Man kan inte skylla allt på pms

Det är inte mycket som är jättekul just nu. Jo, det är vår och det är fantastiskt, men i mitt liv i det lilla. Jag läser en kurs som jag inte klarar av. Vi har inga pengar och har absolut noll inplanerat på hela året. Inga resor, inget. Jag har bjudit in till födelsedagsfest som nästan ingen kommer komma på. Det enda vi har inplanerat på hela sommaren är min systers bröllop som såklart kommer bli fantastiskt fint, men också påminna om att hennes liv innehåller så mycket kvar att uppleva, medan mitt känns över. Jag vet inte ens hur jag ska försörja mig i höst om jag inte klarar kommande tenta. 

Så det är kul. Allt är kul. 

Vart tar tiden vägen, osv osv

Så Majken fyllde sex år igår. Sex!? Hon är ju min minsta, vår lilla "sladdis", vår bebis... och nu är hon inget småbarn längre? Ytterst tur för oss att hon både är oerhört busig och liten, vilket gör att vi kan låtsas att hon är fyra år ett tag till. Tja, sen börjar ju skolan och då har jag BARA SKOLBARN? Herregud, det är helt orimligt. Jag hänger inte med och alla såna klyschor som är jävligt sanna.

Ibland känner jag att jag tappar bort mig. Det är så mycket med barnen att jag, Ellen, liksom drunknar? Ibland när jag har tjatat mycket, eller skrikit, eller varit extra sur eller trött, så kollar jag mig i spegeln och försöker se vad mina barn ser. Särskilt om jag är osminkad blir det en främmande upplevelse. Är det här verkligen jag? Alla rynkor och trötta mungipor och trött kropp och tråkig frisyr? Varför syns inte mitt innersta jag bättre? Eller har det här blivit mitt innersta jag? Kommer mina barn minnas mig som trött i mjukisbyxor eller glad i klänning? Ser de ens mitt ansikte eller ser de en bild av sin mamma, som de uppfattar mig? Jag vet inte men det skrämmer mig ibland att föräldraskapet är så omfattande och uppätande. Inte på det sättet att man trasslar in sig i krångliga rutiner när barnen är små, då får man fan skylla sig själv. Utan mer att ju äldre de blir, desto mer tar det över ens identitet på nåt sätt. Det finns inte utrymme att utveckla sig själv, eller att hitta sig själv för den delen. För det mesta blir borttappat mellan matlagning och tjat och har man som jag även barn med speciella behov så tar det upp ÄNNU mer. Och även om jag känner att jag vill mer och borde mer och kan mer så finns liksom inte orken att plocka fram det.

Jaja. Jag sa till min man förut idag att "bara så att du vet så är det PMS-vecka nu" och det verkar som den redan börjat va? Avskyr detta tunga moln av "jag lyckas inte med nåt, jag uppnår inte nåt, jag är bara trött och dålig" som belägrar mig.

Jag gav i alla fall min sexåring en fin födelsedagshelg med badhusbesök, släktkalas och barnkalas. Det var bra.

Hej Adhd!

I måndags fick jag svaret på min utredning jag gjort senaste månaden. Jag har adhd. Det var ett inte-så-oväntat men bra-att-få-bekräftat besked som gjorde mig glad. Nu kan jag få medicin. Hjälp. Nåt som förklarar!

Jag har aldrig trott att jag har adhd. Jag har snarare varit inne på mycket annat för att förklara varför jag upplever att jag är annorlunda än andra och varför så mycket är så svårt för mig. Borderline, aspergers, bipolär... ja men ni vet ju hur man googlar och har sig.

Sedan, i samband med ett läkarbesök för ett av barnen, ställde en läkare några frågor till mig och det var så himla spot on att jag baxnade.

"Hur bra är du på att göra tråkiga, monotona arbeten?"
(Kan inte alls, har inte betalt en räkning i mitt liv.)

"Hur fungerar du med människor som är långsamma?"
(Jag vill slå ihjäl dem)

"Hoppar din hjärna ofta från ämne till ämne?"
(Här frustade min man rakt ut av skratt pga så rätt.)

I alla fall så sa läkaren efter dessa frågor (och några fler) att han tyckte att det lät som att jag har adhd/add men har klarat mig bra genom skolgången på grund av hög begåvning.

Jag sa ungefär "Men jag är ju lat, jag kan inte ha adhd" eftersom jag, well, är lat.
(Eller inte, mer om det sen)

MEN - och det här tror jag är jätteviktigt att många förstår - han påpekade att HJÄRNAN kan fortfarande rusa runt även om KROPPEN är stilla. Och så är det ju för mig. Det måste alltid hända flera saker i min hjärna, mina tankar rusar omkring och jag behöver ofta fokusera på 2-3 saker samtidigt för att orka med.

Sen sa jag ungefär "men jag har ju klarat mig jättebra i skolan, jag kan ju inte ha adhd?". Och här kommer nummer två av aha-moment, när han påpekade att din koncentrationsnivå ska matcha din begåvningsnivå. Har du hög intelligens ska du också ha hög koncentrationsnivå. Matchar det inte det så kan det orsaka ett funktionshinder eftersom du inte klarar av att leverera på den nivå du borde och förväntas.

Jaja, efter detta läkarmöte gick jag hem och googlade add/adhd och kände bara att ja, det här är ju jag? Hur kunde jag ha missat det förut? Det är ju PRECIS såhär jag fungerar? Ibland började jag gråta eftersom det var såna saker som jag fått så liten förståelse för tidigare. Till exempel hur jag älskar att vara full eftersom allting i hjärnan saktar ner då och jag kan vara mer närvarande.

Så, redan lång story lite kortare: jag skickade remiss för utredning, fick vänta i två månader (hata privatisering av vård men förlåt, jag orkade inte stå i kö), gjorde utredning som var asjobbig men bra, och fick min diagnos. Och det var adhd, inte add. Där ser man.

Nu ska jag lista ut vart i Örebro jag ska vända mig för att få medicin och sen ska vi se om jag kanske kan klara av sånt som tidigare varit mig övermäktigt. Göra saker utan motivation. Organisera mitt arbete. Stå ut med korkade människor. Hantera mitt humör. Inte ta beslut baserade på rastlöshet. Osv osv. Tänk om jag kan, jag vet inte, jobba som normala människor? Inte bränna ut mig? Alla dessa möjligheter!

Kvinnor med adhd är underdiagnostiserade och det är inte konstigt när vi ser en sjövild liten unge eller en stökig ung kille framför oss när vi hör "adhd". För mig var det ögonöppnande att inse att jag inte är lat, jag är bara oerhört motivationsstyrd pga ett psykiskt funktionshinder. Jag är inte slarvig och klantig, jag har sämre förutsättningar att hålla ordning på saker. Jag är inte otacksam och gnällig, jag bär på en kronisk rastlöshet. Det är fel på mig, o ja, men det finns en ANLEDNING. Det spelar ingen roll att jag sagt åt mig själv att skärpa mig en miljon gånger, jag har ju inte förutsättningarna att göra det. Det som jag tycker är så svårt, att jag tycker det är så kämpigt att vara vuxen, att jag inte fattar varför jag inte gör MER av mina förutsättningar - det grundar sig i något.

Detta något är adhd.

(Ps jag vill även påpeka att jag är smartare än 90-95% av befolkningen vilket stödjer min tes om att alla är idioter. Det är för sorgligt med världen om jag tillhör de smartaste, särskilt eftersom jag först härom året insåg att USA är granne med Ryssland om man tittar på en jordglob.)

Apropå att vara trött.

Så den här veckan är... jobbig. Något av det jobbigaste jag vet när jag är såhär slut är att ha saker inbokade. Och tja, det är rätt mkt sånt just nu.

Idag: Studiedag för de stora barnen + tentaplugg en masse för mig.
Torsdag: Till sthlm för läkarbesök. Plugga all ledig tid jag får.
Fredag: Tenta. Efter tentan, om jag hinner till min tid, ska jag operera bort tre födelsemärken.
Lör - Sön: Ensam med tre barn.
Måndag: Stockholm igen pga läkarbesök. Tar hela dagen.
Tisdag: Bup + föreläsning. Inte så mycket i sig, men mentalt krävande.

SEN blir det lite lugnare. Om man med lite lugnare menar att Fredag - söndag så kommer vi ha släktkalas och barnkalas och fira att Majken fyller 6.

Men nästnästa vecka DÅ... ja, ni fattar. Det är lite mycket nu.

Varför skaffar barn föräldrar som är så korkade?

Gud, ni har väl sett dem eller hur? Två absurda "debattartiklar" har snurrat runt de senaste dagarna. I en av dem så klagar en vit smal medelklassish-kvinna på att föräldrar ger sina barn socker, och i den andra så klagara en vit smal medelklassish-kvinna på att andra har sina barn på förskolan. Jag orkar inte, de är så jävla dåliga. Och så kommer massa problematiserande texter nu, som säger att jo hon har rätt eller jo hon har fel och har ni tänkt på det här perspektivet eller?

Jag. Orkar. Inte.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att just det här är ju också en sån text? Well då har ni fel. Jag har ingen lust att nyansera något alls, jag tänker bara berätta facit. Såhär är det, varsågoda:

1) Föräldrar är idioter. Detta är eftersom människor är idioter och föräldrar är bara människor som förökat sig. Idioter är de som lämnar barn på förskolan 40 timmar när de har semester, och idioter är de som skriver debattartiklar om föräldrar som öht lämnar barnen på förskolan alls. Förskolan är en av de viktigaste komponenterna i ett jämställt samhälle. Därför borde mer skattepengar gå till förskolan, så om ni verkligen vill bidra till en bättre miljö för era barn så kan ni ju, jag vet inte, rösta på ett parti som inte vill montera ner välfärden och privatisera lilla Fritiofs föris? Det känns ju som en lite mer konstruktiv idé än att försöka skamma andra till att ha barnen på förskolan mindre. Sen ska pedagogerna på förskolan självklart kunna neka misstänkt sjuka barn att komma till förskolan, och ifall det sker upprepade gånger från samma föräldrar så är ju en idé att anmäla till soc eftersom de uppenbarligen inte kan hantera sitt föräldraskap. Mer skattepengar till förskolan, använd ditt barns plats när du behöver, men sluta med larvet om heltid till föräldralediga för det tamefan att lägga sten på börda i en redan pressad verksamhet.

2) Socker i sig är inte farligt, för mycket socker är inte bra. Låt barnen äta godis, men se till att de även äter annat. Vissa barn äter inget alls och då får man vara glad för en risifrutti. Andra barn älskar spenatsoppa och då får man tacka sin lyckliga stjärna för att man fick en prettounge och inte ett kinkigt barn och så ger man fan i att döma andra som gör så gott de kan.

3) En av dessa kvinnor som skrev nån av texterna har bilder i motljus på blonda leende småbarn på sin facebook. Lite kan jag känna att om dina barn är typ 3 och 5 år gamla och det jobbigaste du varit med om är att det var sömnbrist när de var små, då kan du ju... jag vet inte, hålla käften kanske? Vissa får vinstlotter i livets lotteri, andra får nitlotter. Det enda man kan begära av de som fått det lite bättre är väl åtminstone att inte sitta där med munnen full av ekologiska dadelbollar och säga "varför köpte inte du en vinstlott som jag?"

Varsågoda för facit. Tack och hej.

När ingen vila finns att få.

För ca ett och ett halvt år sedan fick jag en akut stressreaktion, som läkaren kallade det. Ungefär som att gå in i väggen lite halvt. Gå in i dörrkarmen? Oavsett vilket så hade det legat på lur länge och även om jag mår oerhört mycket bättre idag så är det långt ifrån bra. Och vet ni vad det värsta är? Jag kan inte se att det faktiskt kommer att bli bra. Inte förrän barnen har flyttat hemifrån i alla fall, vilket ju är en 10-15 år bort. Det kommer inte bli bra, för det finns ingen vila att få.

Visst, jag var sjukskriven i ett par veckor och sov en hel del. Och ja, hela den här hösten har jag haft en arbetsbefriad uppsägningstid vilket har inneburit mycket vila. Men det är en temporär vila, en fysisk vila, och det är inte riktigt det som behövs. Det som skulle behövas är att inte behöva städa igen förrän jag mår bra. Inte behöva se till att barnen sköter sin hygien, inte laga/planera/handla mat, inte plocka, tvätta, sortera tvätt, fixa matsäck eller mellanmål eller prata med lärare, gå på utvecklingssamtal, bråka om läxor, hämta och lämna på förskolan, hantera skolvägran, ringa lärare, gå till bup, rensa kattlådan, vabba, bråka om kläder, tjafsa om speltider, skjutsa till aktiviteter, påminna om tallrikar som ska plockas undan... ja men ni förstår ju.

Jag ser ingen vila framför mig på väldigt många år. För nej, det kommer inte nödvändigtvis bli lättare när de bli äldre, inte när man har barn med särskilda behov i familjen. Och nej, det finns inte alltid avlastning att få. Och ja, vi är två föräldrar men vi är ca lika jävla slutkörda båda två efter de helvetesår vi gått igenom på sistone.

Så där är jag nu. Oerhört förbannat trött. Och ingen ljusning vid horisonten. Förutom möjligtvis städhjälp, men det är ju en droppe i havet. En dyr droppe, dessutom.