Min största avundsjuka.

Jag blir fan alltid mitt sämsta jag när någon får ett bokkontrakt. Och nu menar jag inte typ Liza Marklund (skriver hon fortfarande?) utan när någon får sitt första bokkontrakt. Jag vet ju hur efterlängtat det är. Det är min stora dröm i livet. Och när någon annan får denna livsdröm uppfylld så blir jag tre år inombords och vrålar "varför inte jaaaaaag?".

Tja, för att jag inte lyckas SKRIVA nån jävla bok kanske? Så mycket text jag har producerat på bloggar och twitter genom åren, men att skriva ihop det till en bok? Nej. Jag har: förmåga att skriva helt okej bra. Jag har även: bra fantasi. Kan jag kombinera dem eller? Tydligen inte. Jag förstår inte varför jag inte kan förverkliga denna min enda livsdröm? Hur jävla svårt ska det vara? Är jag lat? Usel? Korkad?

Jag kommer aldrig få ge ut en bok. Det var väl bara det jag skulle konstatera här.

(Obs, att trycka sin egen bok och distribuera själv räknas inte. Det ska vara genom ett bokförlag, allt annat är bara på låtsas. Det är sen gammalt.)

Årssummering - it's not a happy one osv.

Googlade skamlöst reda på nån gammal lista från typ 2011. Grattis alla, här får ni världens mest deprimerande årskrönika.

Fem händelser som varit bra det här året?

Eh...

Eh...

Alltså...

Jo men Noa fick en ny kompis. Och eh, vi var i Grekland. Sen så... jo men... Barcelona var kul. Vi köpte kattungen Fritz. Och att mitt lag spelade match för första gången.

Fem händelser som varit sämst det här året?

Flyktingkatastrofen och Sveriges totalhaveri politiskt.
Att jag blev utmattningsdeprimerad.
Att jag mått skit hela året konstant.
Att det har varit bakslag efter bakslag hela året igenom.
Att jag fått jättefula hängkinder.

Vad har du lärt dig i år?

Det finns ingen rättvisa i världen.

Blev året som du har tänkt dig?

2014 tänkte jag att yes, nu är det här skitåret över! 2015 kan ju inte bli lika illa. Sen kom 2015 och sparkade mig i magen såatteh... nej?

Vilka kläder har du använt mest?

Magtröjor! Det är fint.

Ångrar du något?

Jag vet inte riktigt. Att jag inte lyssnade på kroppen innan jag kraschade helt kanske.

Vad har du mest lyssnat på för musik?

Håkan Hellström.

Årets tre roligaste fester?

Alla fester/utekvällar som varit i Göteborg. Min födelsedagsfest var också väldigt rolig tycker jag själv.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)

Så. Mycket. Tv. När jag mådde som sämst i höstas gjorde jag inget annat än så på gamla avsnitt av Grey's anatomy till exempel.

Vilka människor har du hängt mest med år?

Mina två bästisar. Förutom familjen då. Har hängt väldigt mycket med familjen, såklart.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

Några nya tjejer i laget. Det är fantastiskt hur rollerderby-tjejer alltid är amazing. Och okej, jag känner ju dem inte, men tjejerna i podden Kulturens ABC lättade upp mitt humör när det var som värst i höstas.

Vad är det vackraste du fått i år?

Nån av alla kärleksbetygelser från Majken, hon är bra på såna hon.

Årets bästa sms?

Ja inte tänker jag skriva det här? Herregud, nån integritet får man ju ha. Och när JAG säger det så...


Vad är det bästa du har läst?

Jag har ingen aning. Har jag läst något i år? Jag minns så lite av det här året, det är som i en dimma.


Nä, det har varit ett skitår. Jag vågar inte ens ha några förhoppningar inför 2016 inför de senaste två åren har blivit sämre och sämre, ser ingen direkt ljusning. Men jag vet inte, om man inte hoppas och tror så kanske man slipper bli negativt överraskad i alla fall? Jag tänker att det kan inte vara såhär för alltid. Antingen blir det bättre eller så blir det ännu sämre och i vilket fall kan jag inte göra nåt åt det mer än vad jag redan gör.

Det är skönt att 2015 snart är slut i alla fall, kan vi ju konstatera. Det verkar som att ca alla har haft ett hemskt år. Tycker det är den generella uppfattningen. 2015, försvinn och kom aldrig mer igen. Tack!

God jul!

Jag hoppas att ni får en jättebra jul allihop. Förutom anonym som under förra inlägget insinuerade att jag inte älskar mina barn, jag hoppas att du får en vidrig jul fylld av kräksjuka och släktbesvär. 

Men ni andra, oavsett hur ni firar: god jul på er! 

Fördelen med livet i stan.

Inga. Skolavslutningar. I. Kyrkan!

Är så jäkla nöjd med att vi inte längre bor i bibelbältet aka på landet aka där alla är släkt med alla och alla avslutningar firas i kyrkan med präst. Nu kan vi fira jul på riktigt utan dillande om att vi firar Jesus födelse och what not.

Åh! Igår förresten så var jag och Emmy och hälsade på min mormor som har hamnat på sjukhus. Jag tycker så synd om henne som antagligen får vara där på julafton, istället för att fira med oss. De blir gamla så fort när de är gamla, som nån sa. Men igår mådde hon i alla fall så pass bra att vi kunde gå till allrummet och lyssna på när en barnkör sjöng.

Och my god vad det var svårt att hålla sig för skratt. Såhär: ingen skugga över barnen. De var jätteduktiga och de flesta gjorde sitt bästa. Men körledaren hade lite dålig koll på vilka förutsättningar hon jobbade med, och lät därför barnen sjunga superfalskt i falsett ca 90% av tiden. Gångerna jag ofrivilligt och tydligt ryste till av falsksången var många, om man säger så. Men jag höll god min även när gosskören sjöng Staffan Stalledräng och nån var i målbrottet.

I alla fall så gick vi hem efteråt och Emmy tittade lite trevande på mig och sa... "Det lät lite kul ibland när de sjöng falskt. Men annars var det fint!". Och jag sa "ja, jag hade lite svårt att hålla mig för skratt ibland..." och då släppte hennes försiktighet och hon ba "JA MEN VARFÖR SJÖNG DE SÅ HÖGT NÄR DE INTE KUNDE??" och sen hela vägen hem så skrattade vi åt att vi bådat två hade stått och bitit oss i läppen över arrangemangen av låtarna.

Som självklart var jättereligiösa pga kyrkokör. Men gamlingar på sjukhus gillar väl sånt, antar jag. Jag fick en fin stund med min unge. Att håna människor brings people together.

Varsågoda alla som senaste dygnen har kallat mig för världens sämsta mamma på diverse platser på internet. Här får ni ännu mer att elda upp er över.

Och vi kämpar vidare.

Det där med julstämning, det är ju inget man får och sen har. Det är som dofter, helt plötsligt känner man den starkt och tydligt och i nästa sekund är det tomt. Well idag har vi köpt gran och klätt den, vi har kokat knäck och vi har varit på julmarknad. Men det vore ju ca en ziljon gånger enklare om inte varenda liten grej kantades av bråk. Mellan barn, mellan föräldrar och mellan barn och föräldrar. Jag vet inte om vi är i stort behov av jullov eller om jullovet kommer förgöra oss alla. På annandagen är i alla fall planen att jag ska gå ut och bli full, så det blir ju ett välkommet avbrott i "familjemyset".

Ja just ja, jag är ju alkoholist också. Klart jag ska bli full, jag som är dum i huvudet, alkoholist och har noll koll på vad mina barn känner. Kommentarerna på min debattartikel var väl väntade, men ändå mycket underhållande. Först och främst tycker jag ju såklart synd om människor som är så fruktansvärt ointelligenta som de flesta som kommenterat. Jag menar, hur tar man sig igenom skolan om man har en såpass nedsatt tankeförmåga? Sedan finns det såklart människor som inte håller med som har rimliga argument, men de syns ju sällan i kommentarsfält antar jag. Men sen tycker jag också att det verkar vara så jobbigt att leva sitt liv så pass... principfast? Och det kommer från mig som ca alltid ser världen i svart eller vitt, då måste det ju vara galet illa för dessa "en droppe alkohol och en kattunge dör"-fanatiker.

Sen är det ju lite roligt att de vet precis allt om mig. Det är nästan synd att jag i princip enbart dricker cola på julen. Jag hade så gärna velat sitta där med min nubbe och varit den hemska moder de ser framför sig. Istället dricker jag läsk och har alkoholism nära under uppväxten. Men det ger ju inte en lika bra nidbild? Jaja.

Ikväll ska jag internetshoppa de sista julklapparna. Efter att jag kraschade i höstas kan jag inte gå i affärer längre. Jag försökte i torsdags och fick panikattack när jag kom hem. Fick slänga i mig lugnande och hyperventilera hela eftermiddagen nästan. Så internetshopping it is. Jag ligger så förbannat mkt efter med mina julklappar, men vad ska man göra då? Tja, internetshoppa tydligen. Let's hit the "köp"-knapp!

Från mig till er, en... debattartikel!

Ja men jag VET ju att ni är många som har suttit och suckat över att det inte är nån julkänsla i år. Mindre än en vecka till julafton och det är regnigt och varmt och blött och Ellen har inte bloggat om Vit jul-kampanjen. Jag vet. Det är taskigt.

MEN! För att liva upp lite gick jag all in i år. Inget småtjafs på twitter. Inget trött blogginlägg. I år blev det debattartikel på Aftonbladet istället.

Här kan ni läsa: http://www.aftonbladet.se/debatt/article21957058.ab

Hoppas att julstämningen steg lite nu i alla fall. Själv ska jag göra maraboufudge och after eight-tryffel. God jul då!

En sedelärande historia om att använda mutor.

Det kanske är så att man bestämmer sig för att gå till affären och handla lunch. Det kanske också är så att klockan nästan är två, och att lunchen blir så sen för att man har storstädat hela nedervåningen på förmiddagen. Detta innebär kanske att man är helt slut, inte bara som artist utan som människa. Helt och hållet. Det kanske är så att man har släpat sig svettig och trött och hungrig och smått snurrig med en vild fyraåring till affären. Så kan det vara.

Och då kanske fyraåringen glatt hojtar "vi måste köpa min favorityoghurt" och man slentriansäger "nej" utan att tänka efter.

Sen kanske tjatet börjar.

Och kanske är det så att man inser att hey, jag gick hit med barnet. Vi gick hit, vilket innebär att jag måste få denna soon to be-sura fyraåring att gå hem med mig också. Kanske minns man även att ens lugnande är slut, så i den avlägsna framtid då man lyckats ta sig hem med trilskande barn och matkassar, då finns ingen räddning att få. Så man kanske omvärderar sitt nej. Men för att vara en God Förälder kanske man inte vill ändra sig bara sådär, så man gör om det till en muta. Då säger man kanske "Ja, du får yoghurten, men då måste du samarbeta hela vägen hem, annars äter jag upp din yoghurt."

Sen kanske man måste stå länge i kö för att få betala. Kanske blir man än mer svettig och än mer trött och får ännu mindre tålamod. Kanske börjar man gå hemåt och släpar sina steg efter sig, vilket får den vilda fyraåringen att springa långt i förväg. Kanske ser man att det är en väg längre fram, en bilväg.

Då kan det bli så att man ropar "stanna Majken, stanna" utan att få nån reaktion. Sen kanske man skriker ännu högre "Stanna!" utan att hon saktar ner. Till sist kanske det blir så att man, mitt i stan bland mängder av människor, står och vrålar lungorna ur sig: "JAG ÄTER UPP DIN YOGHURT, HÖR DU DET? JAG ÄTER UPP DEN!"

Och visserligen stannar kanske ungen där framme, men tja, kanske känner man sig lite dum också.

Kanske.

Helgen som gick.

I helgen spelade mitt lag Nerike Knockouts vårt allra första bout som lag. (Ett bout är en rollerderby-match, för den som inte visste det.) Eftersom vi hade skrapat ihop ett lag med smått skadade, sjuka, krassliga och nybörjare var vi i kraftigt underläge med kämpade på bra ändå. Jag som har mått dåligt under hösten trodde tidigare inte att jag skulle kunna vara med i den här matchen, men det var jag i alla fall. Och det är jag glad för eftersom det var vår allra första match som sagt.

Mindre glad är jag över att jag blev knäad i ansiktet med ordentlig kraft i boutets sista minuter. Fick kravla av banan och blödde mitt livs första näsblod. Nu ligger jag i soffan och mår illa med en lätt hjärnskakning. Egentligen skulle jag ha spelat i matchen idag också, men det blev av förklarliga skäl inte av.

Vi sov över i Karlstad där matcherna spelades. Alltid när jag sover borta utan min familj känns det så. Det är så märkligt, för det har ju NOLL att göra med vilka jag umgås med (de andra i laget är underbara) och mer att göra med att jag inte är hemma antar jag? Känner mig så väldigt ensam och vilsen bara.

Nu ska jag försöka klämma ur mig en ledare som har deadline imorgon bitti. Kanske inte lär bli min mest stringenta någonsin med tanke på att min hjärna mår som den gör.

Jaja.

(Ps, ursäkta att inledningen av detta blogginlägg låter som ett jäkla utdrag ur en dagbok för tonåringar. Skyller på att jag mår dåligt. Också så är det jättelöjligt att bry sig om hur man skriver i sin blogg, men nu är ju jag löjlig och ängslig så det är ju lite min grej.)

Nostalgi deluxe

Häromdagen frågade Emmy om hon och Noa får gå och bada ensamma i sjön nästa sommar. Nja... började jag, varpå hon påpekade att båda två har klarat simprov i skolan, samt "nästa sommar är vi ju 9 och 11". Och jag tappade hakan.

HUR I HELVETE KAN JAG HA SÅ GAMLA BARN??? Det är ju helt jävla orimligt? Jag blir så himla provocerad. Det var ju nyss de var så små?

Och nu så ska vi göra en fotobok till mormor i julklapp och tittar igenom gamla bilder och jag dör en liten smula. De var så små. Så små och fina och knubbiga. Och vi hade en bebis. Jag saknar verkligen att ha en bebis. Barn upp till två-tre år ändå? Så väldigt väldigt underbara. Även om ja, alla åldrar ha sin charm och jag inte vill ha fler barn. Saknar ändå den där bebistiden.

Det går så fruktansvärt fort. Min yngsta blir snart fem år. Min YNGSTA blir snart fem år. Kan ni greppa det här, för jag kan det tamefan inte.

Tänk på det bara? Noa är drygt 10 år. Hälften av den tid han kommer leva med oss har redan gått. Och snart går det ju över i tiden då man hellre gör i princip vad som helst än hänger med sina föräldrar?

Jag behöver en bebis till. Synd att jag inte orkar ett barn till bara. Oh well.

Saker jag ogillar... och kanske gillar, juledition.

En liten osorterad lista på vad jag ogillar. Och kanske gillar, jag vet inte än om jag kommer på något.


- Jag sorterade tvätten nyss och när jag såg förra årets julklappsskjorta till Noa så tänkte jag på hur jävla mycket jag hatar finskjortor på småkillar. Ja, det låter sjukt motsägelsefullt, jag vet, men låt mig förklara: "stiliga" skjortor på småpojkar är ett otyg. Nej, jag har ingen djupgående politisk analys bakom detta mer än: det är jävligt fult. Och alla sätter ju på sina småkillar svarta/röda/vita skjortor över jul. Med en liten fluga kanske. Vattenkammat hår? Och det är så fult!

Men - efter att ha botaniserat lite på flickavdelningarna så har jag hittat fina skjortor som säger mer "romantisk poppare" än "vattenkammad buskille" och helt plötsligt blev finkläder så väldigt mycket lättare för Noa. I nio år har jag nämligen bojkottat precis allt vad skjortor heter till jul. Sen förra året hittade jag en vit med katter på (på HMs tjejavdelning) och plötsligt så föll allt på plats. SÅ kan man ju använda skjortor.

Det här är ett superkänsligt ämne eftersom ca ALLA klär sina småpojkar i skjortor på jul. Och alltså, jag är ledsen, men varför tar ni åt er bara för att jag säger att det är fult? Jag kommer ju inte gå omkring och titta snett på era ungar? Det enda det innebär är att jag, en människa ni kanske känner eller som kanske är en fullkomlig främling, tycker att era söner har fula kläder på högtider. Ni tycker att de har fina. Sluta ta åt er?

Jag fattar väl att folk tycker att Majken har ful frisyr liksom. DET TYCKER NÄMLIGEN JAG OCKSÅ. Men jag får inte göra något åt det för henne. Jaja, det var ett sidospår.

- Folk som har fult julpynt utomhus. Fine, vill ni klä granen med blåa led-lampor, gör det? Så länge jag slipper SE det? Men till exempel våra grannar, de har en gran på sin balkong som blinkar i mängder av färger och lär orsaka epilepsianfall för varannan person som går förbi. Dessutom har de en discokula med massa färger? Vad har disco med jul att göra?? Sen så fattar jag ju också att alla inte kan ha bra smak och att det inte finns någon smakpolis (you say that like it's a good thing??), men det finns väl nån måtta på vad man får utstätta sina medmänniskor för?

- Människor som ogillar jul och därför gör en grej av att fira "annorlunda".

"Nej VI tycker att jul är så hemskt och kommersiellt så vi har helt skippat julgran och pynt och julmat. Istället ses vi och handarbetar tillsammans, sen byter vi mellan oss det vi skapat. Och så äter vi lite tapas, det är mycket godare än skinka." - okej, men då firar ni inte jul? Ni har en syjunta på julafton? Och gör som ni vill, herregud - ingen måste ju fira jul. Man gör som man vill. Man kan älska eller hata julen. Men 1) Det är så jävla uttjatat att säga att man ogillar julen. Snälla, det är inte gymnasiet och ni går inte estetprogrammet och bara måste vara anti. Vi fattar. Ni är inte som vi tanklösa drönare som bara köper konsumtionshetsen och stressen. Ni är bättre. We got the message. 2) Varför säga att man firar jul när man faktiskt inte gör det? Skit i det hellre då?


- Titta, här kommer något jag gillar: lukten av hyacint. Det finns få dofter som ger mer känslor än hyacintdoften. Det är väl sommarregn, gräsklipp, syrén, skymning vid sjö och bebislukt då. Men nu finns bara hyacintdoften tillgänglig, så jag knarkar den.

- Något mer jag gillar: våra jultraditioner. Här kommer ett hett tips: ät julbordet sist. Ja, jag vet att vi knappast är ensamma om detta, men till de av er som faktiskt äter julbordet till lunch vill jag säga "gör inte det". Att äta julbordet efter kalle och julklappar är bäst, ingen protest. Inga stressade barn som vill öppna paket. Inget abrupt slut på julafton efter kalle och paketen öppnats. Lång tid att sitta länge och njuta av maten medan kvällen blir allt senare. Åh, jag älskar julbordet så mycket. Sen äter jag förvisso bara laxen och potatis, men ändå. Själva grejen.

Såhär ska det vara: frukost (lussebullar, barnen får paket som innehåller dagens finkläder), sen gör vi oss i ordning tills gästerna anländer runt lunch (dopp i grytan), eftermiddag fri lek (promenad eller pulkaåkning beroende på väder), kalle anka (med fika och godis och glögg), julklappar (alla öppnar en i taget, även de små barnen - det klarar de visst av), och till sist det stora julbordet. Nu måste man ju inte göra såhär. Jag låter fruktansvärt sträng i det här inlägget, men det är mest gällande saker som drabbar mig. Eftersom vi i vår familj alltid firar hemma hos mig behöver jag inte längre utsätta mig för andras irriterande traditioner. Så det här är bara ett välmenande tips: den här ordningen är bäst.

Ja nä, men det var väl allt jag hade på hjärtat tror jag.

När man verkligen VERKLIGEN inte vill se sanningen i vitögat.

Jag stötte på en fruktansvärt rolig debattartikel idag. Ni kan läsa den på länken här, men jag ger er en sammanfattning:

En kille springer på en halvbekant på stan. Han vill prata gamla minnen. Hon känner inte igen  honom och har dessutom planer. Hon lämnar honom. Han blir sur. Han menar att det är mobilens fel.

Va? Tänker ni då. Nu måste hon ju ha missuppfattat? Min vana trogen när jag hånar idiotiska snubbar tänkte jag därför dela med mig av lite citat.

"Jag ser henne på långt håll. Nämen, är det inte...? "Hej, Lena, det var inte i går!" Hon rycker till, stirrar på mig med vettskrämda ögon och håller nästan på att tappa mobilen i marken. Jag försöker igen. "För visst är det väl du, Lena?"

Det är som om hon måste tänka efter. Efter en liten stund vaknar hon ur transen och konturerna i ansiktet mjuknar. "Ursäkta, jag var så inne i… eller ja, jag läste bara ett mejl."

"Jag förstår."
"Men, vad roligt att se dig", säger hon och tittar rätt igenom mig."

Okej, jag vet att jag alltid hoppar till slutsatsen "Hen hatar mig" om nån jag stöter på inte faller mig runt halsen med ett glädjetjut direkt, men den RIMLIGA slutsatsen här måste ju för de flesta vara "eh okej, hon kommer inte ihåg mig", INTE "hon är i trans på grund av sin mobil"? Eller? Hur inbilsk är man om man inte kan tänka sig att någon faktiskt glömt bort en?

"Tyvärr är hennes uppmärksamhet aningen splittrad under vår korta samvaro. Vi är ju tre: Lena, jag och hennes mobil. Hon ursäktar sig på nytt.

"Du vet, jag ska träffa en väninna, men jag har glömt vilket klockslag. Och sen måste jag få veta vad Paul vill ha till middag i kväll, så att jag kan köpa med mig hem."

Det har gått överstyr. Mobilen har övertagit människans hjärna, förnuft, livsstil och vardag. Mobilen har blivit det nya styrmedlet för dagens ungdom, den nya snuttefilten för stressade vuxna."

DUDE, DU STOPPADE HENNE PÅ GATAN? Kan du kanske få in i din självupptagna hjärna att hon faktiskt var mitt uppe i något? Hennes dag kanske INTE var anpassad efter att prata minnen med nån avlägsen bekant som inte fattar att han var oviktig för henne?

"I lokaltrafiken, tåg och buss, har det visat sig att cirka åtta av tio är upptagna av sina mobiler. De som inte pratar, sms:ar, lyssnar på musik eller spelar spel.

Det pratas i kassakön i affären och i lekparken försöker barnen desperat få kontakt med sina föräldrar på bänken."

Vad menar du att man ska göra i lokaltrafiken annars? Stirra rakt fram och ha tråkigt? Gud förbjude att man svarar på ett jobbmail på vägen till förskolan istället för att svara på det på kontoret och behöva ta nästa buss? Spelar det nån roll för dig ifall personen bredvid dig pratar i telefon med sin vän? Är det jobbigt att hen inte tittar ointresserat ut genom fönstret? Varför lider dessa mobilhatare av vanföreställningen att förr, innan smartphones, då var det livat, då var det tjo och tjim och dans till folkmusik på spårvagnen? Hur spelar det någon roll för dig vad folk gör på bussen?? Och detta: de lyssnar på musik? JA GUD FÖRBJUDE! Jävla tönt.

Och såklart slänger vi in barn som förgäves försöker nå sina frånvarande urusla föräldrar. Här är en newsflash: barn är i lekparken för att leka. Vill de inte leka går man hem. Det är inte mitt jobb att ägna en halvtimme åt att titta på exakt hur högt mitt barn kan gunga. De ska leka utan publik, punkt slut.

"Lena reser sig plötsligt och stirrar frenetiskt in i sin mobil.

"Det är Veronica, vi ska ses om en kvart."

"Jag förstår."

"Men det var roligt att träffa dig, Lasse."

"Per", rättar jag.

Men hon lyssnar inte, utan skyndar iväg, oavbrutet stirrande. Vid utgången håller hon på att välta tidningsstället med Metro och jag önskar, långt inne i mitt inre, att det stod i min makt att kunna bjussa på ett digitalt avgiftningsläger, ty min far lärde mig att man alltid ska försöka hjälpa människor i nöd."

Det är verkligen så provocerande för Per C Gustafsson att denna avlägsna bekant hade en riktig vän som hon redan hade planer med, och därför inte kunde stanna och prata med en tönt som tror sig vara viktigare än han är. Hon minns inte ens vad du heter dude. Hur mycket tydligare kan det bli??

Alltså hon hade planer. Han störde henne och ville tvinga på henne SINA minnen. För henne var det ointressant eftersom han - av förståeliga skäl - inte var den människa hon saknat mest på senare tid direkt. Istället för att tänka "fan vad tråkigt att hon inte mindes mig, undrar varför" så tycker Per att herregud, denna kvinna behöver HJÄLP! Hon har vänner! Hon kan multitaska! Hon sätter inte hela sitt liv på paus för min skull! Skicka henne på läger.

Vet ni vem mer som ville skicka folk på läg... nej förlåt, men alltså seriöst. Jag orkar inte med alla dessa mobilhatande män som på något sätt fått för sig att de sitter på en sanning. Avgifta ditt ego Per. Och skaffa en mobil som kan ha Spotify på. Musik gör under för ditt välmående, jag lovar.

Sånt man inte pratar om.

Okej av egen erfarenhet har jag här en lista på topp tre grejer som man inte pratar om men som ändå existerar hos rätt många:

1) Barn/vuxna som säger hemska saker/fula ord.

Världen befolkas av föräldrar som ba "nej i VÅR familj får man inte säga fula ord eller svordomar, vi lär dem att det inte är okej". Och så tror man att jaha, okej då det är BARA mina barn som vrålar "Jävla cp-mamma jag hatar dig". Eller för den delen, det är BARA misslyckade dysfunktionella familjer där nån vrålar "håll käften för i helvete", vem det nu är.

Här är min slutsats: Det är jättevanligt. Jättejättevanligt. Supermånga föräldrar har hört sig säga saker till sina barn som de trodde att de ALDRIG skulle säga. Och ungarna vet - tro det eller ej - ändå att de är älskade och omtyckta. Tokigt va? Tro nu inte att jag är en förespråkare för psykisk misshandel, jag menar bara att skrikande och svordomar inte direkt behöver vara psykisk misshandel. Det kan däremot isande tystnad och skuldbeläggning vara. Allt beror på, sa hon snusförnuftigt.

2) Missfall.

Herregud vad många jag vet som har fått missfall. Själv har jag fått två. Men man pratar sällan om det, istället så går man omkring och väntar med att berätta om graviditeter tills missfallsrisken är över, för då slipper man det där jobbiga (och lite pinsamma?) med att säga att man fått missfall. To each their own osv, men det vore jättebra om fler vågade och orkade prata om att de fått missfall. Det händer så himla många, när man väl börjar prata om det.

3) Magproblem.

Jag har ju IBS och det är ett JÄVLA lidande vill jag tala om. Men man pratar inte om det. Pga eew, äckligt med bajs. Vilket ja, det är. Men det är så fruktansvärt jobbigt att gå omkring och må dåligt hela tiden. (Och nej, jag är inte ute efter tips nu, jag vill klaga ok?). Som idag när jag inte vetat om jag varit magsjuk eller bara haft en dålig dag. Så är det rätt ofta. När andra människor ba "oj, nu har jag åkt på nån magsjuka" på grund av ont i magen, illamående, frossa, ständiga toabesök etc. så är det liksom... jaha. Det blev en sån dag. Och så blir jag trött och frusen och måste ofta sova bort hela eftermiddagen/kvällen eftersom tja, ni vet ju hur man mår om man är magsjuk?

Och detta är OCKSÅ jättevanligt när jag pratar med kompisar som har dåliga magar av olika anledningar. Man vet precis hur det är att inte kunna äta mat innan nån längre bussresa till exempel. Att få hela dagen förstörd av magont. Att vara trött och sliten och hängig och energilös för att man ofta går omkring och faktiskt är sjuk. Det.

Upplever också att män, såklart, pratar oftare om det än tjejer. Pga well, okvinnligt med kroppsfunktioner osv. Jag är helt skyldig i den frågan också. Mängden tillfällen jag har haft extrema magkramper men låtsas som ingenting för att det är "pinsamt" att säga att jag måste leta reda på en toalett? OÄNDLIGA. På plussidan så är det ju lätt som en plätt att föda barn när man är van vid magsmärtor. Kan man gå runt och prata och skratta när ens insida brinner är det inte så jäkla svårt att hantera förlossningsvärkar. Gläd er åt det fellow magproblemstjejer.

I övrigt är det mest skit. (Pun intended)