Att alltid alltid vara ett objekt.

Mina barn diskuterar sina kroppar ofta. Vem har starkast ben, vem är längst, vem springer fortast, vem har inåtnavel, vem har utåtnavel, vem når längst, vem kan stå längst på ett ben? Än så länge är kroppen redskap. Än så länge ser de kroppen som ett verktyg, vad kan jag GÖRA med det här jag har fått till mig, det här som är jag? "Hur kan jag använda min kropp?" Inte "hur kan jag förändra min kropp?". Inte "hur ser min kropp ut". De är aktiva, de rör sig, använder kroppen som ett redskap.

Men snart kommer de, särskilt Emmy som råkade födas som tjej, ha ändrat sig. Snart kommer de syna kroppen och inte bry sig ett dugg om ifall benen kan springa fort, så länge de är snygga. Och inåtnavel eller utåtnavel är inte viktigt, men viktigt är att magen är platt. Att de är snygga. Kroppen har förvandlats till ett livslångt projekt, vars slutresultat aldrig infinner sig eftersom kroppen förändras ju äldre vi bli, och sällan till det vackrare. Vad vackert nu är.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att de kommer hamna i det jävla objektfacket som vi alla lever i. För hur många ser egentligen sin kropp enbart som ett redskap? Några få, några väldigt få. Vi andra måste alltid förhålla oss. Hela jävla tiden. Vi förhåller oss till ideal, till normer, till andra, till oss själva. Och vi bidrar ju hela tiden till att upprätthålla den här sjuka världen.

Lady Dahmer bloggade om att andra ser överviktigas vikt som sin sak. Varför då? Vad rör det andra om jag är tjock? HUR kan det vara upp till någon annan att ha åsikter om? Varför är det så viktigt för andra att påpeka att min kropp inte stämmer överens med de ideal som finns? De flesta överviktiga lider - tro det eller ej (vilket ni inte kommer göra om ni har gått på skräckpropaganda enligt Aftonbladet) - inte av en hälsoskadlig övervikt. Enbart fel enligt det rådande idealet. Och tydligen sticker våra dallrande lår och tjocka magar i andras ögon så mycket att de måste, bara måste, bara kan inte låta bli att fråga om hur viktnedgången går, om man inte har gått upp lite väl mycket i vikt, om den där klänningen inte sitter lite väl tajt. Ja men ni vet ju. Alla överviktiga vet precis vad jag menar; omgivningens extrema nödvändighet att göra vår vikt till sin sak.

Fast vi tjockisar är ju självklart inte de enda som är allmänna objekt att tycka till om och kritisera. Det hör väl till att vara kvinna rent generellt. Jag är för tjock, någon annan är för smal, någon tredje är för sminkad, den fjärde är inte sminkad alls. För tillgjord, för obrydd, för manlig, för kvinnlig, för sexig, alldeles för osexig, ja det GÅR tamefan inte att göra rätt. För den där naturligt vackra kvinnan med den perfekta kroppen finns ju inte. Det krävs enorma mängder smink, träning och ofta plastikkirurgi för att se "naturlig" ut. Och då är DET fel, för då är man (!) för utseendefixerad, utan vettiga sysselsättningar, rent ut sagt korkad.

Kan vi inte bara skrota myten om den naturligt vackra kvinnan? För att återgå till mina barn så vill jag hellre att mina döttrar växer upp och känner sig snygga som tjocka, översminkade och lättklädda (eller magra, osminkade och i kulturtantskläder) än att de strävar efter ett ideal som inte finns. Precis som Anna skriver så är det väl bättre att ungarna känner att de minsann kan vara snygga precis som de vill vara - alla är vi kameleonter och det gyllene snittet är inget mer än en term som kan gå och dra något gammalt över sig.

Äh, jag har så mycket att säga i det här ämnet och hälften av det hör inte ens ihop eller så motsäger jag mig själv.  Om jag säger att jag tycker att vi ska leka med och ändra på det vi fötts med, är inte det ett argument för plastikoperationer? Om jag säger att vi ska vara nöjda med hur vi ser ut, motsäger jag inte mig själv då? Och varför bantar jag och sminkar mig om jag nu ska vara så nöjd? Eller skulle vi inte nöja oss, utan... vad?

Jag vet inte riktigt. Kan ingen bringa lite klarhet i det här? Nu har jag skrivit flera spaltmeter och egentligen inte sagt någonting. Eller jo: jag är så trött på att alltid behöva förhålla mig. Till omgivningens åsikter, till mina egna ideal, till mitt förnuft, till mina osäkerheter, till andras ideal. Tänk om min kropp kunde få vara enbart ett redskap igen.

Som den var då när vi var små och endast brydde oss om vem som kunde hoppa längst.

Fattar'nte

Alltså, alla vi känner här ute bor i världens finaste hus. Det är hästgårdar och nybyggda herrgårdsliknande villor och gamla vackra trähus som renoveras varsamt och jag fattar verkligen inte. Hur har alla råd? För folk är ju inte bankdirektörer hela högen, utan sjuksköterskor, förskollärare, hemtjänstarbetare, arbetslösa, och så vidare. I alla fall kvinnorna. Männen kan väl förvisso vara höginkomsttagare, men vad är oddsen på att hela Örebros chefstyrka har bosatt sig härute?

Så nej, jag fattar inte. Hur har folk råd? "Du är bara missunnsam". Nej, absolut inte. Det är superfina människor så kul för dem! "Du är bara avundsjuk" Eh ja, självklart! Det blir lätt så när man bor i ett hus som är ungefär lika fint som de andras garage eller uthus.

Missförstå mig rätt, jag älskar att bo där vi gör. Och såna där herrgårdsliknande hus måste ju vara himla jobbiga att städa. Men ändå. Vad är väl en bal på slottet? Tja, väldigt nära i alla fall eftersom alla här bor i slott.

Fuck they!

Motion är bra, they said.
Motion är bara nyttigt, they said.
Promenader är bra att börja med om man varit stillasittande pga foglossning ett halvår, they said.
Promenader gör dig glader, they said.

Så nu vill jag att någon jävel kommer hit och tar ansvar för mina enorma blödande och varande skavsår jag fick av motionen idag. Ok?!

Jag trivs bäst i öppna landskap.

Fast jag vill inte bo nära havet. Däremot är jag så lycklig över att äntligen bo ute på landet igen. Jag trivs inte i stan, jag känner mig instängd och olycklig och behöver ängar och hagar för att vara helt lycklig.

Sånt som man ser om man går på promenad där jag bor:

Ängar så långt ögat når. 

 

 Åkrar med grödor.

 

Små vackra skogsvägar med vitsippor bredvid.

Och så enorma "flugor". Egentligen var det inte så soligt att solglasögonen var nödvändiga, men jag avskyr hur jag ser ut med håret uppsatt sådär (vilket var ett måste due to otvättat hår, samt blåsig dag). Men bakom mina solglasögon inbillar jag mig att jag inte syns. Så himla smart alltså. 

En annan fördel med att bo mitt på bonnvischan är att man inte stöter på något folk ute. Så om man till exempel råkar ha sin systemkamera med sig och till exempel nyss har sett ett avsnitt av Top Model, så gör det inget om man knäppar loss. För det är ändå ingen som ser.

Eller okej då. Nästan ingen som ser:

(Ödlan bara: "Well this is awkward. Tyra aint gonna be calling her anyday soon." Sen kan man ju i och för sig ifrågasätta varför ödlan skulle prata engelska. Men då tror jag att det är vettigare att ifrågasätta varför en trebarnsmorsa leker modell på en öde landsväg. Let's not ifrågasätta, ok?)

Så jävla kaxig!

Maken: - Noa, har du inte spelat klart på min i-phone snart? Jag vill ha den.
Noa: - Meh! Vad ska du ha den till då?
Maken: - Göra saker.
Noa: - Vad då för saker?
Maken: - Saker bara! Det känns som att du har spelat färdigt nu.
Noa: - Jahapp! Men det känns inte så för mig.
Maken: - Hur länge ska du spela till då?
Noa: - Typ en halvtimme
Maken: - Men då har du ju spelat nästan två timmar.
Noa: - Meh, två och en halv faktiskt!

Eller när vi spelade kubb och jag missar med alla mina kast:

- Men bra mamma! Vad jättebra du är på att kasta! Superduktig, verkligen! Braa, du är ju jättebra på det här!

Och så säger de att barn under 12 inte förstår ironi. Nåja, min sexåring bemästrar sarkasmer och ironi fullständigt. Och jag älskar't!

Men åååh.

Noll inspiration till att blogga. "Men blogga inte då", kanske ni tänker. Men bloggen (och facebook) är ju nästan min enda kontakt med omvärlden i min föräldraledighetsbubbla.

Dessutom har jag en mängd tankar som snurrar runt och som skulle kunna bli inlägg, om jag bara orkade/fick tid till att sätta mig ner och formulera det. Som hur hemskt det är med skriksovmetoder, att det är jobbigt att som socialt inkompetent leva med ett socialt geni, sommarplaner, att lchf är rätt äckligt men sjukt effektivt, trädgårdsplaner, att folk tror att Majken är en kille för att hon inte har rosa osv osv.

Så tankarna finns där, men inspirationen till att skriva ner dem finns inte. Och jag jobbar inte som man ska göra om man vill skriva en bok, dvs sätta sig och skriva även om inspirationen saknas. Istället väntar jag på att inspireras och sedan skriver jag inläggen på ca 2 minuter. Jag överdriver inte, de längsta inläggen skriver jag på ca 5 minuter. Men har jag ingen inspiration alls (herregud, finns det ingen bra synonym till ordet "inspiration"?!) så blir det... såna här inlägg.

Och till något HELT annat; om ni fick välja, skulle ni helst vara blinda, döva, lama eller stumma? Jag skulle lätt välja att vara stum. Då kan man ju se och höra och förstå allting och alla, men inte prata. Man kan dock fortfarande se vanlig teve och läsa böcker, lyssna på musik etc. Fast jag vet inte, kan man vara bara stum? Hör det inte alltid ihop med att vara döv? Aja, jag skulle i alla fall helst vara stum. Jag tycker i alla fall inte om min röst och gör mig bäst i skrift ändå.

Where did all the smågrus go?

I helgen när jag rensade brännässlor drog jag upp en rot så stor att det med den kom en härlig skur av jord och grus över hela mig. Jord i hår, öron, urringning och ögon. Det tog många blinkningar innan jag kunde öppna ögat smärtfritt och kunde se igen.

När jag senare klädde av mig så rasade ju all jord ner på golvet, så blir det ju. Men jorden och gruset i ögat då. Vart tog det vägen? Ligger det där bakom ögongloben och väntar? Så om jag skulle bli obducerad skulle man finna allt grus där, precis som man hittar flera kilo damm och ungefär alla försvunna strumpor bakom en torktumlare när man väl drar ut den?

Eller försvinner gruset ut med övriga resprodukter från kroppen?

Är det någon som vet? Jag menar, inte konstigt att jag har svårt att gå ner i vikt om jag massor med jord skvalpandes runt i kroppen. Får man räkna bort sånt när man väger sig tror ni?

Man vet att man fått för mycket sol när...

... man gråter när man ser på Grease bara för att man älskar filmen så mycket.

Eller, man och man. Jag.

Och på annandag påsk vilade de.

Eller läste lite inredningstidningar, solade, spelade kubb, handlade och gjorde inte många knop.

För det är ju så att man måste njuta av att bo i hus och ha trädgård också. Inte bara planera, projektera, jobba och fixa. Inte hela tiden. För hur kul är det då att bo i det där huset till sist?

Konsumtionshets

Saker till huset som är roliga att genomsöka internet efter: 
Pool. Klätterrosor. Trädgårdsmöbler.

Saker till huset som är mindre roliga att genomsöka internet efter: 
Garageport. Jag kunde ha klarat mig genom livet utan att veta skillnaden på vipp- respektive takskjutsport. Tro det eller ej.

Denna påsken, ett liv.

Den här påsken alltså, sjukt varm! Och sjukt mycket god lax och goda ostar och kortspel och kubbspel och släkthäng och allt sånt där som hör sommaren till. Och trädgårdsarbete. Rätt så enormt mycket trädgårdsarbete faktiskt.

Tur att vi som vanligt har fått ett a-barn som sover i sin vagn hela dagarna, så att vi andra kan släpa träd och räfsa löv och gräva och slita upp brännässlor med rötterna och kanske dricka lite vin och spela lite kort också på ett hörn. Samt att titta på koutsläppet i hagen bredvid här.

Varmt, som sagt. Majken föddes för fem veckor sedan och när vi körde in till förlossningen fick vi åka jättesakta eftersom det låg en decimeter snö på vägen som ingen hade hunnit ploga bort. Fem veckor sedan! Nu bara: alla träden har slagit ut. Stekande sol. 18 grader i skuggan. Solkrämskladdiga händer. Fem veckor mellan vinter och sommar. Jag måste ha missat memot om att vi har rationaliserat bort våren?

Trist. Om vi ska rationalisera bort något kan det ju vara hela den där grådaskiga vintern som kommer efter jul. Helt värdelös faktiskt.

Och så säger vi...

GLAD PÅSK!

Påsktraditioner.

Det är ju lite förvirrande, det där med påsktraditioner. När ska barnen gå påskkärring, vilken dag gömmer man äggen, vad ska det vara i påskäggen? När pyntar man, när äter man flest ägg och så.

Och framförallt: vilken dag tokstädar man upp i det förfall som ska föreställa ens hem, så att påskgästerna inte vänder i dörren?

För oss är det idag. Såatteh... så kul kommer jag ha idag!

Dags att prata med the amish om hur man mest effektivt shunnar någon.

- Vad ska du bli när du blir stor då Emmy?
- Jag ska bli clown!

Succé!

Jag är ensam med barnen idag. Ändå har jag lyckats duscha och tvätta håret, sminka mig, bada barnen, tvätta barnens hår, klippa Emmy och ta mig upp på stan. Med tre ungar. Tre! Visserligen glömde jag nästan att ge dem lunch, men med tanke på att jag förra gången jag var ensam en hel dag med barnen ringde till maken och informerade honom om att vi allihop grät ikapp, är jag ändå rätt nöjd med idag.

Tillfällen då man är mindre stolt över sina barn.

Barn 1:

Vi tittar på en naturfilm där en lejonhona slåss med en zebra och zebran försöker rädda sitt liv genom att trycka ner lejonhonan under vattnet. Mycket spännande.

Noa: "Heja lejonet!"

Wtf?!

Barn 2:

"Jag älskar Manboy! Jag ska gifta mig med honom! Jag ska krypa in i teven och hämta ut honom och gifta mig med honom!"

Kommentarer överflödiga.

Ingvar!

Hur bra kan en musikal/opera om Ingvar Kamprad vara egentligen, tänkte jag på väg till teatern ikväll.

Nu, några timmar senare och med sönderklappade händer och skrattkramp i kinderna vet jag; den kan vara helt otroligt bra. Så bra att jag blir sur på de muppar på Örebro Länsteater som helt har sumpat marknadsföringen. De har marknadsfört föreställningen enbart med hjälp av dundertöntiga affischer, och så har de inte alls lyckats förmedla till folk att en biljett kostar ynka 200 kronor. 100 kronor för studenter!

Så bor ni i Örebro eller i närheten, gå och se den. Jag menar; sång- och dansnummer som innehåller nödrim på "plywoodskiva" och som liknar Ingvar Kamprad vid Jesus, what's not to love?

Antiklimax

Jag måste erkänna att jag är nästan lite besviken över att inte ha blivit ifrågasatt när det gäller min icke-amning. Jag hade liksom förberett ett brandtal fullspäckat med argument, redo att ta fram och go crazy på amningsnazisterna inom sjukvården.

Men barnmorskorna på förlossningen bara "it's all good, du gör som du vill" och läkaren på förlossningen bara "jaha, I could care less" och bvc-sköterskan bara "det låter ju smidigt för dig, vad bra" och bvc-läkaren bara "ja men det låter ju smart" och jag bara "Mitt brandtal, people! Mitt brandtal! När ska jag få hålla det?"

Äh, det är ju skitbra att folk här tydligen inte alls är amningsfascister. Men jag hade liksom sett framför mig hur jag skulle bli lite av en talesperson och verkligen bana väg genom skogen för alla andra som inte vill amma. Och så är vägen redan banad. Skogen är ett riktigt kalhygge.

Jag får tydligen skaffa mig en annan hobby.

Dagens "giv mig styrka"

På Familjeliv skriver en mamma av sig om hur hennes dotter blir ledsen när andra barn kallar henne för pojke. Barnet har kort hår och många ifrågasätter inför henne ifall hon är en flicka.

Så vad får då mamman för råd? Självklart att barnet ska ändra på sig. För det är ju det logiska; om någon retar dig för något, anpassa dig för fan! Se till att smälta in. Eller för att citera:


"Toppa max 1/2 cm, manga barn som inte klipper sig pa flera ar. Gor ont i mig att en sa liten krabat ska behova fraga om hon verkligen ar en tjej!!! Kop lite tofsar och diadem och liknande, sa hon verkliegn far kanna sig tjejig och se lite extra tjejig ut."

"SKaffa nå fina hårband, diadem och hårspännen...
Tjejig jacka, skor..."

Är det så folk hanterar situationer där barn blir retade? Vad hände med att försöka bygga upp självkänslan? Lära barnen att de har rätt att se ut precis hur de vill? Prata om hur man hanterar elaka kommentarer?

Barnet i fråga är 3.5 år gammal. Men redan ska hon tydligen lära sig att om någon kritiserar dig så ska du ändra på dig. Vilken sund läxa för livet, håller ni inte med?

Rätt kass superkraft faktiskt.

Om jag någon gång skulle vara med i Heroes eller någon annan fiktiv verklighet där folk har superkrafter så skulle jag vara den kassa "Kvinnan som kan gå upp 2 kilo på 2 dagar och nej det är inte vätska".

Tyvärr är min superkraft ack så verklig, medan flygande människor och diverse superhjältar får stanna i teverutan.

Det kanske var en cigarettfimp som saknades.

Massor av torrt gräs. 3 liter bensin. Torra grenar och kvistar och fnöske. Och så en tredjedel av ett nedsågat träd.

Tror ni att vi fick eld på brasjäveln eller? Nej. Och så ser man i tidningarna hur stora skogsbränder har startats av en cigarettfimp som någon har slängt i en skog. Jag tror det är en lögn faktiskt.

Funderar på att bjuda hem gryningspyromanen. Eller typ någon tolvårig unge på glid som tycker om att tutta på saker. Kör bara på liksom.

"Sookeh..."

När börjar det igen? Jag är i ett enormt stort behov av blonderade heta vampyrer, ack så snälla men oh så korkade killar och rungande sydstatsdialekt.

Mina liv i mjukisbyxor med kräkfläckar skulle verkligen piffas upp av lite hett vampyrsex och blodsugande.

En lördag i bilder.

 Vi började dagen med att som vanligt försöka fånga Majkens leende på bild. Vi har försökt i två veckor nu, men precis när kameran åker fram så slutar hon le. 4 veckor sedan hon kom, kan man stoppa tiden lite så att den inte bara försvinner iväg såhär?

 

Jag hade förhoppningar om att hinna smycka mina blomlådor med dessa söta små penséer, men vi fick lite annat för oss. 

  

Jag tillbringade till exempel rätt mycket tid med att söva Majken i hennes vagn. Tanken var att hon skulle sova, jag skulle jobba och trädgården skulle bli fin. Istället fick jag ägna mycket tid åt att köra vagnen fram och tillbaka och samtidigt försöka spela Angry Birds med bara en hand. 

 Maken jobbade däremot. Det stora trädet is no more, om man säger så. Nu har vi bara ungefär 3 ton nedsågat träd att kapa, slänga och bränna. Och göra till ved.

 Våra pallkragar ser sorgliga ut. Men i sommar kommer de vara fyllda av goda saker igen. I år tänker jag satsa på fler sorter sallad, förra året hade vi bara ruccola.

Jag vet att vissa kallar dem för en delikatess, men för mig är brännässlorna bara ogräs och inget annat. Jag hatar dem med en intensitet ni inte kan ana. Tyvärr har vi ett gäng, så det blir mycket hat här hemma. 

Det blåste mycket idag, så jag hade stora problem med att hålla snedbenan på sin plats. Imorgon vet jag bättre och tar med mig ett hårspänne ut för att åtminstone slippa få luggen i ögonen. 

Solen kom fram mot slutet av eftermiddagen. Nu skiner den och ger ett vackert kvällssken. Det bådar gott inför imorgon och då behöver vi verkligen fint väder. 3 ton nedsågat träd som ska kapas och brännas och allt vad det nu var. 

Dagens middag.

Ikväll blir det något som är riktigt gott, mycket ostigt och smakrikt. Onyttigt, fett, festligt och smaskigt.

Vad vi ska äta? Nej, det vet jag inte än. Men maten måste uppfylla kraven ovan.

/har inte haft en så bra dag i dag

The quest for the holy grail.

Det här är min nya favoritfrukost. Gott, nyttigt och mättande - en treenighet som så sällan går att få till i en frukost. Dock kräver det ju sin mängd mogna avocados och alla vet ju att en mogen avocado är ungefär lika eftertraktad som den heliga graalen.

Just nu lever jag således mitt liv som vore det en Monty Python-film. Eller möjligtvis en filmatisering av en Dan Brown-bok. (Nej, jag behöver inte säga Da Vincikoden, ty mannen har nämligen skrivit EN bok, sedan har han bara ändrat namn och detaljer och gett ut den under olika namn.)

En erfarenhet jag gärna hade sluppit.

Å ena sidan är det lite jobbigt att de tidigare två barnen aldrig skrek; vi står nu helt handfallna när Majken skriker. Å andra sidan var det ju skönt att de tidigare två barnen aldrig skrek, skrik är ju sällan något man önskar sig. Å tredje sidan tar de tidigare två barnen igen det nu, med råge.

Såatteh... jag är lite trött på skrik. Så kan vi väl sammanfatta det här inlägget.

Macaronpremiär.

Alltså, sjukt överskattat bakverk.

Sånt som jag saknar...

Caesarsalladen på McDonalds, den man skakade.
Att hänga med vänner på café i timmar efter skolan.
Knoppa hästen, memorera banan, stryka plastrongen inför hopptävlingar.
Själva hopptävlingarna.
Min sjuttonåriga kropp.
Att få sova en hel natt helt ostört.
Morfar.
Gamla vänner från gymnasiet som verkar dra sig undan.
Den nyförälskade känslan man bara har i början av ett förhållande.
Att vara ute barfota och leka med vänner tills det blev så sent på kvällen att den kyliga marken gjorde att fötterna värkte, men leken fortsatte ändå. 
Daffyglassen från glassbilen.
Att galoppera över en stubbåker.
Min katt Chaplin.
Orken och lusten att bada och dyka från en brygga många timmar i sträck.
Veronica Mars.
Att rida i en dammig paddock med solen i ryggen.

Och mycket mycket mer...

Att inte amma, det bästa val jag gjort!

Jag bestämde mig ju rätt tidigt i graviditeten för att inte amma den här gången. I början var det mest en fundering, en utopisk "vad skönt det vore om jag kunde slippa", men sedan insåg jag att ju faktiskt hade ett val. Så jag valde bort, och jag är så otroligt nöjd med det att det är svårt att förklara.

Med de andra barnen har den första tiden varit rätt jobbig. Jag har varit lycklig och glad, men amningen har påverkat mig negativt. Jag har tyckt att det har varit påfrestande, krångligt, kladdigt, irriterande och inte alls mysigt att få amningen att komma igång. När den sedan väl har kommit igång så har det varit praktiskt, inget mer än så.

Med Majken har jag sluppit den första tidens negativa fokusering på amningen. Det är något som har främjat vår anknytningsprocess något enormt. Jag har också kunnat känna mig som "mig själv" väldigt nära inpå förlossningen, jag har inte behövt känna mig som en mjölkko med juver. Det är något som har gjort mig till en piggare och gladare människa, fru och framförallt: en mamma som orkar mer.

Vidare så har vi kunnat dela på föräldraskapet från dag ett, vilket har gett oss ännu bättre förutsättningar för ett jämställt föräldraskap. Jag vill inte alls påstå att det inte är möjligt om man ammar, men för oss har det underlättat att jag slipper sitta 12 timmar om dagen i soffan med bebisen klistrad mot bröstet.

Jag ser faktiskt inga nackdelar än så länge. Eftersom Majken äter ersättningen kall behöver vi inte fundera på värmningsmöjligheter, jag behöver inte gå upp på natten för att värma maten och hon behöver inte vänta på maten när hon blir hungrig. Jag skulle nog vilja påstå att det går snabbare och smidigare att ge flaska, eftersom jag inte behöver leta reda på en amningsvänlig sittplats och liknande. Bara att ta fram flaskan och mata henne.

Det finns ju så enormt många fördomar och så mycket skräckpropaganda kring ersättning och flaskmatning. Jag har dock, som sagt, inte märkt av någon av de många nackdelar som folk målar upp.

Hon har inte ont i magen mer än något annat av våra barn, och om vi misstänker ont i magen så är det befriande att jag slipper oroa mig över ifall jag har ätit något som hon inte tål. Att hon skulle få mindre närhet än ett ammat barn är bara skrattretande. Snarare tvärtom: just eftersom jag inte är tvingad att sitta med henne vid bröstet dygnet runt, vill jag vara mer nära och bära och ha henne sovandes på mig.

Så det är enklare och smidigare för mig att flaskmata, hon har inte ont i magen, vi har en extremt bra relation såhär tidigt, jag mår bättre, familjen får bättre förutsättningar för att fungera optimalt. Bättre sömn vetefan om jag märkt dock. Å andra sidan vet jag ju inte hur hon hade sovit om hon blivit ammad.

Jag har ingen åsikt om hur andra väljer att göra med sina barn. Jag tänker väl att det kan vara bra att prova att amma om man inte känner starkt att man inte vill, just för att det ofta är bra att veta vad man väljer bort. Jag skriver inte det här för att jag tycker att fler ska välja bort amningen, jag skriver det för att jag tycker att det är tråkigt att flaskmatning med ersättning alltid framställs som ett alternativ som man tar till när man mår dåligt, om man inte klarar av amningen eller liknande. Flaskmatning kopplas ihop med misslyckande, med besvikelse och med negativa upplevelser.

Men vi finns också. Vi som från första början har valt flaskmatning med ersättning och som bara har positiva saker att säga om det. Vi finns också.

La frisyr

(Smutsig badrumsspegel? Vaddå? Vi?)

(Mörk utväxt? Vaddå? Jag?)

(Nu kanske ni bara "Meh! Det var ju nästan ingen skillnad". Men ni misstar er gruvligt, kära vänner. Jag har ju bytt håll på sidbenan. Tänk bara! Mitt liv alltså, så sjukt händelserikt.)

Rundgång.

Det här har blivit en ren föräldrablogg och jag är ledsen om det är tråkigt. Men jag har ju ingenting annat att prata om eftersom livet med tre barn, varav en är bebis, liksom inte rymmer så otroligt mycket mer.

Nyss började jag på ett inlägg om hur jag blir förförd av inredningstidningarnas inspirationsbilder, men sedan inser att det är vanvettigt att lägga de summorna på prylar. Men sen insåg jag att det har jag redan skrivit om. Jag har skrivit om att jag älskar våren, att jag tycker om påsken men inte den religiösa, jag har skrivit om bantning, trädgård, heminredning och så det eviga tjatet om barnen. Kanske är det så att man bara kan läsa min blogg ett år, sedan blir det samma sak om och om igen?

Det är lite samma sak med bilder. Jag vet ju att man ska ha bilder på bloggen och med nya kameran blir ju bilderna riktigt bra. Men de består till 99.99999 % av bilder på barnen. Och så några på mig. Och varför skulle folk vilja se det?

Jag är frestad att be er att skriva rubriker som jag kan skriva inlägg till. Det är populärt att göra det, både AMO och Julia Skott gör det just nu. Men jag vet inte, sist jag försökte det fick jag typ två förslag. Och jag har nog inte ens bloggat dem än...

Men om ni vill, lämna förslag på inläggsrubriker, gör det gärna. Så slipper ni ännu ett inlägg om mina barn. För tro mig, det kan jag blogga om i evigheter!

Bildbevis i eftermiddag.

Jag ska klippa håret idag, för första gången sen september. Eftersom jag råbleker och silverschampoar the hell out of mitt hår kan ni ju tänka er hur makabert risigt det är. Om det inte vore för att jag är rädd inför möjligheten att bli utskälld av frisören skulle jag nästan kissa på mig av förväntan.

Varför är det så egentligen? Att frisörer skäller på en och bara "du måste ju toppa håret var sjätte vecka och nu har du inte skött dina inpackningar ordentligt!"? Jag skulle ju klippa mig oftare om det inte var så jävla dyrt, och om nu mitt hår är torrt som fnöske så är det väl mitt jävla problem? Mitt, den betalande kundens, problem. Jag verkligen hatar när frisörer anlägger en min värdig en läkare som ska tala om för hjärtattackspatienten att han måste sluta äta ett kilo bacon till frukost varje dag, och verkligen går loss på att tala om för mig hur illa jag sköter mitt hår.

Det är HÅR. Det växer ut igen! Det är inte en kattunge med stora blänkande ögon som undrar varför jag inte älskar den längre.

Ibland tror jag att alla frisörer har någon slags hårfetisch och verkligen mår dåligt när de ser sina älskade trådformiga proteinutväxter fara illa.

Ni bara "öh... jag brukar aldrig få skäll av min frisör". Nej, men ni kanske klipper er oftare än en gång om året också?

I soffan är vi alla gladiatorer.

Det är märkligt det där, att de som är utomstående alltid vet Precis Hur Man Ska Göra i alla situationer.

Till exempel är det ju alltid de som inte har barn som vet kan mest om barnuppfostran, vi i tevesoffan kan alltid alla svar i alla frågesporter, fotbollssupportern på läktaren vet precis vad fotbollsspelarna och tränarna gör för fel, och den som har varit på jobbet istället för hemma ensam med barn och en gnällig bebis skulle minsann ha hunnit så mycket mer om han hade varit hemma.

Som sagt, det är konstigt det där. Det är också lite konstigt hur man kan tappa sitt goda humör bara sådär hux flux. Kanske är det relaterat på något sätt?

Det finns ju värre saker.

Förskolan är stängd idag. Det är fortfarande så nytt det här med tre barn att jag har fasat lite för de dagar jag har alla tre barnen hemma och är ensam hela dagen.

Men alltså. + 17 och strålande sol. Det kunde ju ha varit sämre förutsättningar.

Det här med vår alltså, det kan vara en av de absolut bästa sakerna NÅGONSIN.

En kall sten i magen.

Igår åkte vi ut till min morbror för att byta däck. Min morbror bor på släktgården som morfar byggde, och när morfar levde var han därute hela dagarna. Jag har inte varit där sedan midsommar, då vi allihop samlades för att umgås med morfar som då hade fått sin dödsdom för bara någon vecka sedan.

Så igår åkte vi dit för att byta däck som sagt. När vi kom dit stod min morbror vid en bil och pratade med någon som var nere på marken och bytte däck. Och så van är jag vid att det är morfar som är därute, att mitt "hej morfar" var på väg ut ur munnen innan jag insåg att människan vid bilen omöjligen kunde vara min morfar. Så jag fick svälja orden och de landade som en kall sten i magen. Sedan klarade jag inte av att vara kvar, så vi fick hitta på en ursäkt och åkte snart igen.

Hur många år tar det innan smärtan inte längre är så akut?

Någon som vet?

Missförstå mig rätt; jag är glad och tacksam över att ha ett vetgirigt barn. Men alltså, jag kan inte svara på vem som skulle vinna i ett slagsmål: en tiger eller ett lejon? Eller vem som är bäst av en triceratops och en brontosaurus. Eller på någon av alla de märkliga frågor som dyker upp. Google is your friend, men även google har sina begränsningar.

Nyss frågade han vilka som skulle vinna ifall en sida hade massor av apor och en häxa, och den andra sidan hade människor och ett lejon. "Googla det mamma!" Fast det behövde jag ju inte göra, för jag har ju läst Narnia och vet att lejonsidan vinner. Helt dum är jag tydligen inte ändå.

Alltså.

Det är när jag postar inlägg som det förra som jag känner att det är sådär Lagom Roligt att folk på ungarnas förskola läser min blogg och bara "tycker att de känner" mig genom bloggen. Jag är ju inte precis sådär jättemycket för att framställa vår vardag som idyllisk och fin, direkt. (Faktum är att jag på senare tid har känt ett stort behov av att skriva ut hur himla bra vi har det, gärna dekorerat med såna där små hjärtan <3, men alltså. Näe. Någon slags skam i kroppen har jag kvar.)

Å andra sidan var ju jag mamman som på föräldramötet frågade om man fick ha barnen på förskolan på sommaren om man betalar för sig*, så jag antar att mitt anseende är rätt fucked ändå.

Nu ska jag dricka mer vin. Adios.


*(Det är inte så illa som det låter. Jag vill bara inte att barnen ska vara lediga 13 veckor i sträck. So sue me!)

Gräver en grop åt mig själv redan från början.

Jag är lite smått onykter på rosévin. Nu ska jag snart spöa min man, min syster och hennes sambo i Singstars. Jag vet inte vad som är roligast; att faktiskt vinna, eller att trashtalka de andra när jag vinner?

Jag höll på att stava fel på "vinner". Gud vad det där rosévinet satt där det skulle.

Hrm!

Alltså, jag åt födelsedagstårta till frukost för att jag fyller år idag. 

Ett litet grattis kan jag väl få åtminstone?

/Gnällig

En förälders största tabu.

Varför är det så otroligt farligt att antyda att man kanske inte är världens bästa förälder? Och då menar jag inte att det skulle innebära att man är en dålig förälder, utan bara erkännandet att ja, det finns andra föräldrar som gör ett bättre jobb. Det finns föräldrar som har mycket mer tålamod, energi, ork, tid, fantasi, uppfinningsrikedom än vad jag har. Det innebär inte att jag är en dålig förälder eller att mina barn har det dåligt, bara att det finns många föräldrar som gör ett bättre jobb än jag.

Precis som att jag inte är den bästa på en massa andra saker är jag inte bäst på att vara mamma. (Sen kan man ju diskutera vad "bäst" är, och alla är väl medvetna om att barn heller inte mår sådär tiptop av "perfekta" föräldrar?) Jag ser liksom inte problemet med att erkänna det. Alla kan inte vara bäst på allt. Det tar vi för givet i alla andra situationer, men när det kommer till föräldraskap så hyschar vi ner och kommer med floskler som "du är den bästa föräldern till ditt barn, för du är deras mamma". Man bara eh jaha? Det är väl självklart att jag är en bättre förälder till dem än någon främmande person, men det är ju inte det jag pratar om. Utan om att jag skulle kunna vara bättre. Om jag hade intresset, eller fallenheten. Eller bara lusten.

Är det någon som förstår hur jag menar? För att exemplifiera då: jag läser jätteofta om föräldrar som beskriver vad de gör med sina barn som inte går på förskolan och de bara "Först går vi ut i naturen, sen går vi hem och tittar på saker vi har samlat i skogen. Sedan lagar jag lunch medan barnet ritar och på eftermiddagen bygger vi med lego, målar och leker med modellera. Sen tar vi en till promenad och på kvällen badar vi tillsammans." Och så ser deras dagar ut, varje dag. (Nej, alla ljuger inte och hittar på - jag känner några av dessa på riktigt och de är precis såna. ) Jag är inte sån. Inte alls. Jag tycker inte att jag är dålig eller att mina barn har det kasst eller något sånt, men det finns liksom inte på kartan att jag skulle vilja ha mina barn hemma på heltid bara för att de har fått en lillasyster. Faktiskt inte. Och om jag hade haft det så hade de fått se förbannat mycket på teve.

Gör det mig till en sämre förälder? Ja, det tycker jag faktiskt. Men jag förstår inte riktigt varför det är så farligt att erkänna det. Jag har andra kvaliteter. Dessutom är jag i min tur en bättre förälder än många andra föräldrar. Som i sin tur är bättre än många andra och hej och hå så kan vi hålla på ända ner till de som är dåliga föräldrar.

För jag är inte en dålig mamma. Absolut inte. Jag är bara inte lika bra som vissa andra, och det har jag inga problem med att erkänna.

Dag 5

Alltså, jag känner att förutsättningarna för en bra och nyttig dag åkte rakt i soptunnan när jag började dagen med födelsedagstårta.

It will only go downhill from here...

Hmm...

Man ser lite väl mycket på The Office under bebismatningarna, om man faktiskt drömmer om Jim, Pam och Dwight på nätterna va?

Ja, jag tänkte väl det.

Äntligen, hurra!

Jag vet inte riktigt när det hände, men det är skitsamma. Glad är jag i alla fall, för nu är den här. Våren! Den har kommit! Efter månader och åter månader av snö, snö och snö kan vi nu glädjas åt mjuka grusvägar, vackra vårkvällar och tussilago i diket.

Det finns nog inget jag älskar mer än våren. Eller alltså, mina ungar kommer ju före. Men sen! Jag skulle lätt ha en kärleksaffär med våren utan dåligt samvete om det inte vore för att det är så krångligt att hångla med ljumma vårvindar.

Nu har jag lust att gå ut och dansa, knata fram på höga klackar i en ljus vårkväll, fylld med vin och danslust. Men jag får vänta tills min foglossning har blivit bättre. ( Och det kan nog vara ett av de sorgligaste uttalandena någonsin. "Jag vill dricka mig full och dansa, men det är så nära inpå min graviditet att kroppen inte är återställd än." När jag tänker på det är det kanske trashigt snarare än sorgligt. Men vad fan, jag hymlar inte i alla fall.) 

Dag 2

Visserligen åt jag tre godisar, men det var jag ju tvungen att göra. Jo men jag var ju tvungen att se efter ifall huvudvärken kom från sockerabstinens.

Det gjorde den inte. Men godisarna var ju redan uppätna, såatteh... tja. En helt ok dag ändå.

Om hushållsarbete.

När man pratar om hushållsarbete brukar experter säga att det viktigaste är att kommunicera. Det tycker jag också, så jag kommunicerar på rätt friskt. Till exempel brukar jag säga till den som sköter tvätten (dvs den andra vuxna i det här hemmet) när det är slut på rena handdukar. Bara som exempel, som sagt.

Jag vet dock inte vad experterna säger att man ska göra när man har kommunicerat, men lik förbannat står utan rena handdukar när man på en och samma dag har blivit både nerbajsad och nerspydd och har ett enormt behov av att duscha eftersom ersättningskräks inte i någon kultur är känt som en bra hårinpackning, vad säger experterna då va, va, va?

De kanske inte befinner sig i den situationen tillräckligt ofta, helt enkelt.

**** Stängt pga dundrande och blixtrande huvudvärk ****

Dag 1.

Man kan ju tänka sig att det här med att gå ner i vikt kanske skulle underlättas av att inte ha enorma mängder överblivet godis hemma. Det är ju en tanke.

Men motivationen är alltid på topp i början, så varken ungarnas överblivna lördagsgodis, vårt överblivna lördagsgodis eller det för tidiga påskgodiset vi fick igår har blivit rört. Det kan stå där och mögla! Ha! In your face dumlekolor, malacofiskar och polly. In your face!

(Gud så stöddig man kan vara efter en dags effektivt bantande. Får se om jag är lika stöddig imorgon. I think not.)

Slakten på Hello Kitty

Jag hänger inte riktigt med i genussvängarna känner jag. När blev det så otroligt inne att dissa rosa och allt som kan klassas som flickigt? När blev det liksom det viktigaste i hela diskussionen?

Jag förstår inte ens varför det är det klassiskt "flickiga" som ska få på tafsen? Vi lever i en värld där män startar krig, män våldtar, män mördar, män förslavar, män bedriver trafficking och män slåss. (Och bara för sakens skull: jadå, det finns kvinnor som gör en del av det också.) Antingen kan man tro att det är genetiskt för män att göra såna här saker, men alla som har söner vet ju att det inte är sant. Eller så kan man tänka att det blir fel någonstans.

Nej, jag försöker inte skylla krig och våldtäkter på könsroller. Det handlar mer om makt än om vilken färg man har på kläderna. Makt korrumperar och försvårar ett jämlikt förhållande. Om det så gäller mäns makt över kvinnor eller föräldrars makt över sina barn. Så nej, det jag är ute efter är inte någon quick fix som går ut på att bojkotta spindelmannen så kommer all ondska försvinna.

Men jag tycker ändå att det är vettigare att bojkotta spindelmannen än den söta lilla katten Kitty. Jag förstår inte varför den våldsförhärligande, buffliga, skrikiga och svartvita grabbkulturen ska vara något som man bör pracka på tjejerna. Eller killarna, för den delen. Och är det inte lite kontraproduktivt? Samtidigt som vi klagar på att killar inte pluggar tillräckligt mycket, inte koncentrerar sig i skolan, tar för sig på bekostnad av tjejerna, är för elaka mot varandra och så vidare - så ska vi göra det till norm och skära friskt i det flickiga istället?

Det finns enorma problem med den traditionellt flickiga kulturen också. Fler tjejer än någonsin är deprimerade och skär sig och bantningen och utseendefixeringen har väl sjunkit så lågt i åldrarna att lågstadiebarn mixtrar med maten. Jag säger inte att det inte är problem med att tjejer utseendehetsas och hålls tillbaka från tidig ålder. Absolut inte. Det finns så många nyanser i det här att det går att säga å ena sidan, å andra sidan till döddagar och jag påstår inte att mitt synsätt är det rätta.

Men jag ser väl helt enkelt inte den stora faran i en söt tröja med en gullig liten katt, eller varför Star Wars är bättre än Melodifestivalsglitter. Jag förstår inte varför man ska uppmuntra vilda pinnlekar men fnysa åt fnittrande tjejgrupper.

Må så vara att man inte behöver vara feminist för att vara för genusmedvetenhet, men när genusarbetet hos många har övergått till att handla om rent förakt för det traditionellt kvinnliga - har det inte hamnat lite snett då?

Det man inte har i ryggen får man ha i huvudet.

Första dagen solo med den lilla, och hon har hela förmiddagen velat vara i famnen. Och sova, men lägga ner henne fick jag ju inte göra. Men sedan någon timme tillbaka sover hon djupt på sängen. Skitbra! Om det inte vore för att vi i princip måste börja göra oss i ordning för att gå och hämta de stora barnen på förskolan snart.

Så nu tänkte jag lägga mig på sängen och försöka sova. Det är nämligen ett idiotsäkert sätt att få en bebis att bestämma sig för att hen har sovit klart och vill upp.

Man får inte vara dum. Trött däremot kan man få vara, men inte dum.

All the things I never knew I needed.

Jag måste sluta läsa bloggar! Innan jag började läsa bloggar hade jag nämligen ingen aning om att mitt liv lider en sån enorm brist på magnoliaträd, cupcakes, restaurangbesök, storstäder, chica klänningar, stylade vänner, coola frisyrer och inte att förglömma - macarons!

Men nu vet jag ju. Och hur råder man bot på magnoliabrist liksom?

Dagens lista.

Dagens resa: 15 mil enkel resa för att fira min pappa som firade sin 60-årsdag.
Dagens musik: Diverse sånger från barnkammarboken på spotify. Samt "Någon gång måste du bli själv" med Säkert, som ungarna önskade flitigt.
Dagens stoltaste: Vi! För våra ungar var så vanvettigt väluppfostrade och fina hela dagen.
Dagens mat: Viltbuffé med massor av kött som struts, älg, rådjur, and och lite fisk.
Dagens mättaste: Noa, som helt otippat åt av allt och vars favoriträtt nu är struts.
Dagens (nattens) sömn: ca 5 timmar, upphackat.
Dagens tröttaste: Jag. Eller Majken, som sov hela bilresan ner samt hem.
Och en hel del under tiden vi åt.
Dagens bästa: Jag fick en tidig födelsedagsslant, som gör att en klippning är på gång. Äntligen!
Dagens äldsta: Min farmor, som nu hunnit bli 88 år. "Nu kan jag dö på det här", som hon sa efter den ordentliga lunchen.
Dagens mest otippade: Vildsvin med teriyakisås är en riktigt god kombo. Faktiskt.

Dagens märkligaste.

Läste på familjeliv om en mamma som förfasade sig över att det var barn ute och lekte på gården klockan 19.15. Får de vara uppe längre bara för att det är vår, undrade hon. Varför håller man inte på sina rutiner?!

Ibland blir jag så trött och ledsen av folks jävla gnällighet. Är det på riktigt ett problem för henne att barnen känner livet i sig och får spring i benen? Spelar det någon roll att man kanske kommer i säng en timme senare under sommarhalvåret, trots att det är skoldag efteråt? När vi äntligen får lite ljus, lite värme, lite liv - ska vi då anse att det är något fel ifall rutinerna med läsning eller bolibompa inte hålls? Jag tror att de flesta barn dessutom mår bättre av att vara ute länge och leka, om det så ruckar på deras läggdags, än att hålla på rutiner och tider bara för att.

För vem vill egentligen gå och lägga sig precis när man ska när himlen äntligen är ljus och det är spring i benen och den förbannade vintern äntligen är över?

Före - Efter

Så mycket som jag har tjatat om det här sabla köket. Så lite som vi faktiskt har gjort. Men ändå, sån skillnad! Å andra sidan är det ju svårt att inte få det snyggare när det förra kaklet var brunt!

Före:

Efter: 

(Gud vad jag önskar att inlägget skulle ha innehållet före- och efterbilder på mig själv post stor viktnedgång. Men näe. Nöjer mig med det här så länge.)

Bättre sent än aldrig?

Jag fick ett mail från något blöjföretag om att det "redan från början" är bra att ha fasta rutiner vid läggning. Så gav de exempel som att till exempel bada, mata, sjunga, lägga.

Alltså, Noa fyller sex år om några månader och vi har fortfarande inte skaffat några rutiner för honom. Mer än man äter några gånger per dag och man sover på natten. Men en fast läggningsrutin? Öh nej.

Men herregud, ungarna kommer ju inte flytta hemifrån än på länge. Vi har tid på oss! Lagom till att han fyller femton har jag nog fått in rutinen bada, mata, sjunga och sedan lägga barnet. Frågan är hur uppskattat det är då?

Karaktär, kallas det!

Vi har bott här i 1.5 år nu och varje (eller är det varannan?) fredag kommer glassbilen och stannar 2 meter utanför vår ytterdörr. Hur många gånger jag har köpt glass?

0! 0! 0! Inte en enda!

Det kallas karaktär mina vänner. Eller möjligtvis kallas det för "jag har ett barn som inte klarar av att ha glass hemma utan att tjata om det varje vaken sekund, så för att inte bli sinnessjuk har vi aldrig storpack glass hemma". Men vi kan väl bestämma oss för att säga att det är viljestyrka och inget annat?