En sekund.

Det är varmt, men man märker att folk har börjat tröttna på värmen. Badstranden är inte lika belamrad med barnfamiljer som den var i början av sommaren, och även om vattnet är varmare nu än i juli så ligger det en sommartrötthet över den lilla konstgjorda sjön med tillhörande badstrand.

Barnen har badat länge. Mamman och pappan har gått upp och ner till vattenbrynet. Badat med barnen. Suttit vid strandkanten. Rättat till simpuffar och smörjt på mer vattensäker solkräm som lik förbaskat försvinner så fort barnet träffar vattenytan med sin lilla kropp. Det har fikats med bullar och kakor. All choklad som smetats ut över ansikten och händer sköljs snabbt bort av det ljumma vattnet när barnen börjar leka vid strandkanten.

Nu ligger mamman och pappan på en filt och tittar på sina barn. De har delat upp ansvaret för barnen mellan sig; just nu är det mammans tur att kunna ägna sig åt en tidning och ett korsord och en kaka som har blivit chokladkladdig av solvärmen. Barnen lyckades tjata sig till att slippa sina simpuffar, de skulle ju bara bygga sandslott. Inte bada. De behöver dem inte just nu, snälla? Dessutom håller ju antingen mamman eller pappan uppsikt över sina barn, så varför inte?

Pappan tittar på sina barn. De är fina där de leker och det är skönt att de just nu är sams. Storebror bygger på ett sandslott, lillasyster är medhjälpare och gräver lite på måfå. Hon har inte samma känsla för vad som ska vara var, men hon gräver på där storebror pekar. Storebror ber lillasyster att hämta vatten till vallgraven.

Mamman läser en inredningstidning. Precis just en sån lampa borde de ha i sitt kök, eller hur? Eller hur? Pappan tittar ner på bilden. En sekund. Hummar lite, jaa... kanske det. Lite dyr. Han tittar upp igen.

Storebror leker fortfarande vid sandslottet. Lillasyster är. Ja, var är lillasyster? Lillasyster är inte vid storebror, hon är inte vid strandkanten, hon är inte på väg upp till filten, hon är inte på bryggan. Hon är inte. Snabbt, snabbt blir det kallt kring hjärtat, fort är pappan på benen och slänger sig ner mot vattnet.

Mamman får sand i ögonen när pappan springer iväg, och hur fort kan egentligen en hjärna hinna reagera att något är fel, fruktansvärt fel? Klumpigt men otroligt snabbt kommer hon på fötter och vräker sig ner mot strandkanten hon också. Var är lillasyster?

I det grumliga vattnet går det knappt att se sina fötter vid bara 10 centimeters djup. Mamman och pappan slänger sig i, letar förtvivlat, drar med händerna. Hur långt ut ska man leta? Hur långt kan hon ha hunnit på en sekund? Springer, ropar, letar.

Nu börjar det röra sig uppe på stranden, folk har noterat en skiftning i stämningen. Det hade varit lämpligt om solen hade gått i moln för att symbolisera den oro som kommit i luften, men den skiner lika obarmhärtigt varmt som tidigare. Steker på människorna som nu har börjat mumla sinsemellan att ett barn verkar vara försvunnet i vattnet. Ska någon ringa ambulans? Har de hittat barnet? Bör man hjälpa till? Några andra är redan på väg ner, slänger sig i vattnet, söker med händerna i hopp om att finna en rund liten barnarm någonstans i det grumliga vattnet.

Det är varmt, men man märker att folk har börjat tröttna på värmen. Sedan skulle det här kallas för sommarens sista dag. Just nu är det bara den värsta dagen i en familjs liv.

---




För oss blev det aldrig så illa. Allt fram till försvinnandet hände, men i verkligheten när P tittade upp från tidningen såg han Emmys lilla gula hatt ligga och guppa på vattnet. På 2 sekunder var han framme och kunde dra upp henne och eftersom hon är van vid vatten hostade hon till lite och ville sen fika. Men jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad som hade hänt om hon inte hade haft en solhatt på sig som visade oss var hon hade försvunnit. Hur lång tid tar det innan man reagerar på att barnet är borta? Var börjar man leta? Hur långt ut i sjön kan ett barn åka om det sparkar och kämpar för att få luft?

Jag längtar till sommaren, det gör jag. Men nog kommer första dagen på stranden vara lite extra obehaglig. Och i år kan de tjata sig gula och blå, simpuffarna tar vi inte av.