Typ kollo.

Vet inte om det finns något kollo där man mest badar, blir tjockare, bråkar med barnen, rensar ur förråd, badar, slappar, bråkar, leker, umgås och badar? I såna fall är jag på ett sånt. Also kallat "semester" kan jag tänka mig.

En och en halv vecka kvar och jag tänker klämma in så mycket bad det bara går på den tiden. Jag återkommer hit när höstdeppen gör sig påmind, och oboy oboy vad mycket roligt (läs: rätt så gnälligt) vi ska avhandla då! Tills dess nöjer jag mig med att, tja, umgås med familjen och sånt man gör på semestern.

Jag förstår att ni bitit på naglarna i otålighet efter redovisning av tisdagen i Göteborg, så här kommer det äntligen:

Vi vann med 3-1! Förutom det så blev min stand up inställd och jag vågade åka Lisebergsbanan TVÅ gånger. Sen drack jag vin och såg på fotboll med fina göteborgare och sen blev jag full och lackade ur på Cissi Wallins episka dumhet och var tvungen att berätta det för henne på twitter. Det kanske inte var så smart gjort. Rätt dumt faktiskt. Fast inte lika dumt som hennes tweet av typen "Ah men asså feminismen måste ju se till att anstränga sig för att inkludera typ mina gamla klasskompisar i Norrland som inte alls är insatta eller gillar feminism, för hur ska det annars gå?" och man bara eh... eh... eh... jag vet inte ens vad jag ska säga för det är fan så episkt dumt att jag tycker att man kanske borde brodera in det på en kudde för att föreviga?

Det har gått så långt med hennes totala idioti hon häver ur sig i radio och på twitter till sina nästan 20 000 följare att jag har börjat tycka synd om Lady Dahmer för att hon är svägerska med en människa som kallar tjejer för drinkluder och i nästa sekund ska sätta upp en FEMINISTISK FÖRESTÄLLNING? Åh gud, samtiden.

Okej, egentligen skulle jag bara ha sagt att det var fint i Göteborg och så. Det var det!

Nervös deluxe.

Imorgon åker vi till Göteborg över dagen. Eller, jag stannar kvar över natten. För jag ska nämligen köra stand up på någon slags "open stage"-kväll på en restaurang och jag är så jäkla orolig för flera saker. Att det inte ska vara något folk där, för det måste ju vara jättejättesvårt att uppträda för ett tomt rum? Men jag får väl se det som en nyttig upplevelse. Jag är också orolig för att ingen ska skratta, för jag har nästan nytt material och jag vet inte alls om det är bra eller jättedåligt. Men i såna fall är väl det också en nyttig upplevelse. Och så är jag orolig för att de jag känner som ska se på kommer skämmas för mig. Det oroar jag mig jättemycket för. Men tja, det får väl OCKSÅ vara en nyttig upplevelse på något vänster.

Men värst av allt är ändå detta: tänk om min familj tvingar mig att åka Lisebergsbanan med dem när vi är på Liseberg? DET har jag jäkligt svårt att se som en nyttig upplevelse.

Faktiskt.

Ni vet såna där hemska idrottsföräldrar...?

Jo, det förvånar väl ingen om jag säger att jag är en sån.

Nej, jag skriker inte elakheter åt domaren.
Nej, jag skriker inte elakheter åt barnen i laget.
Nej, jag tvingar inte Noa att gå hem om han klantat sig på matchen.

Men.

Noa har fått läxa över uppehållet i fotbollen att klara av att typ "dutta" med bollen tre gånger i luften. Vilket han tycker är SKITJOBBIGT att lära sig, för han har ärvt sina föräldrars lathet men inte sin mammas vinnarskalle riktigt och därför har han varit lite negativt inställd till att träna på sin läxa.

Och jag har sagt detta:

"Om du får i läxa att lära dig tre duttar är det bäst att du lär dig fem. Se till att alltid kunna lite till."
"Tja, vill du inte bli bättre så tänker jag inte tvinga dig. Du måste ingenting. Men OM du vill bli bättre så får du träna, det är enda sättet."
"Tror du Zlatan ger upp så fort det blir svårt?"

Och vi har sagt detta:

"Ramlar du på planen så ligger du bara kvar om du har blivit skadad på riktigt, annars reser du dig upp. Ligger kvar gör man om man måste bäras ut på bår (typ)."

Så nu är tillfället då jag ska göra avbön och urskulda mig och säga att jag inte menar det och att jag skojar och egentligen sysslar man ju med det enbart för att det är kul men alltså, nej? Jag TYCKER verkligen att om man engagerar sig i en lagsport som man gillar och vill fortsätta med så är man skyldig sig själv och laget att göra sitt bästa. Man måste inte vara bäst, men man ska göra sitt bästa. Vill mina barn sparka lite boll sådär disträ och småengagerat, då kan de spela hemma i trädgården. Om de däremot engagerar sig i ett lag där det finns lagkamrater som anstränger sig och gör sitt bästa, och där det finns tränare som engagerar sig på sin fritid och där vi som föräldrar skjutsar och hämtar och säljer korv och underkläder (!), så har de en skyldighet att ta det på allvar. Och då gör man sitt bästa, man tränar på läxor och anstränger sig och lyssnar på tränaren. Det tycker jag tillhör normalt hyfs. Även om man är åtta år. Det finns ingen motsättning i att göra sitt bästa, ta det på allvar och samtidigt ha kul.

Annars kan man ju bli typ orienterare och plocka blåbär för sig själv i skogen i någon singeltävling någonstans. Eller som sagt sparka lite boll hemma. Men så länge mina barn är med i ett lag och faktiskt VILL bli bättre så tänker jag stå där ute i trädgården och peppa och hjälpa och vara lite hård om (när) det behövs. Men tja, så tycker jag väl också att det inte är några problem med att peppa barn till att försöka lite till - så länge de faktiskt vill det i grund och botten.

(Däremot sväljer jag det där om att jag tycker att de kan toppa laget bara EN match, eller halvlek snarare, så att de kanske kan vinna en enda match och därför få upp kämparglädjen och lagkänslan lite. Det tycker jag visserligen, men jag har vett nog att hålla tyst om det.)

Säg inte förbi, säg att du är fri till slut.

Statusuppdatering: Vi har varit i ett sommarhus och vi har badat och badat och spelat spel och kort och badat och jag skrek vid ett tillfälle ut över sjön att ååhhhh vad skööönt det är att bada naken! Som tur var fanns det inga i närheten. Det säger väl sig självt i och med att jag badade naken.

Och nu är vi tillbaka i civilisationen och det är bra för att jag kan träffa min man och jag har internet (som fungerar hjälpligt) och jag kan få lite skrivjobb och kan planera lite sommaraktiviteter och se Håkans konsert på Skansen, men samtidigt kan jag läsa ikapp all idioti som folk spyr ur sig. Allt detta kvinnohat, detta ständiga kvinnohat som bara växlar mottagare och avsändare (om ens det), men i övrigt är konstant. Jag orkar inte.

Vi har flugor inne och sol ute och jag tyckte minsann att jag hade fått färg på benen och var så stolt och sen jämförde jag med min lillasyster som suckade och sa att hon minsann inte hade fått NÅGON färg alls i år. Vi var så klart precis lika bleka/bruna. Men det värsta är över för mormor och hon får nog komma hem efter helgen och imorgon går min man på semester så nu känns det rätt bra. Ändå.

Att Majken försvann på Ica Maxi idag och att jag var livrädd under den kvart jag inte hittade henne, det tänker jag glömma. Nu ska jag sätta mig i kvällssolen med en god bok och ett glas rosé. (Nej, jag ljuger. Det låter bara bättre än att sitta inomhus i soffan med ett glas cola och Lizzie Bennet Diaries på Youtube.)

Ha koll på barnen eller lär dem simma!

Vi hänger ju rätt mycket på badhuset eftersom vi har årskort där. Förutom att barn får bete sig som galningar är det så otroligt vanligt att folk inte har uppsikt över sina barn. På ett äventyrsbad. Med vattenrutschkanor, vilda forsar, djupa bassänger osv.

Två gånger har jag tagit hand om barn som tappat bort sina föräldrar. Första gången var barnet kanske tre år, andra gången kanske fyra? De har letat efter sin mamma eller pappa och varit nära djupa bassänger och allsköns farliga saker. Jag fattar inte? Ett steg fel på hängbron över den djupa bassängen och treåringen drunknar. Det finns inte en chans att någon upptäcker henne där. Fyraåringen kanske tycker sig se sin mamma där utomhus, går ut och ramlar i? Jag får så ont i magen och blir så förbannat arg: hur svårt kan det vara att förstå att man måste HA KOLL PÅ SINA BARN VID VATTNET!

Jag har berättat om det här förut, men ändå: när Emmy var kanske två var vi på stranden. Jag och min man tittar ner på en bild i tidningen tillsammans i två sekunder, jag lovar att det inte var mer. När vi tittar upp igen syns bara Emmys solhatt som flyter på ytan. Hon har tagit ett steg för långt ut och hamnat under ytan och kan inte ta sig upp. Så min man springer ut och drar upp henne och allt gick ju bra. Två sekunder handlade det om. Två sekunder. Jämför det med flera minuter på ett badhus, utan att föräldrarna blir oroliga?! För när vi väl har sett föräldrarna sen så har de varit kolugna. Jaha... var hon där... Alltså?! Barnen kan dö?

Ja ja, nu har jag moraliserat klart och tänker istället ge ett tips: lär barnen att simma tidigt istället. Små barn kan från mycket tidig ålder lära sig att simma tillbaka till kanten om de ramlar i en pool. De kan lära sig att vända sig till rygg och flyta tills de får hjälp, fullt påklädda, redan som bebisar. Det är en krånglig, men ovärderlig livförsäkring. Sen ska man ändå inte ta blicken från dem när de badar nära djupt vatten.

Här är en video på ett barn som har lärt sig att simma. Efter sommaren hoppas jag att Majken också kan det, hon är på god väg redan nu med att ta sig en bit under ytan. 

När jag åker för att hämta barnen hos sina kompisar sen så åker jag förbi kyrkogården här ute. En liten grav påminner om den lilla treåringen som drunknade i sin pool några hundra meter ifrån vårt hus. En olycka händer så lätt, men vissa olyckor kan man kanske undvika.

Tittar in lite snabbt.

Det blir inte mycket bloggande nu, det blir det inte. Min mormor har blivit jättesjuk och hamnat på sjukhus. Blodförgiftning tror de, men inget är helt klart och vi vet inte särskilt mycket alls. Mer än att hon blir bättre varje dag, tack och lov. Min mamma är i Grekland och min syster bor i Uppsala, så det är jag och min morbror som byter av varandra på besökstiden och turas om att åka och hämta saker i mormors lägenhet. Så fort jag blir avlöst hemma åker jag iväg till sjukhuset.

Och när jag är hemma, herregud. Jag har tre barn som har sommarlov och vi bor inte nära någon av deras kompisar. Vi måste flytta, fy katten vad svinjobbigt det är att de är beroende av oss för skjuts etc. Och sen är det ju ungefär 10 barn i varje klass också, så utbudet av lekkompisar är inte direkt överväldigande.

Men nu är de stora barnen iväg och leker med vänner och jag passade på att sköta massa krångliga ärenden som man kan göra när man inte har några barn med sig. Eller alltså, Majken var ju med. Men herregud, EN tvååring? Det är ju samma sak som att inte ha något barn alls med sig. Ni kan kategorisera in det under "saker enbarnsföräldrar aldrig kommer förstå". Men sååå får man ju inte säga. Det är ju EXAKT samma att ha ett barn som fler barn. Klart man inte kan säga så! Det beror ju på barnet osv osv osv. Bla bla. Alltså ursäkta för det mest osammanhängande blogginlägget någonsin, men jag sitter ner i lugn och ro för första gången på länge men är fortfarande uppe i varv, så det blir vad det blir.

Nu tänker jag ägna min lugna stund åt att planera min 30-årsfest nästa sommar (den kommer bli episk, så den behöver ett års planerande), skriva stand up-material (den 16:e i gbg ska jag köra) och blogga lite moraliserande över andras bristande föräldraansvar.

Ellens föräldraskola, någon del.

Ibland får jag uppfattningen att folk tycker att jag är sån där man kan fråga om råd när det gäller föräldraskap. Denna uppfattning får jag oftast när folk frågar mig om råd gällande föräldraskap. Well.

Jo, jag har massa åsikter och tycker väl på det stora hela att jag är en rätt flink förälder. Men herregud, vissa dagar? Första dagen på sommarlovet, till exempel, var det tretton grader och spöregn. Jättekul. Och alla mina barn (jag har ju i alla fall en halv flock, en hord kanske?) var jättesura. Otroligt sura. As were I. Dessutom skulle vi storhandla.

Detta gjorde jag under dagen:

1) "Du får ingen glass förrän du ätit åtminstone halva korven" = mathota vilket jag aldrig någonsin vill göra.
2) Skrek "men för i helvete, sluta bråka då!" säkert tre gånger. På vägen hem från affären.
3) Köpte massor av godis till lördagen. Sjuukt mycket.
4) Gav helt upp alla mina intentioner med mitt föräldraskap och satte barnen framför en film. Med "lördags"godiset.

Och sen? Sen läste jag en bok, gick in och lade mig i sovrummet med boken när min man kom hem, blev förföljd av barnen in dit, skrek "KAN JAG FÅ VARA I FRED NÅGON GÅNG??!" och var sur hela kvällen lång. Sedan dagen efter åkte vi och plockade sex liter jordgubbar och kokade sylt på det, men det hör ju inte till saken, det skriver jag bara för att försöka höja mitt anseende åtminstone lite.

Så att eh... tänk på det nästa gång ni tänker att jag verkar vara en så vettig förälder. Och så ska ni väl få ett råd på vägen också, så här kommer det: Vissa dagar är helt värdelösa, och då är det bästa inte att försöka lösa konflikter och ordna så att allt blir bra. Det bästa är istället att helt ge upp, säga fuck this shit och släppa precis all prestige och ge barnen godis och film. Då får de mindre psykiska ärr än vad de får av en förälder som sitter i ett hörn och gråter.

Ett alternativ är ju att vara en superförälder, det kan man också välja om man vill.

Kvällsnöje.

Åh, jag är så glad och uppspelt! En bekant till mig skrev en status om Sverigedemokraterna och så svarade några som typ menade att man ju måste Ta Debatten och De Har Ju Ändå Vissa Poänger. Och eftersom jag inte kände en enda av dessa personer kunde jag släppa lös hela min arsenal av härskartekniker, elakheter och överlägsenhet i debatter som jag sparar för tillfällen när jag inte vill riskera att förlora fb-vänner. (Lex chokladbollsdebatten och "min brorsa kan inte vara föräldraledig för han tjänar 95000 i månaden"-debatten.)

Så nu har jag ägnat kvällen åt att diskutera rätt osakligt men otroligt roligt med en nationalekonom som menar att okej, de kanske är lite jobbiga de där sverigedemokraterna, men att jämföra dem med nazister är historielöst (!) och blåögt (!!) och att vi faktiskt inte HAR RÅD med alla dessa invandrare.

Typiskt citat från mig: "Ur ett nationalekonomiskt perspektiv? Menar du inte nationalsocialistiskt?".

Mmm... osakliga debatter, how I've missed thee.

Ja, jag skiter ganska mycket i den goda tonen ibland.