det en direkt koppling mellan "vilja göra fint hemma" och "tvingas vara hemma hela tiden pga corona". Faktorn "inte ha nåt annat kul att lägga pengar på" spelar ju också in såklart. 

Så vad gör jag då? Tja. I våras (vintras?) gick jag till sist med på att byta ut vår lilla gamla tv mot en större. Jag är ju team "tv-apparater är svinfula" sen alltid, men när jag faktiskt satt och kisade mot skärmen ibland fick till och med jag inse mig besegrad. Det gjorde enorm skillnad när det gäller tv-tittandet. Inte en förbättring inredningsmässigt dock. 

Det som... omg! Alltså exakt när jag skrev detta insåg jag att jag inte bloggat om den största förändringen av alla när det gäller vår lägenhet. Nämligen: vattenskadorna. I vintras upptäckte jag en vattenskada i Majkens rum. Nån från hyresvärden var här, kollade och sa att de skulle fixa läckan. Sagt och gjort, vi tänkte höra av oss längre fram för att få rummet omtapetserat så vi avvaktade med det till sommaren. Smart av oss! Eftersom i början av juni ropade Majken på mig. Då regnade det in i hennes rum. Droppade från taket. Vilket mys! Fram med hink och ringa hyresvärden igen. Denna gång konstaterade de att nähä, det var visst inte alls lagat ordentligt förra gången. Vilken chock (inte). Så de sågade upp halva Majkens tak och satte in en stor fläkt och så var det hela jävla sommaren.

Sen då, i augusti, när jag börjat jobba igen - paus här för att berätta att en av inredningsgrejerna vi gjort är att vi slängt ut en ful soffa på övervåningen och inrett ett fint litet kontorshörn åt mig - så upptäckte jag att tapeten bakom mitt skrivbord såg bucklig ut. Jag petade på den och jahapp, mjuk vägg. Ännu en vattenskada. 

Så vi ringde vår hyresvärd igen och de kom och sågade upp ännu en vägg. Denna gick dock lite snabbare att åtgärda, så Majkens rum blev klart ungefär samtidigt som de fixade väggen i mitt "kontor". 

Alltså, senaste månaderna har vi:
- bytt tv, vardagsrumsbord och vardagsrumslampa
- slängt ut tv och soffa från övervåningen och istället gjort arbetsplats till mig
- fått Majkens rum helrenoverat due to vattenläcka

Och så har vi valt nya köksluckor och bänkskiva till köket eftersom det var förjävla fult och slitet också. Plus... sa jag att vi renoverar köket i sommarstugan?

Det är ju inte så att vi badar i pengar, men de stora kostnaderna har ju hyresvärden stått för (inte i sommarstugan dock, det hade ju varit smidigt) och vissa saker har stört mig länge och nu när jag ändå är hemma så sjuuuukt mycket så blev det dags att åtgärda dem. 

 

Ja men ni ser ju. Blandad kompott vad gäller mitt hem. Nu när vi alltså precis blivit av med hantverkare i Majkens rum så ska vi snart byta luckor osv i köket. Det är som att jag inte kan tillbringa en enda minut till i ett fult hem, så allt måste fixas nu nu nuu!

Sen kan det kanske spela in att både min syrra och en kompis precis köpt hus som är jättefina och jag är "kvar" med en hyresrätt från 90-talet (alltså vår lgh är jättehärlig, men det är ju trots allt en nittiotalslägenhet). Klart jag vill åtgärda det jag kan!

Önskar mig dock väldigt mycket färre vattenläckor framöver. 

Watch out, CC!

 Jag och Emmy har börjat kolla på The Nanny. För alla oss som var unga på den tid då tv var eftermiddagssysselsättningen nr 1, före internet och smartphones men efter pinnar och kottar-eran, är ju The Nanny själva förkroppsligandet av eftermiddagstv. Det och "Alla älskar Raymond", detta vidriga avskrap till program.

The Nanny gick liksom varje dag, flera gånger om dagen, året runt. Typ. Det var lite godtyckligt vilka säsonger Tv3 valde att visa, ibland började de om från början mitt i säsong 3, ibland kändes det som att säsong 6 hade pågått för alltid. Alla jag känner har sett varje avsnitt i snitt kanske 5 gånger. Minst!

Det jag försöker säga är att jag har fan sett denna serie en miljard gånger, jag kan introsången utantill och jag har älskat Fran Fine sen jag var liten. Och ändå hade jag glömt hur BRA serien är?

Först en disclaimer: det är ooooerhöööört mycket fatshaming och tjockisskämt och fokus på att tjejer ska vara smala smala smala och snygga. Nu är ju tjockisar den sista gruppen som det än idag är helt okej att skämta med, så vad kan man förvänta sig av en serie som spelades in under tidigt 90-tal? Inte mycket, i alla fall inte gällande detta.

Men annars? Det är så jävla ROLIGT? Jag kom inte ihåg att det verkligen var kul på riktigt. Och mycket annat är verkligen i framkant, som när Fran skäller ut Mr Sheffield för att han har dubbelmoral gällande när Maggie vs. Brighton kysser någon. 

Dessutom är det fint ibland, sorgligt ibland (grät ögonen ur mig igår) och det är alltid fantastiska outfits. Eller ja, ibland är de fantastiskt fula och ibland fantastiskt konstiga, men hon klär sig inte tråkigt Fran Fine. Det gör hon inte!

Det är i alla fall en rolig upptäckt att en 30 år gammal serie (jag vill dö, huuur kan 1990 var 30 år sen???) fortfarande håller och är bra tv. 

Vi ser den på Prime video.

Till försvar för mig själv

 Jag VILL blogga! Jag tänker på det jätteofta: att jag saknar det, att jag vill skriva ner mina tankar och vad som händer precis som för några år sen. Men sen kommer adhd in i bilden och slår totalt bakut eftersom jag samtidigt känner att jag BORDE blogga. Så funkar ju nämligen adhd: om något upplevs som ett måste så blir det tvärstopp.

Jag skojar inte med hur löjlig nivå det kan vara på grejerna som blir oöverstigligt svåra att göra. Jag har till exempel en helt ny säsong av Shameless att se. Det är en av mina favoritserier, men eftersom jag nån gång tänkte "jag borde verkligen se den istället för ännu en gammal säsong av The Amazing race" så kan jag nu inte förmå mig att sätta på den när jag väljer serier. 

Avslutande boken i en trilogi borde man ju läsa, eller hur? I alla fall om man läst de två första delarna då. Så just därför kan jag inte börja läsa "Sen for jag hem igen" - just eftersom jag "borde". Sen tyckte jag också att bok nr 2 var mycket mycket sämre än den första, men ändå! Jag vill ju läsa den, jag bara orkar inte, KAN inte, eftersom det känns som ett måste.

Det är löjligt, absolut. Men inget jag kan göra åt. Alltså jag kan såklart tvinga mig att göra astrista grejer på jobbet och när det är riktiga måsten - men när jag bara upplever det som ett borde, nåt som inte är helt frivilligt, och det dessutom är helt oviktiga grejer? Då blir tröskeln högre.

Som att blogga, fastän jag vill. Alltså det är såklart inte bara adhd. Det är ju också bloggdöden, andra sociala medier, att man inte får nåt gensvar längre (eftersom man slutat blogga, hallå), allmän tröttma på mig själv osv. Men det är ju ändå bekvämt att skylla på. Är det inte så de säger, alla (självutnämnda) experter? Att folk skyller på sitt funktionshinder när de egentligen bara är lata? Well, trist om de skulle ha fel. Jag får uppoffra mig för deras skull!

Till försvar för Tiktok

 Ok, jag tänker inte ge mig in på saker som att de samlar data och att det är kinesiska staten som styr allt osv osv. Varför inte? För att jag inte orkar bry mig och inte förstår mig på hälften av såna grejer

Men! Det jag däremot tänkte göra är att skriva ett litet försvarstal för denna lilla app. 

Såhär började det hos oss: Emmy hade musical.ly som sen blev till tiktok. En efter en skaffade vi andra också appen. Noa var sist att falla dit, men är nu lika beroende som oss andra. Varför? För att det är kul.

Kritiken mot Tiktok från vuxet håll brukar antingen låta såhär: "Jag fattar inte vad som är så kul, jag förstår mig inte på det" eller såhär: "Det är ju bara för barn, dessutom blir de beroende!" eller såhär: "Suck vad trist att kolla på massa tonårstjejer som dansar."

Självklart får man tycka både det ena och det andra, men det är ju som vanligt rimligare om man baserar sin kritik på hur nåt faktiskt funkar. Inte hur man inbillar sig att det funkar.

Tiktoks algoritmer styr varje användares "For you"-sida stenhårt. Detta är startsidan där olika videos visas utan att du behöver göra något åt det. De du följer visas under en annan "flik" och klickar man på ett ljud eller en användare ser man alla tiktoks som använder det specifika ljudet, eller alla tiktoks som den användaren har gjort. Man kan också söka på # eller vanligt sök såklart. 

For you-page är där alla vill hamna. Det är så man blir viral. Och det är ju oerhört mycket enklare på Tiktok än på andra ställen. Yours truly har haft 5-6 tiktoks som kommit upp i tiotusentals visningar. (till Emmys stora förtret...)

Hur styr algoritmerna då? Alltså jag tänker inte gå in på det tekniska, men det som är kul med tiktok är att man får ett så extremt skräddarsytt flöde. Jag får nästan bara roliga sketcher, internskämt som driver med trender (mer om det sen), politiska grejer och jävligt mkt feminism och girl power. Min man får typ hundar och medelålders roliga vita amerikanska pappor med pappaskämt. Majken får pysseltiktoks och harry potter-tiktoks, osv osv. Detta är ju såklart både positivt och negativt (har man hamnat på straight tiktok är det svårt att ta sig därifrån), men det innebär att man hittar roliga grejer lättare. De riktigt virala sakerna hamnar dock oftast på allas for you-page till sist.

Okej, så det är uppenbarligen inte bara unga tjejer som dansar, det är inte jättesvårt att förstå sig på rent tekniskt och det är inte bara för barn. Varför hatar folk det så mycket då? Well, en anledning är såklart för att det främst är unga tjejer som hållt på med det (fram tills nyligen). Allt unga tjejer älskar ska man ju hata och håna, det är sen gammalt. 

Men sen blir det väldigt internt också. Det uppstår trender på tiktok, detta kan vara olika slags ljud som används, olika danser, olika skämtformat osv. Dessa utvecklas sen till att bli interskämt, där man gör en twist på den senaste trenden, eller mixar två trender, eller utvecklar en trend ännu ett steg. För den som är inne på tiktok blir detta helt logiskt, men kommer man utifrån och ser dessa klipp så blir det rätt oförståeligt. Man måste ha tiktok för att förstå tiktok, helt enkelt. 

Okej, nu har jag förklarat klart. Dags för försvaret: 

1) Det är kul! Alltså verkligen superkul. Jag har skrattat så jag gråtit fler gånger än jag kan räkna. 

2) Det blir ett sätt att bonda med sina barn. Man kan dela tiktoks med varandra (vilket vi gör oerhört flitigt i vår familj), och genom det barnen skickar till en får man en uppfattning om hur deras flöde ser ut och vad de uppskattar. Till mig skickar ungarna politiska videos, feministiska videos och alla vine-referenser. Till sin pappa skickar de... hundvideos. Typ. 

Nej men på allvar: ju äldre barnen blir, desto svårare är det ju att ta del av deras värld. När man inte längre styr vad de kollar på eller vad de läser eller vilka appar de använder, när man inte längre har kunskap om vad de möter dagligen, då är tiktok helt ärligt ett bra sätt att få en liten glimt av den världen igen. Inte för att spionera, såklart inte, utan för att dela en del av deras vardag. Det blir internskämt som hela familjen kan delta i... det är fint tycker jag.

3) Du kan styra lite vad ungarna ser. Dels genom att skicka tänkvärda/smarta/roliga tiktoks om viktiga ämnen - det gör ju att du kan förmedla åsikter utan att predika. Tro mig, tonåringar idag är SJUKT bra på att göra jävligt roliga/vettiga tiktoks om allt från sexuellt samtycke till diskriminering till sexuella trakasserier. Men dels styr du ju lite deras algoritmer också. Om dina barn gillar och kanske delar vidare de tiktoks du skickar så kommer algoritmen plocka upp det och skicka fler såna videos till deras for you-page. Moahahaha... ni trodde kinesiska staten kontrollerade er kids? Det är bara mamma, som vanligt.

4) Det är kreativt. Oavsett om man blir inspirerad att lägga världens sjukaste sminkning eller lära sig Wap-dansen (jag är lowkey sugen på att lära mig den, men känner att det vore patetiskt) (ni får googla) eller får en idé om hur man kan baka nåt gott... allt sånt triggar ju kreativiteten. Jag blir peppad att spela in egna roliga tiktoks, Emmy dansar konstant och Majken vill pyssla. 

5) Det är rätt positivt. Alltså såhär: det är klart att det finns hat och skit på tiktok som på precis alla sociala medier. Men jag ser också så extremt mycket fint. Där osäkra personer lägger upp nåt som ärligt talat är rätt dåligt och pinsamt, men blir peppade och får så mycket kärlek i sina kommentarer ändå. Eller en tjock tjej som gör den senaste trenddansen och får 2 miljoner likes. Det är liksom inte bara de snygga och populära som får synas, vilket jag tycker det är på instagram. Självklart är det precis som på andra sociala medier en kult kring populära konton, men har du bra innehåll så premieras det också.

6) Öppenheten hos unga tjejer. Alltså I kid you not, vi pratar tonårstjejer som osminkade lägger upp skämt om sina flytningar/mens. Det är så långt ifrån min tonårstid med smusslande kring alla våra kroppsliga funktioner. Och det kanske bara är på tiktok och inte alls manifesterar sig i verkligheten, men att det öht finns där är ju ett jävla stort steg känner jag? De pratar öppet om relationer, övergrepp, vänner, osäkerheter, skola... ja jag ska inte bli rörd och sitta här och lipa men det är TAMEFAN fint!!

Jävlar vad långt det här blev. Kanske hade ett uppdämt bloggbehov pga inte bloggat på flera månader? Kanske. Men nu tycker jag ni ska skaffa tiktok, i alla fall om ni har äldre barn som har det, och ge det en chans. Just do it!