Dagen D.

D som i detox. Obs och obs igen, tänker inte skriva mer om detta än det här eftersom jag vet att det är vidrigt att behöva läsa om andras "nyttiga" vanor, träning etc. Lovar att jag inte ska.

Men tänkte bara tipsa om detta lilla knep jag har. På nyårsdagen har vi tänkt börja en vit månad. Från alkohol, socker, onyttigheter osv. En månad ska vi hålla ut, sen åker jag till Göteborg och fuckar ur helt och hållet är planen. Vad min man gör då har jag ingen aning om, men antagligen njuter han av en BJ* när jag är borta.

I alla fall, inför denna avhållsamhetsmånad måste man ju maxa allt det onyttiga, så att man liksom verkligen blir illamående om man tänker på det sen. Så vi äter godis, chips, läsk och pizza i drivor nu de sista kvarvarande dagarna. För att verkligen säkerställa att vi inte vill se åt nåt onyttigt på åtminstone... en vecka.

Resterande tre veckor är det väl bara att bita ihop antar jag.


*Ben&Jerrys så klart. Töntigt, jag vet. Kunde ändå inte låta bli.

När man blir trollad av sin egen mamma.

Länge, länge levde jag under uppfattningen att jag och min syster var väldigt söta som barn. Visst, jag blev svinful nån gång i mellanstadiet och ett gäng år framöver, men innan dess var jag minsann söt som fan. För det hade ju mamma sagt, gång på gång.

Sen när jag blev vuxen, fick lite mer perspektiv och typ erfarenhet och såg bilder på oss som barn föll detta korthus som om jag hade satt mig på det.

Vi var inte alls exceptionellt söta. Vi såg ut som vilka ungar som helst.

Detta.


:( :( :( :(

Kan vi diskutera Gone Girl?

Ni var några som på twitter och här ville veta vad jag tyckte om boken, så nu tänkte jag skriva lite tankar om den. Så får ni gärna fylla på om ni vill. Typ. Eller så skriver jag bara mina tankar och så är det bra med så, man vet aldrig vad som genererar kommentarer.

*******SPOILERVARNING DÅ******************************


Alltså jag vet inte, jag blev rätt besviken på boken? Den skildrade psykopater på ett fascinerande sätt, men jag hade större förväntningar. Jag hade förväntat mig något omtumlande. Det var det inte. Sen har jag läst några kapitel här och där pga tja, har familj och liv och sådär, så jag kanske fick en upphackad upplevelse av boken vilket gjorde att jag missade saker.

Dessutom ogillar jag både Nick och Amy. Nicks vidriga kvinnosyn som han försöker skylla på sin pappa, som att han själv är en produkt av sin uppäxt och inte har något eget ansvar. Amy är ju åtminstone en renodlad psykopat, Nick tror så länge att han är en bra kille trots allt. Och ja, det finns någon slags insikt insprängd i boken men alldeles för ytlig för att få mig att känna någon som helst sympati för honom.

Dessutom tyckte jag att Amy var en väldigt platt person? Jag läser det som att hon ska vara någon ytterst komplex mastermind som både är otroligt naiv (hon tror på om nån säger att hon är underbar, för det är ju bara sanningen enligt henne + att hon går på allt Nick säger om henne när hon är borta), samtidigt som hon har tänkt till fem gånger om när det gäller att snärja sin man för mordet på henne. Alltså uppfattar jag det som att man ska tycka att hon verkligen är en person med många sidor, men jag tycker bara att hon är tråkig.

Det enda jag verkligen kände berörde mig med boken var den lilla delen med "sköna tjejer". Hur tjejer låtsas vara den sköna tjejen och hur genomskinligt det borde vara. Här tycker jag att det är kul, eller en kulturkrock beroende på olika länder, men hon säger att det ju inte finns någon motsvarighet bland männen. Inga män låtsas gilla balett för att vara en skön kille osv. Och jag kände bara att "om jag röstar på Fi, får jag ligga då?"-killarna är ju just dessa sköna killar. De som orerar högt och vilt om kvinnors rättigheter, gillar Beyoncé och har identiteten "fin kille". De finns ju? Är det ett svenskt fenomen, är det inte Amys generation eller varför missar hon hela den klicken? Skillnaden är ju att många, om än inte de flesta, tjejer ser igenom den fasaden. Att inte killar gör det med Sköna Tjejer är väl för att de förväntar sig att det är exakt såna tjejer som finns, bara för att de vill att de ska göra det. "Jag förtjänar en skön tjej som älskar öl och inte bryr sig om ifall jag kommer hem sent utan att ringa, därför väljer jag att svälja bilden av att hon existerar" som väl Amy resonerade kring. Pinsamt iaf.

Äh jag vet inte. Jag blev inte så pass berörd av boken att jag ens ids klottra ner någon djupare analys.
Såhär: Nick och Amy förtjänar varandra. Desis mord var ju ingen större sorg. Go borde skaffa sig ett eget liv. Och fy fan för den stackars ungen som ska födas in i galenskapen.

Jo! En sak som jag tyckte var intressant var skildrandet av kärleken. Hur kärlek inte är statisk eller något äkta eller något som existerar i vakuum. Man kanske tror att man älskar någon och just därför älskar den. Man kanske hatar någon så mycket att det övergår i kärlek. Man kanske agerar som att man är kär i någon vilket leder till att man blir det. Detta tyckte jag var ett befriande resonemang: hur Nick och Amy väldigt ambivalent och förvirrade snurrade in sig i vilka känslor de uppfattade att den andra hade och vad det gav dem för känslor snarare än att lyssna till någon maggropskänsla av hur de kände själva "egentligen". Jag tror inte att detta "egentligen" finns, utan att det är avhängigt allt det andra. Det var ett intressant resonemang.

Nu är jag klar.

Julen, en recap.

Vi har haft det lugnt och skönt. Verkligen såhär jättemysigt trevligt och idylliskt. Jag har läst flera böcker och har nya olästa kvar. Barnen blev glada över alla julklappar och nu idag hittade vi ett gammalt wii i en affär runt hörnet och efter en skridskotur har de spelat hela dagen.

Jag vet inte riktigt hur man ska resonera kring hur mycket barnen får spela. Såhär: jag vill helst ligga och läsa/slösurfa/se på serier vissa dagar. Vill inte lämna soffan. Men av barnen avkräver jag att de ska leka och sysselsätta sig på nåt annat sätt än att spela/se på film. Fast det blir lugnare, trevligare och skönare för hela familjen om alla ibland pysslar med just det de vill göra.

Sen är jag gärna ute och hittar på nåt med ungarna om det typ finns snö. Pulka är skitkul. Skidåkning också. Gå till en lekpark och gunga och frysa och ha svintråkigt för att man nödvändigtvis ska Akvitera Barnen? Gör jag helst inte.

Äh, vi ska göra pizza ikväll och se på mer film och serier. Chèvre, salami, finhackad chili och färskpressad vitlök är ett idiotsäkert toppingtips.

Nu ska jag börja läsa Gone girl. Sist av alla säkert. Skit samma.

En av de konstigaste jullåtarna.

Ni vet "I saw mommy kissing Santa Claus"?

Den är ju jäkligt weird ändå. Visst, golare har inga polare, men förutom det finns det andra grejer jag undrar över. Främst dessa två:

1) Varför är pappan utklädd till tomte om nu barnen ligger i sina sängar och sover?
"She thought I was tucked
Up in my bedroom fast asleep."

Eller okej, det kanske är just därför hon kysser honom? Det har varit lite segt ett tag. De har rätt många ungar, hösten har varit tung. Men så kommer han in med sin stora och hårda... säck och ber henne sätta sig i hans knä. Ho ho ho, säger han och hon tänder lite på att bli kallad hora så hon hoppar upp i hans knä och lindar in sig i hans långa skägg. Så kan det vara förstås.

2) Vad är det för unge som ba "åh, jag ska berätta för pappa, det ska bli så KUL!"??
"Oh, what a laugh it would have been
If Daddy had only seen
Mommy kissing Santa Claus last night "

Alltså om man nu tänker att nä, det där är nog inte riktigt som det ska, varför blir man då helt glad och tror att det kommer bli kul när ens pappa får reda på det? Nåt är lite off här.

Det var väl det jag hade att säga om den låten. God jul ändå då!

and I am a material girl

Lilla julafton här hemma idag när posten kom och hade med sig TVÅ lönespecar till mig (okej då, det är ju själva lönerna som är det roliga, men ändå), ett presentkort på Akademibokhandeln från förra jobbet och dessutom allsköns smink från Korea som jag beställt från ebay.

Jag är mycket nöjd med den utdelningen. Mycket nöjd, I tell you.

Nu måste jag bara lista ut vad det var jag beställt för smink, eftersom allt står på koreanska på förpackningarna. Det är dock en petitess i sammanhanget!

I löv Twitter

Att jag för några år sen ba "jag förstår mig verkligen inte på twitter" och nu kan lägga en halv lördagskväll på att bara twittra och prata med folk där? Älskar twitter nu. ÄLSKAR.

Annat jag älskar: att jag och Noa såg på Miracle on 34th street och grät på exakt samma ställen, ooh:ade och aah:ade på samma ställen och var allmänt juliga och lyckliga i soffan. Stora barn är himla mysigt att ha ändå.

Tja, ibland är mina lördagskvällar verkligen inte mer spännande än såhär. Men det är fint det också.

2014 - året som gick.

Jag älskar listor, jag älskar att minnas tillbaka och jag gillar att prata om mig själv. Vad passar då bättre än en årslista? Och ja, den uppmärksamme noterar att den är från Underbara Claras blogg. Alla har vi guilty pleasures, okej?

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Sålde vårt hus. Jag vill aldrig aldrig igen behöva sälja ett hus. Någonsin. Ever. Fy katten vilket slit det var.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jo alltså vi flyttade ju till stan. Gjorde tvärtom mot vad man ska och sålde huset, lämnade trädgården och drog in med tre kids till centrala Örebro. Och vi ÄLSKAR det. Säger det ungefär varje dag. Herregud vilket bra beslut det ändå var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Det är fascinerande nu när mina vänner börjar komma ikapp. Jag är så van vid att vara enda föräldern i kompisgänget.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
8 april eftersom jag fyllde 30 och det var både väldigt jobbigt och kul.

Dog någon som stod dig nära?
Nej men det var väldigt väldigt nära för min mormor ett tag. Sådär på håret. Är så tacksam över att hon finns med oss fortfarande.

Vilka länder besökte du?
USA och Grekland.

Bästa köpet?
Vår sommarstuga. Själva stugan är väl inget att skriva hem om, men läget. Åh, vi kan äntligen bada flera gånger om dagen på sommaren. Det är så det ska vara.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När vi åkte till New York. Hela den resan var underbar och jag längtar tillbaka hela tiden.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Ork. Mer pengar. Ett gladare humör. Att må bättre.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. Har haft så lite ork vilket gjort att träningen har hamnat på efterkälken. Jag vill ju bli bättre!

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat.

Favoritprogram på TV?
Vi ser ju inte på TV direkt, utan mer på serier. Men eftersom Veronica Mars VAR en tv-serie som blev film tänker jag säga Veronica Mars. Det var stort att gå på förhandsvisningen ihop med andra fans. Gud vad jag grät.

Bästa boken du läste i år?
Steglitsan av Donna Tartt.

Största musikaliska upptäckten?
Ingen. Har inte upptäckt ny musik på länge tyvärr. Men Markus Krunegård och Hello Saferide släppte nya album som jag har lyssnat mycket på.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag fick ett nytt? Jag vet inte, jag tycker att det var rätt så påfrestande att arbeta med en valrörelse. Det ska bli skönt att lämna politiken nu faktiskt.

Största framgång på det privata planet?
Minimum skills helt klart. Jag är så jävla stolt över att jag klarade det!

Största misstaget?
Att skaffa möss till Emmy efter hennes stora olycka med fingret. De jäklarna rymde och sen självdog de. Vad fan.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket ledsnare tyvärr. Förhoppningsvis ser det ut att bli lite bättre framöver. Jag har ändå haft väldigt kul vid många tillfällen. 2014 var ett år då vardagen var väldigt jobbig men det har funnits många ljuspunkter också. Jag har roat mig mycket i år. Det var bra.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Precis som det ska vara i livet.

Något du önskade dig och fick?
En resa till New York.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn och ro.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Blev firad, klippte mig, färgade ögonbrynen, gick på massage och var deppig.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mycket.

Vad fick dig att må bra?
Mina derbytjejer. Jag tror inte jag hade klarat hösten utan dem. Och alkohol, men det får man väl inte säga osv osv.

Vem saknade du?
Jag lever ju med en konstant saknad efter morfar, men förutom det så saknar jag de kompisar som bor för långt borta för att jag ska kunna umgås med dem så ofta som jag vill.

De bästa nya människorna du träffade?
Det bästa med att vara med i ett lag är att det fylls på med nya roliga människor hela tiden.
Dessutom började jag umgås med nån jag känt i tio år men aldrig träffat och det var helt klart tio år för sent.

Mest stolt över?
Mina minimum skills. Utan konkurrens.

Högsta önskan just nu?
Att 2015 blir ett bättre år då alla i familjen får må bra.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Jag vet inte. Jag tycker att jag har gjort mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har haft faktiskt. Kanske försöka sänka kraven jag har på mig själv och i förlängningen andra.


Gud vad deppigt det här blev. Men nej, det har ju inte varit ett bra år. Eller andra halvan har inte varit bra, första var väldigt roligt. Men nya tag, nytt år osv. Det blir säkert bra.

Information till allmänheten

JULLOV BITCHES!










Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Håkan i mitt hjärta

(Disclaimer först: gud vad jag stör mig på att jag är ett sånt Håkanfan. Vill jag börja gråta av att en vit medelålders gubbe står på scen? NEJ. But I do. Är så pass stereotyp att hälften vore nog. Aja, man är vad man är. Här kommer nu en kärleksförklaring till Håkan Hellström.)

Igår var jag och såg livekonserten på Ullevi på bio. Den har ju filmats och gjorts till någon slags dokumentärfilm. Jag kom på (tack vare sms från en kompis) att den gick ungefär en halvtimme innan den skulle börja. Enda visningen jag hade chans att gå på, så jag avslutade snabbt allt på jobbet och slängde mig på cykeln. Och hann.

Sen satt jag där ensam i biomörkret och grät. För jag gör det med Håkan. Jag vet inte varför, men det är så mycket förknippat till allt som hör till hans musik. I alla fall de skivor som är min tonårstid.
Nu vill jag inte låta all "jag upptäckte det här bandet först så jag är ett äkta fan faktiskt", men när Håkan släppte sitt första album och sjöng om "vi är förlorare, vi två när vi var 17 år" - då var jag 17 år. Alla dessa låtar om olycklig kärlek och ungdomen är soundtracket till mina sena tonår.

Och vi älskade Håkan. Vi åkte till Stockholm, jag och min kompis Lisa, och vi stod i kö för att få singlar signerade och jag hade en tröja som jag hade gjort som det stod "förlorare 17 år" och Håkan sa "det är lugnt, det blir bättre". Och vi åkte till fucking jävla Huskvarna och bodde på vandrarhem med andra Håkanfans och stod i kö för spelningen och hängde vid staketet längst fram och blev pådansade av en påtänd snubbe och fick bli hjälpta över staketet innan vi svimmade och så stod vi där vid Håkans fötter och sjöng med.  Och vi åkte till Eskilstuna när det var rocktåget och sjöng med i alla låtar och fick autografer och bönade och bad att min mamma skulle vända bilen när hon hämtade oss och sa "Jaha, men jag känner ju ägaren där" när vi sa var efterfesten för bandet skulle vara.

Och så var det spelning i grannstaden och jag ringde in sjuk till jobbet för jag tänkte inte missa det. Så vi köpte tröjor med textrader och så stod vi längst fram och sjöng med. Och han var inte så jättestor då så det var inte så vansinnigt mycket folk ändå. Och sen bestämde jag mig för att jag vill träffa Håkan, så jag flirtade till mig ett backstagepass från en tonårig kille som var volontär. Och jag sa till vakten att min pappa jobbade bakom scen och att jag och min kompis bara skulle in för att säga en grej till honom. Och sen gick vi där och letade och så hittade vi Håkans lilla barack och han kom ut för att prata med oss och han var jättekort och jag var väldigt nära att säga "vad gula tänder du har". Och han kände igen oss från längst fram och frågade om våra tröjor, sa att han gillade dem. Och han undrade vilken som var vår favoritlåt. Och vi fick autografer. Och vi dog lite av att detta hände på riktigt.

Så när jag går på konsert nu, som i december förra året, då kan jag inte vara den som går och ställer mig med en öl i baren. Så jag skämtar lite om det med de jag går med, som jag inte känner så bra, och säger att jag kommer göra en fjortis och tränga mig längst fram. Så de skrattar lite och jag tänker att de inte förstår att jag menar allvar. Så när det börjar dra ihop sig ger jag mig in mot mitten där alla 17-åriga förlorare står. Så ser jag någon mer jag känner och vi står där och är alldeles för gamla egentligen för att trängas längst fram med tonåringar. Men det gör vi. Så vi sjunger med. Så vi dansar. Så vi gråter lite.

Så igår, när jag såg på filmen från Ullevi och ser en äldre kille i publiken längst fram - då relaterar jag. Han har nästan grått hår. Han är tre huvuden längre än alla småtjejer i sjömansklänningar. Men där står han och skriker och filmar och sjunger och gråter.

Och jag relaterar.
Så jag gråter lite i biomörkret.

Ellen och snacksfabriken

Ungarna ser på Kalle och chokladfabriken för umtifjärde gången och jag känner att den filmen är lite väl hypad? Ok, choklad är gott. Ja. MEN... man blir ju så sinnessjukt illamående av sötsaker. Efter en kvart i den där fabriken hade jag stapplat fram illgrön i ansiktet med sådär äckligt klibbig mun man bara får av socker.

Men ost däremot. Tänk en snacksfabrik. En flod av smältost. Chili cheesefår som betar. Parmesanflarnsträd. OSTBÅGSBLOMMOR? Förstår ni potentialen här? Chipsbeströdda gator. Dippdammar. Det är en film som verkligen behöver göras. Jag kan spela huvudrollen, det är lugnt. Dock att huvudrollen typ inte äter nånting. Jag kan spela någon som blir förvandlad till ett OLW-osthjärta, för då kanske jag hade varit nöjd med mig själv för första gången i livet.

Ringer nån Tim Burton och pitchar idén eller? Jag är lite upptagen med att dreggla här.

Psykologi, hudvård och smink.

Det finns säkert någon avancerad psykologisk förklaring (utöver att jag fyllt 30) till varför jag helt plötsligt gått från att knappt sminka av mig (började väl med det för kanske 1.5 år sedan) till att vara helt besatt av hudvårdsprodukter, mer avancerat smink och allmänna skönhetsrutiner. För några år sen ba "smörja in sig, varför det?". Nu? Sitter seriöst med en schviiindyr ansiktsmask i ansiktet som jag hoppas ska dra ur skiten ur mina porer.

Det har gått från noll till hundra. Funderar på att önska mig en rengöringsborste för ansiktet för en tusenlapp i julklapp. Köper sminkprover från bättre märken på facebook och hungrar efter att ha råd med fullsizeprodukter. Har blivit kapitalismens lydiga tjänare, helt enkelt. Och jag fantiserar om att om jag bara får den där rätta produkten så kommer mitt ansikte helt plötsligt ha lyster, finish och jämnhet som vilken photoshoppad modell som helst och sen är allt perfekt och jag kan leva lyckligt för alltid, amen.

Detta är så stört. Men ändå sjukt rogivande på något sätt. Lugnande. Bara pormaskarna blir färre, porerna blir mindre och huden får lyster så kommer allt bli bra. Det vet ju alla.

No title

Åt middag för några timmar sedan men är fortfarande hungrig. Åt popcorn för att dämpa hungern vilket var ytterst ineffektivt. Nu twittrar folk om mat och jag kan komma på tusen grejer jag är sugen på. Imorgon när jag ska skriva matlista kommer jag inte komma på en enda grej.

Varför jag inte skriver matlista nu? För att klockan snart är elva och jag ska till Nya Jobbet imorgon och vill inte vara däckad av trötthet. Vill visa framfötterna och sådär. Kanske till och med ta på mig strumpbyxor som jag INTE har tränat roller derby i, vilket jag lyckades göra i fredags. Hatar att det är så mörkt nu. Kul att jag hade halvkort klänning och sen ett par strumpbyxor som i princip hängde ihop med några få trådar. Ni vet när strumpbyxor blir sådär nötta att de känns rätt vanliga men sen när man tittar på dem har trådarna liksom lösts upp så att de är genomskinliga? Jag, i fredags. Kul!

Strumpbyxor är en av de absolut mest kostsamma delarna i min klädbudget. Plus att jag har en man som ba "GÅ TILLBAKA MED DEM OM DE GÅR SÖNDER" och jag försöker förklara att det FUNKAR ju inte så och så blir jag svinarg och river sönder ett par till i bara farten.

Jaja.

Kul med avslappnad december

Så ni vet, det är Lucia. Och Noas lucia börjar exakt när Majkens slutar och båda förväntar sig båda föräldrarna på just sitt luciatåg. Och så har Emmy ca 114 konserter hon ska vara med i närmsta veckorna. Luciakonsert med kören. Fyra dagars uppträdanden ihop med svenska kammarorkestern med både dansgruppen och kören. Kvälls- och dagtid. Och jag har nytt jobb och jobbar två halvtidsjobb vilket alla vet blir mer än heltid. Och så ska man baka, pynta, koka, knäcka, städa, handla, fixa och dona.

Och så lägger skolan in "roliga" grejer som att åka skridskor osv, och jag vet att det är bra initiativ men jag orkar bara inte minnas en enda grej till. Vilken dag ska skridskor med? Har vi skridskor ens (nej)? Vem var det som hade matsäck vilken dag?

Det bästa med nytt år är ju inte att det är nytt år egentligen, för det första kvartalet är ju värdelöst och vidrigt ändå. Det bästa är att man liksom får en nollställning. Man kan börja om från början med missade läxor och saker man ligger efter med. Få en nystart. Bli sån där som inbillar sig att man ska komma ihåg vilken unge som ska ha varm choklad när.

Jag älskar december egentligen, det är bara lite svårt att hålla reda på allt nu. Jag kanske har bloggat om det här redan? Jag vet inte, för jag minns inte. Har inte koll på nåt.

Två veckor kvar till jullov. Thank god.

Illamåendet nu

Vet inte om det är min dunderförkylning, hela det politiska kaoset med den bruna sörjan eller om jag åkt på magsjuka ovanpå att vara sjuk i förkylning. Så pass värdelöst ändå.

Jag vill bara gråta över det politiska läget. Efter det senaste halvåret som har sugit så fruktansvärt på alla nivåer vet jag inte hur jag hade orkat om jag hade behövt jobba med en valrörelse till. Nu måste jag inte det, så jag är tacksam. Så länge jag inte blir magsjuk.

Nu vill jag tröstshoppa men har inte pengar till nåt annat än väldigt få julklappar så inte ens det kan jag göra. Well, Gilmore Girls it is då. Universallösningen på världens deppigheter.

Nu är det jul igen och... Ellen blir arg.

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och på julen tappar vi respekt för folk som inte kan låta bli att använda sig av pinsamma skuldbeläggande kvasiargument för att prångla på sitt moraliserande på andra helt utan anledning.

Japp, vit jul-skiten är igång.
Japp, jag lackar ur. 

Allt är som det brukar, allt är som det ska. God jul på er.