Hur var er dag då?

Papaverin
Papaverin
Aspirin
Ipren
Papaverin

Så har min dag varit.

/Dör lite i soffan nu, okej?

Grälsjuk.

Åh, jag är så diskussionslysten. Kan vi inte starta upp någon diskussion här, så att jag får ur mig lite ont blod? På facebook häver ju ytliga bekanta ur sig dumheter gång på gång, men jag vågar inte nappa där. Igår förlorade jag en fb-"vän" för att jag framhärdade med att det är dumt att säga negerboll. Snipp snapp snut, så var den facebookvänskapen slut.

Men ni! Ni är ju tuffa, kunniga, vettiga, roliga, smarta och pålästa. Ni vågar ju diskutera med mig, eller hur? Ni vet ju att jag skäller värre än jag bits och att jag inte är farlig på riktigt. Eller hur?

Så vad ska vi dra igång då? Jag har ett gäng saker jag stör mig på just nu, men om ni kommer på något helt annat så är det okej att slänga in det som förslag så får vi se vart det tar oss? Snälla häng på nu, för annars kommer jag inte ha några facebookvänner eller twitterföljare kvar innan jul. Och ja, ni ska ta det här som en komplimang. Jag vet att ni stannar hur hätsk diskussionen än blir. Jag vet att ni ser glimten i ögat.

Jag slänger ur mig några ämnen här, nappa på whatever eller kontra med något eget.

- Människor som sätter hjälmar på barn som lär sig krypa/gå/resa sig och som madrasserar hårda hörn i hemmet får väl ändå ta och skärpa sig? BARN SKA SLÅ SIG, DET HÖR TILL!

- När ska det bli lagligt med dödshjälp i Sverige?

- Människor som ogillar julen, är de generellt surare och bittrare människor eller har de bara varit med om ett trauma i barndomen?

- Fattar de som säger att Trolltider var den bästa julkalendern att vi inte bryr oss? Det finns fler, bättre, julkalendrar. Sluta med överhissandet!

- HUR patetisk är Assange egentligen? Dör ju skämsdöden bara genom att läsa om honom.

- Varför är reformerade syndare alltid de värsta? Ni vet, de som rökt som borstbindare i 40 år men nu blivit rökfria och då måste stå med plakat på sönderrökta lungor utanför varje kiosk i närheten. Eller de som vägt 200 kilo, blivit gbp-opererade och nu är smala som trådar och därför måste fördöma varenda julkaka som andra bakar med att det är "fett och socker i enorma mängder i". Eh ja, vi vet. Det var för att du överkonsumerat sånt som du nyss vägde 200 kilo. VI har inte glömt även om du har det. Eller den eviga singeln som sedan hux flux blir sambo och inte kan sluta posta hjärtfyllda meddelanden på facebook om hur alla singlar egentligen är olyckliga innerst inne. Kräks.

Någon som vill hugga? Säga emot? Tycka till? Ha en annan åsikt? Please do! Nu! Pronto! Tack!

Zzzz...

Jag fattar inte hur folk kan ha fritidsintressen och träna och hålla på flera kvällar i veckan. När klockan blir sex och ungarna fastnar framför Bolibompa försöker jag mest hålla mig vaken. Att byta om och ge mig iväg känns oöverstigligt.

Men det är klart. "Inte somna i soffan" är kanske också en hobby att ägna sig åt?

Kan vi ha en kurs i pokémon tack?

Det finns massor av föräldrakurser. Redan innan barnen kommer ut kan vi lära oss att andas rätt och pusta lätt och vi kan lära oss massage av ett litet knyte och yoga för tvååringar och jag vet inte allt. Men sedan växer barnen upp och helt plötsligt finns det inte alls några kurser som vi kan behöva. Här är några kurser jag efterfrågar:

- Vilken Beyblade är egentligen bäst? Skorpionen? Björnen? Tjejen med det blixtrande håret? Och vad är egentligen bäst teknik: att satsa på att krocka så ofta man kan eller att försöka gömma sig i ett hörn och snurra så länge som möjligt?

- Hur knyter man morgonrockssnören så att de blir bra koppel när ungarna leker mamma-pappa-barn? Koppel? Ja, för de leker ju aldrig mamma eller barn, utan alla är ju hundar hela tiden. Och så ska de ha koppel och så får vi knyta de rep vi hittar kring deras vrister och så går knuten alltid upp och SNÄLLA BARN LEK SJÄLVA, JAG HAR INTE TID!

- Vad gör vi ifall klädracet på Bolibompa tas bort ur programmet helt plötsligt? Hur får vi på barnen kläderna då på morgonen? Och vad gjorde egentligen föräldrarna förr i tiden när det bara sändes barnprogram någon timme om dagen? Hur överlevde de då?

- Hur mycket är det kutym att skryta om sina barn på facebook? Jag känner att vissa kanske har passerat den gränsen samtidigt som ungen föddes, medan andra inte nämner barnet förrän ungen tar studenten.

Och så viktigast av allt. Gärna ett endagsseminarie som ägnar sig åt frågan:

När försvinner molluskerna?! Dessa vidriga små vårtor. Och: kan de smitta vuxna? (Hemska tanke!)

(Sen vill jag gärna också ha en helgkurs om hur man hanterar jobbiga ungar och tillhörande föräldrar, men det är en annan historia. Det är en så infekterad historia att fotbollshuliganer skulle kunna lära sig en sak eller två från en förälder som upplever att den lilla avkomman har blivit kritiserad.)

Apropå jul och sånt då. Och genus.

Idag skulle vi lämna in besked till Noas lärare om vad barnen vill vara i luciatåget. Noa vill vara Lucia, precis som förra året. Mig veterligen var det ingen som retade honom då, och jag hoppas att ingen kommer göra det i år heller. Samtidigt är jag rätt säker på att han kommer kunna stå emot sånt larv, särskilt eftersom vi göder honom med "de som retas är korkade och fattar inte, du är smart och bra".

Det finns säkert massor av nackdelar med små byskolor, men en sak är bra: det är inte anonymt och det är inte stort. Noa går med samma kompisar som han har gått på förskolan med (sen vi flyttade hit) och de kommer gå i samma klass tills femman. Det blev ingen chock när han började förskoleklass eftersom det var samma klassrum och lärare som förra året. Samma kompisar. Samma skolgård, samma vuxna, samma allting. Jag hoppas och inbillar mig att det ger honom fler chanser att våga vara sig själv längre. För jag tänker mig, antar, att om man som sexåring börjar skolan inne i stan bland massor av andra elever som är större och väldigt många, då kanske det inte är så lätt att våga vara lucia i luciatåget, även om man vill.

Och när han väl ska börja inne i stan så kanske han inte vill ha något annat än svarta och tuffa kläder, det vet jag inte. Han kanske har ändrat smak och stil helt tills dess, det är ju drygt fem år kvar. Men om han fortfarande är och vill se ut som den han är nu så tror jag att det blir lättare att möta omvärldens fördomar och kritik om man är elva år än om man är sex år. Om inte annat så har han haft ett gäng år på sig att få vara sig själv innan han stöter på större motstånd.

Och så blev det äntligen advent.

Och vi vaknade av att polisen knackade på dörren tidigt på morgonen. De letade efter en kvinna som... ja, vi vet inte mer än så. De letade efter en kvinna helt enkelt, men vi hade ju bara sömndruckna barn och trötta katter här hemma, så de lyste lite i trädgården och lämnade oss sedan till att fira advent.

Så det gjorde vi, i spöregn, tio plusgrader och blåst. Rätt så tråkigt adventsväder med andra ord, men sånt går ju att råda bot på med hjälp av julmusik, julpynt och pepparkaksbak!

Det här med adventsstjärnor då. Nu sitter ungarnas innanför deras rullgardiner och det är ju egentligen fel. Men det är den enda lösningen om det inte ska se ännu knäppare ut, så det får vara fel för att det ska bli rätt. Jag vet att egentligen är ju tanken att stjärnorna ska lysa ut mot omvärlden, men vad fan. JAG vill njuta av våra stjärnor. Vårt hus syns ändå inte från vägen, så det är bara vi och våra besökare som ser våra fönster och då njuter jag hellre av stjärnorna när jag är inne än när jag är ute. Så. En liten disclaimer ifall någon har lust att påpeka att det ser konstigt ut med stjärnorna sådär.

Det här hjärtat har jag haft sen jag var barn. Jag älskar det. Det ger ett varmt rött ljus till hela sovrummet och jag vill ha hjärtat tänt när jag sover, så att när jag vaknar är det helt juligt i hela rummet. Det vill inte maken, så vi tjafsar om det varje kväll. Det känns som att det skrivs alldeles för lite om julpyntsrelaterade bråk i familjer. 

Pepparkaksbak!

Gjorde bort oss i år. I vanliga fall brukar ju pepparkakor man bakar hemma vara äckliga, eller hur? Så vi slarvade lite och åt massor av deg och gjorde fula figurer och så vidare. Men sen när de var färdigbakta så visade det sig att degen från Ica Maxis eget bageri gav pepparkakor som var nästan lika goda som de man köper. Fail. Eller win då, men eftersom vi inte gjort ett anständigt pepparkaksbak blev det ju fail ändå.

Nåja.

Sen åkte jag och Majken på julmarknad med min mamma samtidigt som barnen var på badhuset med maken, och så köpte vi julklappar och tittade lite på julskyltning och så halvsprang vi hem genom spöregn och blåst, och så blev hela familjen bjudna på söndagsmiddag hemma hos mamma.

Sen slutade dagen med att Emmy fick ett trötthetsbryt och skrek på grund av huvudvärk och kräktes lite på grund av för mycket badhusvatten i magen och sen däckade alla barn för de var så himla trötta och ärligt talat, det var ju vi också.

Förresten: hur mycket pynt tar ni fram till första advent? Folk går ju helt crazy och tar fram i princip allt - vissa har redan klätt granen?! Vi tar fram stjärnor, stakar och utebelysning och eventuella julgardiner. Sedan runt lucia och framåt kommer mer julpynt i form av amaryllis, hyacinter, arrangemang med julkulor och julväxter och så vidare. Julgranen - en äkta, allt annat är uteslutet! - kläs dagen innan julafton, så klart.

Hur kan man ens tänka sig att göra annorlunda?

Alla dessa fina namn

Just nu: Lotten, Lisen, Bosse, Rakel, Josef, Amir.

Fatta att ha två döttrar som heter Lotten och Lisen. Nu är jag nöjd med min Emmy och min Majken, men ändå. Jag har en klar förkärlek för tidigare generationers arbetarklassnamn, helt klart.

Pappa ringde häromdagen

- Hej!
- Hej! Jag är med Emmy på gympa, så jag kan inte prata särskilt länge.
- Jaha, går hon på gympa? Ja, det är ju bra att de får röra på sig.
- Ja, hon tycker att det är jättekul.
- Det tyckte du också... tills du blev tolv år. Sen dess har du väl aldrig rört dig om du inte måste. Du har väl helt slutat röra på dig. Om ingen tvingar dig så är du lat.
- ...

Aj.

Hej hörrni. Min högerhand har helt lagt av, antagligen pga överansträngning vid ett dåligt tangentbord. I alla fall måste jag låta den vila nu, så att det inte blir ännu värre. Med andra ord blir det inte så mycket bloggande under några dagar. Det är alldeles för jobbigt att skriva med vänster hand som jag gör nu.

Tyck väldigt mycket synd om mig så är ni snälla?

Ehrm.

Det här med att skratta åt sitt eget bokmanus när man läser tillbaka i det, det är lite frowned upon va?

Mm... tänkte väl det.

Vad är skillnaden?

Du går på stan med ditt barn. Du har en söt och glad unge med tofsar och färgglada gummistövlar och hon hoppar i varje liten vattenpöl hon ser. Hon skrattar och ler och babblar som hon alltid gör. På vägen möter ni en pedofil, som insuper allt det som är ditt barn och noterar allt med henne. Utseendet, leendet, rösten, rörelsemönstret. Pedofilen använder sedan dessa minnen i sina fantasier.

Det påverkar inte ditt barn ett smack, det kan vi väl ändå vara överens om?

Men...

Du lägger upp en bild på ditt barn på din blogg. Du har tagit ett kort på när din söta glada unge med tofsar och färgglada gummistövlar hoppar i en vattenpöl. Det är en härlig bild som verkligen visar hur glad och babblig hon var då. En pedofil stöter på den här bilden. Pedofilen sparar bilden och använder den till sina fantasier.

Helt plötsligt är det skadligt och farligt för ditt barn. Helt plötsligt har du varit en oansvarig mamma. För helt plötsligt... så...? Jag förstår inte riktigt.

Ja, bilder kan spridas - det kan inte minnen. Men i övrigt. Hur påverkar det mina barn på något sätt? Hur ska vi ens få reda på det? Jag har aldrig förstått mig på varifrån pedofilhysterin kommer, eller hur den ens fungerar. Kan någon förklara, för det kan ju mycket väl finnas en rimlig förklaring till varför man tycker att en bild är värre än att se ett barn i verkligheten?

För det är ju ingen som förespråkar att vi ska gömma oss heller.

För att förtydliga så pratar jag alltså inte om uppsökande pedofiler som utför övergrepp på barn, utan på de som fantiserar (jag använder det begreppet) hemma. Och ja, jag är medveten om att alla som sysslar med oegentligheter med barn absolut inte är pedofiler, men det är ju i det begreppet diskussionen hamnar, så.

Upplys en okunnig nu. Tack!

"Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem"

Öh nej? Herregud vad folk missbrukar den klyschan. Vet ni vad, det ÄR faktiskt förbjudet att uttrycka vissa åsikter. Släng er framför ett tåg med protestplakat på magen då! Kom igen! Hets mot folkgrupp är inte tillåtet, var är hungerstrejkarna? Förtal är inte tillåtet, även om det man säger är sant - kedja fast er vid riksdagen!

Och även om man nu skulle börja göra inskränkningar i det vi idag får tycka så tänker åtminstone inte jag dö för det. Jag har familj och är tamefan skyldig att göra allt i min makt för att finnas till där för dem. Så om Sverigedemokraterna kommer till makten och rasism blir än mer politiskt korrekt än idag (där den framförs av ledande skribenter på Sveriges största tidningar), så kommer jag säkerligen försöka ändra det. Eller flytta. Men inte dö. Inte frivilligt i alla fall.

Ja, jag vet. Man ska inte ta det bokstavligt. Man ska förstå att det handlar om en inställning som öppnar upp för yttranderättfrihet och det låter ju fint.

Fast i själva verket sägs det oftast av människor som vill ha ett alibi för att själva häva ur sig makalös idioti.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Jag har ju (i vanliga fall, när den inte dött genom att bada i kiss) en iphone och har som de flesta andra pushnotiser på den för olika appar. Till exempel facebook. Det innebär att varje gång det händer något på facebook så plingar det till i min telefon: "Hallå! Någon vill dig något. Du är inte avskydd och hatad av alla. Titta hit fort!". Ja alltså, den säger kanske inte exakt så - men det är andemeningen.

Problemet är att den plingar till väldigt ofta ifall man råkar vara i en diskussion på fejjan, eller om man har sagt grattis till någon som fått nytt jobb etc.

Jag tänker inte påstå att jag låter bli att gratta folk på fb bara för att slippa höra plingandet. Det tänker jag inte påstå.

Men.

Irritationsmoment just nu

1. Huvudvärken. Nej, den försvinner inte. Ja, den beror på något med sängen/sömnen eftersom jag vaknar med jobbig huvudvärk på morgonen. Ja, allra troligast är ju att det här med att sova i en säng med tre trasiga "underplankor" kanske inte är det bästa för nacke och rygg.

2. Min munblåsa. Siri, min syster, var här i helgen och självklart kom blåsorna i munnen som ett brev på posten. Jag kan mycket väl vara den enda i hela världen som är allergisk mot sin egen syster.

3. Värmen. Öh, det är första advent snart. SNÖ tack!

4. Noas bensmärtor. Vi var tillbaka på sjukhuset idag och de bara "Näe, vi vet inte. Fortsätt ge ibuprofen när det gör ont för det går ju inte att operera eller ge tunga mediciner när man inte kan säga vad problemet är". Hurra liksom. I fyra år (fyra hela år!) har han vaknat med smärtor i knä och leder på nätterna. Ibland har han ont redan på eftermiddagen, ibland så tidigt som strax efter lunch. Det känns ju lagom kul att fortsätta låta honom ha så ont och bara kunna ge medicin när han väl skriker av smärta, men vad ska vi göra då? De "vet ju inte".

5. Att jag fortfarande inte har en fungerande telefon. Visserligen helt mitt eget fel, men ändå irriterande. Min fina stackars iphone.

6. Vi har slut på värmeljus. Och så glömmer jag köpa det varje gång jag är och handlar. Jag kommer ihåg allt annat, men värmeljus - denna oas i novembermörkret, glömmer jag varje gång.

7. Min lathet. Jag vill inte vara född lat, men det är jag. Om ni som inte är lata bara hade en aning om hur jäkla handikappande det är att varje dag behöva överkomma sin inbyggda lathet så hade ni haft en stor beundran inför det faktum att vi lata lyckas företa oss något, någonsin.

Tja, det var det. Vissa irritationsobjekt är rimligare än andra, kan jag känna rent spontant.

Ellen hade en bonnagård, tralalalala.

Ibland får jag en överväldigande lust att bo på en bondgård med hästar och ponnyer och hundar som springer ut och in och katter och höns och gärna någon ko och så lite små söta getter också. Och alla barnens kompisar ska komma och gå som vore de våra egna barn. Köksbordet ska vara överbelamrat med bakverk, böcker, läxor, projekt och så ska vi försörja oss på det man nu gör på en bondgård.

Jag ska gå omkring i slitna jeans och tjock tröja och gummistövlar. Mitt hår ska vara uppsatt i en slarvig knut, men så att jag ändå är snygg, ni vet? Så att om någon bondkollega kommer förbi ska han bli lite förlägen över att jag är så vacker i min enkelhet. Och så vill jag rodna klädsamt, för det verkar ju himla chict.

Men åter till bondlivet då. Jag vill ha kycklingar som vi ser kläckas. Jag vill ha en bäck på våra ägor, så att barnen kan leka och jag kan hämta vatten till djuren där. Jag ska rida runt och inspektera staket och så ska vi handla all vår mat i en lanthandel där alla vet vårt namn, så det gör inget om jag glömt plånboken. För det gör jag rätt ofta eftersom jag är en sån där härlig människa som älskar att berätta historier för barnen och deras vänner, men jag kommer inte ihåg värdsliga ting. Och till mellanmål ska jag servera hembakta pajer med vispad grädde och kakor och varm choklad och chips och inte bry mig ett dugg om sockernivå eller nyttigheter. När barnens kompisar ska åka hem så möter jag deras föräldrar på vår stora veranda, med mina armar mjöliga från den senaste limpan jag satt degen till, eller smutsiga från arbetet i stallet. Och alla tycker om mig, fast de kanske inte avundas mig. Alla dessa barn och hundar och djur överallt, hur orkar hon?

Ibland så drömmer jag om ett sånt liv. Sen kommer jag ihåg att jag är lat, ogin, gnällig, ohändig, frusen och ämlig och inte gillar när det är för stökigt.

Men man kan ju drömma, eller hur? Både om gården och om att vara en sån person.

365 dagar om året.

Min syster har varit här i helgen. Efter en intensiv helg satte hon sig på tåget hem mot Uppsala och, antar jag, pustade ut. För det ÄR ju jobbigt att umgås med tre barn så intensivt en hel helg. Jag vet. Skillnaden är att jag, att vi föräldrar, inte kan sätta oss och pusta ut och åka hem.

Efter varje intensiv helg, resa, sommarlov, vecka, så ska lik förbannat mat planeras, handlas och lagas. Mjölk ska hällas upp i glas, utspilld mjölk ska torkas upp, kladdiga kläder ska tvättas. Tallrikar ska diskas, barn ska badas, hem ska städas, läxor ska läsas, och det slutar aldrig. Det finns ingen andningspaus, ingen respit. Inga dagar i lugn och ro, ingen tid utan allt det som bara är måste. Så är det för de flesta föräldrar idag. Det är få som har turen att ha hjälp med barnvakt i vardagen, de flesta av oss knatar på varje dag varje vecka varje månad året runt tills barnen är vuxna och flyttar hemifrån.

Och när man tänker på det, på vilket sisyfosarbete det ibland kan vara (om än, självklart!, ett trevligt och givande och underbart sådant för det mesta), så blir debatten om vem som är en bra förälder ännu mer absurd.

Jaha, du bar ditt barn i bärsele istället för bärsjal det första året? Jaså, du ger din unge burkmat? Ojdå, får han spela tv-spel alla kvällar i veckan? Menar du att dina barn inte har några fritidsintressen vid fyra års ålder? Hur mycket socker äter de på helgerna egentligen? Lagar ni inte all mat från grunden - vi köper bara ekologiska råvaror minsann?!

Vi pratar om nära tjugo års omhändertagande här, vad fan spelar det för roll? Egentligen? Alla dessa detaljer, alla dessa krav, allt detta fördömande, när de flesta egentligen bara försöker få vardagen att gå runt.

Jag menar, tänk själva på allt ni gör. På allt vi gör. Varje vardag, bara det är ett ekorrhjul för det mesta. Lägg sedan på trotsåldrar, sjukdomar och allt annat som drabbar en i livet, förälder eller ej. Vad spelar, egentligen, några besök på ett snabbmatsställe för roll?

Om jag hör ordet "stilrent" en gång till så kräks jag.

Ja, jag VET. Alla har rätt till sin smak och sin stil och inget är finare än det andra och nu ska vi vara diplomatiska och hej och hå.

Nej. Det är inte min stil. Således:

Vad är det MED alla dessa människor som har inbillat sig att julen ska vara stilren och trendig och modern? Jag förstår inte? Om man ska sätta upp svarta (!) julstjärnor och oformliga metallklumpar som ska föreställa en julbock (tja, den i Gävle kanske) och ingen julgran utan möjligtvis en stackars liten enruska med stiliserade enbär i plast - varför bryr man sig ens? Det är ju inte julpynt. Det är ju inte jul alls. Jag menar, om man nu tycker att en svart stjärna är fin att ha upphängd, ha det då. Men vad har det med julen att göra? Och vill man dra in en enruska och ställa i en kruka av rå betong, gör det då. Men det kan du ju lika gärna göra i februari?

Svart julpynt ligger ungefär lika högt upp på min avsky-lista som julgirlanger med blinkande lampor i alla färger. Nej förlåt. Mycket mycket högre.

Jag trodde inte jag skulle säga det här men..

Var är snön? Hallå? Jag vill ha kallt och kyla och SNÖ nu. Det är snart jul och julmarknader och det finns inget som lägger sordi på julkänslan som plusgrader och regn.

Kom igen nu vintern. Det är inte att du kommer jag har problem med, det är att du tamefan aldrig fattar att du ska ge dig av i februari! Men nu glömmer vi gammalt groll och börjar om på nytt, okej? Så kom nu så kan vi diskutera din uppsägning när du väl är här.

(Ps. Du vet väl att nyckeln till din popularitet ligger i att vara här över julen? Sumpa inte det här nu, för ärligt talat ligger du på minus efter de senaste åren.)

Hjälp!

Här är ett tips för blödiga: youtuba videos på barn som får en ponny eller en valp i julklapp/födelsedagspresent. Herregud vad jag gråter.

Varning dock: klippen orsakar en omedelbar lust att rusa åstad och köpa en ponny/valp till ens egna barn.

Medan ni sysslar med det tänker jag umgås med min mamma och syster, tapetsera klart köket och färga håret. Makeover för både kök och mig med andra ord.

För att muntra upp mig själv..

... så försöker jag tänka på att nästa helg är det första advent. Men det går inte bra. Det är för nära på något sätt. Hur gick det så här fort? Jag har inte hunnit planera eller tänka ut någonting, så är det alltid. Helt plötsligt är det jul och jag har bara hunnit en bråkdel av vad jag tänkt mig.

Nåja, skriva en att göra-lista och köpa lite amaryllisar kan jag ju göra nu direkt. Så är jag redo när stora julfrossarmånaden kommer.

KUKEN rent ut sagt.

I morse vaknade jag med huvudvärk, igen! Det borde ju inte ha förvånat mig eftersom jag har vaknat med huvudvärk i över en vecka nu. Diklofenak hjälper några timmar, sen är den igång igen. Sedan fick jag i alla fall grundlig massage med tigerbalsam av maken och sedan dess har hela min högra sida gjort ondare än huvudet. Vilket kanske är bra på ett sätt, men jag känner mig till hälften som en staty. Ungefär så rörlig är jag. Så man kan säga att dagen inte började så bra.

Men sen hörrni. Sen blev den sämre ändå. Sen blev den, tja, kukdålig. För nyss när jag var på toaletten så gled min nya, vita, fina iphone ur min ficka och plumsade rakt ner i toaletten. Jorå.

Så nu ligger den på torkning och lär väl aldrig gå att starta igen och vi har inte precis utrymme för någon tusenlapp i självrisk för tillfället om man säger så. Dessutom passar inte mitt sim-kort i någon annan telefon, så nu får jag vidarekoppla alla mina telefonsamtal så att de kommer till hemtelefonen istället.

Vissa dagar borde man inte ha gått upp ur sängen. Tyvärr flyger inte stekta sparvar in i munnen och allt sånt, så det känns som att man måste det ändå.

Gaaah.

I will be Potter!

Igår läste vi som sagt morfar prosten, och på en av bilderna är lille Anton avbildad. Med rätt långt hår, och så runda glasögon.

Noa: Han ser ut som den där... popplär?
Jag: Popular? Eric Saade? Tycker du?
Noa: Nej! Inte Eric Sadel! Den där killen. Popplä eller något sånt. Han är jättekänd! Det finns lego med honom och böcker och filmer och kläder och leksaker. Han ser ut sådär. Vet du inte vem det är, han är ju jättekänd. Han är typ en LEGEND ju!
Jag: Harry Potter?
Noa: JA! Harry Popplä!

Och då var jag ju tvungen att visa honom alla böcker jag har och berätta för honom att mamma är minsann ett Potterfan av rang. Och då ville han att vi skulle läsa dem, men jag vet inte. De första går bra än så länge, men sedan blir det alldeles för svart och mörkt. Bättre då att vänta tills han klarar av att läsa de senare också, så att inte väntan blir för lång. Sedan kom vi på att han ju också heter Harry och det tyckte han var jättecoolt. Nu har ju Noa fått sitt Harry från vår älskade morfar och inte det lilla trollkarlsunderbarnet, men det var ändå coolt. Dela namn med en legend liksom.

Dessutom ska böckerna självklart läsas på engelska, och eftersom han inte kan säga mer än "I love you" och lite ströord så blir det nog lite svårt.

Det påminner mig förresten om att jag måste se till att de börjar med engelska från ettan i skolan här ute. Jag förstår inte varför man väntar till trean med det? Jag började läsa engelska i ettan och har älskat det från första stund. Ju tidigare man lär sig desto bättre blir man ju.

Minnenas allé

Jag läser böckerna om morfar Prosten för Noa, och inser att mina inre bilder som skapas av berättelserna är samma som när jag var liten och läste böckerna själv. Det är som att återvända till en stad som jag inte varit i på länge, bara att den är helt fiktiv.

Jag har ett rätt märkligt förhållande till fiktiva platser. Det händer mer ofta än sällan att jag drömmer om ställen som bara existerar i mina drömmar. Jag återkommer till samma ställen ofta (men det är ändå kanske 20 platser) och de kan ändra sig lite, men det är ändå samma platser. Om ni förstår.

Ibland är det faktiska platser, som till exempel en charterort. Ingen som jag har varit på, men den existerar i mina drömmar rätt ofta. Det kan vara ett badhus eller en stad. Eller så är det ingen egentlig plats, utan mer ett slags system. Nej, jag kan inte förklara. Men det återkommer som sagt, ideligen.

Apropå drömmar: hur länge är det meningen att man ska minnas drömmar? Jag minns kanske 2-3 från varje natt och kan lätt minnas drömmar som är flera år gamla och som inte hade någon som helst betydelse för mig. Jag minns dem ändå. Jag kan minnas drömmar som är 10 år, 2 år, 3 månader, 8 år gamla. Är inte det ett otroligt slöseri med hjärnkapacitet? Det är inte så att jag går omkring och aktivt tänker på dem, men då och då kan jag minnas hundratals drömmar jag har haft. Helt triviala sådana.

Inte konstigt att jag har ont i huvudet så ofta och aldrig känner mig utvilad. Jag får ju knappast vila på nätterna, då är min hjärna mer aktiv än någonsin.

Sömntabletter. Det kanske vore något?

Det här med att skriva en bok.

Det måste ju, näst "simma med delfiner", vara en av svenskarnas största drömmar? Ett livsmål som man bara ska uppnå, annars är man inget mer än en liten lort. Eller? Hur många av er har en påbörjad bok någonstans?

Jag vet inte. Att skriva en bok ska ju handla om att ha något att berätta. Om att vilja förmedla en historia. Om att ha något att säga, något som behöver få komma ut. Det ska inte vara en process som börjar med tanken "Om Ingmarsson/Rudberg kan, kan jag!". Det må förvisso vara sant, men det ger ju inte precis upphov till en bra bok.

Och jag då, som helst vill ha det avklarat innan jag fyller 30. Vet inte varför, men så är det. Så eh... två och ett halvt år då. Och så ska den ju hamna hos ett förlag som vill få den utgiven också. Vojne vojne.

Kanske bäst att jag börjar ändra min "saker jag vill göra innan jag fyller 30"-lista till en "saker jag vill göra innan jag dör"-lista. Där ska "hoppa fallskärm" och "bada naken på en öde strand i söderhavet" stå. Fast jag vet inte var söderhavet ligger, och jag är sjukt höjdrädd. Men mål i livet måste man ju ha. Det säger alla.

Fast jag vet inte om det är såna här mål de menar.

Inatt jag drömde..

... att jag skulle ligga med någon ny för första gången. Tydligen var jag singel, och hade träffat någon ny. I drömmen tillbringade jag flera timmar med att leta efter kläder jag kunde ha på mig under själva akten, för jag kunde ju inte visa mig naken*. Till slut landade jag på att ha en korsett av något slag och så skulle jag bara hitta en som inte fick mig att se ut som en avdankad statist från Moulin Rouge.

Men! Världens bästa vändning kom. För helt plötsligt visade det sig att det var Tig från Sons of Anarchy jag skulle ligga med och med tanke på att han ligger med både män, kvinnor, barn, lik och djur kändes det helt okej att slänga paltorna inför honom. Inte ens jag är väl värre än ett lik, kan man tänka.

Någonstans i det här vaknade två barn och ville sova i vår säng och sen blev det inte fler drömmar under natten. Lika bra det, kan jag känna.

Så vad skulle Freud säga om det här då? Tja, ett uppenbart pianistavund såklart.


* (Herregud, det är en sån extremt liten risk att jag ska vara otrogen efter att ha klämt ut tre ungar på nära fem kilo var. Sån jävla trohetsförsäkring att det finns inte. Ifall inte det vanliga med kärlek, tillit och sånt hade räckt alltså.)

Pepp!

Jag var trött och hade ont i huvudet och var på dåligt humör i eftermiddags när jag åkte på ett affärsmingel via Almi. Två och en halv timme senare gick jag därifrån glad, fylld av energi och superpepp inför morgondagen.

Ibland kan det vara så otroligt skönt att få lufta sina farhågor, problem och funderingar med andra i samma sits eller med liknande erfarenhet.Att kunna bolla med andra som kanske kan erbjuda en ny syn på det hela.

Kvällens största behållning var nog ändå att jag fick tillbaka tron på mig själv. Det är så lätt för mig att sitta på mitt kontor och trycka ner mig själv. Det här kommer aldrig gå. Du är värdelös. Du är inte tillräckligt bra. (Vilken otrevlig kollega jag är va? Vilken tur att jag har en så bra musiksmak.)

Men när jag ikväll hörde mig själv prata, komma med idéer och synvinklar och erbjuda kunskap, då insåg jag att jag är ju bra. Det vet jag ju, men det är enkelt att glömma bort. Alltså, ursäkta för det äckliga Mia Törnblom-inlägget, men jag fick en liten aha-upplevelse ikväll.

Jag är sjukt bra på det jag gör helt enkelt.

Statusuppdatering

Ellen: grät nyss för att imorgon kommer nya försäkringsbolaget hit och ska besikta huset och visst fan kommer de hitta något fel på det för varför skulle de inte, vi har ju otur med allt.

Ja. Sådär stabilt kan jag känna, rent spontant.

WTF?

I går kväll gick jag och lade mig klockan 22. Jag somnade kanske 22.30. Jag vaknade av Majken klockan 06.00 exakt. Det borde ju, med all rimlighet, innebära att jag är pigg och utvilad idag.

Ha! Trippelha! (Det bevärdigas inte ens med ett dubbelha). DET ÄR JAG INTE! Jag har grus i ögonen och huvudvärk och vill helst sova kanske 10 timmar till. Minst!

Någonstans känns det som att det har blivit fel på vägen. Ska inte den längsta sammanhängande sömnen på åtta månader göra underverk med mig? Inte kaos?

(Ifall någon nu läser det här och inbillar sig att ungen sov hela natten så har ni fel. Men det var inte min natt. Maken däremot gick och lade sig klockan 21, vaknade för att mata Majken klockan 02 och gick sen upp klockan 07. Och HAN är pigg minsann!)

"Glad it aint me"

Idag när jag var och handlade var det drama på Ica. När jag gick in i affären stod 10 anställda och en väktare runt ett par vid kassorna. När jag gick ut i affären stod två polisbilar där och en av dem körde iväg med kvinnan i paret till polisstationen. Rätt ordentlig stöld, antar jag. Alldeles för nyfiken stirrade jag ut dem samtidigt som jag försökte krångla ut vår enorma monsterbil från parkeringsplatsen.

Ibland när jag känner mig kass, bortgjord, dålig, pinsam, misslyckad eller bara allmänt dålig brukar jag tänka på alla de som gör bort sig på riktigt. Det hände ju hela tiden. Jag menar inte bara "vanliga" kriminella (för där finns det ju ofta en helt annan problematik bakom) utan människor som gör bort sig på olika sätt och det uppmärksammas. Läraren som inte trodde att någon skulle märka om han tog några hundra ur klasskassan. Copyn som gjorde en heltäckande reklamkampanj rasistisk. Chefen som sextrakasserade sina underställda och det kom fram i media. Idrottsmannen som dopade sig. Och så vidare.

Det är inte särskilt sympatiskt av mig, jag vet. Men det hjälper. Jag kan känna att jag har klantat till det eller gjort bort mig, men jag sitter i alla fall inte på en polisstation. Jag är inte uthängd i media. Jag har inte fått släkt och vänner att skämmas för mig.

Klavertramp blir lite lättare att hantera på det här sättet. Och det kan behövas för min del.

Sju svåra år...

ett gäng ömma fötter, klistriga händer, försummade barn och några timmar senare har vi kommit lite drygt halvvägs i köket.

(Josef Franks "Vårklockor" - ett måste i alla unga akademikerhem. Färgerna är lite mysko due to bygglampa och mobilkamera)

Valet mellan tapetsering och målning är en ständig diskussion här hemma. Inte i såna här fall; vi kan ju inte måla det här. Men om det ska vara enfärgat. Jag röstar för tapetsering. Ja, det är skitjobbigt att mäta och akta luftbubblor och så vidare, men man slipper maskeringstejp överallt och att måla om tre gånger trots att man trott att det ska räcka med ett lager. Man slipper färgspill och kladdiga penslar och att täcka golvet.

Tapetsering spöar skiten ur målning helt enkelt. Men det är klart att det är lite jobbigt när det är mönsterpassning och man har två dörrar, ett fönster och två väggfasta skåp att passa runt. Nu tänker jag sitta här i soffan och se på teveserier och äta marängswiss resten av kvällen.

Olika perspektiv.

Innan Emmy föddes förberedde vi släkten massor på hur de skulle göra för att Noa inte skulle bli svartsjuk. De skulle ta med en present till honom, uppmärksamma honom också och inte bara ägna sig åt bebisen. Vi var oroliga för att han skulle reagera negativt på att få ett mindre syskon, för det har man ju hört att barn gör.

Innan Majken föddes hade vi inga tankar alls på sånt. Herregud, barnen var ju stora! Emmy skulle fylla fyra och Noa skulle fylla sex. Så stora barn behöver man ju inte oroa sig för. De ska ju få en liten sladdis, det är ju bara om barnen får "riktiga" syskon - såna som är nära i ålder - som man behöver oroa sig. 

Men sen inser jag att för i princip alla andra är 3.5 år, som det är mellan Majken och Emmy, emellan inte alls långt. De tycker att det är en vanlig tid. De ser på sånt avstånd som jag ser på Noas och Emmys två års skillnad. Det fascinerar mig. Här går vi omkring och tänker att det är lite synd om Majken, för hur ska hon kunna leka med sina syskon? De är ju så mycket äldre. Och andra tänker att 3.5 år, det är nästan att få barn tätt. Nu har ju vi förvisso en fyraåring som är mer som en femåring än många femåringar, men ändå. 

Sån himla skillnad det kan vara. Nu blev ju självklart ungarna inte svartsjuka, de har det inte i sig, men ibland är det nyttigt att få se på saken ur ett annat perspektiv. Om så bara för att inse att ju äldre de blir, desto mindre skillnad är det faktiskt på deras åldrar. 

Eftersom Majken redan nu står utanför ungarnas rum och bankar på dörren och vill leka med dem och deras kompisar därinne, hoppas jag att det är andra som har rätt tänk och vi som har fel. Verkligen!

Gråtfest.

Det är Titanic på tv. Man kan säga mycket om den filmen, men scenen där en mamma bäddar ner sina barn i sängen, väl medveten om att de kommer drunkna inom någon timme, den är fortfarande en av de allra sorgligaste jag vet. Den insikten som förälder.

Fy fan.

Ifall jag inte bloggar i helgen

Så beror det bara delvis på besök från svärmor och svärfar (!), besök av min mamma och så tapetsering och allt sånt. Bara delvis.

För främst beror det nog på att jag är helt hooked på spelet "Fruit Ninja - Puss in boots" som nu finns på alla våra appleprylar i hemmet. Sjukt kul. Och beroendeframkallande!

Det saknas bara lite pinjenötter.

Idag har vi varit på bibblan som fredagsmys. Vi travade in där med våra tre barn, varav en med södertrendigt namn och retrovagn. Mamman lånade Joyce Carol Oates och Doris Lessing (de hade inga av era tips inne, men jag sparar dem till nästa gång) och barnen lånade massor av böcker som jag läst som liten och sen smet vi in på svindyra Ica mitt i stan och handlade svindyr plockmat. 

Sedan åkte vi ut på landet, förbi vårt föräldrakooperativ, hem till vår villa och tände en brasa i kaminen.

Och imorgon ska vi tapetsera vårt tredje rum med en Josef Frank-tapet och se på brittiskt kostymdrama och om jag hade haft lite pinjenötter och gruyère till fredagsmys istället för den marängswiss vi precis satt i oss till Minimello, så hade vi väl slagit något jäkla rekord i hur stereotypt medelklassig man kan vara på en och samma dag. 

Fast i morse tittade Emmy på min tatuering och sa att när hon blev vuxen skulle hon tatuera in hjärtan på ryggen där det står Mamma och Emmy, och nu sitter jag i mjukisbyxor från Ica och dricker Cola. Så jag tror att vi klarar oss undan från att vara alltför parodiska i alla fall.

Trots att ungen heter Majken.  

Bombardment!

Okej.

Imorgon ska min man på fest och jag och ungarna ska göra pizza och sen vara ensamma hela kvällen. Så imorgon eftermiddag tänker jag ta di små och åka till bibblan och låna böcker like there's no tomorrow.

Jag har otroligt dåligt samvete för läsandet i vår familj. Vi läser minst en bok om dagen för barnen, men stackars Noa får fortfarande ofta hålla till godo med bilderböcker och vi har liksom inte kommit oss för att gå vidare mot "vuxnare" böcker. Vissa av dem sparar jag med flit för att jag vet att han inte är redo för dem än (t.ex. Narnia och Harry Potter), men sen handlar det bara om att vi inte fått ändan ur. Men nu är det dags. Bara vi börjar blir det lättare att fortsätta sen, särskilt eftersom årets julklappsskörd kommer bestå av hårda och platta paket.

Inför morgondagens biblioteksfrenzy vill jag alltså ha tips. Böcker för 6-7-åringar, inte bilderböcker. Gärna spännande. Och så böcker till mig. Just nu orkar jag inte med något fint och djupt, utan mer vanliga böcker. Vi behöver ju inte gå ner på Läckbergnivå, men ni fattar. Mina favoritslappböcker är såna där när man får lära känna en person i nutid och sedan få tillbakablickar till hens liv pö om pö. Eller romantiska böcker med humor. Eller allt om relationer på Irland (ah... Maeve Binchy).

Så nu förlitar jag mig på er. Okej?

Dagens "åh vad jag önskar jag såg ut sådär"

Hur kan Nigella Lawson vara 51 år? Hur mycket har hon sprutat in i sitt ansikte för att ha mindre rynkor än jag? Eller är det allt smör och socker, eller pasta och choklad, som har konserverat henne så bra?

Den otroliga snyggheten åsida tycker jag att hon är sjukt skön. Man kanske inte ska tycka det, för att hon anspelar så mycket på sex? Jag vet inte. Jag vet bara att en kvinna som friterar bounty och visar hur mycket hon älskar att äta och ändå lyckas vara en förebild och ikon, det är någon jag gillar. Snygg, kurvig och utan det sliskiga cupcake-tilltalet som gör att det är omöjligt att se på något med Leila Lindholm.

Nu kom jag på att jag måste leta reda på diverse recept inför jul. Julmat liksom. Det är ju inte ens gott.

Apropå dålig sömn.

Tänk dig att du är ett barn. Tänk dig att du sover. Tänk dig att du drömmer en mardröm om en otäck mumie som jagar dig och vill äta upp dig. Så vaknar du. Du skriker efter mamma eller pappa. Du är livrädd och gömmer dig under täcket och gråter. Var är mamma eller pappa? Kommer ingen snart?

Så hör du steg. Någon kommer! Äntligen! Mamma sätter sig vid din säng och frågar vad som är fel, och du berättar om mumien. Och vad händer? Mamma blir rädd och ser sig omkring. Mamma frågar dig saker: hur såg mumien ut? Varifrån kom den? Hur betedde den sig? Vart försvann den? Sa den något?

Tror du att du som barn skulle känna dig lugnad då? Skulle du kunna somna om i förvissningen om att det inte finns några mumier? Eller skulle du vara räddare än någonsin, för om mamma och pappa blir rädda finns det ju något att bli rädd för på riktigt?

Vuxna människor som tror på spöken utsätter sina barn för precis det här. De ser inte mardrömmar, de tror att deras barn är "mediala". De försöker inte trösta, de blir själva illa berörda. De försöker inte lösa problemet med mardrömmar, de försöker lösa "problemet" med spöken i huset.

Vuxna människor som tror på spöken. DET är svårt att tro på att det finns, men tyvärr.
Det är ingen mardröm.

Som en urvriden disktrasa

Majken vaknar för tillfället ungefär en gång i timmen på natten. Jag har haft ont i huvudet i två dygn i sträck nu. Det killar i halsen, jag har en finne på hakan och är allmänt urlakad.

Just nu är jag människan som är sjukt nära att få ett psykbryt på hela familjen för att soffornas kuddar är i oordning, eller för att det ligger tuschpennor på golvet. Den människan.

Jag behöver få sova. Och gärna en spa-weekend. Jag är inte mycket för det här "du vet ingenting för du har inte fått barn", men just den förlamande tröttheten som kommer med föräldraskapet är omöjlig att förstå sig på innan. Det går inte.

När man har befunnit sig i den i några år och vet att det är ett gäng år kvar, då vet man vad riktig trötthet innebär. Sedan kan folk prata om stressigt på jobbet och deadlines och karriärsstress och vad de vill. Det går liksom ändå inte att jämföra med det här enorma träsket av seghet, trötthet och sömnbrist som man förälder vadar i år efter år.

Det var dagens inspirerande ord. Var så goda!

Och så plié.

Det är synd att balett är så otroligt könskonservativt och -normativt, för här hemma har vi en tjej som inte bara älskar att dansa balett - hon är också ovanligt bra på det för att vara en rund liten fyraåring som dessutom är rätt rejält klantig.

Men jag vill inte låta henne stiga in i en värld där du ska vara söt och fin och tyst och lydig och flickig så in i bomben. Framför allt vill jag inte att hon ska ha det som ett fritidsintresse längre upp i åldrarna, när höfter och bröst och hull räknas som olämpligt och opassande och i vägen.

Det är synd om mina barn. Balett och hockey kommer inte på fråga här hemma. Undrar ifall de kommer sörja det som vuxna.

Kryper till korset.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre orimlig börjar tanken på en hund någon gång i framtiden vara. Men ni kan vara lugna, ingen valp. Herregud, en valp. Så sjukt mycket jobb.

Eller så blir det ingen hund någonsin, men jag kan tillbringa tråkiga stunder med att googla söta hundraser. Det är ju en sysselsättning god som någon.

Hej, är det arga snickaren?

Vi är bra på att påbörja projekt här hemma. Vi är inte bra på att avsluta projekt här hemma.

Vi har en tvättstuga där vi har satt upp ny vägg och dörr, lagt in nytt golv och rivit ut gamla skåp etc.
Kvar att göra? Nytt innertak och lister och dörrfoder.
Vi har byggt ett nytt trädäck ovanpå den gamla fula stenläggningen.
Kvar att göra? En trappa.
Vi har målat om utbyggnad och garage och gavelspetsar.
Kvar att göra? Fönster och långsidor.
Vi har tagit ner skåp och kakel och kaklat om i köket.
Kvar att göra? Tapetsera om.

Ni fattar. Vi är himla duktiga på att börja. Inte så bra på att avsluta. Men nu är det dags för tapeterna i köket och sedan kan vi nog säga att vi är klara med ett projekt här hemma. Det ni. Ett projekt. På två år.

Skynda långsamt är vårt motto.

"Det svåraste som finns är att skriva barnböcker..."

Och det är säkert sant. Jag tror på det.

Men varför, hur, vem och vad i all världen har släppt igenom alla de riktigt usla barnböcker som finns på marknaden? De som är så dåliga att man tänker att det måste finnas någon slags pedagogisk eller moralisk eller etisk poäng som ett dolt budskap, för det kan ju inte vara så att boken är precis så tråkig och dålig som den verkar?

Är det SÅ många "författare" som har legat med någon på ett bokförlag, eller är det helt enkelt så att det behövs sjukt många riktigt kassa böcker för att de bra som finns (för det finns ju också enormt många som är otroligt bra) ska sticka ut?

Jag vet inte. Just nu kommer jag inte ens på någon hatbok, även om jag har läst många som jag verkligen avskytt, men ni kanske kan hjälpa mig.

Sämsta barnböckerna? Shoot!

If I were a boy

Ibland önskar jag att jag skulle förvandlas till en "skön snubbe" på knappa 30 som är övertygad om att han kan precis allting, och lyckas sälja in att han kan precis allting. Även om ett kritiskt öga ser att det självklart brister överallt, kan en riktigt "skön snubbe" ändå övertyga alla omkring sig.

För med ett sånt självförtroende måste man ju vara grym. Det säger ju sig självt.

Ja, ibland vill jag vara sån. Det känns som att livet skulle vara lite framgångsrikare då.

Jag och magen. Och maten.

På twitter hamnade jag häromkvällen i en lång utläggning om min mage, och därmed mitt förhållande till mat och ätande. För det är inte bara kräsenheten som påverkar det jag äter. Det vore ju för lätt.

Jag tål inte kolhydrater. Eller så kan man säga att det är fruktsocker jag inte tål, även om det inte stämmer helt och hållet. Eller så kan man göra som läkarna och klumpa ihop mina besvär till samlingsdiagnosen "vi vet inte vad du har, så vi gör ingenting åt det"; IBS.

Oavsett vad man kallar det så innebär det att jag inte har en fungerande mage. I stora drag ser min vardag ut ungefär som när normala människor är magsjuka. Flera gånger i veckan reagerar jag på mat jag ätit på så vis att jag får springa i skytteltrafik till toaletten med smärtsamma magkramper, jag får ligga illamående på soffan och kallsvettas och jag måste i princip alltid veta var det finns en toalett. Eller så kan jag ju springa omkring i Rom i 28 graders värme och panikslaget försöka hitta ett ställe som har toalett att låna ut. Sånt händer ju också.

Det finns ingen logik i vad jag tål eller inte tål - tro mig, jag har hållt koll. Ibland reagerar jag på pasta, ibland inte. Ibland reagerar jag på pizza, ibland inte. Fullkorn går sällan ner, godis har jag aldrig haft problem med, kolhydratschocken till trots, men jag har nog aldrig kunnat äta ett äpple utan att få ont. Plommon kan jag däremot vräka i mig lika mycket, eller lite, som alla andra. Ja men ni fattar - det går inte att undvika livsmedel eftersom det inte finns något mönster. Om jag inte äter lchf då. Då fungerar magen.

Det här är ingenting jag pratar om, för vem vill prata om tarmar och magen? Ingen, så klart. Så jag kanske ibland nämner att jag har IBS, men bara min närmsta familj vet om den fulla vidden av mina problem.

Ja, men ät lchf då! kanske ni tänker? Ja, varför gör jag inte bara det? Om jag inte tål kolhydrater vore ju det vettiga att utesluta dem ur kosten helt och hållet, eller hur? Ja, det låter ju logiskt. Men nu är ju min kropp den studie i fuck ups som den är, så självklart kan inget vara så lätt. Min kropp är nämligen överkänslig mot fett också. Se på den liksom! Jag har opererat bort min gallblåsa för några år sedan och om jag äter lchf för länge så krampar mina gallgångar. Och då tar jag hellre lätt magsjuka flera gånger i veckan. Lägg sedan till att jag i tio år "ständigt" (dvs i tanken om än inte i handling) har bantat och räknat kalorier, så förstår ni ungefär min matsituation.

Man kan säga som så att kräsenheten är knappast mitt största problem när det kommer till ätande helt enkelt.

Ibland vore det så otroligt skönt att ha några allergier att skylla på. Jag skulle vilja säga "jag tål inte" och sedan vara klar med det. Jag skulle vilja ha en klar lista på saker jag kan och inte kan äta. Fast helst av allt skulle jag vilja vara som alla andra och kunna äta det mesta och må bra av det. Men det vore väl att begära för mycket.

Tar tillbaka.

"Ungarna har ju kul i alla fall". Ha! Dubbelha! Ibland undrar jag varför det finns någon slags jävla regel som säger att om ena dagen är bra under en helg så är nästa dålig?

Det kanske är någon slags förbannelse som vilar över oss småbarnsföräldrar? Eller så gäller det bara oss. I alla fall har dagen idag varit lika dålig som dagen igår var bra.

Nu är ungarna ute och leker och jag funderar på att låsa dörren så att de inte kommer in, så jag slipper höra deras tjat. Närå, skojar bara. Våra fönster är så tunna så det är helt meningslöst. Tjatet hörs ändå in.

Det är i såna här lägen det är sjukt frestande att Ica Maxi har lösgodis för 39 kronor kilot. Tur att affären ligger typ två mil härifrån. Otur att det inte kan stoppa mig ifall jag väl har bestämt mig...

Den som gapar efter mycket...

Jag är krasslig. Jag fryser. Jag har ont i näsan och i huvudet och i halsen. Ja men ni vet, sådär småkrasslig som man är innan man blir sjuk på riktigt. Eller så blir det inget av det, utan det här ynkliga var allt som blev.

I alla fall så tänkte jag vara smart och leja bort barnen. Så de ringde till vänner och frågade om de kunde leka och javisst! Självklart ska vi leka! Men kan vi vara hos dig?

Så nu sitter jag här med fyra ungar som leker och en bebis som är förtvivlad över att hon inte får vara med och leka. Det är inte så lugnt och stilla som jag hade önskat. Jag hade liksom sett en dag i soffan under en filt framför någon slemmig eftermiddagsfilm på någon obskyr kanal.

Istället får jag leta koppel till "hundar" och avvärja småtjafs och så hela hela hela tiden hämta Majken som står utanför ungarnas rum och hänger, i förhoppning om att de ska glömma att stänga dörren så hon kan smita in.

Inte alls vilsamt. Men ungarna har ju kul.

Lördagen i bilder

Efter en lugn frukost tänkte vi åka runt till second hand-ställen för att leta efter ett skåp till ungarnas rum.

Först försökte jag dock få ordning på mitt ack så feta hår, men det gick inte. Så då satsade jag på att dölja det istället. Sen försökte jag stålsätta mig mot familjens kommentarer om att jag såg knäpp ut, och så åkte vi.

Men allt var stängt, och vi insåg att det var av en anledning: röd dag. Så istället åkte vi till morfars minneslund.

Jag är så ledsen över att vi inte har någon grav att gå till. Att ställa ett ljus på en så pass allmän plats som minneslunden ändå är känns inte rätt. Jag vill ha en grav med ett namn. En grav som kan skötas om och dekoreras och visa att här finns någon som var så oändligt älskad. Jag vill ha någonstans att kunna sörja ordentligt. Inte bland andra i en minneslund. Nu är den här minneslunden jättefin, men det känns ändå inte rätt.

Men morfar ville inte ha en grav. Och jag tror att det bara är jag som hade besökt den om den hade funnits. Och då hade kanske det känts fel i sin tur.

Sen åkte vi hem och vilade ett tag. Det kan man behöva efter en sån pärs som att besöka kyrkogården. Fast inte för länge, för vi skulle ge oss på att laga Kyckling Kiev till middag, och det tar ju lite tid. Men det var det värt!

Under tiden som den utbankade kycklingfilén låg panerad och fylld med kryddsmör i kylskåpet och vilade, hade jag och Majken lite disco i köket.

Och ungarna spelade tv-spel.

Sen åt vi upp den makalöst goda kycklingen och nu är det barnprogram, popcorn och tända ljus som gäller innan barnen somnar och vi kan njuta av lugn och ro och Downton Abbey.

Lördagar med familjen kan vara himla fina ibland.

Förlåt, jag skäms!

Jag gjorde det man inte får göra. Jag syndade, jag gjorde bort mig och jag skäms.

Förut idag var jag på affären och köpte pepparkakor. Sen åt jag några samtidigt som jag läste ett julmagasin.
Pepparkakor! I November!

Som sagt, förlåt.

Note to framtida self.

Ja, ungarna älskar sin lillasyster. Ja, det är skitskönt att de är så mycket med henne och vaktar henne så mycket. Nej, det innebär inte att du kan kräva att de ska vara barnvakt när de är äldre. Eller okej då, Emmy är bara fyra år äldre - men ändå.

För det stör jag mig på något enormt. Vuxna människor som skaffar barn, sladdisar, och sedan kräver att de större barnen ska vara barnvakt. "Men alla ska ju hjälpa till i en familj" - jo visst. Hjälpa till. Om man kan, har tid, lust och möjlighet. Ställa upp när det krisar och vara en del i en omtänksam familj, självklart. Vara barnvakt och underhållare och stand-in förälder? Absolut inte självklart.

Det är vi som har skaffat våra barn. Om vi behöver barnvakt till Majken när Noa är så pass gammal att han kan vara det så kan vi fråga honom och om han kan och vill så kan han ställa upp. Men vi kan inte kräva och vi kan inte förvänta oss rakt av. Så fungerar det inte. Det är inte han som har valt det, det är vi.

När jag var barn hade vi en granne som hade två sladdisbrorsor. Det var värdelöst att vara hemma hos henne och leka eftersom man visste att hennes småbröder skulle vara med. Det var så hennes mamma resonerade helt enkelt: du är äldre, du har ansvar för dina småsyskon. De skulle tas hand om och de skulle lekas med och de skulle alltid vara med och sysselsättas.

I tonåren var det samma visa. Andra vänner, andra syskon. Samma sak. De var tvungna att vara barnvakt. De hade inget val. De fick ställa in saker de själva tänkt gå på för att föräldrarna bestämde så. De blev arga och bittra och sura på sina småsyskon. Och så självklart föräldrarna.

Jag har aldrig, någonsin, förstått mig på det där. Jag gjorde det inte som barn, inte som tonåring och inte nu som förälder heller. Kanske genomgår jag någon slags metamorfos och kommer ut som tonårsförälder som tycker att självklart ska mitt ena barn ändra sina planer för att passa ett annat av mina barn, men jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag inte tappar omdömet så.

Om jag vill ha barnvakt och Noa har planer så får jag fixa en annan barnvakt eller stanna hemma. It's as simple as that. Hoppas bara jag kommer ihåg det när det väl gäller.

Hej mörker!

Jag förstår inte varför alla säger "vad jobbigt det är när det blir mörkare på kvällarna"? Jag älskar det! Alltså: november är ju generellt en kass månad. Det är grått, visset, kalt och fult. Pissfult. Så varför skulle vi vilja glo på det?

När mörkret kommer blir det sammetssvart utanför. Det är varma glimtar från grannars fönster och glitter och ljus i stan. Det är stjärnor på himlen och månen och man ser inget av det fula och det vissna och pissiga. Bara mörker och så ljusglimtar.

Jag tycker det är det bästa med vintern. Att man kan kura skymning redan vid fyra. Stearinljus, brasor och filtar. Och så glitter när jag kommer in till stan.

Vidriga ljud.

Det finns vissa ljud som är värre än andra. Ljudet av den sista colan som rinner ur flaskan till exempel. Närå, bara skoja. Det är ju inget hemskt, det betyder bara att man får öppna en ny flaska.

Jag har ett gäng ljud som jag helt enkelt inte klarar av. Och då menar jag verkligen Inte Klarar Av. Min topplista:

1. Knarrande snö.
Det är så vidrigt! Så vanvettigt äckligt! Det värsta med knarrande snö är inte det torra ljudet, utan att jag måste gå på snöjäveln. Så varje år det är så där kallt att snön knarrar (jag pratar alltså inte om tösnö utan om den isknalla, knastertorra snön) måste jag liksom hoppa fram. Eller glida fram. Jag kan inte gå som vanligt, för det knarrar!

2. En mun full med mat. 
Jag har inga problem med att folk smaskar, så länge munnen inte är full med något. Men ljudet som uppstår när man hör att mat gnids mot mat, att tungan kämpar för att vända runt massan i munnen - jag vill kräkas! Så jag fräser alltid till den som nu inte kan ta en vettig tugga att TUGGA TYST FÖR JAG SPYR! Ungarna kommer inte alls få men av det, de kommer bara lära sig att ta en vettig mängd mat in i munnen. Samma sak med chips: ät gärna chips men max ett i taget. Inte en näve, för då liksom fylls hela munnen och det gnids och knarrar och det är så himla äckligt.

3. Tuschpennor som är torra.
Jag ryser bara jag tänker på det. Särskilt när ungarna ska färglägga en stor yta och bara gnuggar på med pennspetsarna som knappt har någon färg kvar. Det är så isande förskräckligt! Hur står förskollärare ut? För alla tuschpennor blir ju torra innan de till sist slängs, det spelar ingen roll hur mycket man försöker fukta upp dem.

4. Rihannas röst.
Håll käften bara!

Vad har ni för hatljud? OBS! Ni får inte säga "naglar mot svarta tavlan", "någon som biter på ballonger" eller typ "en katt som håller på att dränkas". Det känns lite väl uppenbart. Ni får inte heller säga "Håkan Hellströms sång" för då blir ni portade. Och ni som bara för det kommer säga just det, pilutta er!

"Nej Majken! Vad tar du dig till?!"

Vem behöver barnsäkra när man har större barn? Så fort Majken ens närmar sig en blomkruka eller förbjudet rum eller eluttag är något barn där och förebrår sådär milt och ändå ilsket pga rädsla att vi bara smälter. Sedan lyfter de bort henne till "säkrare" områden.

Så himla sweet. Noa vill att hon ska flytta in i deras rum också. "Vi kan ju mata henne på natten mamma!". Vissa nätter är jag väldigt frestad att ta honom på orden...

En tredjedel av mitt liv.

Idag har jag och min man varit tillsammans i nio år, det är en tredjedel av mitt liv. Vi träffades när jag var 18 och ingen trodde väl att det skulle hålla "för alltid". Och det vet man ju faktiskt aldrig heller, men tre barn, ett bröllop, många flyttar, två utbildningar och ett hus senare are we still going strong.

Jag minns tydligt när vi hade varit tillsammans i bara någon månad och det nästan var jul. Jag sa något till min mamma om att "sen när vi bor tillsammans kan ju ni komma och fira jul hos oss varje år" och hon svarade skeptiskt att "men snälla du, du tror väl inte att ni kommer vara tillsammans för all framtid?". För henne var det ju en vanlig tonårsförälskelse. Men jag visste. Bara visste.

Det brukar jag tänka på ibland. Hur jag hade ett sånt lugn, en sån säkerhet. Inte rotad i förälskelse, passion eller himlastormande kärlek. Utan i något mycket djupare och mer äkta. Jag bara visste.

Ibland tänker jag på vilken skillnad det är ifall man har träffats som ung, eller som vuxen med ett redan existerande vuxenliv i full gång. Det finns säkert fördelar och nackdelar med allting, men jag är nöjd med att jag träffade mitt livs kärlek som tonåring redan.

Ursäkta?

"Jag är ett stort Harry Potter-fan. Älskar Harry Potter!" säger människan och sedan framkommer det att hon inte ens läst böckerna.

Ibland är det så svårt att inte kommentera folks märkligheter.

Skillnaden på lust att lära och hets?

Noa tränar på att läsa. Gärna varje kväll. Det är hans "läxa", har han bestämt. Så när han inte har en riktig läsläxa skapar han en egen.

Problemet är väl att det är så viktigt för honom att lyckas. Att han lägger så stor vikt vid att klara det. Och jag är ju precis likadan. Ser saker som tävlingar, prestationer, att lyckas eller inte. Jag vill inte föra vidare det till honom. Absolut inte.

Samtidigt vill han ju lära sig läsa. För att aldrig behöva ha tråkigt igen. Och eftersom böcker är bästa sällskapet, näst syskon, för ett barn så förstår jag honom ju.

Jag vet bara inte var jag ska lägga mig. Jag vill uppmuntra, men inte pusha. Ta initiativ, men inte stressa. Visa hur stolt jag är, men inte lägga fokus på hans prestationer.

(Och så tycker jag att det är vanvettigt svårt att vara pedagogisk och ha tålamod. Hur svårt kan det vara liksom? Jag höll inte på att ljuda och lärde mig läsa väldigt tidigt, så jag har så svårt att förstå problemet. Bad parenting, indeed.)

"Alla barn tycker att det är obehagligt att se berusade vuxna"

Eh nej.

Först kan vi ju klargöra vad "berusad" innebär. För mig innebär det: ha druckit några glas vin, pratglad, skämtsam, småflirtig, har inga problem med att sjunga karaoke, diskuterar gärna politik osv. Ja men ni vet; rolig.

Det finns någon slags konsensus idag, som alla håller med om verkar det som, att max ett glas vin är okej i barns närvaro. För så fort man blir minsta lilla påverkad, miniminilite, då tycker barnen att det är obehagligt. De blir rädda, ledsna, mår dåligt. Alltid. Utan undantag. Så är det.

Suck.

Jag hade aldrig några problem med att mamma blev berusad på fester. De vuxna dansade till progglåtar på övervåningen och vi barn hade disco i källaren. De vuxna fnittrade och flamsade och diskuterade politik högljutt och vi barn sprang omkring och lekte och somnade till sist framför någon film. Sen gick vi hem, eller cyklade, och så var det med det.

Vi hade aldrig några problem med att mamma blev berusad och småfull.
Jag vet att mina barn inte tycker att det är obehagligt när jag har druckit några glas vin och blivit smått berusad.
Jag vet att många andra barn bara tycker att det är kul och mysigt med vuxenfester.

Det finns självklart barn som faktiskt tycker att det är obehagligt så fort en förälder eller vuxen blir minsta lilla påverkad. Men alla? Knappast!