Dagens dilemma: ska jag göra två satser knäck i år? En enkel nu i dagarna, som jag kan knapra i mig under hela långa december. Och sen en dubbel sats tillsammans med barnen, några dagar innan jul. Så att den räcker ända till nyår.
Å ena sidan tycker jag att det är lite fusk att börja med julgodiset redan nu. Å andra sidan; knäck. Det kan ju vara det godaste som finns, varför då snåla med det den enda julen på länge som jag inte kommer banta?
tisdag 30 november 2010
Vidrigaste vidriga.
Det är så kallt nu att snön knarrar när man går på den. Vilket ställer till problem för mig, eftersom det är det näst värsta* jag vet. Knarrande snö liksom, blä! Så jag får skrida fram, hoppa, försöka göra allt annat än att trampa så att det där torra och knarrande ljudet uppstår. Och låt mig säga det genast, det är inte enkelt. Det är - rent ut sagt - för jävla svårt.
*Det näst värsta. För det värsta är torr bomull. Det där torra, knarrande ljudet. Finns det något vidrigare? Jag ryser bara jag tänker på det. Bomull, min värsta mardröm.
På tredje plats ligger förresten torra tuschpennor mot papper. Torrt är inte min grej helt enkelt. Min syrra får panik om man gnider tänderna mot en ballong, det ljudet tycker hon är värst.
Vad har ni för sån där vidrighetsgrej?
*Det näst värsta. För det värsta är torr bomull. Det där torra, knarrande ljudet. Finns det något vidrigare? Jag ryser bara jag tänker på det. Bomull, min värsta mardröm.
På tredje plats ligger förresten torra tuschpennor mot papper. Torrt är inte min grej helt enkelt. Min syrra får panik om man gnider tänderna mot en ballong, det ljudet tycker hon är värst.
Vad har ni för sån där vidrighetsgrej?
måndag 29 november 2010
Drottningen av ordbajsande.
Inlämningsuppgift imorgon, på minst 8 sidor. När jag hämtade barnen idag hade jag skrivit 3 sidor. Nu är det bara en sida kvar.
Innehållsrikt, smart, bra? Nja.
Tillräckligt många sidor?
Snart så.
Innehållsrikt, smart, bra? Nja.
Tillräckligt många sidor?
Snart så.
Helgen i bilder
Första advent kom äntligen!
Ungarna firade med att äta upp precis varenda liten pepparkaksgris.
Med advent kom också snöfall och kyla. Vår luftvärmepump fungerar inte i extrem kyla och vi har inga element. Tack och lov för vår kamin!
Den eldar vi i så att väggen bakom rasar ner. Men varmare blir det!
Årets julklappstips med barn i åldrarna 2-5 år.
Vi får läsa den hela tiden. BAJSKORV, skriker ungarna glatt!
Mitt fina hjärta som lyser upp sovrummet så att det blir rött och varmt och vackert.
Den glittrande snön därute gör sitt till.
Utsikten från sovrumsfönstret. Lantidyll mitt i vintern. Så otroligt vackert.
Något som däremot inte är vitt och vackert är detta. Hilfe vilken utväxt. Så fort alla inlämningsuppgifter som avslutar de här två delkurserna är inne måste jag hitta tid till att färga. Skabbigt!
söndag 28 november 2010
lördag 27 november 2010
Dagens ytligaste...
Ursäkta ett totalt ytligt och meningslöst inlägg, men jag måste bara fråga. Hur i helskotta kan Megan Fox ha röstats fram till världens sexigaste kvinna? Hon är ju inte sexig eller snygg någonstans. Vem är det som har röstat? 12-åriga killar som tidigare bara sett kvinnor i WoW?
Ok att inte alla kan inse att Scarlett Johansson är underskön, men någon slags konsensus måste det väl ändå finnas, och den kan väl ändå inte gå ut på att Megan Fox är snygg?
Det är ungefär lika märkligt som när Matt Damon blev framröstad som världens sexigaste man. Man bara, come again? Han är ju inte ens i närheten av en topplista. Ärligt talat ser han ju smått efterbliven ut, och även om det säkert finns de som tänder på sånt kan de ju inte vara många?
Jag tycker att vi utser några nya "världens snyggaste" nu och här. Förslag?
Ok att inte alla kan inse att Scarlett Johansson är underskön, men någon slags konsensus måste det väl ändå finnas, och den kan väl ändå inte gå ut på att Megan Fox är snygg?
Jag tycker att vi utser några nya "världens snyggaste" nu och här. Förslag?
fredag 26 november 2010
Dagens mest irriterande konversation.
- Jag hörde att din fru var i Stockholm på Horse Show?
- Ja, hon är där hela helgen!
- Åh, vad lyxigt. Jag ska dit på söndag bara men hade gärna varit där i hela helgen.
- Ja, men du ska väl inte vara borta från hemmet för länge nu?
- Eh... hur menar du då?
- Ja, du ska väl ha barn när som helst?
- Nej. Jag ska ha i MARS.
- Jaha!
Sådär ja! v. 25 och nu kom den första "men du ska väl ha snart"-kommentaren. Jag orkar inte. Jag menar, jag får ju enorma magar. Jag orkar inte höra "är du säker på att det bara är en" eller "du ser ut som att du ska spricka" i tre fucking månader.
Newsflash people! Om ungarna väger 5 kilo så får man en stor mage. Det är inte ett av världens sju underverk eller något för guiness rekordbok. Det är bara en stor mage. Ok?
- Ja, hon är där hela helgen!
- Åh, vad lyxigt. Jag ska dit på söndag bara men hade gärna varit där i hela helgen.
- Ja, men du ska väl inte vara borta från hemmet för länge nu?
- Eh... hur menar du då?
- Ja, du ska väl ha barn när som helst?
- Nej. Jag ska ha i MARS.
- Jaha!
Sådär ja! v. 25 och nu kom den första "men du ska väl ha snart"-kommentaren. Jag orkar inte. Jag menar, jag får ju enorma magar. Jag orkar inte höra "är du säker på att det bara är en" eller "du ser ut som att du ska spricka" i tre fucking månader.
Newsflash people! Om ungarna väger 5 kilo så får man en stor mage. Det är inte ett av världens sju underverk eller något för guiness rekordbok. Det är bara en stor mage. Ok?
Omvänd elitism.
Ja, jag är en elitist. Jag vet. Men jag blandar upp det med tacos på helgen, så jag tycker inte att det är sådär jättestörande.
Däremot stör jag mig på den här omvända elitismen som finns idag, överallt. Ni vet; kunskap är överskattat, man behöver inte vara bra på det man gör och det är bara snobberi att tycka annorlunda.
Tydligen är barnskötare precis lika kompetenta som förskollärare, trots att de förra saknar den långa utbildning som de senare har. Och nej, det handlar inte om individuella undantag, utan om de två grupperna i stort.
Vidare är det bara pretto och onödigt att läsa böcker om barn och deras utveckling. Tydligen så stavas allt föräldraskap "sunt förnuft" och det är något som alla har inom sig automatiskt. Man kan ju däremot fråga sig hur många ungar som far illa just på grund av detta sunda förnuft som väldigt sällan verkar vara särskilt sunt. Jag har hört föräldrar använda sunt förnuft som en ursäkt till allt från att låta barnet skrika sig till sömns till att ha barnvakt till en femtonåring. Inte så jäkla sunt.
Jag kan fortsätta i evigheter. Det är dumt att tycka att någon som bloggar ska kunna skriva, eller för den delen att någon som ger ut böcker ska kunna skriva. Huvudsaken är ju att man har en historia att berätta. Eller något sånt. Högskoleutbildning gör självklart inte att man lär sig saker och utvecklas som människa, det kan man precis lika gärna göra i kassan på Ica. Men utan dyra studielån då.
Forskning ändras hela tiden, därför kan man inte lita på vad forskningen säger utan bara köra på den egna magkänslan. För den ändras ju inte och är därför mer tillförlitlig.
Åh, just det ja. Evolutionsteorin är ju bara en teori.
När blev bildning, utbildning, kunskap och vetenskap så otroligt fult och skrämmande?
Däremot stör jag mig på den här omvända elitismen som finns idag, överallt. Ni vet; kunskap är överskattat, man behöver inte vara bra på det man gör och det är bara snobberi att tycka annorlunda.
Tydligen är barnskötare precis lika kompetenta som förskollärare, trots att de förra saknar den långa utbildning som de senare har. Och nej, det handlar inte om individuella undantag, utan om de två grupperna i stort.
Vidare är det bara pretto och onödigt att läsa böcker om barn och deras utveckling. Tydligen så stavas allt föräldraskap "sunt förnuft" och det är något som alla har inom sig automatiskt. Man kan ju däremot fråga sig hur många ungar som far illa just på grund av detta sunda förnuft som väldigt sällan verkar vara särskilt sunt. Jag har hört föräldrar använda sunt förnuft som en ursäkt till allt från att låta barnet skrika sig till sömns till att ha barnvakt till en femtonåring. Inte så jäkla sunt.
Jag kan fortsätta i evigheter. Det är dumt att tycka att någon som bloggar ska kunna skriva, eller för den delen att någon som ger ut böcker ska kunna skriva. Huvudsaken är ju att man har en historia att berätta. Eller något sånt. Högskoleutbildning gör självklart inte att man lär sig saker och utvecklas som människa, det kan man precis lika gärna göra i kassan på Ica. Men utan dyra studielån då.
Forskning ändras hela tiden, därför kan man inte lita på vad forskningen säger utan bara köra på den egna magkänslan. För den ändras ju inte och är därför mer tillförlitlig.
Åh, just det ja. Evolutionsteorin är ju bara en teori.
När blev bildning, utbildning, kunskap och vetenskap så otroligt fult och skrämmande?
torsdag 25 november 2010
Kanske lite pausad utmaning.
Jag har halkat lite efter med 30 dagar-utmaningen. Det blir ännu mer tydligt för mig att jag aldrig skulle klara av att ha en temablogg. Jag skulle känna mig så kvävd och bunden vid att alltid blogga kring ett tema. Om det så vore heminredning, barnuppfostran eller jämställdhet. Jag vill kunna blanda högt och lågt, seriöst och larv, trams och skäll. Visst innebär det att min blogg inte har någon egentlig struktur, men det innebär också att jag tycker om den. För det gör jag, innerligt mycket.
Så imorgon ska ni väl äntligen få veta vad jag har i min handväska. Eller så kan jag ju bara ge er detta antiklimax redan nu: två läppglans, en plånbok, nyckelknippa, mammas hemnycklar, ett skolblock, några fisherman friends med citronsmak. Och det var allt.
Så imorgon ska ni väl äntligen få veta vad jag har i min handväska. Eller så kan jag ju bara ge er detta antiklimax redan nu: två läppglans, en plånbok, nyckelknippa, mammas hemnycklar, ett skolblock, några fisherman friends med citronsmak. Och det var allt.
Dagens craving.
Kebabsås.
Ni vet, blandad. Hälften stark, hälften mild. Helst ska den komma från Campino i Nyköping, men det finns vissa ställen som har hygglig kebabsås även här i Örebro.
Jag vet inte vad jag ska göra med den. Eller alltså, jag vill ju äta den. Men till vad? Grönsaker? Pizza? (Jag gillar inte kebab). I pitabröd med kyckling och grönsaker?
Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag verkligen verkligen verkligen vill ha kebabsås just nu.
Ni vet, blandad. Hälften stark, hälften mild. Helst ska den komma från Campino i Nyköping, men det finns vissa ställen som har hygglig kebabsås även här i Örebro.
Jag vet inte vad jag ska göra med den. Eller alltså, jag vill ju äta den. Men till vad? Grönsaker? Pizza? (Jag gillar inte kebab). I pitabröd med kyckling och grönsaker?
Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag verkligen verkligen verkligen vill ha kebabsås just nu.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
På torsdagar brukar jag hämta barnen vid halv ett från förskolan. Det gör jag för att lilla barnets avdelning har planering på torsdagseftermiddagar, och barnen tas då om hand av bland annat andra föräldrar. Och då har ju jag tänkt att om hon ska tas hand om föräldrar så kan det ju lika gärna vara hennes egen förälder, ergo har jag hämtat tidigt.
Idag tog det emot att hämta tidigt. Jag har så sjukt mycket att göra i skolan just nu. Plus uppdraget som jag nyss fick in. Så det var motvilligt jag släpade mig bort... bara för att mötas av ett hysteriskt barn som inte alls ville gå hem. Hon ville gå över till den andra avdelningen och leka. "Du kan hämta mig seeeenare!" vrålade hon där hon låg på marken i snön.
Så jävla ovärt.
Idag tog det emot att hämta tidigt. Jag har så sjukt mycket att göra i skolan just nu. Plus uppdraget som jag nyss fick in. Så det var motvilligt jag släpade mig bort... bara för att mötas av ett hysteriskt barn som inte alls ville gå hem. Hon ville gå över till den andra avdelningen och leka. "Du kan hämta mig seeeenare!" vrålade hon där hon låg på marken i snön.
Så jävla ovärt.
onsdag 24 november 2010
Guilty pleasure.
Så fort jag får lite pengar blir jag borgarbracka. Nyss skickade jag iväg en förfrågan om storstädning inför julen. Hos städfirma. Med rut-avdrag. Danderyd-style!
Men vad fan, med mina fogar får julgästerna vara glada ifall de får någon mat. Och de få timmar maken är hemma vill jag lägga på pepparkaksbak, julgransletande och dekorering.
Så jag lejer ut det. So shoot me.
Men vad fan, med mina fogar får julgästerna vara glada ifall de får någon mat. Och de få timmar maken är hemma vill jag lägga på pepparkaksbak, julgransletande och dekorering.
Så jag lejer ut det. So shoot me.
Nostalgi
När jag var liten och var inne i stan tyckte jag om att köpa lite lösgodis, gå till biblioteket och sedan sätta mig i något avskilt hörn och läsa. "Tvillingarna på Sweet Valley High" var perfekt, det tog tjugo minuter per bok.
Så idag när jag fann att jag hade lite tid mellan barnmorskebesök och träff med uppdragsgivare* så gjorde jag en liten nostalgitripp. Jag köpte en påse lösgodis och begav mig till biblioteket, letade upp ett hörn och satte mig och läste. Visserligen inte "Tvillingarna på Sweet Valley High", men däremot en Mama som jag fick hos barnmorskan. Ungefär samma litterära kvalitet.
*(Oh yes. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Eller för att förtydliga; jag har dragit in ett uppdrag till mitt företag för första gången på eeeeeevigheter. Vilket ger lite klirr i kassan lagom efter jul. Egentligen borde de väl gå in på något slags buffertkonto, men jag tänker mig snarare... något roligare. Till mig själv. Eller till huset. Kanske en lite roligare köksrenovering än den vi tänkt oss hittills? Linoleumgolv i grått istället för det brunflammiga laminat vi har nu? Ommålning av köksluckorna? Ett dyrare kakel? En fränt grön köksfläkt? Vilka oändliga möjligheter jag ser framför mig. Fast, buffert ska man ju tydligen ha.)
Så idag när jag fann att jag hade lite tid mellan barnmorskebesök och träff med uppdragsgivare* så gjorde jag en liten nostalgitripp. Jag köpte en påse lösgodis och begav mig till biblioteket, letade upp ett hörn och satte mig och läste. Visserligen inte "Tvillingarna på Sweet Valley High", men däremot en Mama som jag fick hos barnmorskan. Ungefär samma litterära kvalitet.
*(Oh yes. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Eller för att förtydliga; jag har dragit in ett uppdrag till mitt företag för första gången på eeeeeevigheter. Vilket ger lite klirr i kassan lagom efter jul. Egentligen borde de väl gå in på något slags buffertkonto, men jag tänker mig snarare... något roligare. Till mig själv. Eller till huset. Kanske en lite roligare köksrenovering än den vi tänkt oss hittills? Linoleumgolv i grått istället för det brunflammiga laminat vi har nu? Ommålning av köksluckorna? Ett dyrare kakel? En fränt grön köksfläkt? Vilka oändliga möjligheter jag ser framför mig. Fast, buffert ska man ju tydligen ha.)
tisdag 23 november 2010
Skrattar bäst som skrattar sist och all that!
Ha! Jag vet att jag har varit småsint och bitter långt över det nödvändiga, men det känns så jäkla gött att ha fått VG på de senaste uppgifterna. Nu har tre oberoende lärare sagt att mina texter är VG. En lärare, som hade problem med grammatiska regler själv, sa G.
In your face, satsradningshatande kärring.
/Alltid trettonåring innerst inne
In your face, satsradningshatande kärring.
/Alltid trettonåring innerst inne
Dag 11 - mina syskon
Jag har bara en syster. Vi är två syskon och vi har två kusiner och det är alla barn vi har haft i släkten under vår uppväxt. Min syster är två år yngre än mig och en typisk lillasyster. När vi var små var det alltid jag som fick skulden för våra bråk, hur hårt hon än slog. När vi är vuxna är det alltid hon som får hjälp med allt, trots att jag vid hennes ålder var tvåbarnsmorsa och klarade mig själv. Men så är det väl, tror jag. Med småsyskon?
Hon har en egenskap som förundrar mig, min lillasyster. Hon blir aldrig arg. Verkligen aldrig arg. Självklart har vi bråkat när vi var mindre, och då var hon ju arg - men nu? Hon blir sur, ledsen, irriterad - men jag ser henne aldrig arg. För mig, som skriker lungorna ur mig någon gång i veckan, är det så fascinerande. Hur kan man gå igenom livet så pass lugn och sansad och icke-arg?
I övrigt så bor hon i Uppsala och är världens absolut bästa barnvakt när hon är här. Något som jag aldrig kommer kunna återgälda henne, eftersom jag alltid kommer ha barn. Jag kommer ju inte kunna vara den där barnlösa mostern som kommer och ägnar mig helt åt mina syskonbarn i nästan en vecka. Å andra sidan kan jag vara den typiska storasystern som redan har gjort det där med småbarn och därför kan lugna och råda och hjälpa. Det är väl så det är antar jag. Med storasyskon.
Hon har en egenskap som förundrar mig, min lillasyster. Hon blir aldrig arg. Verkligen aldrig arg. Självklart har vi bråkat när vi var mindre, och då var hon ju arg - men nu? Hon blir sur, ledsen, irriterad - men jag ser henne aldrig arg. För mig, som skriker lungorna ur mig någon gång i veckan, är det så fascinerande. Hur kan man gå igenom livet så pass lugn och sansad och icke-arg?
I övrigt så bor hon i Uppsala och är världens absolut bästa barnvakt när hon är här. Något som jag aldrig kommer kunna återgälda henne, eftersom jag alltid kommer ha barn. Jag kommer ju inte kunna vara den där barnlösa mostern som kommer och ägnar mig helt åt mina syskonbarn i nästan en vecka. Å andra sidan kan jag vara den typiska storasystern som redan har gjort det där med småbarn och därför kan lugna och råda och hjälpa. Det är väl så det är antar jag. Med storasyskon.
måndag 22 november 2010
Önskelista.
Vad jag önskar mig just nu:
En all inclusive-resa till något varmt, yet hygieniskt och sjukvårdsförträffligt ställe. Utan barn. Med make och en jävla massa böcker.
Men fine, jag kan väl nöja mig med en helg på en herrgård någonstans. Återigen utan barn, med make, böcker och mat.
Jag har så låga krav ibland.
En all inclusive-resa till något varmt, yet hygieniskt och sjukvårdsförträffligt ställe. Utan barn. Med make och en jävla massa böcker.
Men fine, jag kan väl nöja mig med en helg på en herrgård någonstans. Återigen utan barn, med make, böcker och mat.
Jag har så låga krav ibland.
Ibland slår det mig.
Inkonsekvensen i mitt föräldraskap. Inkonsekvensen i så mångas föräldraskap för den delen, men just idag vänder jag granskningslampan inåt och hitåt.
Hur jag nojjar över plötslig spädbarnsdöd till den grad att jag nästan blir psykiskt sjuk. Jag köper larm och vaknar panikslagen mitt i natten och allt detta trots att jag vet att det är en extremt liten risk. Samtidigt som jag använder badkaret som barnvakt och säkerligen kommer betala mina barns körkort så att de kan sätta sig i en rullande dödsfälla så fort de har fyllt 18 år. Det är en galenskap som inte går att förklara, men den finns där.
Jag bryr mig om att dra på mig lite mascara innan jag hämtar ungarna på dagis, men har på mig smutsiga mjukisbyxor under jackan. Som att lite svart på ögonfransarna väger upp för det faktum att det gråa tyget är fläckigt och sunkigt. Jag försöker matcha barnens tröjor med varandra trots att de går på olika avdelningar, men orkar sällan bry mig om ifall strumporna är omaka så länge de är hela och någorlunda rena.
Det känns övermäktigt att ännu en gång vara genusmorsan som ifrågasätter varför min dotter blir bemött med "åh vad söt du är idag" när hon kommer på morgonen och en viss personal tar emot, men jag sitter på allvar och funderar på ifall jag ska ta orka ta fajten om att det är hjälmtvång för barnen så fort de ska åka pulka. Trots att backarna inte är backar utan med största vilja små sluttningar krävs det att de krånglar in sina huvuden med mössa och allt i otympliga hjälmar. Den diskussionen är jag tydligen villig att ta, men skolavslutning i kyrkan och viss brist på genusperspektiv känns för jobbigt.
Och varför begränsar jag dator- och tv-spelande mer än jag begränsar tv-tittande? Det ena är ju klart bättre, det andra är klart sämre men jag prioriterar helt uppåt väggarna. Inkonsekvens i sitt esse. Jag kan inte ens argumentera för hur jag tänker och känner, men någon spärr finns det där som sitter och ser till att jag gör som jag gör.
Jag kan fortsätta så länge att det blir larvigt. Varför gör man på detta viset? Varför gör jag på detta viset? Jag vet inte, är väl det enkla svaret. Nu ska jag ta och äta en lussebulle, sedan ska jag fundera på om jag orkar ta upp med personalen på förskolan att det dricks oboy och juice till mellanmålet. Jag menar, det är ju bara föräldrar som får sockerchocka sig själva på daglig basis. Och barnet i magen har inte kommit ut än, så hen behöver jag inte tänka på. Ah, ljuva inkonsekvens och ologiska tankemönster.
Hur jag nojjar över plötslig spädbarnsdöd till den grad att jag nästan blir psykiskt sjuk. Jag köper larm och vaknar panikslagen mitt i natten och allt detta trots att jag vet att det är en extremt liten risk. Samtidigt som jag använder badkaret som barnvakt och säkerligen kommer betala mina barns körkort så att de kan sätta sig i en rullande dödsfälla så fort de har fyllt 18 år. Det är en galenskap som inte går att förklara, men den finns där.
Jag bryr mig om att dra på mig lite mascara innan jag hämtar ungarna på dagis, men har på mig smutsiga mjukisbyxor under jackan. Som att lite svart på ögonfransarna väger upp för det faktum att det gråa tyget är fläckigt och sunkigt. Jag försöker matcha barnens tröjor med varandra trots att de går på olika avdelningar, men orkar sällan bry mig om ifall strumporna är omaka så länge de är hela och någorlunda rena.
Det känns övermäktigt att ännu en gång vara genusmorsan som ifrågasätter varför min dotter blir bemött med "åh vad söt du är idag" när hon kommer på morgonen och en viss personal tar emot, men jag sitter på allvar och funderar på ifall jag ska ta orka ta fajten om att det är hjälmtvång för barnen så fort de ska åka pulka. Trots att backarna inte är backar utan med största vilja små sluttningar krävs det att de krånglar in sina huvuden med mössa och allt i otympliga hjälmar. Den diskussionen är jag tydligen villig att ta, men skolavslutning i kyrkan och viss brist på genusperspektiv känns för jobbigt.
Och varför begränsar jag dator- och tv-spelande mer än jag begränsar tv-tittande? Det ena är ju klart bättre, det andra är klart sämre men jag prioriterar helt uppåt väggarna. Inkonsekvens i sitt esse. Jag kan inte ens argumentera för hur jag tänker och känner, men någon spärr finns det där som sitter och ser till att jag gör som jag gör.
Jag kan fortsätta så länge att det blir larvigt. Varför gör man på detta viset? Varför gör jag på detta viset? Jag vet inte, är väl det enkla svaret. Nu ska jag ta och äta en lussebulle, sedan ska jag fundera på om jag orkar ta upp med personalen på förskolan att det dricks oboy och juice till mellanmålet. Jag menar, det är ju bara föräldrar som får sockerchocka sig själva på daglig basis. Och barnet i magen har inte kommit ut än, så hen behöver jag inte tänka på. Ah, ljuva inkonsekvens och ologiska tankemönster.
söndag 21 november 2010
Dag 10 - Vad jag hade på mig idag.
Bredrandiga strumpbyxor. Bredrandigt linne. Jeanskjol och turkos cardigan.
Det är ju sådär vidare smart att klä sig i bredrandigt när man redan känner sig som en flodhäst. Å andra sidan har jag hört att turkos är en färg som får folk att tycka att man är exceptionellt vacker, smart och trevlig. Och inte alls bajsnödig och fördomsfull.
Det är ju sådär vidare smart att klä sig i bredrandigt när man redan känner sig som en flodhäst. Å andra sidan har jag hört att turkos är en färg som får folk att tycka att man är exceptionellt vacker, smart och trevlig. Och inte alls bajsnödig och fördomsfull.
Dagens mysterium.
Varje gång min syster kommer och hälsar på får jag sår på min tunga. Ni vet, såna där irriterande småsår som svider och har sig.
Vi fattar ingenting. Det är ju inte som att vi grovhånglar eller något, hur fan kan min mun vara överkänslig mot min egen syster? Och det har ju uppkommit nu på senare år också.
Ah, kroppens små mysterier. Finns det någon läkare här som kan förklara detta? Eller bara någon som kanske också är allergisk mot sin syster och har listat ut vad det beror på?
Vi fattar ingenting. Det är ju inte som att vi grovhånglar eller något, hur fan kan min mun vara överkänslig mot min egen syster? Och det har ju uppkommit nu på senare år också.
Ah, kroppens små mysterier. Finns det någon läkare här som kan förklara detta? Eller bara någon som kanske också är allergisk mot sin syster och har listat ut vad det beror på?
Armageddon
Jag har, för första gången i mitt liv, sett Armageddon utan att gråta. Jag såg den första gången när jag var runt 15 år och grät tills jag var en liten blöt fläck. Jag har gråtit varje gång sen dess, jag har gråtit till musikvideon, jag har gråtit så mycket att mina vänner mobbat mig för det.
Men nu. Inga tårar! Ingenting! Jag känner att jag går en mindre blödig framtid till mötes.
Å andra sidan började vi prata om Titanic mitt under filmen och då började jag gråta bara vid tanken på scenen där mamman i tredje klass bäddar ner sina barn och låter dem sova in i döden. Så jag vet inte. Det är antagligen inte sluta på mina gråtande dagar.
Men nu. Inga tårar! Ingenting! Jag känner att jag går en mindre blödig framtid till mötes.
Å andra sidan började vi prata om Titanic mitt under filmen och då började jag gråta bara vid tanken på scenen där mamman i tredje klass bäddar ner sina barn och låter dem sova in i döden. Så jag vet inte. Det är antagligen inte sluta på mina gråtande dagar.
lördag 20 november 2010
Surfitta. (Dag 9 - min tro)
Jag har ont. Jag har ont och jag har ett barn som jag inte klarar av just nu och smärta + trotsigt barn gör mig till en jävla bitterfötze. Så pass att min syster som är här på besök börjar snegla på tågtidtabellerna hem och maken börjar surfa på lägenhetsbyten på blocket.
Så jag kan väl passa på att blogga om min tro när jag ändå är sur och grinig. Jag tror inte på någonting. Jag tror saker, men jag tror inte på saker. Jag tror definitivt inte på attraktionskraft och att man får vad man skickar ut i universum och jag tror definitivt inte på sagofigurer som de inom religionen.
Om det finns något jag tror på så är det väl att ingen föds ond. Fast just nu så tror jag att de i min omgivning tvivlar.
Så jag kan väl passa på att blogga om min tro när jag ändå är sur och grinig. Jag tror inte på någonting. Jag tror saker, men jag tror inte på saker. Jag tror definitivt inte på attraktionskraft och att man får vad man skickar ut i universum och jag tror definitivt inte på sagofigurer som de inom religionen.
Om det finns något jag tror på så är det väl att ingen föds ond. Fast just nu så tror jag att de i min omgivning tvivlar.
fredag 19 november 2010
Dag 8 - Ett ögonblick
Jag brukar tycka att uttrycket "som en blixt från klar himmel" är överdrivet, men precis så var det i försomras. Helt plötsligt insåg jag, där och då, att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma. Inte bara det att jag hade fått veta att morfar hade fått cancer och skulle dö, jag skulle aldrig icke-veta det.
Det ögonblicket var ett av de värsta i mitt liv. Det ögonblicket då jag insåg att från och med nu skulle livet aldrig någonsin vara lika bra igen. Jag skulle aldrig mer ha en frisk morfar. Livet skulle för alltid vara uppdelat i "före" och "efter".
Nu är det "efter". Och livet går ju vidare, men det blir aldrig lika bra igen.
Det ögonblicket var ett av de värsta i mitt liv. Det ögonblicket då jag insåg att från och med nu skulle livet aldrig någonsin vara lika bra igen. Jag skulle aldrig mer ha en frisk morfar. Livet skulle för alltid vara uppdelat i "före" och "efter".
Nu är det "efter". Och livet går ju vidare, men det blir aldrig lika bra igen.
torsdag 18 november 2010
Inleder stadie: vila.
Kul. Bara sådär... 26-28 veckor kvar. I mitt fall troligast 28 veckor. Och det är bara att inse, det kommer inte gå att ha en normal graviditet den här gången heller. Jag som ändå har varit så himla förskonad från smärtor den här gången. Herregud, med Noa gick jag redan på kryckor vid den här tiden. I v. 30 började jag äta citodon dagligen för att klara av smärtorna. Tro mig, jag är tacksam för att det är så makalöst mycket bättre den här gången, men jag hade väl hoppats på mer. På att vara i funktion. Jag hade hoppats på att få vara en "vanlig" gravid som kan röra sig och göra saker och allt sånt.
Men tji fick jag. Efter att ha försökt handla lite julklappar på stan får jag inse att nej, det är inte läge för det. Var det inte fogarna bak så var det ligamenten så var det fogarna fram så var det ett bortdomnat ben utan känsel. Så där gick jag och haltade mig fram och försökte leta spel och julklappar och någon slags klänning som jag själv kan ha över julens festligheter.
Sen kom jag hem, dumpade barnen på systern min och somnade på soffan. Handikappad för resten av dagen.
Så nu är det vila som gäller. Vila förutom de dagar jag måste iväg till skolan, vila förutom när barnen kreverar av tristess och jag måste underhålla dem. Vila... fast det är så tråkigt. Jag vill inte vila. Jag vill köpa julgardiner, julpynt, julblomster. Jag vill få hemmet fint och rent och juligt. Jag vill kunna följa med till ridskolan, jag vill orka.
Jag blir på smällen otroligt lätt. Jag klämmer ut dem utan att tycka att det gör särskilt ont. Ungarna kommer ut stora och friska. Det enda problemet är att tiden däremellan blir jag ett vrak. Så mycket för "din kropp är gjord för det här". My ass, att den är! Eller snarare; my fogar att den är!
Men tji fick jag. Efter att ha försökt handla lite julklappar på stan får jag inse att nej, det är inte läge för det. Var det inte fogarna bak så var det ligamenten så var det fogarna fram så var det ett bortdomnat ben utan känsel. Så där gick jag och haltade mig fram och försökte leta spel och julklappar och någon slags klänning som jag själv kan ha över julens festligheter.
Sen kom jag hem, dumpade barnen på systern min och somnade på soffan. Handikappad för resten av dagen.
Så nu är det vila som gäller. Vila förutom de dagar jag måste iväg till skolan, vila förutom när barnen kreverar av tristess och jag måste underhålla dem. Vila... fast det är så tråkigt. Jag vill inte vila. Jag vill köpa julgardiner, julpynt, julblomster. Jag vill få hemmet fint och rent och juligt. Jag vill kunna följa med till ridskolan, jag vill orka.
Jag blir på smällen otroligt lätt. Jag klämmer ut dem utan att tycka att det gör särskilt ont. Ungarna kommer ut stora och friska. Det enda problemet är att tiden däremellan blir jag ett vrak. Så mycket för "din kropp är gjord för det här". My ass, att den är! Eller snarare; my fogar att den är!
onsdag 17 november 2010
Dag 7 - Min bästa vän
När jag var liten läste jag Lottaböcker tills jag storknade. Lotta hade en bästis: Giggi. Lotta och Giggi var oskiljaktiga, de hade inget behov av andra vänner och de var i princip aldrig osams. De var som ler och långhalm, och jag trodde att det var så vänskap skulle vara.
Jag trodde att om man hittade rätt person så behövde man inga fler. Ni vet, den klassiska romantiska filmen - vänskapsedition. Jag var så säker på att det var så det skulle vara att jag bara umgicks med en kompis i taget. Jag var besatt av att hitta den där själsfränden, den där vännen som skulle vara precis som jag - som jag kunde prata om allt med, som var där alltid, som inte behövde några andra vänner, som var precis som i böckerna.
Det tog mig ända till vuxen ålder innan jag började inse att det inte fungerade så. Inte för mig, inte för många andra. Och först när jag insåg det kunde jag börja behålla vänner, inte bränna ut vänskapsrelationer för att de inte uppfyllde mina absurda krav. Nu har jag vänner från högstadiet, från gymnasiet, från universitetet, från mina dagar som latte-morsa. De är faktiskt rätt många, de är otroligt fina och jag kan för första gången ärligt säga att jag inte saknar en sån där tjejbästis* som jag alltid har drömt om att ha.
*Min manliga bästa vän gifte jag mig ju med, remember?
Jag trodde att om man hittade rätt person så behövde man inga fler. Ni vet, den klassiska romantiska filmen - vänskapsedition. Jag var så säker på att det var så det skulle vara att jag bara umgicks med en kompis i taget. Jag var besatt av att hitta den där själsfränden, den där vännen som skulle vara precis som jag - som jag kunde prata om allt med, som var där alltid, som inte behövde några andra vänner, som var precis som i böckerna.
Det tog mig ända till vuxen ålder innan jag började inse att det inte fungerade så. Inte för mig, inte för många andra. Och först när jag insåg det kunde jag börja behålla vänner, inte bränna ut vänskapsrelationer för att de inte uppfyllde mina absurda krav. Nu har jag vänner från högstadiet, från gymnasiet, från universitetet, från mina dagar som latte-morsa. De är faktiskt rätt många, de är otroligt fina och jag kan för första gången ärligt säga att jag inte saknar en sån där tjejbästis* som jag alltid har drömt om att ha.
*Min manliga bästa vän gifte jag mig ju med, remember?
tisdag 16 november 2010
Dag 6 - Min dag.
Så värdelöst att på dag 6 ha en helt ointressant dag. Jag menar, jag har verkligen inte gjort någonting intressant. Jag vaknade. Jag lagade pasta med tomatsås. Jag åkte till universitetet och briljerade med min kunskap om debattartiklars retorik. Jag hämtade barn, badade barn, spelade vändtia med barn. Fick hem mitt paket med smink.
Men apropå universitet då. Fy katten vad många snygga människor det finns där. Det måste ju vara där stans snyggaste tjejer och killare samlas? Inte de smartaste, absolut inte. Det vet väl alla som har pluggat någon gång att ca 80% på varje kurs är genuint korkade. Kvar är vi övriga 20%, och jag tror att vi också i princip utgör de få procent som inte är sjukt snygga på universitetsområdet.
Sen beror det ju på lite vilken sorts människor man finner attraktiva också. Enligt maken finns de snyggaste tjejerna på musikhögskolan. Enligt mig själv finns de snyggaste killarna på hum. Humanistkillar. Går inte av för hackor.
Men nu kom vi lite fel. Min dag skulle det handla om. Men tja, den har ju inte varit så intressant som sagt. Bättre att skriva om snygga humanistkillar då.
Men apropå universitet då. Fy katten vad många snygga människor det finns där. Det måste ju vara där stans snyggaste tjejer och killare samlas? Inte de smartaste, absolut inte. Det vet väl alla som har pluggat någon gång att ca 80% på varje kurs är genuint korkade. Kvar är vi övriga 20%, och jag tror att vi också i princip utgör de få procent som inte är sjukt snygga på universitetsområdet.
Sen beror det ju på lite vilken sorts människor man finner attraktiva också. Enligt maken finns de snyggaste tjejerna på musikhögskolan. Enligt mig själv finns de snyggaste killarna på hum. Humanistkillar. Går inte av för hackor.
Men nu kom vi lite fel. Min dag skulle det handla om. Men tja, den har ju inte varit så intressant som sagt. Bättre att skriva om snygga humanistkillar då.
Paketet har kommit!
Ja, mitt smink alltså. Ni vet, det jag köpte för att försöka dölja för omvärlden att jag är en sjöko på land.
Apropå okynnesshopping av det slaget slår det mig att det är så otroligt lätt att vänja sig vid något utan att ens reflektera över det. Vi har till exempel alltid haft dåligt med pengar. Det blir lätt så när man skaffar barn då en pluggar och en har timanställning. Vi har inte varit fattiga, men vi har behövt välja bort lyxiga livsstilsmagasin när vi är och handlar och såna saker. Sedan några år är det inte så längre. Sedan maken fick fast tjänst med helhygglig lön är det definitivt inte så längre.
Men tror ni att vi är otroligt tacksamma för att vi bor i hus, har bilar och har råd att lustshoppa läppstift och ögonskuggor och iphone? Nej, inte så värst. Eller, jo - när jag tänker på det så är det klart att jag är glad och tacksam, men det är så otroligt lätt att bara vänja sig. Och börja snegla efter mer.
Precis på samma sätt fungerar jag när det gäller socialt umgänge osv. Jag har nu suttit och i tankarna gnällt över att jag minsann aldrig gör något roligt eller kommer ut eller så. Förutom att jag nyss var i Uppsala, förraförra helgen var på teaterpremiär med efterföljande restaurangbesök, på torsdag ska på bio, nyss hade vänner över på middag, om någon vecka ska till Sthlm Horse Show och ja ni vet. Helt vardagliga saker, inget extraordinärt - men inte heller den misär jag ibland utmålar för mig själv.
Jag tror verkligen inte på tacksamhetsriter eller positivt attraherande tänkande eller sånt passiviserande mumbo jumbo. Men ibland kan det vara nyttigt att se var i livet man är jämfört med var man har varit förut. Och vara lite glad över att det nu kommer ett paket med smink som jag för några år sedan aldrig hade kunnat drömma om att ha råd med.
Apropå okynnesshopping av det slaget slår det mig att det är så otroligt lätt att vänja sig vid något utan att ens reflektera över det. Vi har till exempel alltid haft dåligt med pengar. Det blir lätt så när man skaffar barn då en pluggar och en har timanställning. Vi har inte varit fattiga, men vi har behövt välja bort lyxiga livsstilsmagasin när vi är och handlar och såna saker. Sedan några år är det inte så längre. Sedan maken fick fast tjänst med helhygglig lön är det definitivt inte så längre.
Men tror ni att vi är otroligt tacksamma för att vi bor i hus, har bilar och har råd att lustshoppa läppstift och ögonskuggor och iphone? Nej, inte så värst. Eller, jo - när jag tänker på det så är det klart att jag är glad och tacksam, men det är så otroligt lätt att bara vänja sig. Och börja snegla efter mer.
Precis på samma sätt fungerar jag när det gäller socialt umgänge osv. Jag har nu suttit och i tankarna gnällt över att jag minsann aldrig gör något roligt eller kommer ut eller så. Förutom att jag nyss var i Uppsala, förraförra helgen var på teaterpremiär med efterföljande restaurangbesök, på torsdag ska på bio, nyss hade vänner över på middag, om någon vecka ska till Sthlm Horse Show och ja ni vet. Helt vardagliga saker, inget extraordinärt - men inte heller den misär jag ibland utmålar för mig själv.
Jag tror verkligen inte på tacksamhetsriter eller positivt attraherande tänkande eller sånt passiviserande mumbo jumbo. Men ibland kan det vara nyttigt att se var i livet man är jämfört med var man har varit förut. Och vara lite glad över att det nu kommer ett paket med smink som jag för några år sedan aldrig hade kunnat drömma om att ha råd med.
måndag 15 november 2010
Ett litet tillägg.
Det här med kärlek alltså. Det kan ju också vara så att den dör lite om den man älskar får för sig att skaffa mustasch. Ville bara säga det.
Dag 5 - vad är kärlek?
Jag vet att jag är udda när det gäller relationer. Jag tror inte att otrohet nödvändigtvis behöver innebära döden för ett förhållande och jag ser inte varför passion måste vara en av de viktigaste ingredienserna för ett fungerande äktenskap.
Folk brukar motivera sin skilsmässa med att "vi insåg att vi hade blivit bästa vänner som älskade varandra". Och jag förstår inte riktigt vad som är så fel med det? Det finns många saker som verkar vara värre. Brist på vänskap, till exempel. Brist på respekt. Brist på trivsel med varandra. Brist på passion och förälskelse verkar vara en märklig anledning till att bryta upp i mina ögon.
Jag är i alla fall lyckligt gift med min bästa vän. Vi är inte nyförälskade, särskilt passionerade eller vansinnigt förtjusta i att sitta och titta varandra i ögonen. Men vi har varit tillsammans i åtta år och om en hel arbetsdag går utan att jag får prata med honom på något sätt så saknar jag honom. Vi är inte Chuck och Blair, vi går inte mellan passionerat hat eller passionerad kärlek. Vi bara är. Bästa vänner som älskar varandra.
Det är kärlek för mig.
Folk brukar motivera sin skilsmässa med att "vi insåg att vi hade blivit bästa vänner som älskade varandra". Och jag förstår inte riktigt vad som är så fel med det? Det finns många saker som verkar vara värre. Brist på vänskap, till exempel. Brist på respekt. Brist på trivsel med varandra. Brist på passion och förälskelse verkar vara en märklig anledning till att bryta upp i mina ögon.
Jag är i alla fall lyckligt gift med min bästa vän. Vi är inte nyförälskade, särskilt passionerade eller vansinnigt förtjusta i att sitta och titta varandra i ögonen. Men vi har varit tillsammans i åtta år och om en hel arbetsdag går utan att jag får prata med honom på något sätt så saknar jag honom. Vi är inte Chuck och Blair, vi går inte mellan passionerat hat eller passionerad kärlek. Vi bara är. Bästa vänner som älskar varandra.
Det är kärlek för mig.
Dagens märkligaste upptäckt.
Det finns tydligen bloggar som nästan bara handlar om kläder och shopping från Odd Molly.
Sunt.
Sunt.
Tävling!
Ska vi tävla i vem som har haft en sämst dag hittills? Jag börjar:
Vaknade och insåg att det inte fanns något att äta hemma. Gravidhunger är inget att leka med, så jag gjorde mig i ordning och skulle åka och handla. På väg till bilen halkade jag på vår livsfarliga trappa och smällde i höften rejält. Hungrig som jag ändå var bestämde jag mig för att ändå försöka komma iväg och handla, men nehej! Bilen startade inte.
Så nu sitter jag här och är vanvettigt hungrig, har ont i höften så jag bara vill gråta och kan inte få hem barnen som slutar förskolan om 45 minuter.
Vem vill vara med i tävlingen? Lämna ert bidrag nedan.
Vaknade och insåg att det inte fanns något att äta hemma. Gravidhunger är inget att leka med, så jag gjorde mig i ordning och skulle åka och handla. På väg till bilen halkade jag på vår livsfarliga trappa och smällde i höften rejält. Hungrig som jag ändå var bestämde jag mig för att ändå försöka komma iväg och handla, men nehej! Bilen startade inte.
Så nu sitter jag här och är vanvettigt hungrig, har ont i höften så jag bara vill gråta och kan inte få hem barnen som slutar förskolan om 45 minuter.
Vem vill vara med i tävlingen? Lämna ert bidrag nedan.
söndag 14 november 2010
Dag 4 - Det här åt jag idag.
Frukost:
Fars dag-tårta med chokladmousse och hallon. Direkt från frysdisken. En rostad macka utan kanter.
Lunch:
Vegoschnitzel med pommes. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen.
Fika:
Toscakaka som min mormor hade bakat.Inte alls god, men den gav mig en försmak av knäcken som ska kokas om några veckor.
Middag:
Falafelrulle. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen. Eller strunta i det och köpa hämtmat istället.
Nu sitter jag och är sådär småsugen som man blir på kvällen. Clementin eller en oreo? Det ena är ju klart godare, men jag har fått sår på läpparna efter att ha ätit för många små surisar på för kort tid. Clementiner alltså. En av de få höjdpunkterna med vintern.
Fars dag-tårta med chokladmousse och hallon. Direkt från frysdisken. En rostad macka utan kanter.
Lunch:
Vegoschnitzel med pommes. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen.
Fika:
Toscakaka som min mormor hade bakat.Inte alls god, men den gav mig en försmak av knäcken som ska kokas om några veckor.
Middag:
Falafelrulle. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen. Eller strunta i det och köpa hämtmat istället.
Nu sitter jag och är sådär småsugen som man blir på kvällen. Clementin eller en oreo? Det ena är ju klart godare, men jag har fått sår på läpparna efter att ha ätit för många små surisar på för kort tid. Clementiner alltså. En av de få höjdpunkterna med vintern.
Tråk-söndag
Idag har det varit en sån där helt värdelös dag. Alla är trötta och griniga och gnälliga och barnen frågar "är det inte förskola idag, snälla?". Men nej, det var inte förskola idag. Det var en vanlig söndag, en gråregnig tråksöndag då ingenting händer.
Men! Ur tristess föds genialitet och konstnärsskap. Vilket vi blev varse förut idag. Jag har tydligen närt en konstnär vid min barm utan att veta om det. (En av fördelarna med att amma är att man faktiskt kan använda uttrycket "närt vid min barm" bokstavligen.)
Egentligen borde jag ta inträde för det här, men ni kan få se en blivande installatörs första installation/skulptur gratis. Noa kallar den "mitt konstverk". Varsågoda:
Nu syns det ju sjukt dåligt på den här bilden, men varje liten sak är placerad med yttersta noggrannhet. Allt är ihopkopplat med det andra och det är en finess i detaljerna som faktiskt gör mig riktigt stolt.
De första som kommenterar det här inlägget vinner biljetter till hans kommande utställning på Moderna Museet. Typ år 2025.
Men! Ur tristess föds genialitet och konstnärsskap. Vilket vi blev varse förut idag. Jag har tydligen närt en konstnär vid min barm utan att veta om det. (En av fördelarna med att amma är att man faktiskt kan använda uttrycket "närt vid min barm" bokstavligen.)
Egentligen borde jag ta inträde för det här, men ni kan få se en blivande installatörs första installation/skulptur gratis. Noa kallar den "mitt konstverk". Varsågoda:
Nu syns det ju sjukt dåligt på den här bilden, men varje liten sak är placerad med yttersta noggrannhet. Allt är ihopkopplat med det andra och det är en finess i detaljerna som faktiskt gör mig riktigt stolt.
De första som kommenterar det här inlägget vinner biljetter till hans kommande utställning på Moderna Museet. Typ år 2025.
lördag 13 november 2010
Nutidens mest uttjatade "sanning"
"Åh, facebook är så ytligt. Alla bara framställer sitt liv som idylliskt och skryter om hur bra de har det. Facebook är stället där man ljuger för sina vänner om sitt liv. Jag hatar Facebook!"
Jag vet inte jag, men om man nu upplever att de vänner man har är ytliga, lögnaktiga skrytmånsar - vad är det antagligen mest fel på? Vännerna, relationen eller det sociala medium de använder sig av?
Lite som att säga att ens nya tv är så himla värdelös, det är ju inga bra program på den. Men vafan, skaffa kabel-teve, säg upp bekantskapen med dina kassa vänner och sluta dissa något som bara är en kanal för det du egentligen stör dig på.
Jag vet inte jag, men om man nu upplever att de vänner man har är ytliga, lögnaktiga skrytmånsar - vad är det antagligen mest fel på? Vännerna, relationen eller det sociala medium de använder sig av?
Lite som att säga att ens nya tv är så himla värdelös, det är ju inga bra program på den. Men vafan, skaffa kabel-teve, säg upp bekantskapen med dina kassa vänner och sluta dissa något som bara är en kanal för det du egentligen stör dig på.
Dag 3 - mina föräldrar.
Om jag önskar att det fanns en egenskap som mina föräldrars gener inte hade skickat vidare till mig så skulle det nog vara fallenhet för foglossning under graviditeter. Eller ok, i det fallet kanske min pappa är rätt så oskyldig. Men ärligt talat, det är en rätt så kass egenskap att ha. Det och mitt tunna, mjuka, skandinaviska hår som aldrig blir vackert. Det däremot är helt och hållet min pappas fel.
Nåja, nu börjar fogarna lugna ner sig lite. Men att försöka hålla jämn takt med en pigg häst i snöglopp och halka, det gör inte under för ömma fogar. Konstigt nog.
Nåja, nu börjar fogarna lugna ner sig lite. Men att försöka hålla jämn takt med en pigg häst i snöglopp och halka, det gör inte under för ömma fogar. Konstigt nog.
Mörkrädd mitt i natten.
Om man sitter på internet mitt i natten när diverse moderatorer och upprätthållare inte är på hugget så är det lätt att bli manshatare. På riktigt. Vad är det för fel på dessa män - alltid män - som spyr ur sig så mycket galla om kvinnor, invandrare och allt som inte är precis som deras heterosexuella, vita, manliga norm säger att det ska vara?
De verkar vara så många också. Jag bara hoppas att de är få, men jävligt aktiva. För annars är det tamefan illa ute med mänskligheten.
/Äcklad.
De verkar vara så många också. Jag bara hoppas att de är få, men jävligt aktiva. För annars är det tamefan illa ute med mänskligheten.
/Äcklad.
fredag 12 november 2010
Dag 2 - Min första kärlek.
Jag blev kär första gången när jag var 5 år. Han hette Pontus, vi gick på samma dagis och brukade leka pusslekar. Sen flyttade vi ifrån honom och jag fick mitt hjärta krossad, tills jag blev kär i någon annan.
Jag har varit konstant förälskad och kär i någon sedan jag var 5 år. Det är 21 år av obesvarad och besvarad kärlek. 21 år! Fatta vad mycket. Förstå vad mycket tid jag har lagt ner på att tänka på killar, på att undra om kärleken är besvarad, på att tolka minsta lilla signal. Nu tycker jag väl att "karltokig" är ett förskräckligt fult ord, men om någon kommer på en bra synonym till det så är det jag.
Min syster däremot, hon blev nog förälskad första gången på högstadiet eller liknande. Jag fattar fortfarande inte hur två så olika människor kan dela så pass mycket dna och ha samma uppväxt.
Anyhow, även ni som inte bloggar den här listan kanske vill dela med er av vem er första kärlek var? Hit the kommentarsfält nu!
Jag har varit konstant förälskad och kär i någon sedan jag var 5 år. Det är 21 år av obesvarad och besvarad kärlek. 21 år! Fatta vad mycket. Förstå vad mycket tid jag har lagt ner på att tänka på killar, på att undra om kärleken är besvarad, på att tolka minsta lilla signal. Nu tycker jag väl att "karltokig" är ett förskräckligt fult ord, men om någon kommer på en bra synonym till det så är det jag.
Min syster däremot, hon blev nog förälskad första gången på högstadiet eller liknande. Jag fattar fortfarande inte hur två så olika människor kan dela så pass mycket dna och ha samma uppväxt.
Anyhow, även ni som inte bloggar den här listan kanske vill dela med er av vem er första kärlek var? Hit the kommentarsfält nu!
torsdag 11 november 2010
"Julen är barnens högtid"
Åh vad frustrerande det uttrycket är. Varför skulle det vara så? Vem har bestämt det? Sen när har barnen fått paxa den bästa högtiden ever som sin egen?
Jag börjar längta efter julen någon gång på sommaren. Så fort det blir höst i luften får jag ilningar av julglädje. Jag köper jultidningar, klipper ut nya recept och planerar julplanteringar tidigt i november. Jag skriver listor på julgodis och jag köper nytt pynt. Jag spelar julmusik så fort jag får. Jag bakar pepparkakor och lussebullar och letar dekorationer och bara insuper, älskar, avgudar julen.
Mina barn tycker om julen, det gör de. De älskar att baka med mig, de älskar julgran och julkalender och har nog svårt att sova dagen innan julafton. Självklart blir de lyriska av tomte och julgodis och framförallt julklappar men de kommer inte i närheten av de månader av förväntan och förberedelse som jag lägger ner på julen. Någon dag kanske de kommer dit, men än är de inte där. Än är det främst julaftonen som lockar.
Så nej, julen är inte barnens högtid. Så back off!
Jag börjar längta efter julen någon gång på sommaren. Så fort det blir höst i luften får jag ilningar av julglädje. Jag köper jultidningar, klipper ut nya recept och planerar julplanteringar tidigt i november. Jag skriver listor på julgodis och jag köper nytt pynt. Jag spelar julmusik så fort jag får. Jag bakar pepparkakor och lussebullar och letar dekorationer och bara insuper, älskar, avgudar julen.
Mina barn tycker om julen, det gör de. De älskar att baka med mig, de älskar julgran och julkalender och har nog svårt att sova dagen innan julafton. Självklart blir de lyriska av tomte och julgodis och framförallt julklappar men de kommer inte i närheten av de månader av förväntan och förberedelse som jag lägger ner på julen. Någon dag kanske de kommer dit, men än är de inte där. Än är det främst julaftonen som lockar.
Så nej, julen är inte barnens högtid. Så back off!
Dag 1 - Om mig
Som bloggare känns det lite märkligt att skriva ett inlägg med titeln "om mig". Jag menar, det är ju det enda jag skriver om hela tiden. Mig själv. Mina tankar. Min familj. Men sedan så slår det mig att det ju självklart inte är så att ni vet allt om mig för det. Så nu kör vi på lite högtravande och så ser vi var vi hamnar. Frågor på det?
Den tidiga barndomen
Så var ska vi börja? Tja, vi börjar väl från början då. Jag är född i Örebro. Flyttade till Gävle när jag var ett år. Inte ett eget beslut då, i den åldern är man ju rätt benägen att göra som resten av familjen. I Gävle lärde jag mig tala norrländska, jag fick en lillasyster och jag bodde på tredje tvärgatan i stadsdelen Brynäs. Man kan nästan påstå att min sociala förmåga peakade under de år jag bodde i Gävle. Jag hade massor av vänner och var mycket omtyckt. Ah... den tiden mellan 1 och 6 år får jag aldrig tillbaka.
Nåja, sen flyttade vi till Nyköping i Sörmland.
Uppväxten
Tja, Nyköping är ju inte världens roligaste stad. Som tur var bodde vi på landet ca en mil utanför. Ett vitt tegelhus, precis som nu. Så barndomsromantiskt av mig, no? Jag gick i världens sämsta skola i en liten håla som befolkades av inskränkta rasister främst. Alltså, det här är ju verkligen jättetråkig information så vi hoppar lite och tar det i punktform. Spelade teater hela uppväxten. Red på ridskola och egen häst. Konstant olyckligt kär. Konstanta problem med kompisar. Började musikklass i högstadiet. Fick aldrig vara lucia. Konstant olyckligt kär, tills jag var 15 och blev ihop med min bästa kompis kusin. Så fungerar det i småstäder vetja.
Var är vi nu? Ungefär gymnasiet? Jag gick språk/samhäll, hade pojkvän (en annan än min kompis kusin) och hade kompisar. Fick suveräna betyg, red fortfarande på ridskola, mina föräldrar skilde sig och jag kände för att skicka upp ett stort fyrverkeri för att fira. Vi flyttade in till stan, jag började dricka alkohol och upptäckte hur kul det är att vara full. Sen tog det slut med både kompisar (en del av dem) och pojkvännen och så var det dags för sista året på gymnasiet. Som fortsatte ungefär som de tidigare åren, bara med ny pojkvän (min nuvarande make I might add), lite annorlunda vänskapskonstellation och lite mer alkohol.
Sen tog jag studenten och jobbade på bank, tågluffade och blev sambo. Skaffade katt, flyttade tillbaka till min barndomsstad och började plugga. Blev på smällen, mycket planerat. Fick enorm foglossning och gick på kryckor. Födde barn, fortsatte plugga, blev med barn igen. Och någonstans där började jag blogga, så resten av mitt liv finns väl dokumenterat. Så här är jag nu. 26 år, gravid med tredje barnet, karriärsångest, villaägare och småborgerlig trots mitt vänsterhjärta.
Ni ser ju vilket makalöst tråkigt inlägg det här blev. Jag tror att den som skapade listan hade tänkt sig lite intressantare personer. Eller så tänkte de sig bara att man kanske inte behövde skriva sin livs historia, utan behandla ämnet lite enklare. Vilket jag vid närmre eftertanke skulle ha gjort. Nåja, det är aldrig för sent, vi kör på't:
E står för Elak som jag ibland kan vara.
L står för lat, det behöver jag nog inte förklara.
L igen kan få stå för lugn även om det är fel
E, ja envis är jag väl också "en del"
N...u kommer jag inte på något mer.
Den tidiga barndomen
Så var ska vi börja? Tja, vi börjar väl från början då. Jag är född i Örebro. Flyttade till Gävle när jag var ett år. Inte ett eget beslut då, i den åldern är man ju rätt benägen att göra som resten av familjen. I Gävle lärde jag mig tala norrländska, jag fick en lillasyster och jag bodde på tredje tvärgatan i stadsdelen Brynäs. Man kan nästan påstå att min sociala förmåga peakade under de år jag bodde i Gävle. Jag hade massor av vänner och var mycket omtyckt. Ah... den tiden mellan 1 och 6 år får jag aldrig tillbaka.
Nåja, sen flyttade vi till Nyköping i Sörmland.
Uppväxten
Tja, Nyköping är ju inte världens roligaste stad. Som tur var bodde vi på landet ca en mil utanför. Ett vitt tegelhus, precis som nu. Så barndomsromantiskt av mig, no? Jag gick i världens sämsta skola i en liten håla som befolkades av inskränkta rasister främst. Alltså, det här är ju verkligen jättetråkig information så vi hoppar lite och tar det i punktform. Spelade teater hela uppväxten. Red på ridskola och egen häst. Konstant olyckligt kär. Konstanta problem med kompisar. Började musikklass i högstadiet. Fick aldrig vara lucia. Konstant olyckligt kär, tills jag var 15 och blev ihop med min bästa kompis kusin. Så fungerar det i småstäder vetja.
Var är vi nu? Ungefär gymnasiet? Jag gick språk/samhäll, hade pojkvän (en annan än min kompis kusin) och hade kompisar. Fick suveräna betyg, red fortfarande på ridskola, mina föräldrar skilde sig och jag kände för att skicka upp ett stort fyrverkeri för att fira. Vi flyttade in till stan, jag började dricka alkohol och upptäckte hur kul det är att vara full. Sen tog det slut med både kompisar (en del av dem) och pojkvännen och så var det dags för sista året på gymnasiet. Som fortsatte ungefär som de tidigare åren, bara med ny pojkvän (min nuvarande make I might add), lite annorlunda vänskapskonstellation och lite mer alkohol.
Sen tog jag studenten och jobbade på bank, tågluffade och blev sambo. Skaffade katt, flyttade tillbaka till min barndomsstad och började plugga. Blev på smällen, mycket planerat. Fick enorm foglossning och gick på kryckor. Födde barn, fortsatte plugga, blev med barn igen. Och någonstans där började jag blogga, så resten av mitt liv finns väl dokumenterat. Så här är jag nu. 26 år, gravid med tredje barnet, karriärsångest, villaägare och småborgerlig trots mitt vänsterhjärta.
Ni ser ju vilket makalöst tråkigt inlägg det här blev. Jag tror att den som skapade listan hade tänkt sig lite intressantare personer. Eller så tänkte de sig bara att man kanske inte behövde skriva sin livs historia, utan behandla ämnet lite enklare. Vilket jag vid närmre eftertanke skulle ha gjort. Nåja, det är aldrig för sent, vi kör på't:
E står för Elak som jag ibland kan vara.
L står för lat, det behöver jag nog inte förklara.
L igen kan få stå för lugn även om det är fel
E, ja envis är jag väl också "en del"
N...u kommer jag inte på något mer.
Hakar på en trend.
Jodå. De flesta bloggar jag läser har hakat på en lista som florerar i både engelsk och svensk form. Nämligen den här:
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Så, ett inlägg om dagen. Är någon på?
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Så, ett inlägg om dagen. Är någon på?
onsdag 10 november 2010
Men sluta kräv perfektion!
Ibland blir jag så omåttligt trött på alla föräldrars besatthet av att på något sätt fostra perfekta människor. Ja, jag själv gör precis likadant. Vad är det för fel på oss? Är vi perfekta eller? Nej. Duger vi ändå? Ja.
Jag till exempel tränar för lite, ser för mycket på tv-serier, är ibland lat och alldeles för oengagerad. Jag är inte ute i naturen, jag är inte särskilt konstnärlig eller insatt i världspolitiken på en djupare nivå. Jag pratar bara två språk flytande och ett hjälpligt, jag svär för mycket och jag har svårt att tänka positivt när jag är sur. Men jag duger. Ändå.
Era barn kommer inte bli Ricki Lake-feta om de får dricka juice till frukost ibland. De kommer inte bli skolskjutare för att de får spela tv-spel. De kommer inte växa upp till osociala psykopater för att de inte sysslar med rätt sorts fritidsintresse. De kommer - förmodligen - växa upp till helt vanliga bra människor med fel och brister de också. Oavsett hur anala ni är.
Det finns vissa viktiga saker. Resten är liksom mest önskedrömmar som smeker föräldraegot. Nej, ni kommer inte uppfostra världens bästa människa. Inse det och ta ut pinnen och slappna av lite. Och ge barnet en kaka.
Jag till exempel tränar för lite, ser för mycket på tv-serier, är ibland lat och alldeles för oengagerad. Jag är inte ute i naturen, jag är inte särskilt konstnärlig eller insatt i världspolitiken på en djupare nivå. Jag pratar bara två språk flytande och ett hjälpligt, jag svär för mycket och jag har svårt att tänka positivt när jag är sur. Men jag duger. Ändå.
Era barn kommer inte bli Ricki Lake-feta om de får dricka juice till frukost ibland. De kommer inte bli skolskjutare för att de får spela tv-spel. De kommer inte växa upp till osociala psykopater för att de inte sysslar med rätt sorts fritidsintresse. De kommer - förmodligen - växa upp till helt vanliga bra människor med fel och brister de också. Oavsett hur anala ni är.
Det finns vissa viktiga saker. Resten är liksom mest önskedrömmar som smeker föräldraegot. Nej, ni kommer inte uppfostra världens bästa människa. Inse det och ta ut pinnen och slappna av lite. Och ge barnet en kaka.
Doftljus och sprit. Fast inte på det roliga sättet.
Om det är någonstans jag brister som förälder så är det att vara en florence nightingale med svala händer och baddande handdukar. Jag som inte ens klarar av att torka upp kattkräks befinner mig helt plötsligt ensam med ett magsjukt barn och bara känner hur jag inte utstrålar ett "lugn, mamma fixar det här". Snarare ett "vafan, kan inte den andra föräldern komma hem snart?!".
Jag ställer fram en hink, lägger fram en handduk och byter kräkspåse vid behov. I övrigt blir det stackars barnet utelämnat till sig självt. Jag säger visserligen "såja, såja", men sitter lugnt förankrat vid fotänden av den sjuka telningen. Jag tänder doftljus för att undvika stanken och blundar och hyperventilerar för att låta bli att bli dålig själv.
Så långt ifrån hårhållning och pannbaddning som det bara går. Men han fick i alla fall välja film helt själv, stackaren.
Jag ställer fram en hink, lägger fram en handduk och byter kräkspåse vid behov. I övrigt blir det stackars barnet utelämnat till sig självt. Jag säger visserligen "såja, såja", men sitter lugnt förankrat vid fotänden av den sjuka telningen. Jag tänder doftljus för att undvika stanken och blundar och hyperventilerar för att låta bli att bli dålig själv.
Så långt ifrån hårhållning och pannbaddning som det bara går. Men han fick i alla fall välja film helt själv, stackaren.
Saker ni (antagligen) inte visste om mig, del 2.
Jag kan vifta på öronen. Men jag kan inte blöda näsblod.
Åh, dessa kroppsliga små egenheter.
Och dagens mest ointressanta blogginlägg is brought to you by Ellen!
Åh, dessa kroppsliga små egenheter.
Och dagens mest ointressanta blogginlägg is brought to you by Ellen!
tisdag 9 november 2010
Ellen från frostmofjället.
En seg bloggdag idag, jag vet. Men jag har varit med om en nära döden-upplevelse. Eller mer än så, en nära "frysa ihjäl i en snödriva"-upplevelse. Vilket kanske rent tekniskt är "nära döden", men det låter ju häftigare med snödrivor.
I alla fall, vi har snöoväder här i Närke. Riktigt snöoväder. Det blåser, snöar från sidan och är halt. Tror ni att vi hade hunnit sätta på vinterdäcken på den bil jag använder? Nej. Tror ni att jag ändå behövde hämta barnen? Tja, det trodde jag i alla fall. Eller, det tror jag ju fortfarande. Det brukar inte vara så att förskolepersonalen uppskattar att man inte dyker upp och hämtar barnen.
Ni märker väl varthän det barkar? Jo men visst. Jag var tvungen att GÅ till förskolan. I snöstormen. Och här pratar vi inte om en lugn liten promenad bland skyddade hus. Nej nej, jag var tvungen att ge mig ut på landsväg som var kantad enbart av öppna fält. Vet ni hur ont snö gör när det träffar ansiktet i typ 100 km/h? Jätteont!
Sen kom jag då äntligen fram till förskolan och var ungefär tre sekunder från att svimma då jag inte tog av mig de varma ytterkläderna tillräckligt snabbt. Började gråta och i princip hyperventilera samtidigt som jag fräste åt båda barnen att klä på sig.
Sen var det bara att göra samma vandring igen. Åt andra hållet. Med två små barn i släptåg.
Första dagen med snö ska vara mysig och trevlig. Inomhus. Med clementiner, filtar och tända brasor. Den ska inte tillbringas på en öde och snöig landsväg med fogproblem och sammandragningar.
Bara så att ni vet.
I alla fall, vi har snöoväder här i Närke. Riktigt snöoväder. Det blåser, snöar från sidan och är halt. Tror ni att vi hade hunnit sätta på vinterdäcken på den bil jag använder? Nej. Tror ni att jag ändå behövde hämta barnen? Tja, det trodde jag i alla fall. Eller, det tror jag ju fortfarande. Det brukar inte vara så att förskolepersonalen uppskattar att man inte dyker upp och hämtar barnen.
Ni märker väl varthän det barkar? Jo men visst. Jag var tvungen att GÅ till förskolan. I snöstormen. Och här pratar vi inte om en lugn liten promenad bland skyddade hus. Nej nej, jag var tvungen att ge mig ut på landsväg som var kantad enbart av öppna fält. Vet ni hur ont snö gör när det träffar ansiktet i typ 100 km/h? Jätteont!
Sen kom jag då äntligen fram till förskolan och var ungefär tre sekunder från att svimma då jag inte tog av mig de varma ytterkläderna tillräckligt snabbt. Började gråta och i princip hyperventilera samtidigt som jag fräste åt båda barnen att klä på sig.
Sen var det bara att göra samma vandring igen. Åt andra hållet. Med två små barn i släptåg.
Första dagen med snö ska vara mysig och trevlig. Inomhus. Med clementiner, filtar och tända brasor. Den ska inte tillbringas på en öde och snöig landsväg med fogproblem och sammandragningar.
Bara så att ni vet.
Plötsligt händer det.
Det är - för mig - så himla lätt att vara så uppe i hela det här med att vara gravid att jag lätt glömmer vad som kommer efteråt. Det slutar liksom med en förlossning (som jag ser fram emot den! inte ironiskt alltså) och öm kropp och så glömmer jag att det faktiskt kommer en mjuk liten ullegulle också.
Mina bebisar är så sjukt fina. De är verkligen det. Som större barn blir de mer mediokra (som typ alla barn ju blir), men som bebisar är de exceptionellt söta. Hårlösa. Tjocka. Ätbara, nästan! Jag hoppas att trean har hår, det vore något nytt. I övrigt hoppas jag att hen är söt som sina storasyskon. Bara för att inte störa harmonin. Typ.
Åh, tänk att om några månader har jag en sån här igen. Så jäkla fint det är.
(Det borde inte vara så svårt att gissa vem som är vem av dem, men eftersom maken har taggat bebisbilderna hej vilt med fel namn i vårt webalbum så är det tydligen krångligt.)
Mina bebisar är så sjukt fina. De är verkligen det. Som större barn blir de mer mediokra (som typ alla barn ju blir), men som bebisar är de exceptionellt söta. Hårlösa. Tjocka. Ätbara, nästan! Jag hoppas att trean har hår, det vore något nytt. I övrigt hoppas jag att hen är söt som sina storasyskon. Bara för att inte störa harmonin. Typ.
Åh, tänk att om några månader har jag en sån här igen. Så jäkla fint det är.
(Det borde inte vara så svårt att gissa vem som är vem av dem, men eftersom maken har taggat bebisbilderna hej vilt med fel namn i vårt webalbum så är det tydligen krångligt.)
måndag 8 november 2010
Det mest förbjudna.
"Jag förstår inte hur man någonsin kan slå sitt barn" brukar föräldrar hävda. Jag vet inte, men jag kan ju inte vara ensam om att förstå? Inte godkänna, inte tycka det är ok. Men förstå.
Jag kan förstå att en förälder i ren desperation slår sitt barn. Jag förstår chocken, skammen, självklandrandet, självhatet efteråt. Men jag förstår också själva handlingen. Jag förstår hur det brister, hur man utan att tänka på det har lyft handen. Jag kan verkligen sätta mig in i den situationen, tro det eller ej. Trots att jag har varit i andra änden kan jag förstå den handlingen. Det är hemskt och ska inte få förekomma, men det gör det. Tyvärr.
Det jag inte förstår är de som använder fysisk bestraffning som uppfostringsmetod. Som medvetet och beräknande snärtar till barnet på handen. Som lugnt och sansat ger det ostyriga barnet en dask i rumpan. Som i bestraffande anda drar i örat, luggar, nyper, biter för att visa att man inte får bitas (!).
Det är inte konstigt att vi är snabba att fördöma föräldern som ger treåringen en örfil. Hur kan man? Stackars barn! Vilken hemsk mamma, vilken avskyvärd pappa! Men samtidigt, jag kan förstå.
Att däremot systematiskt utsätta sitt eller sina barn för fysisk bestraffning och kränkning, det är oförståeligt. Men tyvärr rätt så accepterat. För det är ju skillnad på våld och våld. "Och såna där som slår sina barn, de är ju hemska. Men jag, jag slåss inte. Jag uppfostrar ju bara..."
Jag kan förstå att en förälder i ren desperation slår sitt barn. Jag förstår chocken, skammen, självklandrandet, självhatet efteråt. Men jag förstår också själva handlingen. Jag förstår hur det brister, hur man utan att tänka på det har lyft handen. Jag kan verkligen sätta mig in i den situationen, tro det eller ej. Trots att jag har varit i andra änden kan jag förstå den handlingen. Det är hemskt och ska inte få förekomma, men det gör det. Tyvärr.
Det jag inte förstår är de som använder fysisk bestraffning som uppfostringsmetod. Som medvetet och beräknande snärtar till barnet på handen. Som lugnt och sansat ger det ostyriga barnet en dask i rumpan. Som i bestraffande anda drar i örat, luggar, nyper, biter för att visa att man inte får bitas (!).
Det är inte konstigt att vi är snabba att fördöma föräldern som ger treåringen en örfil. Hur kan man? Stackars barn! Vilken hemsk mamma, vilken avskyvärd pappa! Men samtidigt, jag kan förstå.
Att däremot systematiskt utsätta sitt eller sina barn för fysisk bestraffning och kränkning, det är oförståeligt. Men tyvärr rätt så accepterat. För det är ju skillnad på våld och våld. "Och såna där som slår sina barn, de är ju hemska. Men jag, jag slåss inte. Jag uppfostrar ju bara..."
Saker ni (antagligen) inte visste om mig, del 1
Jag har aldrig någonsin lyckats föna håret torrt med en hårfön. Aldrig. Jag tröttnar alltid när håret fortfarande är fuktigt. Frisörer blåser det torrt på två sekunder. Jag står en halvtimme och får bara luggen torr.
Det kanske inte var sådär jättespännande information. Men det är åtminstone en förklaring till varför jag så ofta har en bad hair day.
Det kanske inte var sådär jättespännande information. Men det är åtminstone en förklaring till varför jag så ofta har en bad hair day.
söndag 7 november 2010
Dagen i bilder.
Idag har jag...
... städat hela huset för att det är så skönt att börja veckan i ett rent hem. Och ja, den blå väggen är fortfarande tom. Men inte så länge till, förhoppningsvis.
Fast egentligen ville jag...
... ligga och slappa och spela "Angry Birds" hela dagen som Vissa Andra gjorde. Å andra sidan kan han inte gå pga höstblåsor på fotsulorna, så jag antar att jag inte hade velat vara i hans skor (pun intended) ändå.
Fler bilder än så blev det inte, för mer saker än så har jag inte gjort. Eller jo, jag har ju slösurfat lite. Nyss var jag även över till grannen för att låna socker till de chokladbollar maken lovat att göra. Jag antar att jag skulle kunna ha tagit ett kort på grannen, men någonstans där går gränsen för vad jag gör för min blogg. Ledsen hörrni. Han är nämligen både snygg och trevlig. Fast inte så värst singel.
Fast egentligen ville jag...
Fler bilder än så blev det inte, för mer saker än så har jag inte gjort. Eller jo, jag har ju slösurfat lite. Nyss var jag även över till grannen för att låna socker till de chokladbollar maken lovat att göra. Jag antar att jag skulle kunna ha tagit ett kort på grannen, men någonstans där går gränsen för vad jag gör för min blogg. Ledsen hörrni. Han är nämligen både snygg och trevlig. Fast inte så värst singel.
Dagens statusuppdatering.
"Ellen noterar att 50.4% av mina facebookvänner är människor jag lärt känna via nätet. How very modern av mig."
True story faktiskt. Antagligen för att de är vettiga människor som jag tycker om för deras personligheter och sunda åsikter. (Inte för att den övriga halvan är så illa den heller, jag har rensat bort alla puckon för länge sen.)
För ett tag sedan fick jag skäll för att jag hade råkat outa - på facebook! - att jag och den arga personen hade träffats via nätet. Känns inte det lite märkligt? Att på ett digitalt socialt nätverk inte kunna erkänna att man lärt känna människor via ett annat digitalt socialt nätverk?
Är det ens något att skämmas över? Jodå, jag har också varit skeptisk i mina dagar. Internetvänner, hur sunt låter det egentligen? Men vadfan, om jag ska välja mellan sjukt trevliga och coola människor med bra bandbredd, eller random people som bara råkar komma i min väg - ja då är valet inte svårt. Därmed inte sagt att random people inte kan visa sig vara helt underbara de också, men det är väl inte konstigt att man klickar bättre med människor som man vet från början har liknande värderingar och referensramar?
Nåja. Hälften av facebookvännerna är såna jag främst umgås med via nätet. Socialt inkompetent som jag är har jag internet att tacka för... tja. Hälften av min vänskapskrets.
True story faktiskt. Antagligen för att de är vettiga människor som jag tycker om för deras personligheter och sunda åsikter. (Inte för att den övriga halvan är så illa den heller, jag har rensat bort alla puckon för länge sen.)
För ett tag sedan fick jag skäll för att jag hade råkat outa - på facebook! - att jag och den arga personen hade träffats via nätet. Känns inte det lite märkligt? Att på ett digitalt socialt nätverk inte kunna erkänna att man lärt känna människor via ett annat digitalt socialt nätverk?
Är det ens något att skämmas över? Jodå, jag har också varit skeptisk i mina dagar. Internetvänner, hur sunt låter det egentligen? Men vadfan, om jag ska välja mellan sjukt trevliga och coola människor med bra bandbredd, eller random people som bara råkar komma i min väg - ja då är valet inte svårt. Därmed inte sagt att random people inte kan visa sig vara helt underbara de också, men det är väl inte konstigt att man klickar bättre med människor som man vet från början har liknande värderingar och referensramar?
Nåja. Hälften av facebookvännerna är såna jag främst umgås med via nätet. Socialt inkompetent som jag är har jag internet att tacka för... tja. Hälften av min vänskapskrets.
Åh hjälp!
Efter att ha sett Enron igår så fick jag en klump i magen. Sånt här sker hela tiden. Våra banker är delaktiga i det. Vi är delaktiga i det. Vi sparar i fonder och aktier och även om vi inte är spekulanter så gömmer vi ju inte våra pengar i madrassen heller precis. Vi förväntar oss att husets värde stiger så att vi kan låna till renoveringar som gör att värdet ska stiga mer. Vi spekulerar ju också. I mindre skala, visst. Men ändå.
Gå och se den om ni kan. Det är till och med värt att åka till Örebro för sakens skull. Dessutom finns det trevligt sällskap här också då, en bonus minst sagt!
Gå och se den om ni kan. Det är till och med värt att åka till Örebro för sakens skull. Dessutom finns det trevligt sällskap här också då, en bonus minst sagt!
lördag 6 november 2010
"Nånting nånting...styla en gravid... nånting... sminka en gris."
Men det betyder ju inte att man inte ska försöka! Eller hur?
Jag ska ge mig iväg på teater med min kära mor ikväll. Först var jag tvungen att ta en tupplur för att ens orka komma iväg. Sen var jag tvungen att sminka mig ända upp till ögonbrynen (I kid you not) bara för att känna mig så pigg som tuppluren borde ha gjort mig. Nu sitter jag och känner en annalkande hunger, vilket oroar mig - jag tror att pjäsen är lång. Men jag vet inte hur lång. Och middagen ska vi äta efteråt.
För någon som i princip går efter skalmans mat- och sovklocka blir det här ett äventyr utan dess like. Jag menar, jag vet inte ens hur länge jag kommer behöva sitta i en och samma ställning. Det här kan bli helt wild and crazy - hur många kroppsdelar hinner somna innan pausen?
Jag hoppas att ni får en lika rafflande lördagskväll som jag. Åtminstone i närheten.
För någon som i princip går efter skalmans mat- och sovklocka blir det här ett äventyr utan dess like. Jag menar, jag vet inte ens hur länge jag kommer behöva sitta i en och samma ställning. Det här kan bli helt wild and crazy - hur många kroppsdelar hinner somna innan pausen?
Jag hoppas att ni får en lika rafflande lördagskväll som jag. Åtminstone i närheten.
fredag 5 november 2010
Oskuldens tid är förbi.
Jag har just förlorat min "handla online från utländska sidor"-oskuld. Jag vet, jag är senare än typ alla andra. Men någon ska ju vara det också.
Vad jag köpte? Ja men smink så klart. Kläder passar inte. Skor är onödigt när jag inte vet vilken skostorlek jag kommer ha efter att ungen har kommit (fun fact för er oförlösta; man inte bara bajsar på sig under förlossningen - många får också större fötter efter de varit gravida). Nagellack är inte ett alternativ eftersom "stopp och väx" aldrig gjorde så att nagelbitaren slutade eller naglarna växte.
Smink kändes som det enda kvarvarande alternativet. Jag ska möta vintermörkret med pigga ögonskuggor och felfri hy. Eller i alla fall översminkad ful hy. Vad finns kvar annars att piffa upp sig med? Håret har jag gett upp för länge sen. Tokroliga strumpbyxor blir mest tokiga när de sitter på någon som come february kommer känna sig som en badtunna. Så, smink it is.
Tja, det var min fredagskväll det.
Vad jag köpte? Ja men smink så klart. Kläder passar inte. Skor är onödigt när jag inte vet vilken skostorlek jag kommer ha efter att ungen har kommit (fun fact för er oförlösta; man inte bara bajsar på sig under förlossningen - många får också större fötter efter de varit gravida). Nagellack är inte ett alternativ eftersom "stopp och väx" aldrig gjorde så att nagelbitaren slutade eller naglarna växte.
Smink kändes som det enda kvarvarande alternativet. Jag ska möta vintermörkret med pigga ögonskuggor och felfri hy. Eller i alla fall översminkad ful hy. Vad finns kvar annars att piffa upp sig med? Håret har jag gett upp för länge sen. Tokroliga strumpbyxor blir mest tokiga när de sitter på någon som come february kommer känna sig som en badtunna. Så, smink it is.
Tja, det var min fredagskväll det.
Aldrig är jag nöjd.
Sol på hösten är ju helt värdelöst. Åtminstone om man är hemma och pluggar hela dagen. Helt plötsligt syns exakt varenda fläck på fönstren. Teven är kladdig och full av fingertryck. Det ligger smulor på hela golvet. Tandkrämsrester i handfatet. Dammtussar som lurkar under fåtöljen. Katthår på mattan.
Som sagt, helt värdelöst. På hösten ska det vara mörkt och disigt så att man för en gångs skull får lite respit från städkravet. Visst, stöket finns ju där ändå. Men det syns inte. Och det är huvudsaken.
Nu ska jag googla mörkläggningsgardiner. Något måste ju göras. Men städning har jag inte lust med.
Som sagt, helt värdelöst. På hösten ska det vara mörkt och disigt så att man för en gångs skull får lite respit från städkravet. Visst, stöket finns ju där ändå. Men det syns inte. Och det är huvudsaken.
Nu ska jag googla mörkläggningsgardiner. Något måste ju göras. Men städning har jag inte lust med.
4 saker... (när man inte har inspiration).
Jag tog Kajsa på orden och snodde utmaningen. Jag har visserligen ett annat inlägg på g, där jag gör en Anna och visar mig före och efter smink. Men jag är så inihelvete ful på före-bilden att jag inte vet om jag vågar. Så tills dess kör jag på en enkel utmaning!
4 tv-program jag ser
1. Sons of Anarchy
2. The Office
3. Veronica Mars (om och om igen)
4. Grey's Anatomy
4 saker jag gjort idag
1. Blivit glad över att maken klarade en svår jobbgrej idag. Något som ger extra klirr i kassan i tid till julen.
2. Gjort en äcklig smoothie utan hallon och nästan kräkts av den.
3. Försovit mig och därför lämnat barnen på förskolan en timme för sent
4. Pluggat
4 saker jag längtar efter
1. Lussebullar
2. Julen
3. Bebisen (ja, det är rätt ordning faktiskt)
4. Sushi
4 saker på önskelistan
1. Smink, i mängder!
2. Lussebullar
3. En systemkamera
4. Typ en megavinst på 450 miljoner kronor. Vilket ju gör att de andra önskningarna blir överflödiga, ty då kan jag köpa vad jag vill. Även kärlek.
4 saker jag avskyr
1. Jag klarar av rasister, nazister, dåliga föräldrar, buskis och andra hemskheter här så att jag sedan kan gå in på viktigare saker som...
2. Prison Break. Det måste ju vara sämsta programmet ever?
3. Graviditetsfinnar
4. Dåligt föräldrasamvete. Lätt värdelösaste egenskapen ever.
4 jag utmanar
Tja... Anna-Klara (bara för att få henne att blogga mer), Jeanette, Malinka och vem som nu känner sig manad. Go crazy!
4 tv-program jag ser
1. Sons of Anarchy
2. The Office
3. Veronica Mars (om och om igen)
4. Grey's Anatomy
4 saker jag gjort idag
1. Blivit glad över att maken klarade en svår jobbgrej idag. Något som ger extra klirr i kassan i tid till julen.
2. Gjort en äcklig smoothie utan hallon och nästan kräkts av den.
3. Försovit mig och därför lämnat barnen på förskolan en timme för sent
4. Pluggat
4 saker jag längtar efter
1. Lussebullar
2. Julen
3. Bebisen (ja, det är rätt ordning faktiskt)
4. Sushi
4 saker på önskelistan
1. Smink, i mängder!
2. Lussebullar
3. En systemkamera
4. Typ en megavinst på 450 miljoner kronor. Vilket ju gör att de andra önskningarna blir överflödiga, ty då kan jag köpa vad jag vill. Även kärlek.
4 saker jag avskyr
1. Jag klarar av rasister, nazister, dåliga föräldrar, buskis och andra hemskheter här så att jag sedan kan gå in på viktigare saker som...
2. Prison Break. Det måste ju vara sämsta programmet ever?
3. Graviditetsfinnar
4. Dåligt föräldrasamvete. Lätt värdelösaste egenskapen ever.
4 jag utmanar
Tja... Anna-Klara (bara för att få henne att blogga mer), Jeanette, Malinka och vem som nu känner sig manad. Go crazy!
torsdag 4 november 2010
Uppror.
Min mamma ska tydligen göra uppror mot mig. Hon tycker att det är Så Hemskt att Emmy inte får ha massor av söta klänningar. Så när hon får chansen (typ till jul) så tänker hon enligt uppgift köpa såna där fina söta klänningar.
För "Du hade ju bara kjol hela tiden när du var liten och du har ju inte tagit någon skada av det!"
Man bara, näe det är ju jättesunt att bry sig om sitt utseende lika mycket som jag gör. Det är ju skitvettigt att lägga en stor del av sitt egenvärde i hur man ser ut. Och nej, allt går självklart inte att skylla på de förbaskade kjolarna. Men uppenbarligen har jag ju tagit skada av att redan som fyra-femåring vara utseendefixerad.
So shoot me om jag inte vill att min dotter ska bli likadan.
För "Du hade ju bara kjol hela tiden när du var liten och du har ju inte tagit någon skada av det!"
Man bara, näe det är ju jättesunt att bry sig om sitt utseende lika mycket som jag gör. Det är ju skitvettigt att lägga en stor del av sitt egenvärde i hur man ser ut. Och nej, allt går självklart inte att skylla på de förbaskade kjolarna. Men uppenbarligen har jag ju tagit skada av att redan som fyra-femåring vara utseendefixerad.
So shoot me om jag inte vill att min dotter ska bli likadan.
onsdag 3 november 2010
Räddare i nöden.
Om jag ska ge min odödliga kärlek till någon eller något så blir det just nu till barnpsykologen vi träffade i måndags, samt till boken "explosiva barn".
De två i kombo alltså. En livboj som inget annat.
Till och med bättre än choklad!
De två i kombo alltså. En livboj som inget annat.
Till och med bättre än choklad!
I can't I can't rock this.
Varför kan inte jag ha håret uppsatt i en lilla my-knut när alla andra kan? Eller alltså, varför kan inte jag ha håret bakåt från ansiktet utan att se ut som en tolvårig pojke alternativt en alv av något slag?
Det verkar ju så praktiskt. När man har en dålig hårdag tvinnar man bara ihop allt till en knut på hjässan och så är det klart. Lite bohem-chic sådär bara. Men näe. När jag gör det så ser det jättekonstigt ut.
Bildbevis? Ja, men självklart. Vad vore min blogg utan bilder? Typ det den är idag. Men vad vore min blogg utan bilder på mig? Typ... det den är idag. Idag har jag i alla fall ryckt upp mig och tagit bilder. Behold the "not rocking the lilla my-knut", för att prata schyffertengelska.
(Det är en klubba. Den var god.)
Förut trodde jag att det berodde på att mitt ansikte var exceptionellt runt. Men nu när det faktiskt inte är lika runt som en boll och mina kinder inte längre gör en tysk liten pojke avundsjuk så vet jag inte om det är förklaringen. Jag vet inte om mina öron är sådär värst utstående, eller om min panna är särskilt hög. Så varför fungerar det inte? Varför är jag dömd till att alltid ha någon slags lugg?
Begå inget misstag nu och tro att detta är frågor som jag bara liksom resonerar kring. Jag vill ha svar. Från er. Varför funkar inte frillan?
(Ska jag köpa hårblekningsmedel snart? Ja, det ska jag. Det blev extra tydligt nu.)
Det verkar ju så praktiskt. När man har en dålig hårdag tvinnar man bara ihop allt till en knut på hjässan och så är det klart. Lite bohem-chic sådär bara. Men näe. När jag gör det så ser det jättekonstigt ut.
Bildbevis? Ja, men självklart. Vad vore min blogg utan bilder? Typ det den är idag. Men vad vore min blogg utan bilder på mig? Typ... det den är idag. Idag har jag i alla fall ryckt upp mig och tagit bilder. Behold the "not rocking the lilla my-knut", för att prata schyffertengelska.
(Det är en klubba. Den var god.)
Förut trodde jag att det berodde på att mitt ansikte var exceptionellt runt. Men nu när det faktiskt inte är lika runt som en boll och mina kinder inte längre gör en tysk liten pojke avundsjuk så vet jag inte om det är förklaringen. Jag vet inte om mina öron är sådär värst utstående, eller om min panna är särskilt hög. Så varför fungerar det inte? Varför är jag dömd till att alltid ha någon slags lugg?
Begå inget misstag nu och tro att detta är frågor som jag bara liksom resonerar kring. Jag vill ha svar. Från er. Varför funkar inte frillan?
(Ska jag köpa hårblekningsmedel snart? Ja, det ska jag. Det blev extra tydligt nu.)
Damn you Jax Teller!
Förr hade jag gått in i en sån här tråd och skrivit typ att det är klart att hon inte ska gå vidare med den killen. Hon måste tänka på sitt barn osv.
Men nu vill jag bara råda henne att skaffa en vårdutbildning så att hon kan sy ihop skottsår. Jag vill tipsa henne om att inte backa bara för att porrstjärnor kommer in i bilden. Och så vill jag säga att killen säkert kommer försöka stöta bort henne, men att hon ska hålla fast vid honom.
Skadad much? Som i förra avsnittet (möjlig spoiler här) när ett vanligt par kommer och kolla på bebisen för adoption, och jag bara "Åh nej! Han ska ju få vara med sin trashiga, dysfunktionella och kriminella familj. Det är verkligen vad som är bäst för honom."
Perspektiven blir skeva så fort blonda hunkar kommer in i bilden.
Men nu vill jag bara råda henne att skaffa en vårdutbildning så att hon kan sy ihop skottsår. Jag vill tipsa henne om att inte backa bara för att porrstjärnor kommer in i bilden. Och så vill jag säga att killen säkert kommer försöka stöta bort henne, men att hon ska hålla fast vid honom.
Skadad much? Som i förra avsnittet (möjlig spoiler här) när ett vanligt par kommer och kolla på bebisen för adoption, och jag bara "Åh nej! Han ska ju få vara med sin trashiga, dysfunktionella och kriminella familj. Det är verkligen vad som är bäst för honom."
Perspektiven blir skeva så fort blonda hunkar kommer in i bilden.
tisdag 2 november 2010
No blogging day.
Det blir inget bloggande idag. Förutom det här då. Jag är så jäkla grinig, ledsen, besviken och sur att allt jag skriver kommer vara ... grinigt, ledset och surt. Det blir ju inget kul alls.
Nu ska jag åka till universitetet och lämna in två värdelösa uppgifter. Fast även om de hade varit jättebra hade det ju spelat mindre roll. Satsradar man kan man ju inte få VG.
Nämen ni ser ju. Bittert och grinigt.
Hejdå.
Nu ska jag åka till universitetet och lämna in två värdelösa uppgifter. Fast även om de hade varit jättebra hade det ju spelat mindre roll. Satsradar man kan man ju inte få VG.
Nämen ni ser ju. Bittert och grinigt.
Hejdå.
måndag 1 november 2010
Världens största dilemma.
Ponera att du är en julnazist och tycker att alla som fuskar med julsaker och julmust och julmusik innan åtminstone första advent är fuskare som borde kölhalas så smått.
Ponera sedan att du är gravid och har världens craving efter hembakta lussebullar.
What to do, what to do? Ska jag slänga mina ideal över bord och satsa på att baka de små ljuvliga saffransbullarna tills jag mår illa av tanken på dem? (Vilket skulle bli never ever, lussebullar är det absolut godaste jag vet.)
Eller ska jag vara ihärdig? Stå fast vid mina principer? Fnysa åt de som varje år fuskar. Stolt deklarera att jag minsann inte fuskar!
Åh jag vet inte. Jag har svårt att tänka klart, små guldgula lussekatter dansar framför ögonen på mig.
Ponera sedan att du är gravid och har världens craving efter hembakta lussebullar.
What to do, what to do? Ska jag slänga mina ideal över bord och satsa på att baka de små ljuvliga saffransbullarna tills jag mår illa av tanken på dem? (Vilket skulle bli never ever, lussebullar är det absolut godaste jag vet.)
Eller ska jag vara ihärdig? Stå fast vid mina principer? Fnysa åt de som varje år fuskar. Stolt deklarera att jag minsann inte fuskar!
Åh jag vet inte. Jag har svårt att tänka klart, små guldgula lussekatter dansar framför ögonen på mig.
Skönt att inte vara ensam.
Maken var på styrelsemöte för vårt föräldrakooperativ förra veckan. När frågan om arbetsgrupper för föräldrar kom upp så noterades det att jag av någon anledning inte stod med i någon arbetsgrupp.
Maken: Men hon tycker att Niklas (fingerat namn) är så snygg, så hon vill vara i hans grupp.
Styrelsepappa 1: Pratar vi om Snygg-Niklas nu?
Styrelsepappa 2: Ja, han är ju verkligen sjukt snygg.
Maken: Ja, precis. Snygg-Niklas!
Styrelsepappa 1: Han är ju typ modellsnygg. Alldeles för snygg för sitt sunkiga jobb.
Styrelsepappa 2: Ja verkligen. Han är ju snyggare än Beckham!
Nu undrar jag lite om jag ska vara a) lite sur över att maken outade min crush på en annan dagispappa? Eller b) bli lättad över att jag inte är den enda som har noterat hans närapå adoniska skönhet? Annars har vi ju alltid alternativ c) Bli lite oroad över att någon på riktigt tycker att Beckham är snygg!
Maken: Men hon tycker att Niklas (fingerat namn) är så snygg, så hon vill vara i hans grupp.
Styrelsepappa 1: Pratar vi om Snygg-Niklas nu?
Styrelsepappa 2: Ja, han är ju verkligen sjukt snygg.
Maken: Ja, precis. Snygg-Niklas!
Styrelsepappa 1: Han är ju typ modellsnygg. Alldeles för snygg för sitt sunkiga jobb.
Styrelsepappa 2: Ja verkligen. Han är ju snyggare än Beckham!
Nu undrar jag lite om jag ska vara a) lite sur över att maken outade min crush på en annan dagispappa? Eller b) bli lättad över att jag inte är den enda som har noterat hans närapå adoniska skönhet? Annars har vi ju alltid alternativ c) Bli lite oroad över att någon på riktigt tycker att Beckham är snygg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)