Är det här gulligt eller?

Fan vad jag inte tycker det. Hatar när folk uppmuntrar sina ungar till att bli jobbiga besserwissers som skriver andra på näsan och tycker att de är SÅ gulliga med sin dryghet och lillgamla stil. (Nu menar jag absolut inte specifikt enbart barnet i videon här ovan, det var mest en "kul" inledning. Friskriver mig lite här dårå. Moving on.)

Nu kanske någon tänker att det är eh, ganska precis det jag brukar göra här. Tycka jag är smart, skriva andra på näsan och vara besserwisser? Väl? Va? Jo. Men jag är vuxen och har insett att jag kan välja mitt sällskap utefter vilka som står ut med mig. Och dessutom är jag inte SÅDÄR jobbig.

Men jag har ju varit ett barn. Och även om jag inte var exakt lika illa så var jag rätt illa ändå. Vet ni vad som kommer utav det? Inte särskilt mycket kul kan jag ju upplysa er om. Om man som vuxen kan komma undan med att leta dryga, smarta vänner på nätet så är man som barn ensam i en värld av jämngamla klasskamrater som råkar bo i närheten och då måste man på något sätt samexistera med dem. Det var jag inte så bra på. Det önskar jag att jag hade varit bra på.

Och blanda inte ihop det här med att få vara sig själv utan att bli retad. Det handlar inte om att få vara sig själv. Att trycka till andra, besserwissra sig och till varje pris trycka upp sin smarthet i ansiktet på andra handlar inte om att få vara sig själv. Det handlar om ett otrevligt beteende som bör stävjas. I alla fall tills barnen är vuxna och kan bli egenföretagare om det fortfarande är jobbigt med sociala interaktioner. Hrm.

Jag har insett att jag är så jävla hård mot mina barn när det gäller otrevliga tendenser. Jag lyckas inte alltid påverka dem, vem gör det liksom, men aldrig att jag står på sidan av och accepterar otrevligt beteende? Oavsett om det är riktat mot någon annan eller inte.

Bus, högljuddhet, stök, lathet, matkinkighet, krångel, trots osv. kan jag ta. Otrevliga personlighetsdrag? Jag blir en hök.

Så himla trevlig mamma ändå.

Snyft snyft. Buhu. Gnäll gnäll.

Fy katten vad jag tycker synd om mig själv ikväll. Hemma när jag egentligen vill vara i Stockholm och umgås med vänner. Och så blir antagligen utekvällen imorgon inställd. Och så lyckades inte min omfärgning av håret. Och så vill jag inte gå och lägga mig fast jag borde för det är inte min sovmorgon imorgon. Och så vet jag inte vad vi ska göra imorgon och när jag inte vet det blir det alltid gnälliga och bråkiga dagar för barnen blir rastlösa.

Jävlar vad jag behöver lite ost till mitt whine.

Jo, men tack då!

Maken färgar mitt hår med henna.

- Men var noga då?!
- Ja ja, det blir väl som det blir. Ingen bryr sig väl om hur du ser ut i håret.
- Du brukade ju göra det? Du brukade ju ha sjukt mycket åsikter om vad jag gjorde med håret.
- Ja, jo...
- Varför har det ändrats nu då? Äääälskar du mig inte längre, snyft snyft?
- Jo, men du har väl blivit så gammal att det ändå är kört för dig att vara snygg.

Denna man. Dessutom köpte han Riesenkolor till mig när jag sms:ade och ville få något "fredagsmys". RIESEN?! För jag är ju en gammal pensionär?

Det här har jag sagt förut.

Går ni också omkring med en berättarröst i huvudet? Jag gör det. Visserligen är det min egen röst, och inte typ Lennart Jähkel, men ändå. Jag formulerar liksom vad jag gör och tänker på ett sätt som om andra skulle läsa/höra. Sjukt? Nja. Egocentriskt? Jo men visst.

Det är väl därför jag har en blogg också, antar jag. För att alla dessa ord ska få ett utlopp. Men om man inte fungerar så här, vad har man då i huvudet? Hur far tankarna och orden runt då? Gör de inte de alls? Ser man i bilder som man måste måla istället? Jag tycker det är så himla fascinerande; uppenbarligen är jag en skrivande person, men kommer mitt idoga och ofrivilliga formulerande sig av att jag bloggar och skriver mycket, eller bloggar jag och skriver mycket för att jag måste? För att jag inte har något val?

Det här är ju smidigt på så sätt att blogginläggen jag skriver går fort att få ner på pränt. Åh så gammeldags uttryck för något så modernt, men ändå. Ett sånt här inlägg tar väl kanske fem minuter att skriva*, och då tar rubriken nästan längst tid att formulera. Resten av meningarna och orden och tankarna har liksom redan studsat runt där inne i hjärnan. Sedan rinner de ut till fingrarna och jag klickar på publicera och allt är klart.

Min dröm är att jag ska bli så inspirerad att jag lika enkelt kan skriva en bok. Formulera, fundera, sätta mig och så rinner det ut. Ner i tangentbordet, in i datorn, vidare till en förläggare som självklart ääälskar det jag skriver.

Nåja, nu kanske jag inte ska skryta så mycket om min bloggförmåga heller, med tanke på att jag uppdaterar så sjuhuhuuukt sällan nu för tiden. Det beror väl mest på att det enda som studsar runt i huvudet nu är "vad lycklig jag är, vad bra jag har det, vad lyckligt lottad jag är", och det är ju knappast sådär vidare kul för er att läsa. Men jag har några idéer och när jag väl har satt mig vid datorn är det lika bra att skriva på. Så... förvänta er inga stordåd, men kanske något inlägg eller två i alla fall!

*(Jag tog tid bara för att se efter ifall jag, som vanligt, uppskattat tiden helt fel. Men jag var ganska precis. Förutom den här parentesen tog det här inlägget 4 minuter och 17 sekunder att skriva.)

"Hasa ner lite till..."

Cellprov då. Himla bra att ha gjort. Jävligt obekvämt medans man tar det.

Förutom att de kör upp instrument (som tur är ingen bastuba) i det allra heligaste ska man även ligga där och verka oberörd. Bara "näe, jag tycker inte alls att det är awkward att du gräver runt i mitt underliv, ont gör det inte heller, och det är inte alls jobbigt att min ettåring sitter i vagnen här bredvid på första parkett till the fitty show."

Sedan när jag skulle hoppa ner så var jag så jävla ivrig att få komma ner från den förbaskade britsen, så jag hoppade ner innan hon hade hunnit sänka stolen och flytta på sig, så helt plötsligt ramlade jag nästan ner i hennes knä, med blottat underliv och allt. För DET blev ju inte pinsamt! Och så skyllde jag på mitt låga blodtryck, att jag blir illamående av att ligga på rygg. Vilket jag ju blir, men det var ju knappast därför jag slängde mig ner sådär. Tror inte hon köpte det heller. Eller så var hon så chockad av upplevelsen "få blottat kön kastat mot sig i hög hastighet" att hon inte riktigt lyssnade på vad jag sa.

Cellprov, tur att det bara tas vart femte (tredje?) år. I alla fall för min barnmorska.

Hej och välkommen till min stora skräck.

Förr var min största skräck att bli en sån som nästan bara bloggar om sina barn/föräldraskapet. Och nu? Tja... livin' the nightmare! Uppenbarligen.

Jag vill inte vara sån här. Jag tycker att det är jättetråkigt. Men, jag får inga andra intryck. Jag är hemma med barn och jobbar hemifrån och träffar knappt människor och lyckas inte formulera något om något, och när jag väl hittar något att blogga om så har någon annan redan gjort det. Visserligen ofta sämre, men ändå.

Ni kanske inte bryr er? Vissa av er kanske till och med önskar mer föräldrasnack och mindre info om vem jag vill ligga med? (Väldigt märkliga prioriteringar i såna fall, men vem är jag att döma?). Nåja, det struntar jag faktiskt i om jag ska vara ärlig. JAG vill inte ha det såhär. JAG vill inte att det enda jag har något att säga om är barn och familjeliv och Familjeliv. JAG vill inte vara mamma i första hand och egen tänkande individ i andra hand.

Lösningen på detta är ungefär alltid att sminka upp mig till tänderna, klä mig som en dragqueen och dricka mig full och gå ut och dansa. Så det ska jag göra på lördag. Och visst, det gör under för mitt välbefinnande, men ger inte så mycket för bloggen, så det gynnar ju inte den. Min blogg är mitt fjärde barn, så är det bara. Mitt ytterst försummade, negligerade och eftersatta fjärde barn. Det som växer upp till en bitter människa som skriver en mycket osammanhängande bok om hur förskräcklig förälder jag var. Usch, jag skäms redan. Tur att bloggen kommer ta en pseudonym i alla fall, något hyfs lär den ha.

Var var jag nu? Jo, att jag inte trivs med att bara blogga om barn och sånt hela tiden. Ska bättre mig, ska försöka bättra mig! Ska också försöka att inte helt ta bort alla "jag" i texten. Jag lovar.

Ettåringar, so the shit!

Nämen, vem kunde väl ändå ana att det är skitkul att vara hemma med en ettåring? Inte jag i alla fall. Älskar att de kan så vanvettigt mycket som man inte tror, och därmed inte förväntar sig. Säger jag "snälla, stäng dörren" till de större barnen så springer Majken dit och stänger. Vi kan föra små konversationer (även om det mesta hon säger är "nej" till allt jag föreslår) och det går att resonera med henne. Hon pratar konstant och ständigt och har en humor som inte är av denna värld.

Ledsen att låta smörig och sliskig nu, men det är en jäkla ynnest att få vara hemma med henne om dagarna. (Och ja, ibland är det mindre av en ynnest. Som när hon kastar mat eller knivar mot ens ansikte. Men annars!)

Ettåringen syns ofta studera något litet väldigt noga.
Mamman syns ofta med en kamera för att dokumentera nämnda ettåring.
Kameran syns ofta i en strid mellan en envis undersökningsglad ettåring och en materialistisk mamma som inte vill att kameran ska gå sönder.

En av föräldraskapets stora faror.

Det är att det är så himla frestande att ta sina ungar, förvandla dem till barndomens hårdockor och göra en dip-dye med rosa karamellfärg.

Men så får man ju inte göra i det här landet. I alla fall inte på femåringar. I alla fall inte om man inte vill få hela förskolans föräldrar arga på en, när deras barn kommer hem och vill ha precis likadant. Antar jag.

Skönt att jag inte är en stereotyp i alla fall!

Känns som att beslutet att henna håret var ungefär det som fick mig att tippa över till total och komplett stereotyp. För alltså, ni har väl aaaaldrig sett någon som helst annan tjock feminist född på 80-talet som hennat håret rött? Nej, tänkte väl det.

Jag är så himla unik.

Nej, man ska inte skrika på en ettåring.

Citat från föräldrar om hur man bemöter barn (egna/andras) i åldrarna 1-1.5 år:


"Jag försöker avleda och hitta något som är roligare än att dra katterna i svansen och hoppa på glasbordet, men ibland tappar man tålamodet och exploderar. Men det tycks ju ändå inte bita eftersom hon bara skrattar och gör om det igen sekunden senare. Det känns som hon försöker provocera mig många gånger och set är grymt irriterande!" 


"Om ni säger åt henne på skarpen och sen gosar direkt så är det väl klart att hon inte lyssnar säg åt henne och ignorera sen, annars ger ni dubbla budskap min är ett år och en mån och vi säger åt henne ordentligt vilket gör att hon lyssnar på en gång"


"Ni kan självklart säga till på skarpen. Barn förstår mycket mer än man tror, och säger ni till med bestämd röst hör de att de gör något som är fel. Man behöver inte skrika, men använd en bestämd röst. Det brukar fungera. Om det inte hjälper så kan man lyfta bort barnet till ett annat rum och sätta sig på huk och förklara med lugn, men bestämd, röst varför ni blir arga/ledsna och sen säga till det att stanna där tills det har lugnat sig lite. Eventuellt hitta på någon aktivitet som får barnet på andra tankar."


Jag blir så illa berörd. Igen. För jag har ju skrivit om det här förut, men eftersom historien upprepar sig får väl jag också göra det. Så länge det finns föräldrar som med berått mod skriker på ettåringar är det något fel. Väldigt fel.


Vi kan inte gå omkring och vara så rädda för att curla våra barn att vi istället skadar dem. Det är helt orimligt att högljudda röster om ouppfostrade barn ska få så stor påverkan att vi går flera decennier tillbaka i tiden och återinför skamvråar och aga. 


Om vårt primära mål med våra barn är att de ska vara väluppfostrade och uppföra sig bra har vi ett jävligt stort problem: målet bör vara att barnen ska må bra, inte uppföra sig bra. Det kommer ju av sig självt om man orkar och vågar låta bli att använda metoder och straff och rigida förhållningsregler och istället bara förhåller sig. Visar. Samexisterar.


Åh jag vet, jag är superflummig nu. Mumbo jumbo. Men jag kan inte förklara det som borde vara självklart: små barn ska ej skrikas på. Små barn är sköra och ömtåliga och behöver visas, ledas och läras - inte straffas, tuktas och uppfostras. Små små barn är mjuka och gosiga och nyfikna och glada och kärleksfulla och ibland slår det över och de bits eller drar eller nyps eller slåss. Ibland är de arga och ibland är de sura och ibland slänger de saker i golvet. Ibland skriker de, ibland vrålar de, ibland försöker de dra loss ens ögonfransar. De är barn, de gör så. 


Det är upp till oss vuxna att visa att man inte gör så, och hur gör vi det genom att bete oss ännu värre än dem? Nej just det. Inte alls.

Hejsan!

När det blir sol måste vi åka och bada, och så rensar vi ur stökiga bilar, städar hem, umgås med barn och sånt där så jag HINNER inte blogga. Förlåt. Men ni gör väl säkert ungefär samma saker?

Ja, och så ser jag på fotboll och saknar Zidane och tjafsar med folk som inte fattar att han är en hunk. Och så fnissar jag lite åt ordet hunk. Så himla fult för något så himla snyggt.

Jag lovar att det blir bättre uppdatering här så fort jag lämnat in färdigt material till kund/vinkat av barnen för några dagars stughäng med mormor/fotbolls-em är slut/jag och maken blivit osams/valfri anledning.

Nu ska jag heja på Frankrike. Bara för det kommer de åka ut. Story of my life osv osv.

Varför vill man ligga med Zlatan?

Jag fattar inte riktigt. Han ser ju ut som ett långhårigt ollon? Visst, han är lång och muskulös och har 48 i skor, men ska man köra dubbla påstricket eller?

Andra sexsymboler jag inte förstår mig på:
Johnny Depp. Boooring!
Brad Pitt. Okej, han kanske var småsnygg som ung, men nu? Och sen han dumpade Jennifer Aniston för Angelina Jolie? Nja.
Han som spelar Edward i Twilight/Han som är indian i Twilight. Båda två alltså. Kräkvarning.
Mikael Persbrandt. Mmm... och din plufsiga mattelärare på gymnasiet var också het eller?

Men ändå. Zlatan? Inte snygg.

Sommar, sommar, sommar!

Åh, sol! Jag som egentligen har svårt för värme blir trots det helt exalterad när det äntligen kommer lite sol och plusgrader efter denna regnjuni. Majken och jag åt frukost ute och pionerna har nästan slagit ut och sen på eftermiddagen ringde jag hem maken och så hämtade vi barnen och åkte och badade i sjön, Hjälmaren that is, för första gången i år.

Och sen: grillad fisk i foliepaket och grillat pinnbröd med socker och kanel till efterrätt. Sommaren alltså. Så himla ljuvlig när den är som bäst.

(Fast fy bubblan vad vidrigt det är med sjöbad. Vill ha hav, nu!)

Ååååhhhh...range!

- Emmy! Din mamma ser ut som Pippi Långstrump!

Jorå, så att eh... hennaexperimentet kanske inte blev helt lyckat. Men däremot ser jag ju pigg och fräsch ut nu. Som en morot sådär. Knallorange!

Jag hyperventilerar inte. Tar det rätt lugnt. Funderar bara på vilket läppstift man kan matcha det här håret med? Får fråga Ronald McDonald. Härligt också med helt olika nyanser i botten och toppar: gratis slingor!

(Det här är min "vill du ligga med mig då?"-min. Konstigt att jag så sällan får ragg?)

Dygnet i punktform.

•  Jag somnade kl 20 igår eftersom jag lider av fucking IBS och höll på att dö av magsmärtor. Supertrevligt.
  
•  Idag åkte jag upp på stan och köpte en klänning till Emmy som går emot precis alla mina principer: den var opraktisk och alldeles för vuxen och för modern, men jag kunde faktiskt inte låta bli för den var SÅ SNYGG! Kan vara så att jag helst vill ha en sån själv, men i brist på annat får jag klä henne i den. Nästa vecka ska vi ta hål i öronen på henne, ge hennes hår en brazilian blowout och färga ögonfransarna. Sådan mamma är jag uppenbarligen.
  
• På stan såg jag människor som envisades gå i högklackat trots att de inte kan. VARFÖR GÖR DE SÅ?! Och hur svårt kan det vara? Varför vill man älga fram som ett rådjur på is? Varför inte a) lära sig gå i högklackat eller b) ha lägre klackar?
  
• Just nu sitter jag med henna i håret. Jag tog det oåterkalleliga steget och bestämde mig för att vara rödhårig för all framtid eller tills döden (eller en sax) skiljer oss åt. Fast jag fegade ur lite och gjorde en slags hennagloss, med bara lite henna och resten balsam. Så antagligen får jag ingen färg alls, men då är det ju bara att göra om.
  
• Ikväll är det Sverige-Frankrike och jag kommer låta Noa vara uppe och titta med mig för att han ska få ha sett åtminstone en match med Sveriges lag, men själv kommer jag heja på Frankrike. Så klart.
  
• Jag är kanske inte direkt trött på regnet, vår semester har inte börjat än, men det är förfärligt sorgligt att det börjar bli slutet av juni och att jag ännu inte har badat utomhus. Bör åtgärdas snarast!
  
• Hur avslutar man ett punktformsblogginlägg? Så här.

Glöm inte cellproven.

Nu har jag äntligen, ett halvår för sent, fått rumpan ur och bokat tid för cellprovstagning. Efter att ha pratat om bröstcancer och livmoderhalscancer igår satt jag med tårar i ögonen, men inte för att jag tror att jag lider av något av det. Utan för att, ni vet, det är jobbiga ämnen.

Jag kom fram till följande skillnad: ifall de skulle upptäcka cancer i livmodern hos mig skulle jag vilja att de opererade bort hela paketet. Allt som går. Ryck ut det. Bättre att sörja de framtida barn jag aldrig skulle kunna få, än att de barn jag har kanske riskerar att sörja mig. Men med bröstet? Brösten?

Nej, det är inte självklart för mig att operera bort hela bröstet ifall det inte är absolut absolut nödvändigt. Ett liv utan mitt/mina bröst skulle vara vidrigt. Jag skulle inte kunna gå utanför dörren, jag skulle känna mig så stympad och ful och jag skulle må så vanvettigt dåligt. Missförstå mig rätt: måste man så måste man, men att förlora mina bröst skulle ligga högst upp på vilken ångestlista som helst. Håret - fine. Ögonbrynen - fine. Livmoder och äggstockar - fine. Men brösten?

Så det var därför jag började gråta igår. Tanken på ett liv med bara hälften av mina tuttar kvar? Bokstavligen tårframkallande.

Det hör väl självklart ihop med att jag identifierar mig kroppsligt med mina bröst mer än något annat. Vilket låter absurt och sjukt så här i skrift, men så är det i alla fall. Kanske borde jobba på det?

I alla fall: nästa vecka är det cellprovstagning och det är väl då själva fan att det har tagit mig ett halvår att boka en sketen liten tid?! Särskilt när det gäller något så viktigt!

Status efter sjuårskalaset.

*har hetsätit en hel påse ostbågar*

*googlar hennafärgning av hår*

*äter tårtrester*

*mår lite illa*

Visste ni att?

Jag tycker att det är väldigt hemskt med pedofili och så tycker jag att kattungar är söta!

Jo, helt på sant! Nu förväntar jag mig ungefär 149 kommentarer på det här. Alla ska säga att jag är så vanvettigt klok, insatt, kunnig och att jag har förändrat ert liv. Life of a storbloggare sådär. Dessutom får ni gärna klämma in att jag är snygg också, trots att jag inte ens har lagt upp en bild på mig själv.

Fast det kanske är för mycket begärt? Ja, det är det nog. Därför kommer en bild här, den får illustrera exakt hur pepp jag var inför släktkalaset förut idag.

Sen fick ungarna varsin onepiece av svärmor, så då blev jag om möjligt ännu mer pepp. Om man nu kan bli pepp i efterhand? Näe.

Vi hade släktkalas idag, och ska ha barnkalas imorgon, så jag återkommer till bloggen när jag fått tillbaka livslusten igen.

Allvarlig konflikt.

Ja, vi håller nästan på att skiljas här hemma. Eller inte, men vi har en grej vi har småtjafsat om i sex år nu. Ni vet hur det är: det börjar som ett riktigt tjafs men sedan urartar det till något slags internt skämt som man kör med, men innerst inne finns det ändå lite agg. Allra längst inne.

Så nu tänkte jag ta er till hjälp för att lösa detta en gång för alla. Här är scenariot:

En ung familj har en digitalkamera.

Person A tar kort på barnet som leker, upptäcker att barnet har bajsat och tar med sig både barn och kamera till skötbordet. Efter att blöjan är bytt blir kameran kvar på hyllan på skötbordet. Under hyllan står en bytta med vatten som används till blöjbyten.

Person B noterar vid nästa blöjbyte att kameran ligger på hyllan direkt ovanför vattnet. Konstaterar att det är ett dumt ställe att lägga en kamera på. Låter kameran ligga kvar.

Kameran ramlar självklart, with a little help från en katt, ner i vattnet. Går sönder. Familjen har inte längre en kamera.

Nu (eller, sex år senare) hävdar parterna följande för att friskriva sig från skulden:

Person A: Ja, det var jag som lämnade kameran där, men det var för att jag glömde den. Person B borde ha tagit bort den när hen såg den, det är alltså mer hens fel att kameran gick sönder.

Person B: Det var person A som lämnade kameran där och borde således ha tagit bort den. Det är inte mitt fel att kameran gick sönder eftersom det inte var jag som var dum nog att lägga den där.

Ni förstår ju allvaret i frågan. Sex år senare delar konflikten fortfarande alla sammankomster och familjeträffar, och julaftnar firas stelt och kallt med den trasiga kameran fortfarande i färskt minne.

Jag hoppas att jag har lyckats beskriva händelseförloppet så objektivt man kan, men med tanke på att det här är en uppslitande konflikt vet jag inte hur neutral jag har lyckats vara.

Inser ni spänningen? NI kan vara en del i att lösa en konflikt som Hans Blix hade varit chanslös mot.

Lycka till!

För sju år sedan.

Ja, det ÄR ett sånt här tråkigt "min unge fyller år"-inlägg, men ändå.

För sju år sedan låg jag på förlossningen och led. Mina andra två ungar kom ut rätt lätt, men med första var det igångsättning och hell on earth. Jag ville bara hem till mina katter. Nu är katterna så oälskade att de snart kommer go all planet of the apes på oss, men ändå. Då var de älskade och omhuldade och jag längtade hem till dem.

När Noa väl var ute, vid femtiden på morgonen, sa jag att han skulle få en kinesflicka som lillasyskon. Det fick han ju uppenbarligen inte, men fan vad vidrigt det var att klämma ut honom. KAN ju också bero på att han vägde 4855 gram, var 53 cm lång och hade 40 cm, I kid you not, i huvudmått. Den som kan slå det hattmåttet får en bit av hans marängtårta imorgon. Postas med prioritet!

Han går omkring och är stolt över det också och pratar om att han kom ut med sugklocka som att det är något att vara stolt över. Kommer bli så kul ifall han visar sig vara straight och börjar skryta med det inför tjejen som ska bära hans barn. Ha ha ha. Låt oss hoppas att han inte dejtar någon lättviktare med höfter som en fotomodell, för då lär han bli ensamstående efter födseln direkt. För dör hon inte vid förlossningen lär hon lämna honom efteråt, jag vet, jag har varit där. Fast jag har ju breda höfter, så jag stannade kvar i förhållandet. Det brukar jag tänka på när jag provar kjolar som är för små; hade det inte varit för mina breda höfter hade jag inte varit lyckligt gift med en fin familj nu.

Det här med att blogga på natten när jag egentligen ska sova blir sällan särskilt lyckat känner jag.

Herre. Jävla. Gud.

Tittar tillbaka på bilder på mig själv och dra mig baklänges vad ful jag har varit. I jämförelse med då är jag den fula ankungen som turned svan nu, och då är jag ändå inget bombnedslag nu heller. Säger en hel del om mitt tidigare jag, helt enkelt. Svullet ansikte (först när jag blev ungefär 25 år upptäckte jag att jag hade kindben), konstiga frisyrer (nej, kort page är inte hett på en tjockis) och märkliga hårfärger (smutsbrunorange, någon?).

Är väldigt frestad att sätta ihop ett collage av förskräckliga bilder, men då måste jag ju även väga upp med bilder där jag är snygg, från nutid alltså, och eh... har inte förskräckligt många såna bilder som inte är från instagram.

Får fundera lite på det här vidare känner jag.

Men okej då, ett smakprov kan ni få:










Nej, jag ändrade mig.

Jag tänker alltid igenom precis allt jag säger.

Ser den här länken på twitter och dör pga söthet. Särskilt till den här bilden därifrån:

Ropar efter maken och bara:

- Jag DÖR så söt den är!
- Mm...
- Men ser du inte?!
- Jo.
- Ser du inte hur vidunderligt söt den är?!
- Jo.
- Alltså, jag vet inte vart jag ska ta vägen!
- Ja, den är söt.
- Men du fattar inte, den är så söt att jag typ vill... äta upp den!
- ...

Jorå, helt genomtänkt hela tiden.

/*trött*

Lämna barnen på förskolan, möte med personal angående värderingar och hur de ser på verksamheten för föräldrakooperativets marknadsgrupps räkning, hem, lägga barn, försöka jobba, hämta barn, underhålla barn, laga mat, äta mat, se halvtimme av England-Frankrike, åka på föräldramöte, lyssna på resten av matchen "diskret" med hörlurar, vara nästan den enda som ställer frågor av föräldrarna, köra fort som fan in till stan, handla snacks, plinga på hos vän, se matchen, säga många många könsord, köra hem, sätta sig vid datorn, oklart varför, blogga detta inlägg, återigen oklart varför, sova.

Vad har ni gjort då? Ätit maränger? Sovit på rosa moln? Förbannat Lustig, detta ärkemiffo?

Pensionärsplaner

När jag blir gammal, sådär att man liksom inte behöver tänka mer på hur man uppfattas eller vad man ska göra med sitt liv och sådär, då tänker jag skriva in mig på alla roliga kurser på universitetet. Jag tänker gå på föreläsningar och seminarier och skita i tentorna men bitcha med alla tjugoåringar som tror att de har svar på allt här i världen.

Sedan tänker jag supa och röka på hela tiden. Säkerligen prova på allt knark jag inte vågat tidigare. Och sova bort halva dagarna (när jag inte har föreläsning), se om alla tv-serier jag älskat (bara det lär vara några års tidsfördriv) och förhoppningsvis ligga runt lite på ålderdomshemmet ifall maken min dör före mig. Alltså inte förhoppningsvis att han dör, självklart inte, men OM han gör det får jag väl hoppas att det finns ett gäng änkemän där. Jag tänker börja dagen med champagne (för på något sätt har jag blivit rik?) och bakelser och sluta den på samma sätt.

Jag kommer vara den bästa mormorn/farmorn någonsin.

Ett hus värdigt Ugla

Jaha, så 2012 är tydligen året då vi till sist ska bygga en koja till barnen. I ett träd. Eller vid ett träd, runt ett träd snarare.

Krav de har: man ska kunna vara på taket. Det känns rimligt.

Krav jag har: den ska inte vara för ful och helst inte synas för mycket. Det känns inte fullt lika rimligt.

Så här är det alltid i vår familj. Jag är helt anal och stilfascist och vill att allt ska vara fint och snyggt. Ungarna vill ha en sån där förskräcklig blå pool också och jag får ont i magen för att det är så fult. De får inte ens hänga upp egengjort pynt i granen liksom, då förstår ni vilken slags stilpolis jag är?

Nej men kojan då. Det är klart att det ska bli jättekul för dem och ett roligt projekt för oss alla. Men nog katten hade jag velat ha råd att ta in en arkitekt eller något, som kan göra det snyggare än en ojämn hög med brädor.

"Just dance over there!"

Jag orkar sällan vara medveten och korrekt och bry mig om värderingar när det gäller underhållning. Så ja, "The Inbetweeners" är sjukt sexistiskt, men ändå. Det här är det roligaste jag har sett på film i år.

Kan vi prata om det här?

Jordgubbar som man köper i affär. Kan vi sluta hypa det tack? För alltså, det är ju inte särskilt gott. De är rätt sura och smaklösa och inte alls sådär som man vill att de ska vara. I varje förpackning är det kanske tre stycken som är riktigt goda. Resten? Blaha.

Tacka vet jag de man plockar själv. Solvarma, söta, somriga.

And this totally meningslösa inlägg skrevs av någon som föredrar hallon och smultron över jordgubbar anyday. Jordgubbar är rent generellt rätt överskattade faktiskt.

Vad fräscht, kd!

Det här hade jag helt missat, ni också?

Kd har sett till att Försäkringskassans jämställdhetsmål har ändrats. År 2007 hette det att "”det samlade uttaget av föräldrapenningen skall vara jämställt mellan kvinnor och män”. 


Nu? 


Så här: 

”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få bättre förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningdagarna mellan sig.”

Det känns väl fräscht, att vi går BAKÅT? Att de politiska mål som har satts upp tas bort, för att en gubbe med vanföreställningar får för sig att barnens bästa är kvinnans sämsta. Grattis Sverige liksom.

Fast å andra sidan: jo, rätt så mycket grattis Sverige. Enligt de senaste statistiska undersökningarna har Kd tappat så mycket att de åker ur riksdagen. In your face, Hägglund! Visserligen har de ju tappat till Sd, men de kommer i alla fall aldrig få sitta i regeringen och ha så mycket makt att de kan ändra jämställdhetsmål på det här sättet.

Göran Hägglund, den siste dinosaurien.

Mmm... rosor!

Om jag fick välja vad jag skulle fylla min trädgård med skulle det vara detta:
Lupiner
Rosor
Mormorsblomster
Pioner
Rosor
Lupiner
Pioner
Lupiner
Liljekonvaljer
Rosor

Tänk ungefär engelsk trädgård. Tänk bersåer och bigarråer och blomster överallt. Klättrande rosor, slingrande gångar, dofter och fjärilar.

Så nu ska jag gå ut och gräva lite i regnet. För om 20 år kanske vi har den trädgård jag drömmer om.

En elak jävel?

Ännu mer saker jag provoceras av: när folk säger att det är lika illa att slå tillbaka/hämnas/säga något elakt om den som varit dum.

Eh nej? Det är det INTE! Om en unge oprovocerat slår omkull mitt barn är det inte ens pyttelite lika illa ifall mitt barn slår tillbaka. Inte alls. Det är inte bra, men det är liksom så långt ifrån lika illa att det motsvarar avståndet mellan solen och jorden ungefär.

Ifall min chef tafsar på mig och hotar med att jag ska förlora jobbet om jag skvallrar så är det inte alls lika illa ifall jag sprider ut ett rykte om honom som säger att han gillar att sätta på fjortonåringar. Inte alls faktiskt. (Jag pratar rent moraliskt, inte lagligt och självklart borde man gå genom facket men släpp det nu, vi pratar värderingar inte faktiska exempel.)

Ifall min pappa sätter mig i en skuldfälla och jag kallar honom för en jävla äckelidiotisk gubbfan så kan jag göra det miljoner gånger om och det kommer ändå inte i närheten av att vara lika illa som att göra det han gjort.

Jag blir så provocerad av människor som anammar detta "vända andra kinden till"-tankesätt och låtsas att det är av naturen givet, eller någon slags allmän FAKTA att det ska vara så? Det är det inte. Den som börjar är värst. (Och ja, då kan man självklart problematisera och säga att ja, men tänk ifall en kvinna blir psykiskt misshandlad och en dag ger en örfil tillbaks på ännu en kränkning, får då mannen slå tillbaka för att hon började? Eh nej, för då började ju han serrni!) Jag tror att ni fattar vad jag menar ändå, eller? Rent generellt är det värre att börja, men om vi anstränger oss kan vi säkert hitta exempel där det inte är det, men det kan vi ju strunta i eller hur?

Och på det ämnet så får mina barn freda sig med våld ifall det behövs. De ska inte behöva ta slag och nyp och sparkar utan att få putta bort, slå bort handen eller freda sig med den mängd våld som krävs. Aldrig mer, men heller aldrig stå och bara ta emot.

Vi vuxna skulle ju aldrig göra det. Fan heller att barn ska behöva göra det då.

Det kom ett mail.

Nu börjar det. ÄR NI PEPP?!

Fotbolls-EM. Kan det bli bättre? Jag gillar EM bättre än VM, för man slipper Brasilien. Nja, inte bara därför så klart (även om det är skönt att slippa se skådisar som ligger på planen oftare än de springer), men för att det känns mer intimt och mysigt. Nåja.

I år är Noa lika taggad som jag, eller det är han ju inte alls, bara lite, men jag säger att han är det för att få tv-tid till fotbollen. Ensam kan jag nämligen inte ockupera den för alla matcher.

Tittar ni på fotboll? Varför inte? Om ni gör det, vilka hejar ni på förutom Sverige?

Mvh,
"har bytt ringsignal till la marseillaise"

Den blomstertid snyft nu snyft kommer.

Jag måste ta med mig näsdukar till kyrkan (ja, jag orkar inte ta den fajten) i kväll. Noas första skolavslutning. Jag dör på hur fint det är. Om det är något jag verkligen saknar från barndomen så är det just skolavslutningarna; känslan av total lycka och frihet och sommar och förväntan.

Som vuxen blir det ju självklart aldrig riktigt samma sak. Vi måste pussla med semestrar och ledigheter och oroar oss för dåligt väder och syskonbråk och dyra aktiviteter och fönster som måste målas och så vidare. Men för de flesta barn är det bara långa lata lediga sommardagar som väntar dem.

Jag är så himla rörd av skolavslutningar att jag kan börja gråta bara jag hör någon viska den blomstertid nu kommer, och i morse när jag lämnade barnen så satt det björkris vid skolans entré och då fällde jag en liten tår över det också.

Det här kommer bli en rödgråten kväll.

Jag ska gasa er till nässelhelvetet!

Så, nu har vi köpt lantbrukar-roundup och har sprutat helvetet över de värsta nässelklustren. De ska förtvina och lida helvetets plågor!

Min mamma, och andra lite äldre, tycker att jag är mesig som inte vill spruta gift på ställen i trädgården där ungarna kommer vara. Men alltså det känns inte helt okej att spruta gift där de har sandlåda och snart förhoppningsvis även en trädkoja. Andra, främst yngre, tycker att jag är dum i huvudet som ens använder roundup överhuvudtaget, och att jag borde skämmas som när detta gift vid min barm, extremt bildligt talat då.

Jag landar ju, uppenbarligen, mitt emellan. Sprutar inte där barnen är, eller i närheten av våra grönsaksodlingar, men i utkanten av trädgården där den största spridningen sker ifrån.

Det slår mig oftare och oftare att jag bara är rädd för cancer. När folk säger att något är skadligt så är det cancer jag blir rädd för. Om de syftar på möjlig infertilitet, allergi, eksem, ledvärk eller liknande kan jag ta det lugnt. Missförstå mig rätt: jag vill ju inte med flit utsätta mina barn för något som med all säkerhet gör att de inte kan få barn (särskilt inte eftersom jag redan längtar efter barnbarn), men jag resonerar lite som så att det inte går att skydda dem från allt. Det är omöjligt. Jag måste dra gränsen någonstans och den går vid cancer.

Allergi eller eksem får de helt enkelt ta, men om jag kan undvika att ge dem en dödlig sjukdom så gör jag ju gärna det. Så himla unik är jag.

Som diskussionen om nanopartiklar, zinkoxid och titanoxid i solkrämer. Är det risk för att man tror att de kan ge cancer i framtiden? I såna fall får jag panik och vill inte använda dem. Handlar det om risk för andra saker? Tja, då får det gå.

Det kanske är vanvettigt grymt och elakt att inte vilja skydda sina barn från precis ALLT, men jag ser det som en ren överlevnadsprincip. Jag kommer gå under annars. Jag balanserar redan på gränsen när det gäller oro för barnen. Dessutom lär de pierca sig, supa, tatuera sig, färga håret, röka på, ha giftiga jeans och äta skräpmat hela tonåren i princip, så då kan jag skylla eventuella övriga problem på det sen. "Jaså, du har fått allvarlig nickelallergi? Påstår du att det beror på att jag hade schampo med färgämnen i till dig som barn? Näru lilla gubben, det beror nog snarare på din näsring. In your face! Bokstavligen, hö hö hö."

Usch, jag låter verkligen vanvettigt nonchalant nu va? Det är ju självklart inte meningen. Men jag tror att ni fattar ändå. Om det  hade gått att garantera att de inte skulle drabbas av något i framtiden hade jag ju självklart gjort mitt yttersta, men när det handlar om spekulationer och osäkerhet och svaga varningstecken (och rätt mycket foliehatteri om jag ska vara ärlig) så drar jag min gräns vid det som kan orsaka dödliga sjukdomar. Annars blir jag nog sinnessjuk, och hur bra är DET för barnen egentligen?

Men BACILLERNA då?!

Folk som vägrar köpa lösgodis för att det är ohygieniskt, jag orkar inte. Okej om det kommer från någon världsfrånvänd hipster som tror att hen har mycket att göra för att hen har jobbat sextio timmar en vecka, men när föräldrar häver ur sig sånt?

Era barn har liksom med största sannolikhet tungkysst någon med magsjuka på förskolan, ätit några dl snor (eget och andras) och slickat lite på spännande utslag på sina kompisar. Men lösgodiset, det är den stora bakteriehärden? Kom igen!

Också det här är vanvettigt irriterande: när människor hävdar att det är något fel i förhållandet om man inte sover nära varandra, under samma täcke. Två täcken = kärlekslöst enligt dessa individer. Mmm... och på högstadiet tyckte jag att om man inte höll hand hela tiden så var man inte kär. Bara det att jag växte upp sen.

Och så lite kalas på det här då.

Jo, men matlistan blev färdig till slut. Inhandlad. Tillagad, i alla fall dagens maträtt som var en pastagratäng med kyckling och röd pesto.

Det tar dock aldrig slut det här med att vara förälder. Vardagen äter upp en. Nu ska bebiständer borstas, bebiskladd tvättas och sen ska hon sova. Och sedan är det läggning av barn två och sedan barn tre och när alla är i säng så ska jag sätta mig och skriva inbjudningskort till Noas kalas. Och sedan ska de delas ut och så ska jag planera lekar och aktiviteter och fika och dekorationer. Och jag vet att man inte MÅSTE vara föräldern som ordnar med temakalas, men nu råkar jag vara just den föräldern. Självklart är det självvalt, men det är så det är nu en gång för alla och jag tänker inte bryta en tradition för att jag är trött.

Våra födelsedagstraditioner är heliga: födelsedagsbarnet bestämmer vad man ska göra hela dagen. Ja, hela dagen - vi har allihop tagit ledigt. Vad som ska ätas, vad som ska göras och så vidare. Sedan ett temakalas av något slag. Vi har haft "I drömmarnas trädgård", Pippi (x typ 3) och glitter och så sjörövarkalas. I år blir det... vänta... känn hur spänningen stiger... wild kids!

Så nu ska jag skriva en inbjudan till kalaset, sedan ska jag lista ut vad lejonen och björnarna ska hitta på, hur vi ska lösa hela konceptet och vad priset till det vinnande laget ska vara.

Vill ni veta en till sak? Jag är föräldern som surfar på blocket, ser en annons om att hyra hoppborg och tänker "JA! Gud vad kul!". Jag skulle lätt platsa i en solsidansketch om kalasgalna föräldrar. Men jag tycker ju det är så KUL! För barnen alltså, själv vill jag helst skjuta mig själv när kalaset drar igång. Men barnen, de tycker ju att det är så kul. Alltså, vi har ingen hoppborg på kalaset. Men det skulle lätt kunna hända.

Emmy ska tydligen ha kalas med djungelbokentema när hon fyller år. Passar mig skitfint, då kan jag vara Baloo utan att ens behöva klä ut mig. Det kan behövas med tanke på allt godis jag måste äta för att orka igenom vardagen just för tillfället.

/Lite småtrött på att ha huvudansvaret för tre barn större delen av tiden.

Jag HATAR mat!

Det gör jag ju så klart inte om jag får välja helt fritt vad jag ska äta, helt utan tanke på nyttighet, miljöperspektiv, barns smak, plånbok, tillagningstid osv osv osv. Mmm.... musslor och ostfondue hela veckan lång.

Men som det är nu verkligen hatar jag mat. Att planera, handla, laga och även i viss mån äta. Jag är så förbannat trött på det. Och snart kommer sommarlovet och då ska barnen ha lunch också och jag orkar inte med det här. Matkassar är inget alternativ eftersom jag är så kräsen med mat, så jag är ju fast i mitt eget spindelnät där veckorna bara går runt och runt och jag måste komma på ny mat hela tiden. Jag spyr på det hela.

Om det är gott är det onyttigt. Så enkelt är det ju, det vet alla. Om det finns något gott som är nyttigt så är det å andra sidan säkert dyrt. Så billig, nyttig mat är äcklig och tråkig. Yay.

Egentligen har jag inte ens tid att blogga om hur mycket jag hatar mat, för jag måste skriva matlista och sedan sminka mig och klä på mig och faktiskt handla maten också. DÖÖÖR.

Hade vi inte varit fattiga som kyrkråttor (vilket vi självklart inte är, hus och tre barn och fritidsintressen och allt, men metaforiskt låter det inte lika bra att säga att vi ligger dåligt till ekonomiskt jämfört med övrig medelklass, så hav tålamod med överdriften) hade jag åkt och köpt sushi varje dag. Hade jag inte varit rund som en boll hade jag köpt pizza varje dag. Hade jag inte brytt mig om att ungarna faktiskt ska äta nyttig mat hade vi köpt Max-mat varje dag. Jag orkar inte planera mer mat nu!

*går och dör en smula*

Leklandsbonanza

Vi är på lekland. Barnen älskar det ungefär lika mycket som vi hatar det. Men i alla fall jag uthärdar det av två anledningar:

1) Jag får blogginspiration. På lekland beter sig såväl vuxna som barn räyt illa, så säkert kan jag skriva något slags störinlägg om det hela.

2) Vi firar bröllopsdag idag och ska således ha barnvakt ikväll. Barnvakt! Vi slipper lägga barnen och kan äta middag ensamma i lugn och ro. Det är lätt värt ett par timmar på lekland.

( 3) Barnen slår inte sönder varandra i bitar och vi slipper lyssna på deras gnäll hemma. Men så får jag ju inte skriva, för tänk om de blir kränkta av det som vuxna?)

Hur gör ni för att tycka om folk?

Folk är idioter. Åh, vad jag vill bli motbevisad, men det händer ju aldrig. De bara fortsätter bevisa att jag rätt, om och om och om igen. Jag förstår inte hur ni klarar av att gå igenom livet och inte störa er på alla puckon som omringar er? När ni åker buss, eller tåg, klarar ni av att inte krevera av irritation på hur dumma folk är? När ni läser tidningen? När ni pratar med ytliga bekanta, eller deras bekanta? Jag förstår inte hur man gör för att inte dras med ett intensivt människoförakt, hur gör ni? Käkar ni omega3 tills ni får fiskfjäll, eller äter ni pepparkakor så att ni blir snälla?

Hur kan ni leva i den här världen och inte tycka att de flesta är totala idioter? Hur? Jag vill så gärna så gärna veta er hemlighet, för det är ju för bövelen utmattande att gå omkring och ödsla energi på dessa puckon. Ser ni dem inte? Noterar ni inte?

Jag tycker att vart jag än vänder mig så stöter jag på föräldrar som är kassa, människor som häver ur sig sexistisk eller rasistisk skit, inkompetenta chefer, rent korkade människor, kompletta idioter och så lite verklighetsfrånvända rövhål på det.

Och det handlar ju inte om att jag går omkring och tycker att jag är bättre än alla andra heller. Eller jo det gör jag ju så klart med tanke på att nästan alla andra är idioter, men jag menar att jag lägger ju en rätt stor mängd energi på att tycka att jag själv är värdelös, kass och dum i huvudet också. Gör ni inte sånt heller?

Hur hittar ni ert inre lugn? Finns det att köpa på apoteket?

*ryser*

Jag älskar att ha eget företag. I alla fall för det mesta. Men det här med att skriva offerter, vad är det för jävla skit? Jag avskyr det! Självklart kan ju ingen göra det åt mig, men det är verkligen det jobbigaste med hela företagandet.

Offerter. Kräks.