New York, New York. Hit me med era bästa tips!

Såhär: vi tänkte skippa typ frihetsgudinnan och sånt. Jag har läst ca en miljard reseguider och vet mycket väl om att det bästa tipset är typ att skippa magnolia bakery och ta ett annat som inte är lika känt men har bättre bakverk, att det finns jätteroliga små vintageaffärer med barer ovanpå i soho eller vad det nu står i alla dessa vintagebloggares reseguider.

Det jag skulle vilja ha är tips från vanliga dödliga. Och då inte att man får rabatt på Macy's med turistkort, utan typ när nån ramlat in på ett diskotek nånstans och så var det världens bästa drinkar där eller så. Såna tips.

Ifall någon har det? Vi ska bo i Lower east manhattan, ifall det spelar någon roll. Tips away tack!

Gråt och skratt

Jag grät, ute i huset igår. Grät över att det inte längre är där vi ska bo, över allt vi haft och aldrig kan få igen och över fina minnen. Sen såg jag mig omkring på allt som behöver göras och kände en enorm lättnad över att inte behöva rensa ogräs, måla fönster eller gräva rabatter. Bitterljuvt, vemodigt och rätt skönt.

Sen tillbringade vi eftermiddagen i parken i stekande sol med cyklar och glass och solglasögon och det var utomlandskänsla och jag var så genuint lycklig. Så summa summarum är det sorgligt att säga hejdå men vi tvivlar inte på att vi tagit rätt beslut.

Men oj vad jag kommer sakna när mina äppel-, plommon och körsbärsträd blommar.

Sista sista sista

Imorgon ska vi ut till huset och röja ur det sista innan vi lämnar över nycklar på torsdag. Jag är nervös. Tänk om jag plötsligt står där i trädgården i den strålande solen och ÅNGRAR mig?

Alltså jag tror ju inte att det är en jättestor risk, egentligen, särskilt inte med tanke på hur jag förut idag köpte penséer och tulpaner på torget, tog ett glas vin i typ 20 graders värme på vår balkong och sen avslutade med god middag i vår matsal (!). Jag älskar ju att bo här, men ändå. Rädslan för att ha gjort fel val jagar mig alltid, oavsett vad det är. Jag önskar att jag vore en sån som gjorde ett val och sen bara bestämde mig för att aldrig se bakåt igen. Jag ältar ju allt. ALLT!

Jag har läst någonstans (säkert i någon kvasipsykologitidning) att man aldrig ska ångra sina val eftersom man inte kunde ha gjort något annat val. Eftersom man gjorde det val man gjorde var det rätt val utifrån den kunskap man hade då. Man kan inte ångra sig, för hade man fått göra om det så hade man ju gjort samma val igen eftersom man hade haft samma förkunskaper. Det här låter ju väldigt mumbojumbo tycker jag eftersom ifall man bestämde sig för att lägga hela sin förmögenhet på teliaaktier så var ju det ett dumt beslut som man ångrar ÄVEN om man inte hade kunnat göra annorlunda.

Och med den logiken borde jag ju inte kunna välja att sluta älta eftersom jag gör de val jag gör utifrån de möjligheter jag har osv osv och nej, det här med filosofi är inte riktigt min grej. Vet inte ens om det här räknas som filosofi? Saker som är filosofiska och saker om typ att rymden är oändlig förstår jag mig inte på. Ej heller praktiska saker. Vad som då kvarstår? Tja, ostbågar. Ostbågar förstår jag mig på.

Mitt nya beroende

Eftersom vi har flyttat in till stan (Nähe? Wow? Vilka nyheter, do tell more!) har jag börjat gå ungefär överallt. När jag förut åkte bil till skola och jobb går jag nu istället. Hit och dit och kors och tvärs. Jag gillar ju att gå. Jag gillar det inte så jättemycket när det är snöstorm och jag har trasiga vårskor på mig och således får in ungefär tre liter snöglopp i skorna, men annars gillar jag det.

Främst gillar jag att lyssna på musik när jag går. Eller, jag menar snarare: jag försmäktar utan musik i öronen. Om jag måste lyssna på trafikljudet eller andra oväsen ens en sekund känns det som att hela min kropp förtvinar. Mina ben är tunga, mitt sinne dystert och det är faktiskt skittråkigt. Så jag har musik på hög volym (så att jag inte hör något annat alls) och allt är bra.

Problemet är när barnen är med för då kan jag ju inte lyssna på musik. Och visst, hade jag fått gå och prata med dem så hade ju det varit trevligt, men de har såna där sparkcyklar och är alltid ca 20 meter framför. Men med jämna mellanrum ser de till att komma och säga något till mig, just sådär lagom ofta så att musiklyssnande blir omöjligt på grund av alla avbrott.

Enda lösningen blir ju att barnen får börja gå hem själva inom en snar framtid. Eller att de vänjer sig av med det jobbiga behovet att behöva prata med mig. Nån måtta får det ju ändå vara. Jag vill ju lyssna på jättehög musik i mina lurar!

Önskelista

Jag fyller alltså 30 om två veckor och en dag. Det är inte så jättesvårt att lista ut min adress, så fans och fd älskare och haters gone fans är ju MER än välkomna att skicka över presenter till den stora dagen, om man säger så.

Problemet är ju att jag redan vet att jag får en resa till New York i present av min familj. "Problem" är ett gravt överdrivet uttryck i detta fall då det är ASLYXIGT, men ändå. Andra saker jag önskar mig är:

- fame and fortune

Det är väl ändå inte för mycket begärt? Visst, jag kan tänka mig nån ny matta till vardagsrummet eller snygga tallrikar till min tallriksvägg i matsalen, men helst vill jag bara bli rik och berömd. Det, samt en bukplastik, är ju ändå rimliga presenter när nån fyller 30.

I alla fall när jag gör det.

Det här med att bo i stan

Jag. Älskar. Vår. Lägenhet.

Igår hade vi inflyttningsfest och jag fick då tillfälle att visa upp mitt fina fina hem för alla som inte varit här förut. Och ursäkta för övernöjdheten men satan i gatan vad vi har det lyxigt och bra här hemma. Lyxigt som att vi bor i en etagesexa centralt i stan, inte lyxigt som att alla våra möbler är från blocket. Ni fattar. Det är så sinnessjukt härligt att bo såhär och jag är så nöjd med beslutet att flytta.

Nej, vi har ingen trädgård och vi kan inte springa ut i den och grilla korv och kratta löv en solig söndag. Vad vi istället kan göra en solig söndag är att gå på promenad längs med ån till stadsparken, där barnen kan träffa kompisar och ha ett spontant vattenkrig i flera timmar medan vi njuter av solen.

Eller så kan barnen för den delen springa över till kompisen som bor på gården de där tråkiga timmarna mellan middag och läggdags. Eller gå hem genom stan själva till klasskompisen. Eller gå på disco en fredagskväll utan att det krånglar det för oss föräldrar.

Jag vet att det finns fördelar och nackdelar med precis alla boenden, och jag vet att jag bloggade lyriskt om vårt härliga hus när vi precis hade flyttat dit. Nyförälskelse är allvarliga saker. Men jag njuter i alla fall av den här nyförälskelsefasen till fullo. Och så ska jag försöka ta lite ordentliga bilder på lägenheten så ni får se precis hur fin den är.

I min fantasi, rullar vi runt bland mjuka kuddar...

Vi ska ha inflyttningsfest på lördag. I nuläget är vi såhär mycket förberedda: ...

MEN! Jag har börjat göra en playlist nu. Ni vet, den som kommer spelas i ungefär en timme innan alla ska börja sätta på SINA favoritlåtar och byta bort min perfekta musiksmak. I alla fall är det en rätt stor mix av olika slags låtar. Musiksnobberi har aldrig varit för mig. Jag började listan med Blur, Wheezer och Nationalteatern och avslutar den med E-type och Drömhus. Såatteh... dont'ya wish your girlfriend had musiksmak like me?

Det vore ju kul att vara en sån som var Förberedd och Planerande, men nej. Så länge jag kommer ihåg att köpa alkohol och iaf bädda sängen lär det ju bli bra. Fast först ska vi ju klämma in ett födelsedagskalas också. De gästerna får dock inte njuta av min eminenta musiksmak, de får nöja sig med marängswiss.

Denna dagen, Marcus Birros liv.

Ni vet dagar som börjar bra? Där man inte har en aning om att dagen kommer bli värdelös? Visst, man försover sig kanske lite, men inget som inte är hanterbart. Barnen samarbetar, lämningen går bra, man börjar fundera på om man kanske kan börja åka rullskridskor till jobbet snart.

Inte ont anande sitter man sen på jobbet, tittar ut genom fönstret och ser att det snöar. Eller stryk det. Det vräker ner snö. Sen går allt åt helvete. Först kommer huvudvärken, sen mer snö, sen måste barn hämtas i snömodden trots att ens skor är vårskor som dessutom har hål i sig. Och sen hade man visst lovat sin sexåring att gå upp på stan och köpa tröjor, så i ungefär en timme måste man traska runt i håliga skor med en swimmingpool av snövatten i, halka på all jävla packad snö och skrika "JÄVLA FITTSNÖ" rakt ut i luften så att man blir mamman som skriker könsord när hon går på stan med sin dotter och dessutom använder kvinnans könsorgan som svärord, yay feminism. Så klart måste dagen sen fortsätta med att barnen bråkar hela kvällen, huvudvärken blir värre, träningen går skit och en olycklig omkullramling gör att man får en smäll på ischiasnerven vilket får en att gråta och sen gråter man ännu mer när man kommer hem och inte hittar några rena trosor.

Ungefär där är jag nu. "Kul", som Schyffert skulle säga.

Recap

Okej, det är lite glest mellan blogginläggen men jag har varit upptagen med att fira världens underbaraste treåring och så klart se Veronica Mars lite då och då. Samt My Mad Fat Diary, som jag upptäckte häromkvällen. Sevärd!

Igår firade vi Majken som sagt och på sedvanligt sätt tog vi båda två ledigt för att ge henne en dag hon skulle älska. Badhus, lekland, musslor, tårta, presenter... jag dog nästan i soffan igår kväll. Så. Jävla. Trött.

Och så har vi börjat träna 3ggr/vecka nu istället för en. Tre! Jag älskar roller derby och är skitglad över att träna mer, men sådär vidare mycket tid till att blogga finns det ju inte tyvärr. Dessutom måste jag erkänna att jag prioriterar andra bloggen över denna, fastän jag SA att jag inte skulle, men bekräftelseberoende som jag är känns det viktigare att lägga tid på en blogg som fler uppskattar. Det här känns mer som min offentliga dagbok. Eller så är det det instagram är, jag vet inte.

Ville jag säga något alls med det här inlägget mer än att jag är busy busy busy doing everything för tillfället? Nej.

Jobbigt läge

Det är bajsparasiter i vattnet i Örebro. Man måste koka sitt vatten jättelänge, eller köpa massa flaskvatten. Jobbigt som fan.

Eller så ser man det som ett bra tillfälle att få dricka massa cola.

Vår kontraproduktiva oro

Förut idag var jag på ett möte. Det var ett stort möte som hölls i en biosal. Utanför salen fanns en enorm hall (som jag fortsättningsvis tänker kalla för foajé) som gick hela vägen runt salen men var tillstängd med dörrar ut till bions kassa och ingång. Om ni hänger med. Det fanns även en trapp ner från foajén och där nere fanns det toaletter och klädförvaring. Nu vet ni ungefär hur det såg ut. I alla fall, jag var på möte och Emmy och Majken var med. Noa stannade hemma*. Ungarna åt kakor och spelade lite men större delen av tiden sprang Emmy runt ute i foajén med några andra barn och sen ville Majken haka på. Så jag lät henne gå ut dit och satt kvar inne i biosalen.

Och sen gick det ett tag och plötsligt hörde jag dem inte och de hade inte varit inne hos mig på länge, så jag gick för att se efter. Jag gick varvet runt i foajén. Och sen igen. Men inga barn. Nånstans här började jag tänka ungefär "vad katten, var är de?" och samtidigt började den där oron i magen röra på sig. Tänk om de hade lämnat foajén och gått ut i entrén? Tänk om de gått ut UTOMHUS? Ungefär samtidigt som jag började bli orolig på riktigt kom de upp från nedervåningen och jag gick fram och sa att ni FÅR faktiskt inte gå ner dit för jag vill veta var ni är, jag blir ju orolig.

Och Emmy, sex år, tittade på mig och sa "förlåt mamma, men Majken blev jättekissnödig så jag hann inte säga till dig att vi skulle gå på toaletten".

Ridå.

Det absolut dummaste i hela historien är det här: när jag gick och letade och började känna en liten oro spira så kom genast också tankarna på att andra skulle tycka att jag varit oansvarig. Det är inte första gången det hänt mig; flera gånger då jag börjat oroa mig lite över var barnen är/gör har det även funnits en gnagande röst som säger "nu kommer andra tycka att du är en dålig mamma och att du kunde ha förebyggt den här situationen". Nota bene: det har aldrig hänt mina barn något när jag har släppt dem med blicken. De gånger de blivit skadade har det varit i skolan, på fotbollen eller liknande. Ändå.

Jag tror att det här är livsfarligt. Vi har någon slags magskänsla som berättar för oss att vi faktiskt måste låta barn klara sig själva, att de måste få leka utan att vi övervakar dem som hökar och att de måste få lämna vår comfort zone för att växa. Vi vet ju det. Men sen vet vi också att olyckor kan ske och att de flesta av dem går att förebygga. Så klart det går. Vi kan låta bli att låta ungarna klättra i träd och vi kan se till att de inte lämnar vårt synfält förrän de är tonåringar och om de får göra det sätter vi gps på dem - det går, det gör det. Och det är vissheten om att man KAN förhindra i princip alla olyckor som ställer till det för oss. För med den vetskapen kommer också insikten om att vi kommer bli dömda för att INTE ha gjort det ifall olyckan är framme.

Jag säger inte att oron över att bli klassad som en oansvarig förälder är större än oron för att det ska hända barnen något, absolut inte. Men jag tror att det här skeva klimatet vi har idag där vi inbillar oss att det är föräldrars skyldighet att vara sina barns skyddsänglar gör något med oss. Om man tjugo gånger har hört att det är GALET att låta sin åttaåring gå till skolan själv över trafikerade gator, då börjar dessa kritiserande röster blandas ihop med ens egen magkänsla och vetskap om vad ens barn klarar av. Istället för att tänka logiskt och göra en rimlig riskbedömning tar vi med i beräkningen andras domedagsprofetior och ser dessa som risker. "Tänk OM något nu skulle hända, då vore jag ju så oansvarig och galen som alla sa - jag borde bara lyssna på dem".

Ju oftare vi upprepar våra inbillade faror, desto större risk är det att dessa faror börjar anses vara reella. Verkliga. Så när jag letar efter mina barn i en fullkomligt säker foajé tänker jag inte först och främst att de borde vara på toaletten, utan jag börjar tänka på bilar på gatorna i närheten, på okända människor som kanske inte är snälla och på hårda betongtrappor barns små huvuden kan spräckas i. Allt det jag har fått höra/läsa om när folk ska vara "välmenande" och prata om alla risker som finns i våra barns omgivning. Och nästa gång kanske jag tänker så mycket på dessa "risker" att jag väljer att inskränka mina barns rörelsefrihet för att jag inte vill vara föräldern som inte hade koll. Och ju fler det blir som väljer att ta ett steg tillbaka, desto snävare blir rörelseutrymmet - både bildligt och bokstavligt talat - för våra barn. Och så förskjuts vad vi förlitar oss på att våra barn klarar av ett steg och ett steg till. Tills vi befinner oss miltals ifrån den frihet vi själva fick åtnjuta som barn, och vi intalar oss att det är för våra barns skull. Vi klappar oss på axeln och tänker att vi minsann inte är så oansvariga. Vi är ju duktiga föräldrar som tagit hänsyn till alla risker.

Även de obefintliga och överdrivna. För vem vill lämna något till slumpen när det gäller ens barns liv?

*(En närapå-nioåring ensam hemma i några timmar? Callz da police osv osv!)

Very Veronica, such Mars, wow.

Alltså jag vågar inte säga något om filmen eftersom jag inte vill spoila. Men jag kan ju i alla fall säga att det var en speciell upplevelse att se den med ett gäng andra fans som alla applåderade, tokskrattade och myste till internskämt och hade samma förförståelse som jag. Hur det är att se Veronica Mars utan att ha sett serien? Ingen aning. Men vardör skulle man ens göra det? 

Mina känslor är all over the place. Mer än så säger jag inte här och nu. 

(Efter filmen. Jag har gråtit.) 

(Goodiebags! Med marshmallows. Så klart.) 

Peppelipeppelipeppeppepp!

På torsdag hörrni. På torsdag! Vid lunchtid sätter jag mig på ett tåg upp till Stockholm och tar mig sen vidare till bion som ska ha en visning av Veronica Mars för fans. Förstår ni peppen inför detta? Förstår ni hur länge jag har väntat och längtat? Jag är lika delar livrädd (för att den inte ska leva upp till förväntningarna) och exalterad (för att VERONICA MARS!!).

Det här är ju sånt som inte händer. Men så gjorde det det och nu är det äntligen så himla nära.

Här kan man läsa en intervju med mig där jag låter lagom besatt och nördig. *ler marshmallow*

TORSDAG!

Ja ja

Visst, man kan säga att det var dumt att inte gå hundra meter hem när det var stängningsdags och istället ta en taxi till en kompis och ha efterfest och inte komma hem förrän kl fem på morgonen. Det kan man säga. 

Men man kan också säga att det var kul. 

Motvallskärring.

Något jag blir irriterad på (av alla dessa MILJONER "det var väl en väldigt konstig sak att störa sig på"-saker jag stör mig på) är när alla inom en viss grupp bara råkar uppnå konsensus kring något. Typ att alla internetzfeminister enas om att bland det sorgligaste i världen var när Tara dog i Buffy? Eller som att det tydligen gått ut något memo om att vänstermänniskor måste hålla med om att det är så Skönt Och Avslappnat Och Icke-Ängsligt med dessa svinfula hus som florerar på nätet då och då. Ja, extremt snävt urval och generaliserat, men ni kanske fattar vad jag strävar efter att beskriva ändå?

Jag dör. Jag har alltid alltid stört mig på när något inom en viss grupp blir till en allmän sanning, typ "tillhör du den här gruppen, då är det naturlag att tycka såhär". Jag inser ju att jag själv ramlar i fällan och tillhör såna grupper typ hela tiden, men det innebär inte att jag inte kan störa mig på när "sanningar" och "självklarheter" bara förutsätts ändå.

För alltså, om sanningen ska fram: TARA VAR ASTRÅKIG! Hennes bleka jävla mesiga feja och hennes "boheeemiska" stil och yada yada yada. Ja, jättekul att lesbisk kärlek skildrades, go Buffy, men själva Tara? Good riddance.

Dessutom är det nästan sinnessjukt att tapetsera med sju olika tapeter i samma rum.

Åh just det. Hela twitter är överens om att kattungar är det sötaste som finns. Snark.

Det här med egenskaper hos barn

Tja, vi har två barn som kan skrika sig hesa över ett nageltrång eller inbillat rivmärke. Och så har vi ett barn vars läkare gav oss mängder av citodon och diklofenak för att barnet skulle få SÅ ONT efter operationen, men hon har ännu inte klagat mer än ett svagt "aj, det gör lite ont".

Själv är jag mer av typen "tro att jag är döende så fort jag blivit förkyld", så varifrån denna tapperhet, munterhet och positivitet kommer ifrån vet jag inte. Inte fan är det från oss föräldrar i alla fall.

Ett rosa gips och två modighetsmedaljer.

Igår skadade Emmy sitt finger i en olycka på skolgården. Hon klämde det i en krock mellan två trampbilar. Min man hämtade henne och tog henne först till vårdcentralen som skickade vidare dem till röntgen som bokade in henne för operation idag. Öppen fraktur.

Så idag fick hon ingen frukost, men fick duscha och tvätta sig noga och sen gick vi bort till sjukhuset. Vi blev inlagda, hon blev ombytt och sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Till sist rullades hon iväg och sen fick vi vänta igen. Och vänta. Och vänta, för operationen drog ut på tiden. Sen kom hon tillbaka, vaknade till och klagade på hur hungrig hon var. Så klart, klockan var ju halv fyra och hon hade inte ätit sedan kvällen innan.

Hela tiden var hon så lugn. Tittade på tv. Svarade på frågor. Spelade lite på ipaden. Skrattade lite, vilade lite. Behövde inget lugnande inför operationen och var sig själv direkt hon vaknade. Vi föräldrar som väntade var mycket mer nervösa än hon var.

Tyvärr gick operationen inte särskilt bra. Det som inte hade synts på röntgen, på grund av allt brosk som finns i fingret, var att leden var helt krossad. Nerven och ledbandet låg helt oskyddade och fingret var helt och hållet av. Överläkaren som hade opererat var mycket bekymrad. Hon hade gjort sitt bästa och fixat och ansträngt sig men hade inte lyckats så bra som hon hade velat, men hon såg inte att det hade gått att göra annorlunda heller. Ett krossat finger är ett krossat finger.

Så nu sitter det spikar som håller ihop kaoset och gipset ska sitta på i fyra veckor. Sen tar vi det steg för steg, men det ser ut som att det kommer krävas fler operationer och att funktionen kan komma att bli nedsatt. Självklart var det på höger hand också, eftersom hon är högerhänt. Sån otur.

Men, och det här säger jag inte för att vara hurtig, utan för att det är så jag känner i hela hjärtat: jag är så himla tacksam över att det bara är ett finger. Jag tänker på de föräldrar som måste se sina barn rullas iväg till hjärtoperationer eller cancerbehandlingar och jag vet att även om det är jättesynd om Emmy och hon kommer ha ont och ha det jobbigt framöver så är det inte livshotande. Tråkigt, synd, skitjobbigt, trist - men inte liv eller död. Och jag är så evinnerligt glad över att vi kunde gå hem och äta godis och mysa efter operationen. Vi behövde inte bli inlagda. Hon mår bra. Hennes finger är söndertrasat men min älskade unge, hon mår bra.

Ibland är det lättare än annars att se det positiva i en dålig situation. Man blir väldigt ödmjuk när ens barn sövs ner och det farligaste stället de ska skära i är ett lillfinger.

Imorgon ska vi köpa två små möss att ha som husdjur. En klen tröst när hon inte kommer kunna använda sin högerhand på en månad, men hon är exalterad. Gladast är nog katten dock...

Hur ser män på TV?

Med ögonen, ha ha.

Nej men på allvar, jag förstår inte hur de står ut? Hade jag sett på program där alla (typ) av mitt kön betedde sig som lobotomerade idioter så hade jag ju inte stått ut? Men min man tittar på samma serier som jag och verkar stå ut. Jag däremot, jag får krupp. ÄR MÄN SÅ HÄR DUMMA I HUVUDET? Alltså, svaret är ju ja, jag vet ju det. Men ändå.

I alla serier vi ser är finns det sinnessjukt många vidriga män. VIDRIGA! Några exempel, och ja de kan innehålla spoilers: psykopaten Hunt i Greys, som guilttrippade Christina för att hon hade fräckheten att göra abort trots att han hela tiden vetat att hon inte vill ha barn. Derek i Greys när han fick ryck och bosatte sig i skogen och var så förbannad på Meredith för vad det nu var. Dr Masters i Masters of sex i ALLT han gör detta vidriga avskum, Clay och Jax i Sons, alla snubbar i big bang theory (som vi inte ser längre direkt), alla män i How I met your mother, alla heterokillar med några få undantag i The amazing race (priset går till snubben som puttade omkull sin tjej för att han tyckte att hon sprang för sakta/han som försökte tvinga ner sin livrädda tjej för en aphög rutschkana).

Egen mening föräras denna EPISKA douchebag: Fitz i Scandal, alltså jag vill skjuta honom för att han inte förtjänar att ta upp tv-tid.

Cam och Phil och pappan i Modern Family, typ alla män i Game of thrones förutom dvärgen och Jon Snow, alltså jag kan fortsätta i evigheter. Det är som att det nästan är omöjligt att göra en serie med vettiga och rimliga och trevliga män som inte är helt blåsta i huvudet och har vidrig kvinnosyn?

Jag menar, till och med min favoritserie Veronica Mars, som hyllas för hur den skildrar en familj bestående av en snäll pappa och hans dotter lyckas göra en del av pappan till en obehaglig hederstänkande snubbe som ska syna sin dotters dejter i detalj, inte låta henne vara ute med dem så länge hon vill och lägger en osund fixering vid hennes potentiella sexliv. Alltså!

Ja, herregud, det finns kvinnor också som är dumma i huvudet. Så klart. Men att det inte finns en enda serie jag kan komma på såhär på rak arm där i alla fall minst en man är ett komplett arsle? Det säger väl något.

*fixar och donar*

Herregud vad trött jag är. Hela dagen igår och halva dagen idag (förmiddagen ägnades åt fotbollscup) har vi skruvat hyllor och lampor och fler hyllor och allt sånt som man blir jättejättetrött av. Det tar sakta form, det gör det, men det är mycket kvar eftersom varenda vägg är tjock betong som man inte direkt bara slår in en spik i.

Jag är för trött för att skriva något, så här får ni lite bilder. Ni som följer mig på instagram har sett dem förut, ni andra får se det som ett litet smakprov på hur det ser ut hemma hos oss.

Nota bene: sänggaveln har vi byggt själva! Vadderad och härlig. Det saknas lite knappar bara, sen är den helt klar.

Också: jag hade tänkt att när vi flyttade till stan skulle jag INTE ha massa pastell, mönster och sådär. Det skulle vara lite avskalat, vitt, klassiskt ni vet? STILIGT? Ha ha ha, gick ju bra. Jag tror att mitt blod är pastellfärgat.