Note to self: NEJ!

Hösten är ju nystarten för alla, det är allmänt känt. Nyår kommer med löften om att träna, men det är höst och ny termin som skriker GÖR NÅGOT NYTT MED DITT LIV FÖR FAN!

Och eftersom man alltid lyder sin inre röst så går man på samma nitar hela tiden. Eller i alla fall jag gör det.

Här är några klassiska höstmisstag som jag hoppas slippa i år.

1. Klippa lugg.

Alltså andra kan vara fina i lugg. Jag? Jo okej jag kan också vara fin i lugg, men det är ju så krångligt? Så jobbigt. Så krävande. Jag ska aldrig mer klippa lugg, snälla gode mytologiska varelse låt mig hålla det löftet.

2. Köpa en härlig stickad tröja.

Jag vill ju också vara en sån där härlig tjej som snurrar runt i lövhögar, dricker te, virar in mig i en stor stickad tröja och bara är genuint höstmysig. Okej, jag erkänner: jag älskar att tända ljus, jag äter satsumas bara för att det hör till och jag dricker te även om jag inte är överförtjust. Men snälla låt mig slippa falla för att köpa en stickig grej med krage som får mig att se ut som en stoppad korv i ett garnnystan.

3. Färga håret chokladbrunt

Okej jag har faktiskt aldrig gjort det, men lider av något sånt absurt sug varje höst? Ofta min höst skulle vara lättare att hantera om jag gick från jättesnyggt orangerött till tråkigt jäkla brunt? Det är något med det där varma chokladiga håret som får mig att längta efter lövhögslek, te... stickade tröjor... och lugg.

4. Bli harmonisk

För det verkar sinnessjukt tråkigt.

Denna helgen ändå.

Helt plötsligt står alla stjärnor i rad, eller vad man nu säger. Karma is not a bitch, det är min tur nu, vinden har vänt, plötsligt händer det och så vidare. Med andra ord: jag har haft en episkt bra helg.

Det började redan i torsdags kväll. Ni vet när man ibland vet hur mycket roligt man har framför sig och hur härligt det känns? Det var min torsdagskväll. Och allt blev exakt sådär bra som man faktiskt hoppas att det ska bli också.

Som att Majken hade en kompis över på lekdejt för första gången och jag kom bra överens med mamman. Alltså detta är unheard of. Eller inte riktigt, men inte heller långt ifrån. Och sen på kvällen lagade vi pizza och hade spelkväll och senare började vi vuxna se alla serier som äntligen börjat igen. Tv-serier! Woho! (Jag är lite exalterad, ja.)

Och igår då! Igår! Jag åkte till Uppsala för att min syster hade födelsedags/inflyttningsfest. Herregud vad kul det var. Nästan 30 personer i en tvåa. Massor av roliga människor, snittar och alkohol. En trollkarl som dök upp och gjorde korttrick! (En present från två på festen). Så det allra bästa: en av mina (två) kusiner som jag inte sett på över sex år kom på festen. Jag skrek rakt ut av glädje.

Så gick vi ut och dansade och jag fick tackla jobbiga killar som tog för mycket plats och det var svinkul. Och så gick vi hem och min kusin sov över och vi åt brunch med rester från gårdagen och slappade.

Sen då! När jag kom hem? Barnen blev asaskitaimponerade av mitt korttrick jag lärt mig under helgen plus att Noa fastnade i en bok och inte ville sluta läsa förrän den var slut. Han som inte gillar att läsa själv.

Ni hör ju. Ca bästa helgen ever. Nu ska jag leta weekendresor till mig och Pelle och sen ska jag se min favoritserie som kom med nytt avsnitt nu i helgen. Om jag inte jinxat allt genom att skryta om vilken underbar helg jag har haft och därför måste drabbas av akut magsjuka eller något på grund av lagen om alltings jävlighet osv.

Min relation till min hud över 30 år.

Ålder 0 - 29: Skiter fullständigt i min hy. Sminkar ej av mig, smörjer ingenting, skiter i allt.

Ålder 29 - 30: Börjar sminka av mig när jag ska sova.

Ålder 30: Får panik över att jag ser ut att vara 40. Sminkar av mig varje kväll, beställer hudkrämer, smörjer in mig med serum, googlar botox.

Kul det är att bli äldre hörrni!

I natt jag drömde något som

...gjorde mig skitalivrädd. Jag drömde att jag körde bil i regn och i mörkret och att jag hade jättedålig sikt och till sist slirade över vägbanan och mötte en lastbil. Jag hann tänka "nu dör jag" och sen blev allt svart.

Man ska väl inte kunna dö i sina egna drömmar? Jag fick sån ångest. Går i och för sig inte att mäta med för några veckor sen när jag drömde att Emmy ramlade ner från vår balkong och dog. Får sån ångest av såna här verkliga drömmar. Det är ju som att uppleva det på riktigt, bara att man har turen att vakna från det sen.

När jag trodde att jag var döende i en bil på en regnig väg så var jag mest ledsen för barnen. Nu får jag inte se dem växa upp och de måste klara sig utan en mamma. Fy vad vidrigt. Och sen dog jag.

Nej herregud, nu måste jag tänka på något roligare innan jag fastnar i grubblerier om döden hela kvällen. Är i alla fall tacksam över att slippa köra bil särskilt mycket framöver. Alltid något.

VARFÖR??

Några frågor jag har idag:

1) Vad är jag för jäkla idiot egentligen? I ett anfall av je ne sais quoi, förutom dumhet, loggade jag idag IN på Familjeliv och SVARADE på två trådar? Ba whut? Vem gör så ens? Nu? 2014? Åsikterna är ju fortfarande helt bananas där, dessa två trådar handlade om att folk tyckte att det var rätt av en bonusmamma att inte göra sig av med sina katter pga svårt allergiskt bonusbarn, samt att en pappa som har misshandlat mamman ändå ska ha rätt till sina barn efter skilsmässan. Alltså va?

2) Vad är det för fel på män? Seriöst, när jag säger att jag hatar män och folk fnissar lite osäkert blir jag helst ställd. Varför hatar inte alla män? De är ju så himla dumma i huvudet, ca 95 %? Som igår när innebandysnubbar frågade oss i laget om vi kunde servera dem mat senare eftersom rullskridskor tydligen = snygga servitriser på amerikanska diners? Eller när de inte lämnade träningssalen trots att vi sa åt dem? Eller som att Emma Watson håller feministiskt tal och men of the internetz reagerar med att hat och hot om nakenbilder? VA??!

3) Varför skriver jag inte min förbannade uppsats? Det är nu snart läggdags och jag har inte fått till ett enda ord. Kul kväll det kommer bli imorgon. Vad fan håller jag på med?

Ja, det här blev ju ett muntert inlägg?

Jaha, hej hösten då.

Har blivit sjuk igen. Har träningar, föräldramöten och utvecklingssamtal inbokade den här veckan. Nästa vecka ungefär samma. Jag är på riktigt jättelycklig när jag inser att jag har en ledig kväll. Inte lika glad när jag inser att jag måste offra ett föräldramöte för att få den sofftiden.

Och så läser jag en halvtidskurs på distans ovanpå allt. Ska lämna in en uppsats på 2000 ord senast imorgon. På engelska. Jag har inte börjat än. Och helgen går i rasande fart för allt som inte hinns med i veckorna ska klämmas in på helgen. Plus att sova.

Det blir inte jättemycket aktivitet här på bloggen när det är såhär. Försöker hålla mig, oss, flytande mest. Det går sådär. Underlättar ju inte att bli sjuk. Igen. Fan.

I mitt nästa liv

Ska jag bli antikhandlare. Ha ett litet startkapital, åka runt på auktioner och köpa dödsbon och samla på mig ett riktigt fint sortiment. Sen sälja snordyrt till trendkänsliga innerstadsmänniskor för femdubbla det jag köpte sakerna för. (Som de här stolarna som säljs för 700 kr styck och som jag har en likadan jag köpte för 140 kr på auktion. Eller ett sånt här bord som jag köpte för 250 kr. Eller ett till bord som är nästan identiskt med det här . Jag betalade 120 kr. Ni ser, jag kan börja redan nu.)

Gå där och strosa i affären, dricka lite te. Pyssla med mina fina saker. Ta emot kunder med ett leende och enas om hur vackert det är med gamla ting. Putsa lite teak.

Det låter ju jättemysigt och långt ifrån verkligheten, jag vet. Men just nu är jag lite trött och vill bara drömma mig bort och då låter antikvitetshandlare som ett ytterst lockande yrke.

Det eller supermodell. Har alltid velat visa hur jäkla bra jag är på att smizea.

Hänga ut eller ej?

Vad tycker ni om att hänga ut män(niskor, men who are we kidding?) som beter sig som svin? Typ såna som hotar eller hatar, såna som är sexister, såna som beter sig riktigt olämpligt, såna som... tja, är idioter? Ni vet där det finns bevis. Där folk skriver med sina fb-konton eller sina riktiga mailadresser. När offentliga människor trampar i klaveret privat.

Vad tycker ni gränsen går för att hänga ut folk?

Jag är lätt team "låt dem få den skit de förtjänar". Förstår inte alls varför man ska censurera nån som kallat en ung tjej för "jävla sossehora" till exempel. Printscreena och skicka till hans jobb/blogga ut det/twittra ut det! Det finns undantag som handlar om ålder: en trettonåring ska inte behöva stå till svars för hela världen för något idiotiskt han sagt. Det finns undantag som handlar om hot: tror man att en uthängning kan leda till hot så bör man låta bli.

Men sådär vanliga hatkommentarer på stora bloggar? Facebookmeddelanden om att suga nåns kuk? Ren och skär vanlig idioti? Varför skulle dessa män inte få stå till svars för sitt beteende? Nån som är på team censurera som kan förklara*?

Teori jag har förresten: människor som är 40+ är mer benägna att censurera än yngre. Dela upp er i smågrupper och diskutera min teori.


*(Obs, snälla försök komma med något bättre än "då är man inte bättre själv än den som började" för alltså det stämmer ju bara inte.)

Spin and dip and lift

Joråsåatteh jag var på min första lektion i pole fitness som det så fint kallas. Var ca 50 minuter träning i att använda en stång och 10 fasansfull fitness. Får psykbryt på vanlig träning. När vi har derbyträningar har vi börjat med uppvärmningar off skates och jag vill seriöst DÖ varje gång. Finns inget vidrigare än att träna för träningens skull. Vill slåss, gråta och spy. Jag har inga problem med att anstränga mig fysiskt så länge det är ROLIGT. Typ ridning, roller derby eller att dansa runt en stång.

För det var ju jobbigt. Och kul! Och ja, det var jag och ett gäng vältränade tjejer runt 20 år, men jag misströstade inte. Nån måste ju vara sämst liksom. Och inte fan var det jag, visade sig. Tydligen är "ung och vältränad" ingen garanti för att vara bra på att falla runt en stolpe och allt vi nu tränade på. Nu kanske det ser helt annorlunda ut framöver när man ska lyfta sin egen kroppsvikt med hjälp av ren armstyrka, men idag tänker jag skryta om att jag fick massor av beröm och faktiskt tyckte att det var rätt lätt.

Älskar att jag börjat med pole dancing. Älskar ej att jag vet hur många "upplysta" feminister som helst som skulle rynka på pannan åt att åma sig runt en stång eftersom de sitter på en så jäkla grund analys och har fastnat i att sexigt åmande, mycket smink och lättklätt är Dåligt För Kvinnan. Ba jättekul för dig att du känner dig mer hemma i kängor och jeans men det är liksom inte mer frigjort för det? Och sån himla icke-överraskning att samma kvinnor ca alltid är Duktiga Flickor som trippelarbetar sig mot avgrunden. Du är inte ett mindre offer för patriarkatet för att du har polojumper, fina läsvanor och ett tjockt CV, det är verkligen inte så det fungerar.

Har tröttnat så himla mycket på att sitta i ett rum fullt av osminkade kvinnor som ägnar sig åt slutshaming och tror att de är bra feminister som har fattat grejen. Är så ointresserad av deras bild av frigörelse som enbart och endast passar den vita medelklasskvinnan. Jag tillhör den här gruppen själv och hamnar jätteofta i samma tankefälla, jag vet. Men jag försöker verkligen bredda synfältet och lära av andra och jag tackar twitter jättemycket för att jag fått ett större perspektiv på saker och ting. Tänk så pinsamt det hade varit att vara en feminist som inte fattar feminismen i Spice Girls till exempel.

Hu.

Hur hanterar man sånt här?

Mina tips dagen efter ett sånt här katastrofval:

- Tröstshopping. Nu tänker jag vara pk och påpeka att det är bra att handla begagnat, men att konsumera för att glömma hur svenska folket har röstat är ju väldigt icke-pk ändå så klart. 

- Resa. Miljön kommer ändå gå åt helvete. Allt går åt helvete. Jag ger upp och funderar på resor. 

- Julen. Den kommer nån gång och helvete vad den ska vara idyllisk och härlig. Men eftersom ungefär allt annat under 2014 varit misslyckat lär väl julen inte vara bättre. 

- Makeover. Detta är även ett konkret tips ifall du är en aktiv antirasist nu när stöveltrampet närmar sig. Bäst för folk att byta namn till Svensson hela högen för att vara på den säkra sidan om man nu inte nöjer sig med att klippa lugg. 

- Skaffa barn/hund/katt. Något gulligt att mysa med och fokusera på. Eftersom de unge inte röstar lika idiotiskt som de vuxna behöver vi fler unga dessutom. 

- Börja knarka. Främst för att stå ut med allt politiskt skitsnack nu efter valet. 

Det var väl det jag kom på. 

Du driver inte med mig?

När jag gick i sjuan kom vi av någon anledning in på politik under nån rast, och så visade det sig att två av tjejerna i klassen var moderater. Uttalade moderater. Typ nära mufnivå. Och jag blev så jäkla chockad. Jag trodde jättelänge att de bara låtsades? Att de skojade med mig? För alltså... man kan ju inte tycka så på riktigt?! (Två reflektioner här: 1) hej underbart skyddade uppväxt 2) SÅ JÄVLA UPPENBART nu i efterhand att de var det? Skrek ju muf om dem?)

Lite så känner jag fortfarande när människor som jag tycker är vettiga visar sig vara moderater/folkpartister. (Varför ej C eller KD? Well, det finns inga centerpartister kvar i världen och kristdemokraters crazy märks ju direkt). Jag tror alltid att de driver med mig? Att de till sist ska skratta och ba "näää, skoja ju bara!".

Jag känner mig lika chockad som när jag var 14 och insåg att folk inte trollade. De tycker sådär? Vuxna människor som vet hur världen ser ut tycker ändå såhär?

Jaha. Nähä. Det är superjämnt mellan blocken nu såhär sista dagarna innan valet och jag förväntar mig fortfarande att folk ska börja asgarva och ba "Vi lurade opinionsmätningarna, det var bara på larv!". Det är tamefan det enda rimliga alternativet.

Åsiktsmaskinens slut

Eller okej nu kanske vi inte ska överdriva, men jag är ju inte en kulspruta av åsikter längre. I alla fall inte här. Jag har liksom flyttat allt över till twitter av någon anledning. Där slänger jag ur mig åsikter från höger till vänster och här ba: "hej jag har varit på auktion och jag har shoppat och det här ska vi äta idag".

Jag har alltså fortfarande en massa åsikter som jag bara måste slänga ur mig, men uppenbarligen är det inte viktigt att blogga om längre.

Dock, äkta åsikt som ni kan få även här: människor som hatar selfies är bara sura för att de blir fula på selfies.

Tja, det var väl det då.

Powerballadernas män - en minikort analys

På senare tid har jag lyssnat en hel del på gamla powerballader som jag älskade på 90-talet. Som vuxen lyssnar jag lite mer kritiskt på texterna och som vanligt ba: män, SKÄRP ER?

När jag var liten var en av mina absoluta favoritlåtar "the actor" av det danska bandet "Michael learns to rock" (?!). Här är texten:

He takes you out and he
Takes you up
'cause he can show you so much

I go to bed and tomorrow again
There's a lot of work to be done

He gives you gold and
He'll promise you
The whole world will be yours
I just can tell you I love you so
Even though my odds are low

Chorus:
I'm not an actor I'm not a star
And I don't even have my own car
But I'm hoping so much you'll stay
That you will love me anyway

The dirty games and the
Neonshows
This is the world he knows
Watching the stars satisfies my soul
Thinking of him makes me feel so cold

The fancy cars and the
Restaurants
You're just so fond of the man
Sometimes I wonder if you are blind
Can't you see, he's got dirt on his mind

Och ja, i början tänker man ju att det låter bra. Han är en sån fin och känslig man. Men sen när man lyssnar lite så börjar ju kvinnoföraktet drypa fram. Hela poängen i sången är: JAG är ju en snäll kille! Varför hänger du med honom, hur ytlig är du egentligen? Jag är en god vänstersnubbe som nöjer mig med att titta på stjärnorna, men du din ytliga lättimponerade kvinna blir impad av att bli bjuden på restaurang? Fattar du inte att han bara vill knulla? JAG ÄR SNÄLL KILLE VÄLJ MIG!

Kanske ej är din brist på bil som är problemet utan att du föraktar en tjej för att hon kanske väljer en annan snubbe över dig?

En annan av deras låtar som jag älskade var denna. Den tycker jag är värd att vi tittar lite närmre på bit för bit.

After some time I've finally made up my mind
She is the girl and I really want to make her mine

( 1 - bra av dig att äntligen insett att DU äntligen bestämt dig. 2 - alltså hon är sin egen dude?)

I'm searching everywhere to find her again
To tell her I love her and I'm sorry 'bout the things I've done

( För när HAN äntligen kommit till insikt om vem han vill ha måste han genast se till att hon accepterar att den här gången kommer allt bli bra, den här gången är annorlunda osv.)

I find her standing in front of the church
The only place in town where I didn't search

She looks so happy in her wedding dress
But she's crying while she's saying this

Boy, I've missed your kisses all the time
But this is twenty-five minutes too late

(Stilla fråga: hade hon alltså lämnat sin man vid altaret om denna douche dykt upp bara en halvtimme tidigare? Dåligt beslut.)

Though you traveled so far
Boy, I'm sorry you are twenty-five minutes too late

(Vet inte hur långt han hade rest eftersom han enbart hade letat i stan förutom i kyrkan??)

Against the wind I'm going home again
Wishing me back to the time
When we were more than friends

(Tiden då du betedde dig som ett svin, sårade henne och till slut lämnade henne oviss om hur du kände? Mysiga minnen.)

Out in the streets
Places where hungry hearts have nothing to eat
Inside my head
Still I can hear the words she said

(What? Just, what??)


Just det! Jag var ju ett fan av GES också på den tiden. Det är jag ju fortfarande, men deras texter håller ju inte direkt längre, om man säger så. Alltså jag tycker inte att man ska snacka skit om ett musikunder som gav oss en skiva fullproppad med hits, men deras kvinnosyn var väl... b, som man sa på 90-talet. Som en hel låt som även den handlar om att skuldbelägga en kvinna för att hon inte faller för rätt kille, dvs den snälla killen.

Jag orkar inte klistra in hela låten, utan tar de delar som verkligen skriker "ÖH FRIENDZONE SÅ JÄVLA TASKIGT DUE!".

"När du hade mist en vän
Fick jag dig att le igen
Men ingen enda tår
Under alla år
Var för min skull

Det är konstigt att du inte förstår
Vad som är allra bäst för dig
Se på himlen det är den du får
Så varför irrar du omkring?
Du har mitt nummer bara ring
Leta där du bor och hitta mig"

Alltså, "vad som är allra bäst för dig"? Antagligen att springa långt i helvete bort från någon som vet vad som är "allra bäst" för en tjej om det innebär att bli ihop med just honom.

Sen har ju GES en hel låt som handlar om slutshaming också. Eller nja, alltså den handlar ju om otrohet men slutshameandet är så närvarande att det knappt går att skilja de tu åt.

"Och du sa du ville ha dig lite frihet
Klara dig helt själv på egen hand
Och jag var dum som gick på't
Så du mönsta' på en båt
Och knullade dig ner till Amsterdam

Du sa du måste gå, du sa du måste sticka
Har aldrig gråtit'så, min lilla flicka
Men sen jag hört hur många du förfört
Jag gråter inte mer, jag gråter inte mer

Jag träffade en man som klev av tåget
Som campat sig ett år Europa runt
Han sa att i varje tält, låg en karl du hade fällt
Det låter varken vettigt eller sunt"


Orkar inte säga något om detta mer än: vuxen man som upprepade gånger kallar sin tjej för "min lilla flicka" förtjänar att bli lämnad.

Aja, det var väl allt. Sidenote: vad sysslar Celine Dion och hennes snubbe med i "It's all coming back to me now?".

Saker jag har köpt

1) Skor! 

Jag lyckades till sist. Köpte dessa som är extra breda vilket passar bra för mina breda fötter. Inga klämda lilltår no more. Dessutom lagom höjd, rätt varma och vattentäta. Dock: de kostade 499 kr vilket är det dyraste jag har köpt till mig själv i klädesväg sen jag började betala mina egna kläder nån gång på högstadiet. 500 jäkla spänn? Får råångest av att betala så mycket för något till mig själv. Allt annat jag äger är liksom köpt på second hand, vintage, halva reapriset och så vidare. Nu får dessa se till att hålla ett tag. 

2) Detta fina hänge/brosch

På auktionen i söndags köpte jag en diverselåda för att jag ville åt en skål. I lådan låg en smyckesask och i asken låg detta fina. Har velat ha ett kaméhalsband ända sen mamma krävde att jag skulle lämna tillbaka det jag hade lånat av henne i något år. Nu har jag ett! Dessutom behövde jag inte få ångest över priset eftersom lådan kostade 20 kr. Win-win! 

Den stora fyndardagen

När jag var liten följde jag ibland med morfar på några av hans många auktioner. Min morfar var galen i auktioner och köpte gärna fyndlådor av allehanda slag. När han dog i cancer för ganska exakt fyra år sedan hittade vi ungefär fyra auktionsinropade kaffemaskiner på hans vind. De hade aldrig ens mellanlandat i hans lägenhet utan åkt direkt upp på vinden.

Just en specifik gång kommer jag ihåg att vi hade ropat in lite allt möjligt, och jag bar på en stor fågelbur mot bilen med morfar efter mig med några lådor. När vi var nästan framme vid bilen hörde jag hur två tanter viskade om mig och att de sa "stackars barn...". Jag höll på att dö av ilska där och då: jag hade en underbar dag med min älskade morfar som jag fortfarande tycker är den bästa människa som någonsin existerat och det kommer ingen få mig att ändra mig om.

I alla fall, något av morfars auktionslusta har väl vandrat över till mamma och mig, för om vi har möjlighet och tid så åker vi gärna iväg på auktion. Idag var det en gårdsauktion (när man säljer av i princip allt på en större gård) som ju är de absolut bästa auktionerna. Dessutom var det i vår släktby, dvs mitt emot huset min morfar byggde, min mamma växte upp i och där min morbror bor idag. Vi var på hemmaplan med andra ord.

Och Herre Jävla Gud vilken auktion. Om ni inte har varit på auktion tidigare (jag lovar, jag får inte betalt för att skriva "auktion" så många gånger som möjligt) så brukar det vara lite allmänt folk. Nyfikna, några som har spanat ut något speciellt de är intresserade av, vanliga auktionsgalningar och så antikhandlare. Antikhandlare är de tråkigaste eftersom de har möjlighet att lägga ut en hel del pengar eftersom de senare ska sälja sakerna de köpt vidare för ett mycket högre pris.

Idag var det nog mest nyfikna, folk från bygden (yes, det är fortfarande 2014 men det kändes som en sommardag år 1960) och så lite av oss andra som var lite både och. De började snabbt med att sälja av grejer i en rasande fart och vi förlorade en lampa vi hade tänkt köpa till min syster. Blev överbjudna och valde att stanna. Sen. Sen började vi ropa in en hel del. Plötsligt kom det en byrå jag ville ha. En tv mamma köpte. En låda med hattar som Emmy ropade in. En fruktservis från Gefle porslin som brukar gå för runt 7-800 kronor när de säljs. Jag köpte den för 80 kr. En stor balja äldre vackra glasburkar fick jag för en tia. INGEN KÖPTE SAKERNA?! Är fortfarande lite i chock över hur låga priser det var. Vissa saker som jag inte var intresserad av kunde jag ha köpt upp, ställt i min morbrors garage och sen sålt mycket dyrare på blocket. Som en bokhylla i teak som ingen köpte ens. Herregud.

Men. Jag gillar inte när man gör så. Jag tycker såhär: gillar man något ska man köpa det och inte ta hänsyn till vilka andra som vill ha det. Lägga bud högt och fort om man vill, eller vara enveten men med låga bud om man tror att det fungerar bättre. Jag gillar dock inte när man köper saker som andra vill ha men som man själv bara vill göra en affär på. I fallet med teakhyllan ville ju ingen ha den, så det hade inte varit särskilt illa, men ändå. Själva principen.

Vi hade spanat in lite olika saker, jag och mamma. Ett par spegellampetter fick jag ge upp på då de drog iväg över 200 kronor och jag inte ville lägga så mycket. Nu ångrar jag mig lite, men jag tröstar mig med att jag ropade in ett stort och vackert bord med perstorpsskiva för 250 kronor. Alltså det är så svinbilligt att jag skrattade rakt ut när auktionsförrättare slog sin klubba och jag hade fått den.

Det var mycket väntan också. Det är ju ofta det. Helt plötsligt inser man att man inte är ett dugg intresserad av något som finns på de 20 bord som är näst i tur att bli sålda. Eller så väntar man på något som ska ropas ut sist av allt.

Idag var vi tvungna att vänta på att hundratals verktyg, sladdar och maskiner skulle säljas ut innan de närmade sig de två saker vi hade span på: en sextiotalssoffa med blå galonklädsel och en kakburk. Spoiler: båda blev våra.

Sen hade vi varit där i sex timmar, jag hade inte suttit ner på nästan hela tiden och hade dessutom haft koll på två barn varav en rymningsbenägen treåring. Vi åkte hem med andra ord.

Vill ni se lite bilder? Klart ni vill. De är urkassa eftersom jag hade en mobil med knappt nåt batteri och inte vågade fota bort den lilla batteritid jag hade. Men ändå.

Bildkavalkad:

Galonsoffan i all sin prakt. Sinnessjukt fin i verkligheten, bilden gör den inte rättvisa. 

Lite fina glasburkar att ha blomster och dekorationer i? Jo jag tackar. 

Väska, fruktservis och en skål som följde med en diverselåda där det dessutom låg ett jättevackert kaméhalsband. 

I present: vårt nya köksbord!

Ca en halvtimme in på auktionen såg det ut såhär där vi ställde av våra grejer. 

Jag såg, jag ville ha, jag bjöd över. Till ett mycket fint litet pris. Hej lelle kakburken.

Den här dockan är rätt värdefull. Jag funderade på att ropa in den, men sedan blev det tydligt att en äldre tant ville ha den. Och då menar jag verkligen ville ha den. Som tur var så gick den till henne också och hon suckade nöjt och sa att precis en sån hade hon haft som liten. Då började jag gråta, som man ju ofta gör när saker är sådär gulliga och fina. 

Sen fortsatte jag att fynda. Har ju inte bild på allt, men lägg till läslampa, plåtburk, urna och en hel del saker till så förstår ni varför jag är nöjd.

Om det är att vara kapitalist att vara överlycklig över auktionsfynd så är jag en nöjd kapitalist. En stund.

Komsi komsi tv-seriehösten (plus tips!)

Gud vad jag älskar september, när allt drar igång igen. När man slipper nöja sig med trista filmer eller omtittningar av älskade serier och kan frossa i NYTT! Återse älskade (och hatade) karaktärer och bara njuta i soffan med tända ljus.

Jag försöker ju titta på nya serier som jag blir tipsad om och tipsar gärna friskt själv. Här får ni därför två tips som jag inte tycker att ni ska missa:


1. Veep. Julia Dreyfus är vicepresident och är så jävla inkompetent, elak, dryg, rolig, ambitiös, trött - you name it. Jag älskar att allt är så jävla inkorrekt hela tiden. Att alla är riktigt osympatiska. Att det inte finns någon klar person man ska älska. Att de kan ha repliker som "drive me to the airport, at Lady Di speed" när de är i England. Att hon liksom är vice fucking president och ligger med nån medan hennes team står utanför och vaktar dörren.

2. The Mindy Project. Alltså, det här förutsätter jag att ni har sett för det är så vansinnigt bra. Mindy Kaling från The Office (US) har en egen serie och den är som det bästa av alla romantiska komedier i ett, fast utan det sliskiga och med sjukt mycket quirky humor. Jag vill ge flera exempel men det går ju inte eftersom jag är rädd att spoila er. Men varje gång jag tror att en scen ska bli på ett sätt så går den i sista stund åt ett annat håll, vilket gör den här serien alldeles underbar. En av mina favoritserier just nu.

Sen har jag precis börjat titta på "You're the worst" som verkar lovande, ifall ni inte har sett My Mad Fat Diary vet jag inte vad ni gör med ert liv egentligen och jag kanske var sist på bollen med Friday Night Dinner, men var jag inte det så är den också ett hett tips.

Det var nog allt för nu tror jag. Måste se om jag har några nya serier att se!

Hjälp mig, jag behöver skor!

Ursäkta att jag är helt dum i huvudet, men jag fattar inte det här med skor. Jag har ca 20 par högklackade sandaler, två par pumps och that's it. På allvar, alla andra skor är trasiga och har behövt slängas. Jag går runt i ett par sommarskor för 99 kr som det är hål i. Jag behöver skor!

Men jag fattar inte (återkommande tema i det här inlägget) hur folk gör med skor. Kör man sneakers hela tiden tills det blir dags för vinterskor? Eller kör man någon slags höstsko också och sen vintersko? Blir inte det onödigt med ett par skor man kanske bara har i 2-3 månader per år? Ska jag gå direkt på vinterstövlar? HJÄLP MIG!

Jag har ju tänkt att ett par såna där ankelboots kanske vore något för mig. Enkla, klassiska och så vidare. Men då måste jag ju ändå inom kort köpa vinterstövlar också. Men jag kan ju inte hoppa direkt från sommarskor till vinterstövlar? Hur gör ni?

Ja. Jag är 30 och äger inga skor och fattar inte hur man köper skor. Detta är ej ett skämt. Hjälp!

Bästa nya hobbyn.

Alltså det är så mycket nu att jag konstant vet att jag har glömt något, men inte vad. Den där naggande känslan av att alltid ligga bakom, efter, inte i fas. Vi borde storhandla, stortvätta, fixa, ordna - men har knappt tid att lägga in allt som ska in i kalendrarna ens. Det är sjukhusbesök, tandläkarbesök, you name it-besök och jag orkar inte.

Så i ett anfall av "när allt ändå går för fort, varför inte lägga på ett kol till" anmälde jag mig till ännu en aktivitet. Poledancing. Eller, pole fitness som det egentligen heter. Jag tänker att ångesten jag får av ännu en schemalagd aktivitet kanske vägs upp av det roliga i att gå på fucking POLEDANCING?!

Ni får ursäkta mig, men jag känner att jag peakat lite i coola hobbies här. Roller derby och poledancing. Jag kan skriva autografer på begäran, det är ok.

Om jag kommer ihåg det mitt i allt annat jag måste hålla i huvudet, det vill säga.