Akilleshäl.

Är det nåt den här familjen är kass på så är det att hantera tomma dagar. Såna dagar som många andra drömmer om: inget inplanerat, fri att fylla med vad man vill osv osv och det ska vara SÅ JÄVLA HÄRLIGT?

För oss är det aldrig det.

Även om vi har någon lös idé om att "hitta på något" tar det alltid till 11-12-tiden innan vi är redo att lämna hemmet. Och då får vi alltid börja med att äta lunch ute vilket är både onyttigt och dyrt. Sen gör vi "nåt" och sen tänker jag att nu måste det väl ÄNDÅ vara dags för middag? Klockan är 16. Sen, till sist, blir det kväll och allt löser sig. Men fram tills dess? Värdelöst.

Just nu är Majken och min man på sjukhuset för att kolla så att Majken inte fick hjärnskakning när hon for med huvudet före ner i asfalten efter att ha cyklat nerför en kulle. De stora barnen är ute och går bus eller godis. Jag sitter och kollar youtubetutorials på smink, as I often do dagen före en fest.

Snart är det kväll. Snart är eftermiddagen över. Äntligen.

Om analsex och föräldraskap.

Har ju läst att det där med analsex ska locka läsare, och det passar ju perfekt eftersom jag tänkte presentera En Text Om Föräldraskap. Jag vet, det är lite gjort. Men för att lätta upp stämningen tänkte jag åtminstone inte skriva om hur jag blivit feminist för att jag fått en dotter. Vill ju inte att ni ska spy heller. Däremot tänkte jag skriva lite om föräldraskapet som projekt. Ok, stay with me, tänker inte jämföra barn med accessoarer eller så, men ändå. Barn som projekt. Alternativ titel: ”för att?”.

Jag skulle ju önska lite att föräldraskapet var en naturlig del av livet för de som vill och kan få barn. Att man bildar familj för att man vill ha barn och så är kommer barnen och liksom är en del av livet. Inte större eller mindre än så. Men nja, det är inte riktigt där vi är idag.

För så många är föräldraskapet en roll man axlar. Man stiger in i ett föräldraskap, snarare än att man utökar sitt liv med några personer till. Helt plötsligt ska man följa ett gäng principer som man inte hade förut. Man ska anpassa livet efter någon eller några som kommer in i det. Livet blir ett efter och ett före. Jag säger inte att man kan rulla på precis som vanligt när man fått barn, vissa barn ställer till det så att man tror att någon har tagit upp en i håret och släppt ner en i en helt ny värld. Det är inte det. Men ibland tror jag att folk skulle behöva fråga sig ”för att?” när de börjar väva in sig i principer, regelverk och förhållningssätt, för annars är det så himla lätt att svepas med i föräldraskapet som idé snarare än som verklighet. Det jag far efter är väl att barn ska bli en del av livet snarare än en produkt av det.

Som det här med maten. Inget socker eller e-ämnen (!). Eller undvika tv. Eller ha utvecklande aktiviteter. Och så frågar man sig ”för att?” och kanske svarar ”för att det är nyttigt för barnen”. Ja, det är det. Om man hade haft som projekt att få fram en lyckad människa hade det varit jättebra. Om man med föräldraskap menar ”kuvös för perfekta människor” så är det självklart så att man ska undvika allt socker, drilla barnen i klassisk dans och enbart läsa kvalitetslitteratur. Det är ju så man gör, med projekt. Man ser till att lägga ner arbete och tid för att slutprodukten ska bli som man vill. Fast, det är ju det där lilla kruxet: barn är inte en produkt. De är människor, sina helt egna till och med. Och de är inte våra små projekt att ge bästa förutsättningar i ett vakuum. De ska vara en del i vår familj. I vårt liv. Och sedan växer de upp och får göra vad de vill med sina liv och då kan vi bli besvikna eller stolta eller glada eller arga men det är deras val. Inte vårt. Och det här är väl en väldigt långdragen och dåligt underbyggd slutsats, men jag tänker ändå att vi kanske accepterar deras olika val lite bättre om vi inte inbillar oss att målet med vårt föräldraskap är att producera en människa med perfekta förutsättningar. Om vi inser att det enda vi gör, eller bör göra, är att leva vårt liv tillsammans med våra barn. Våra liv. De liv vi vill ha. Så får barnen leva de liv de vill ha när de är vuxna.

Jag tror att livet blir enklare för de flesta om man slutar se barnen som något som vi ska valla genom livet så att de kommer ut som lyckliga, perfekta, friska vuxna som har alla förutsättningar i livet. Alltså jag förstår att det är frestande. Sjukt frestande. Man vill ju att de ska få allt, ha möjlighet att göra allt, uppleva allt. Men då har man också krånglat till en hel del under barnens uppväxt för att nå dit. Och så kanske de ändå fuckar upp det till slut. Som man ju gör när man är 19-20 och ska ta ansvar för hela sitt liv. Det spelar ingen roll om du har stått tillbaka med ditt liv under denna tid för att Ge Dem Allt. De kommer ändå fucka upp. Det är så vi gör. Så då kan man lika gärna slappna av lite på vägen dit och inse att om du inte är perfekt kommer dina barn antagligen inte bli perfekta heller. 

Eller så är du en sån där mammabloggare med blonda barn i vita kläder och howardsoffor och både du och dina barn är perfekta. Då kan du ju bara fortsätta vara perfekt. Så steker jag lite fiskpinnar så länge. 

Vissa kvällar

Däckade pga magont under en filt i soffan.
Har jättetråkigt.
Har även ca 500 fula och tråkiga klädesplagg att sortera.
Majken sover inte för att hon somnade på vilan på förskolan.
Jag har ont i huvudet.

Nä men alla kvällar är ju inte toppen. Det är de inte.

Sidoregn, inställda spårvagnar, strypgrepp - en helg i Göteborg

Jaha så jag åkte ju ner till Göteborg i helgen. Planen var såhär: träffa en kompis på fredagen, träffa en annan kompis på lördagen, sen åka hem.

Fredagen bjöd på regn. Från sidan. Och jag vet att folk säger att det är vanligt väder från Göteborg, men för att citera en rödhårig Idol-domare: DET ÄR ORIMLIGT! Regn ska inte komma underifrån och sidofrån. Det ska komma uppifrån? Det är därför paraplyer ser ut som gör?! Folk i Göteborg lider ju av gravt Stockholmssyndrom (hehe) eftersom de tror att sånt väder är rimligt? De har vant sig vid att bo där regnet regnar från sidan, där man måste ha våtdräkt för att stå ut och de ba "nä men de e la gött änna". Stört.

I alla fall, fredagen gick som planerat. Orimligt trevligt, men så kan det ju vara. Förutom att jag upptäckte att jag glömt följande hemma: hårborste, mobilladdare, värktabletter. Oh well.

Så lördagen då. När jag skulle ha träffat min kompis redan på dagen, något som hennes magsjuka barn satte stopp för. Så vi sköt upp det till kvällen och jag åkte på bout istället. Herregud vad jag älskar roller derby. Herregud vad jag älskar när jag tror att jag ska vara där ensam och istället får överraskningssällskap av personen jag sa hejdå till kvällen innan och trodde att jag skulle se om kanske ett halvår eller så igen. Och herregud vad jag älskar att det var efterfest för derbytjejerna senare på kvällen, eftersom barnens magsjuka verkade ha flyttat över till föräldrarna och jag stod utan sällskap en lördag i Göteborg.

Men, jag tog mina sociala svårigheter vid hornen och åkte och mötte upp en twitterbekant på en bar full med bajenfans. Lade hela budgeten för barnens vinterkläder på vin. Hade otippat roligt med tanke på att jag är skitdålig på att träffa nya människor. Sen drog vi till derbyfesten och lade även julklappsbudgeten på alkohol.

Och sen.

En tjej trängde sig före mig i toakön, så jag sa åt henne. Varpå hon, efter ett enkelt "ursäkta, men jag var före", tar ett svinhårt strypgrepp, väser åt mig att inte tjafsa åt henne och trycker till så att det gör skitont. Så jag gör som vilken tuff derbytjej som helst gör: jag blir jätterädd och gråter sen på toaletten när jag väl får komma in. För vem fan GÖR så?

Sen.

Mer dans, mer vin, selfie med instagrams selfiequeen @smulsex, träna på självförsvar, träffa roliga derbytjejer.

Men sen.

Så gick vi ut för rök/andningspaus och Galna Tjejen kom förbi och jag var så pass dum att jag frågade varför hon var så arg på mig och så vips, igen, en stenhård hand runt halsen så att jag knappt kunde andas och så hot om stryk. VEM GÖR SÅ?? Jag förstår inte! Jag blev så jävla rädd, igen, och sen kom min kompis till mitt försvar och sen blev det tumult och sen hotade nån med polisen och till sist gick tjejen och hennes gäng och jag stod kvar och grät helt darrig. Jag förstår mig verkligen inte på våldet, oprovocerat våld bara för sakens skull?

Sen repade jag mig, dansade, hade kul och så tog kvällen slut och vi skulle hem. Vilket ju var lättare sagt än gjort eftersom spårvagnarna på grund av tidsomställningen hade... lagt av? Inte vet jag varför, men de gick inte. Vi stod och väntade i evigheter, men ingen spårvagn kom enligt tidtabellen. Till sist tillbringade jag natten på en soffa i Gårda, och fick ställa mig och koka linsvätska klockan fem på morgonen. Smidigt, enkelt, härligt. Verkligen.

Så skulle jag ÄNTLIGEN ta mig hem dagen efter då. Åkte buss till spårvagnen. Väntar på spårvagnen. Spårvagnen kommer och går sönder. Elfel. Spårvagnen står i vägen för alla spårvagnar som ska åt mitt håll. Jag har 4% batteri på telefonen. Jag har inte ätit sen lunch dagen innan. Jag är vilse i en främmande stad. Jag är förvirrad. Tack gode gud att jag hade en egen skyddsängel* som efter mina "jag vet inte var jag är, jag vet inte hur jag ska komma hem"-meddelanden kom och hämtade mig med bil, körde mig till lägenheten jag lånat över helgen, väntade medan jag rusade runt och packade och bytte om och sen tog mig på lunch innan mitt tåg gick.

Tåget ja. Tåget som inte hade en fungerande toalett och som på grund av elfel inte kom fram dit jag skulle så att jag fick vänta på att mamma skulle komma och hämta mig i Laxå. Just ja, hade ju inget mobilbatteri heller.

Denna helg alltså. Har varit HELT fucked up när det gäller kollektivtrafik. När det gäller allt annat? Rätt episk. Förutom psykotjejen som försökte strypa mig. Och förutom magsjuka barn - även om det inte var mina.

Men annars? Rätt konstig, men väldigt väldigt härlig.

Kul det är med grå måndag nu då. Verkligen.

*(Alltså nån som står ut med att umgås med mig fredag, lördag OCH söndag är verkligen ängel. Eller släkt/gift med mig.)

Detta med blommor och bin.

Vid matbordet för några veckor sen, apropå jag kommer inte längre ihåg vad:

Noa: Jag är ju ditt äldsta barn och...
Jag: Va? Är du mitt äldsta barn? Hur gick DET till?
Maken: Vet du inte hur barn blir till älskling?
Majken: Mamma, det är en snopp i snippan...

That's my treåring!

Har aldrig förstått mig på det där med hysch hysch. Vi pratar om allt. För mig är det sinnessjukt främmande att folk ba "hur berättar man för barnen om mens?" för mina ungar har vetat allt om det sen ca alltid. De vet hur barn blir till, känner till ägg- och spermiedonation, ivf, adoption, att män kan vara gravida osv osv. Det är ju inte som att vi satt oss ner med dem och dragit fram en bok och börjat mässa om "när två personer tycker om varandra", men de frågar ju och undrar och så svarar man och så frågar de mer och det ena leder till det andra.

Jag tror inte på att dölja saker från barn så länge det inte är sånt de mår uppenbart dåligt av att veta. Eller sånt som är jättejobbigt att förklara, som idag vid middagsbordet då de ville att jag skulle förklara vad jag menade med att "tillsätta folk i nämnder" och jag kände att min huvudvärk inte riktigt var up for it. Sexprat däremot, walk in the park.

Dör en smula.

Så... Noas favoritmusik är just nu Ted Gärdestad och Abba. Han sätter på dem på spotify på hög volym, tar en bok och lägger sig på sängen och läser. Han ska på disco på fredag och cyklar själv dit och hem. I helgen när jag var borta och maken var sjuk och behövde sova gick min lilla unge och köpte pannkakor och sylt, kom hem och micrade dem till lunch och gav sina syskon.

Han är fan mer kompetent än jag. Hur kan jag ha ett barn som är 9.5 år, jätteklok och liksom en helt egen person? Jag är ju bara jag. Hur hände det här?

Ted Gärdestad ändå. Dör en liten smula.

Så mycket sämre

Okej, jag tittar ju sällan på tv-tv, det vill säga på det som sänds här. Tittar mer på serier i USA-takt. Men i lördags var jag hemma hos en kompis och då stod Så mycket bättre på i bakgrunden ( i förgrunden diskuterade vi mäns behåring dvs tunnhårig/mkt kroppsbehåring) och jag såg väl en hel del. Ola Salo satt och grät över att andra människor slaktade hans fina låtar hyllade honom och allt var fint. Nu har ju jag aldrig gjort mig några illusioner om att vara en Fin Människa, men jag hade fått psykbryt av det där?

Säg att man är en begåvad artist. Man har skrivit och sjungit en hel del hits. Och sen ska andra människor, vissa av dem totalt okända och rätt kassa, göra covers och sjunga för mig medan jag ssitter och lyssnar och förväntas bli rörd?! Jag tycker det är pinsamt nog att stå ut med att folk sjunger ja må hon leva, inte katten skulle jag stå ut med att sitta där och hålla ögonkontakt med nån som "hyllar" mig? Ba hej hej, jättekul att du har gjort min fina ballad som jag är otroligt stolt över till en eurodiscodänga utan takt, skitkul! Nu fäller jag en tår, inte för att jag är så förbannad över att du har slaktat den utan för att jag är så rörd. Rörd sa jag, för i helvete!

Enda positiva jag kan se med det här programmet är att massa unga kanske upptäcker Carolas storhet (alltså musiken, ej privatpersonen). Fast unga tittar inte på Så mycket bättre väl? Eller?

Pinsammast: när Amanda Jensen naglade fast Ola Salo med blicken så att han verkligen skulle förstå hur mycket den låten hade betytt för henne. Hej tonårsfansvarning.

Äh, det var inte riktigt ett program för mig. Då föredrar jag Så ska det låta som musikprogram, men så är jag väl 100 år mentalt också.

Yta, yta, yta. (Sminkbloggar eftersökes!)

Har seriöst börjat bli jätteintresserad av smink? På riktigt? Har alltid sminkat mig, gärna mycket och ofta, men har haft samma budgetsmink från HM ungefär hela livet. Nu: läser recensioner, googlar produkter, kollar tutorials? Vet inte vad som hänt och antar att det knappast kommer vara bra för min ekonomi, men har sån lust att prova nya produkter. Lära mig. Prova nytt?

Behöver därför också tips på bra sminkbloggar. Gärna såna som har lite text och inte bara en lång radda med vilka produkter de har på sig idag. Också gärna såna som gillar budgetsmink, det känns fortfarande långt bort för mig att lägga 400 kr på en ögonskugga liksom.

Såatteh... tipsa gärna!

True story

Ok vet att detta är sjukt daterat men saknar Ola Lindholm som programledare för Wild Kids. Tar ju hellre nån som knarkat som förebild för mina barn än nån som är jättejättetråkig.

Så himla svårt att vara förälder och behöva lämna över allt ansvar för ens barnuppfostran på TV och förebilder och sånt. Liksom, vill ju inte att barnen ska växa upp och bli knarkare, men om alternativet är att vara tråkig programledare för Vem vet mest? Hur ska jag kunna välja? Alla vet ju att barn gör som vi vuxna och vet inte om jag ORKAR ha ungar som står och krystar fram larvigt kallprat?

Så jobbigt det här med att man inte kan prata med barnen. Att det är nödvändigt att de ska göra precis allt som vuxna i ett helt annat, orelaterat och ovidkommande, forum gör.

Livsuppdatering

Har lärt mig hur man målar eyeliner på vattenlinjen.
Har köpt en foundationborste för första gången i mitt liv.
Behöver vattna blommorna.
Funderar på att pausa bloggen.
Planerar utekvällar.
Läser inga böcker.
Äter glass.
Ser på Vänner.
Längtar efter jul.

Dags för lite hederlig ytlighet

Men buhu buhu vad himla gnälligt det var här inne då. Orkar inte med att den här bloggen ska vara lika deprimerande som jag är just nu, så nu tänkte jag liva upp stämningen lite med ytliga saker jag tänkt på nu på sistone. Obs, när jag säger ytliga så menar jag superytliga, galet ytliga. Om ni är känsliga för sånt så sluta läs nu. JÄTTEYTLIGT, OKEJ?! Orkar ej få pk-kommentarer sen, nu är ni varnade.

Okej, here we go:

När jag var ute med kompisar i helgen så var det ett par gubbar på kanske 45-55* som var jättefula och töntiga och stod och stirrade på mig och en kompis sådär totalt uppenbart. Vilket fick mig att berätta om hur jag blir förolämpad när riktigt fula killar kommer och försöker ragga på en, eftersom det får mig att känna att de tycker att jag är i samma liga som de är? Vilket ju i förlängningen blir en förolämpning, eftersom de är jättefula.

Tydligen är det här jättekonstigt? Någon tyckte att killar chansar bara på nån de tycker är snygg och tänker inte på ifall de har nån chans eller inte. Men så kan det väl ändå inte vara? Även män måste väl ha någon slags reality check och inte ragga på en sjua om de är en etta? Eller vänta nu, män... realistiska... nä, det kanske fanns något i det ändå? Nån annan tycker att man ska känna sig smickrad för att nån blir intresserad av en, oavsett hur den ser ut. Men alltså, en random kväll ute på krogen = väldigt väldigt väldigt mycket flirtande. Kommer en som är grymt snygg fram och raggar är ju det smickrande eftersom det betyder att han tycker att vi är i samma liga. Kommer en som är jätteful fram... osv osv.

Åh, nu kommer folk ba "Men vem TÄNKER ens på ligor? Poäng? 1-10 skalor höll man väl på med när man var 17?" Well, have you met me? Nej okej, det har de flesta av er inte. Stackars er. I alla fall: jag tänker på sånt. Och jag har alltid funderat på det här med att ranka sig själv på en skala av 1-10. För jag har tänkt att antingen måste man jämföra sig med typ folk generellt, dvs de man möter i arbetsliv, på krogen, på fritiden osv. Och då kanske man hamnar på en viss siffra. Men ska man ta in supermodeller, skådisar, Zara Larsson osv. i ekvationen, då borde man ju hamna på en etta. Vad händer då med alla som är mycket fulare?

Men! Nu har ju jag en man som är "lite" bättre på det här med matteliknande grejer och han förklarade att om jag tar med Beyoncé, CC i New Girl osv, det vill säga HELA världens befolkning, då måste jag även ta med pensionärer, finniga tonåringar, Bert Karlsson, Idol-Danny mfl, vilket innebär att ja, toppsiffrorna fylls ju fort med alla undervackra människor, men bottensiffrorna fylls ju också fort med well, typ danskar, vilket gör att man kanske hamnar ungefär samma ändå.

Sånt funderar jag på ibland.


*(Obs, var egentligen inte åldern som var problemet. Mer att de var episkt fula. Skulle ju som alla vet INTE klaga om Erik Haag stod och stirrade på mig.)

Min mentala nivå just nu.

ÖLGNKAKlgnlrkgnlwk nelnwtnweltkn


Typ så. Borde: skriva om en uppsats och lämna in. Tänker: se på någon tv-serie. Borde: blogga, vara kreativ, kul, skriva matlista, fixa dona. Tänker: lägga mig i fosterställning och tycka synd om mig själv.

Igår var jag ute. Spontant med några kompisar. Jag älskar att bo i stan så att det enda som står mellan soffkväll framför Harry Potter och en utekväll med vin är smink. Och det var verkligen jtätekul igår, det var det. Men det var igår och idag är idag och jag kan knappt formulera en enda tanke. Jag sitter seriöst och halvgråter nu för att jag inte klarar av att uppdatera vår betalningsinformation på Netflix. Detta måste göras: fylla i kortuppgifter. För mig är det övermäktigt just nu.

Jaha nä men måndag imorgon då. Kul!

Kass vecka.

Ok så den här veckan har varit kass. Alltså episk kass. Precis som förra helgen. Jag orkar inte med mer kasshet. Jag tycker inte att jag förtjänar det och jag blir grinig och sur. Så klart, eftersom allt är kasst.

Nu har ju ni slutat kommentera (JA JAG ÄR BITTER) men annars skulle jag gärna efterfråga tips på hur man kan roa sig i trist oktoberväder utan massor av pengar.

Eller så rymmer jag utomlands. Nej just ja, där härjar ebola. Världen suger.

Det blev lakan!

Dessutom fick jag energi att göra en bättre klädförvaringslösning i sovrummet. Fast det var idag, igår var jag trött och ledsen och slängde datorn i golvet för att den hängde sig. True story. 

Idag mådde jag bättre och var dessutom ledig, så jag fixade lite i vårt sovrum. Det har sett dödstrist ut här jättelänge, men nu är det pimpat med klänningar och vimplar eftersom jag är sjukt icke-unik och därför inreder som alla andra som har rött hår och en faiblesse för klänningar. Skit samma. I like it! 

(Tavlorna blev sneda i arbetet. Jag har uppenbarligen inte ocd.)

Köpa sig lycklig

Fy fan vilken helg jag har haft. Eller okej, i fredags hade jag galet roligt på mitt lags klubbkväll på ett uteställe i stan, men resten av helgen? Värdelös.

För Emmy blev ju bara sjukare och sjukare så arbetshelgen i sommarstugan gick fetbort för vår del. Istället har vi häckat i soffan och tillbringat 1.5 h på jourvårdcentralen på lördagkvällen. Party party, untz untz. Nu var det inget allvarligt fel på Emmy, men när Majken för tredje gången hade spillt ut vår medhavna saft i väntrummet kände jag mig rätt trött på att vara ensam med barnen. Somnade alldeles för sent igår, väcktes alldeles för tidigt idag. Lyckades somna om och vaknade sedan av en stank som visade sig komma från att det var kattbajs i hela sängen.

ALLTSÅ! Är så jävla trött just nu. Och gnällig. Och luktar svett, borde städa, borde plugga men orkar verkligen ingenting. Har gett order om att min man ska köpa nya påslakan på vägen hem från sommarstugan och kan verkligen inte tänka mig att lägga mig i sängen om jag inte fått nya påslakan. Har blivit en fix idé. Sen är det också rätt smidigt eftersom vi inte kommer in i lakangarderoben på övervåningen eftersom det står en nedmonterad spjälsäng framför.

Jag orkar inte. Jävla skithelg. Det kommer inte bli några jäkla lakan heller, det känner jag på mig.

Jaha, så klart.

Första ensamkvällen av fyra. Ett av barnen har insjuknat i feber. Så klart, så är det ju alltid. En vuxen åker bort = ett (eller fler) barn blir sjuka, det är ju sen gammalt.

Eller vad säger ni?

Skoja bara, vet att ni tydligen har lagt av med kommentarer. Trevlig överenskommelse det där. Bloggdöden är runt hörnet och vad man nu säger.

Jag vet inte, jag är mest sur för att jag inte har några serier att se. Eller rättare sagt, jag HAR serier att se men det är serier jag ser ihop med min man. Inte ensam. Mina ensamserier har inga nya avsnitt. Förstå mitt trauma här. Ensamkväll UTAN serier.

Jaha.