Den här terminen skulle jag vara ordningssam. Eller okej, ordningssam för att vara jag. Till exempel så kollade jag upp i förväg vilken kurslitteratur vi ska ha (förra terminen köpte jag EN bok på hela terminen) och jag har hämtat min mammas gamla skrivbord från min morbrors förråd och gjort en arbetsplats åt mig själv i sovrummet. No more sitta ihopkrupen i ett soffhörn och försöka jobba. Nej! Denna termin skulle jag vara duktig.
I måndags var jag på första föreläsningen. Där upptäckte jag att ojdå, jag hade visst inte lyckats registrera mig på kursen. Ridå. Efter att ha ringt runt under tisdagen till studentcentrum och institutionssekreterare så visade det sig i datorloggarna att jag hade loggat in, klickat i för att registrera - men inte fullföljt. Varför inte? Jag har ingen aning. Eftersom de ändå kunde se att jag hade försökt, och eftersom jag har platsgaranti då jag läser ett program, registrerade de mig i efterhand. Nu kan jag få mitt csn också, vilket kan vara bra eftersom räkningar måste betalas och mat måste inhandlas osv.
Efter den där missen så sjönk jag ner i ett hål. Jag är så oerhört trött på att vara jag. Och jag vet att det är min adhd som ställer till det, men jag har i 33 år vant mig vid att vara dålig, klantig, slarvig, glömsk, lat, virrig, för högljudd, prata för snabbt, socialt klantig, dum i huvudet. Det är svårt att ställa om och tänka "detta beror på mitt funktionshinder" när jag så länge tänkt "jag är alltid så jävla sämst på allt". Det är så knäckande att gång på gång misslyckas med sånt som andra lyckas med. Men tja, nån gång i tiden ska jag också få medicin och då kanske jag kan slippa åtminstone några såna här bekymmer.
Det roligaste i historien? Den här terminen läser jag fyra fristående delkurser, vilket innebär att jag har ca fyra dagar på mig varje månad att registrera mig på nästa delkurs, och nästa, och nästa. Så jag måste göra om den här skiten tre gånger till den här terminen. Ni hör ju vilka förutsättningar för totalt failure det är.
Nåja. Nu är jag registrerad och jag har ett skrivbord och en ny anteckningsbok och appen med schemat på min telefon. Sen att jag inte kollar på schemat vilken sal vi ska vara i och därför parkerar på fel parkering och sen får sätta mig i bilen och köra till nästa parkering och sen rusa till rätt sal och komma in sist av alla, det är en annan sak. Jag tog iaf inte fel på dag!
Just ja, eftersom en sak som jag är bra på är att skriva veckomenyer får ni här veckans mat:
Onsdag: Pasta arrabiata/Pasta carbonara
Torsdag: Veggie white chili (länk till recept)
Fredag: Parmesanfylld kycklingfilé med pommes och rosépepparsås
Lördag: Hemgjord pizza (kalas för Emmy = tjejkväll med hennes närmsta vänner)
Söndag: Lax med risotto
Måndag: Wraps med ugnsstekta kikärtor, halloumi och tzatziki
Ungarna äter inte tomatsås så de får äcklig carbonara från typ kelda istället för svingod pastasås som jag svänger ihop av cocktailtomater och chili och en jävla massa olivolja. De kommer inte äta en enda tugga av den vegetariska chilin. De kanske till och med kommer vägra att sätta sig vid bordet eftersom jag SKYMFAR DEM med att servera en vegetarisk gryta. Vi får se. Kyckling med pommes älskar alla, pizza likaså. Lax och risotto kommer vara spridda skurar av klagomål: nån gillar inte lax, nån gillar inte risotto och nån kommer bli jävligt trött på sina barn och skrika "men laga er egen jävla mat då". Wrapsen kommer bestå av tortillas och åtminstone ett barn kommer bara äta tortilla. Minst ett barn kommer bara äta halloumi och när vi säger "alla ska få av halloumin, du kan inte äta upp allt" kommer hen få ett utbrott och skrika "men jag är ju huuuuungriiiiiig" och då kommer minst en förälder skrika tillbaka "men ät av resten av maten då???".
Men det är kul att ni uppskattar maten jag väljer.
onsdag 30 augusti 2017
tisdag 29 augusti 2017
Vad är väl en bal på slottet?
Jo, fucking amazing så klart. (Citat från Askungen)
Jag och min kompis Elin (som driver Teknifik som ni bör kolla in) var på Jane Austen-bal på Skokloster slott förra lördagen. Och ja, vi var utklädda. I klänningar som vi sytt själva (eller i mitt fall så sydde min man). Vill ni ha bildbevis? Såklart ni får:
I balkonceptet ingick middag, dessertbuffé och olika danspass med danser av varierad svårighet. Vi hade tränat in tre stycken danser, och den första dansen var en sån vi hade övat på. Jävlar vad nervösa vi var, men. MEN! Vi var typ proffs? Seriöst, det gick så himla bra. Sen dansade vi massor av danser som vi aldrig hade testat förut och det gick också bra. Det var även så himla himla roligt. Så oändligt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Plus att alla andra också var klädda i empirdräkt och vackra hårplymer och soldatkostymer vilket ju bidrog till äkthetskänslan.
Förutom dansen och maten fick vi besöka utställningen om Jane Austen där kläder från filmatiseringarna av hennes böcker fanns med. Jag förstår att ni undrar om skjortan, THE SKJORTA, fanns med? Det gjorde den. Och, skvallra inte för någon men jag petade på den. Jag har rört något som har suttit på Colin Firths kropp? Det kan vara det sexigaste som någonsin kommer hända mig.
Bildbevis på skjortan också? Jamenvisst:
(Titta vad fina alla var!)
Nu är jag löjligt pepp på att gå på bal igen. Jag menar helt seriöst, det var fantastiskt. Jag är också sugen på att gå på riktigt lajv, men jag har ju både tidsbrist och pengabrist och NÅT slags rykte att tänka på. Eller okej, men tids- och pengabrist iaf.
I am very nöjd. Det måste jag erkänna. Ge mig ett år så lär jag anordna bal på min födelsedag eller nåt. Undrar om det är dyrt att hyra Örebro slott?
tisdag 22 augusti 2017
Veckans mat
Se på fan! Jag lyckas två veckor i rad. Den här veckan blir det en kort matlista eftersom vi igår åkte räkbåt (de 3 av oss som gillar räkor dvs.) och vi på söndag åker till Stockholm och Gröna Lund som 10-årsfirande för Emmy.
I alla fall, det här ska vi äta den här veckan:
Tisdag: Mac & cheese*
Onsdag: Helstekt kyckling med potatisgratäng och sås
Torsdag: Laxpasta
Fredag: Friterade räkor med sötsur sås och ris
Lördag: Chèvre- och tomatpaj med rosmarin (länk till recept)
Av detta äter faktiskt barnen allt, förutom en som inte kommer äta pastasåsen med lax och en annan som inte kommer äta de friterade räkorna. Ingen kommer vilja ha tomatpajen, därför gör vi en skinkpaj till dem.
Nu till något viktigare: mitt ultimata recept på Mac & cheese. Alla har väl sin egen variant på denna gudabenådade rätt, men om er version involverar keldas ostsås och snabbmakaroner så... sluta med det. Okej?
Jag tycker om att använda snäckpasta eftersom de suger upp mycket sås. Mmm... sås.
Så jag kokar dem. Nu är pastan klar. Vidare till det viktiga: såsen!
Smält smör i kastrull och rör ner lite mjöl innan ni slår på grädde. Detta gör att såsen blir härligt tjock och krämig. Häll sen på valfri mängd grädde/mjölk/matlagningsgrädde. Pressa i massor av vitlök och lite citron (eller mycket citron). Häll i en skvätt vitt vin om ni har hemma. Riv en god ost (jag brukar ta parmesan eftersom vi typ alltid har det hemma) och släng i och rör om tills den smält. Smaka av med salt, peppar, kanske lite paprikapulver, lite mer vitlök vid behov och lite chili kanske om ni gillar sånt. (Såhär lagar jag alltid mat, klarar ej av recept som kräver exakta mått.)
Häll upp snäckorna i en ugnsfast form. Häll över såsen. Rör om. Riv valfri ost (*host* GRUYÈRE *host*) och - detta är viktigt! - blanda i hälften med pastan och strö sen hälften över som täcke. Gratinera!
För extra lyxig variant: köp ett gott bröd, gör tärningar av det, stek tärningarna i smör tills de är knapriga, lägg på brödtärningarna ovanpå pastan innan sista lagret ost.
Tja, det var det. Nu är jag hungrig.
I alla fall, det här ska vi äta den här veckan:
Tisdag: Mac & cheese*
Onsdag: Helstekt kyckling med potatisgratäng och sås
Torsdag: Laxpasta
Fredag: Friterade räkor med sötsur sås och ris
Lördag: Chèvre- och tomatpaj med rosmarin (länk till recept)
Av detta äter faktiskt barnen allt, förutom en som inte kommer äta pastasåsen med lax och en annan som inte kommer äta de friterade räkorna. Ingen kommer vilja ha tomatpajen, därför gör vi en skinkpaj till dem.
Nu till något viktigare: mitt ultimata recept på Mac & cheese. Alla har väl sin egen variant på denna gudabenådade rätt, men om er version involverar keldas ostsås och snabbmakaroner så... sluta med det. Okej?
Jag tycker om att använda snäckpasta eftersom de suger upp mycket sås. Mmm... sås.
Så jag kokar dem. Nu är pastan klar. Vidare till det viktiga: såsen!
Smält smör i kastrull och rör ner lite mjöl innan ni slår på grädde. Detta gör att såsen blir härligt tjock och krämig. Häll sen på valfri mängd grädde/mjölk/matlagningsgrädde. Pressa i massor av vitlök och lite citron (eller mycket citron). Häll i en skvätt vitt vin om ni har hemma. Riv en god ost (jag brukar ta parmesan eftersom vi typ alltid har det hemma) och släng i och rör om tills den smält. Smaka av med salt, peppar, kanske lite paprikapulver, lite mer vitlök vid behov och lite chili kanske om ni gillar sånt. (Såhär lagar jag alltid mat, klarar ej av recept som kräver exakta mått.)
Häll upp snäckorna i en ugnsfast form. Häll över såsen. Rör om. Riv valfri ost (*host* GRUYÈRE *host*) och - detta är viktigt! - blanda i hälften med pastan och strö sen hälften över som täcke. Gratinera!
För extra lyxig variant: köp ett gott bröd, gör tärningar av det, stek tärningarna i smör tills de är knapriga, lägg på brödtärningarna ovanpå pastan innan sista lagret ost.
Tja, det var det. Nu är jag hungrig.
måndag 21 augusti 2017
Adhd och föräldraskap
Ett av era swish-önskeinlägg var att jag skulle skriva om att vara förälder med adhd och/eller ha barn med adhd. Om jag förstod det rätt dvs, det kan mycket väl vara så att jag missuppfattat. It has been known to happen.
I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.
Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.
Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.
Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.
Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)
Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.
Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...
De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)
Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.
Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.
Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.
Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.
Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.
"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.
Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.
I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.
Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.
Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.
Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.
Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)
Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.
Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...
De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)
Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.
Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.
Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.
Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.
Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.
"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.
Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.
torsdag 17 augusti 2017
Arga listan
Det cirkulerar en blogglista som passar mig perfekt idag eftersom jag är pmsig och ledsen och arg på att min adhd återigen fått mig att glömma en skitviktig grej och nu måste jag fixa massor i efterhand och mina ungar är bortskämda små as som bara gnäller jämt och... ja, jag är på dåligt humör. Here we go!
Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.
Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?
Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.
Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?
Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.
Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.
Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.
Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.
Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.
Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.
Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.
Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.
Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.
Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?
Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.
Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?
Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.
Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.
Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.
Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.
Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.
Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.
Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.
Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.
måndag 14 augusti 2017
Veckans meny
Idag lämnade jag Majken på fritids. FRITIDS! Tydligen har jag inga förskolebarn längre. Tydligen är den tiden förbi. Tydligen är jag hundra år gammal, mina barn flyttar snart hemifrån och mina katter kommer äta upp mitt lik. Nåt sånt.
I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.
I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.
Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".
Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök
Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.
Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.
I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.
I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.
Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".
Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök
Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.
Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.
tisdag 8 augusti 2017
This is where you'll find me.
My milkshake brings all the broflakes to the yard, and they're like "I'm more kränkt than you" and I can teach you, but I'd have to charge.
Herregud responsen på förra inlägget. Alla dessa kränkta män som bara "absolut, du har helt rätt i allt men eftersom du skrev alla män kommer jag nu lägga en kvart på att recensera dina åsikter och dig som person". Hur orkar de gå igenom livet alls?
Men samtidigt ska man kanske vara glad att nån läser här? För bara något år sen vet jag att jag tänkte typ "bloggdöd, gud så överdrivet". Nu har jag inte läst en blogg på... hela sommaren. Minst. Det är inte det att jag inte tycker det är intressant, det är bara att bloggläsande inte passar sig på telefonen och på datorn glömmer jag bort det jämt. Insta har tagit över vilket jag tycker är tråkigt då det ju är ett forum för bild och inte för text.
Jag ska bli bättre på att blogga och på att läsa bloggar. Fast inte nu. Den här veckan har jag nämligen ca en miljard saker att göra och jag har huvudvärk dygnet runt och sover inte alls. Kämpa augusti!
Herregud responsen på förra inlägget. Alla dessa kränkta män som bara "absolut, du har helt rätt i allt men eftersom du skrev alla män kommer jag nu lägga en kvart på att recensera dina åsikter och dig som person". Hur orkar de gå igenom livet alls?
Men samtidigt ska man kanske vara glad att nån läser här? För bara något år sen vet jag att jag tänkte typ "bloggdöd, gud så överdrivet". Nu har jag inte läst en blogg på... hela sommaren. Minst. Det är inte det att jag inte tycker det är intressant, det är bara att bloggläsande inte passar sig på telefonen och på datorn glömmer jag bort det jämt. Insta har tagit över vilket jag tycker är tråkigt då det ju är ett forum för bild och inte för text.
Jag ska bli bättre på att blogga och på att läsa bloggar. Fast inte nu. Den här veckan har jag nämligen ca en miljard saker att göra och jag har huvudvärk dygnet runt och sover inte alls. Kämpa augusti!
fredag 4 augusti 2017
Till Anders Borgs försvar.
Recap ifall ni (som jag tills igår) är utomlands och har noll koll på vad som händer i Sverige. Frågan är ju varför ni då skulle läsa min blogg, men men. Såhär:
Anders Borg, gick på fest, knullade en präst.
NEJ. Förlåt, jag är sommartrött i hjärnan.
Anders Borg gick på fest, blev full, betedde sig illa och visade sitt könsorgan, hotade folk, kallade kvinnor för horor och slampor och tog andra män i skrevet. Efter att detta blivit en nyhet så publicerade han en ursäkt på Facebook, den ser ut såhär:
"Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.
Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende."
Och JAG tänker ju inte försvara Borg, det hoppas jag att ni inte trodde trots rubriken? Nej, det handlar om alla som rusar till hans försvar i kommentarsfältet till den "ursäkten". Sånt händer ju alla, säger de. Ja men herregud, vem har inte klantat sig nån gång, frågar de sig. Alltså de som klagar är ju bara överdrivna, konstaterar de.
Och ja, visst. De flesta har blivit för fulla nån gång. Sånt händer, där är vi överens. Man har spytt utanför one night standets-ytterdörr (hej hej), man har ramlat och skadat sig när man dansat på ett bord (hej syrran), man har stulit en GB-gubbe (hej exet), ramlat i sjön, hånglat med fel person osv osv. Vi är många som känner igen oss i att skämmas efter en fest.
Men. Här kommer några men:
1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.
2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp.
3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.
Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare.
Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor så, det spelar ingen roll om du var stressad, det spelar ingen roll att du blev full - det enda som spelar roll är hur du tar ansvar för ditt agerande. Och det har inte Anders Borg gjort. Han hade en möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i sitt beteende, han hade en möjlighet att ta det på allvar och han hade framför allt en möjlighet att poängtera att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa. Men det gjorde han inte. Så jag tog tillfället i akt och skrev om hans ursäkt, som den borde ha sett ut:
"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."
Ps. Glöm aldrig: alla män. Alla alla alla män.
Anders Borg, gick på fest, knullade en präst.
NEJ. Förlåt, jag är sommartrött i hjärnan.
Anders Borg gick på fest, blev full, betedde sig illa och visade sitt könsorgan, hotade folk, kallade kvinnor för horor och slampor och tog andra män i skrevet. Efter att detta blivit en nyhet så publicerade han en ursäkt på Facebook, den ser ut såhär:
"Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.
Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende."
Och JAG tänker ju inte försvara Borg, det hoppas jag att ni inte trodde trots rubriken? Nej, det handlar om alla som rusar till hans försvar i kommentarsfältet till den "ursäkten". Sånt händer ju alla, säger de. Ja men herregud, vem har inte klantat sig nån gång, frågar de sig. Alltså de som klagar är ju bara överdrivna, konstaterar de.
Och ja, visst. De flesta har blivit för fulla nån gång. Sånt händer, där är vi överens. Man har spytt utanför one night standets-ytterdörr (hej hej), man har ramlat och skadat sig när man dansat på ett bord (hej syrran), man har stulit en GB-gubbe (hej exet), ramlat i sjön, hånglat med fel person osv osv. Vi är många som känner igen oss i att skämmas efter en fest.
Men. Här kommer några men:
1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.
2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp.
3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.
Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare.
Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor så, det spelar ingen roll om du var stressad, det spelar ingen roll att du blev full - det enda som spelar roll är hur du tar ansvar för ditt agerande. Och det har inte Anders Borg gjort. Han hade en möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i sitt beteende, han hade en möjlighet att ta det på allvar och han hade framför allt en möjlighet att poängtera att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa. Men det gjorde han inte. Så jag tog tillfället i akt och skrev om hans ursäkt, som den borde ha sett ut:
"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."
Ps. Glöm aldrig: alla män. Alla alla alla män.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)